måndag 25 januari 2010

Lanson -76


Så äntligen en vinpost! Hoppas ni har stått ut med mina minnesbilder från Lund...

I fredags var det som sagt samling kl 18. För att fira att det gått bra under det senaste året har M & P införskaffat Lanson 1976 på magnum. Till det får vi Lanson Black Label som referens.

Lanson tillhör väl ett av de mer kända märkena, vad som kanske inte är lika känt är att Lanson hör till de ytterst få champagnehus som inte tillämpar malolaktisk jäsning. Vinerna är därför mer syrliga än konkurrenternas.

Vi hugger in på båda. Färgmässigt är de förvånansvärt lika, även om det såklart finns en färgskillnad. Men 76:an är förvånansvärt ljus i färgen. Bubbelmässig vinner dock standardcuvéen: efter en stund avtar bubblorna i 76:an, men de känns dock fortfarande på tungan.

Black Label ger ifrån sig en frisk och syrlig doft, vi hittar bl a lite äpplen. Men efter en lite stund kommer en omisskännelig doft av lakrits... supercoolt!

Hur smakar då en trettifyraårig champagne? Gott! Den är fortfarande mycket ung och pigg. Men klart nötig och utvecklad.






Sparringpartnern

Lund Memory Lane: Sfinxen





I lördags får vi för oss att vi ska ta en gruppbild vid Sfinxen. Så de ställer upp sig, jag står bakom kameran. Precis när jag ska ta bilden puttar J ut P! Allmänt tumult!



Ny uppställning. Kolla smajlet på J, så nöjd över sitt bus!




På väg hem i söndags ser jag att jag kör under Hadebergaspåret - en gammal banvall omgjord till motionsslinga. Eller snarare motionsspår, eller motionsriktning eftersom spåret slutar någonstans i Kristianstad eller så. Därför var trixet att vända exakt då du var hälften så trött som du ville bli när du kom hem...




Hadebergaspåret

Lund Memory Lane: UB1





UB1 - bibliotekens bibliotek! Här hängde jag rätt mycket under min studietid. Jag kan inte motstå frestelsen att gå in. Klockan är runt fem, så det är fortfarande öppet.





Sista chansen, var det fullt överallt kunde det finnas platser kvar här...





Ganska tomt en fredagskväll, men här och var sitter det en och annan flitig student.

Lund Memory Lane: Lagom studentikost



Varje svensk drabbas förr eller senare av följande brydderier:


"Hur varmt ska det vara?"

"Det ska vara lagom!"

"Jamen, vad är lagom då?!?!"


Men det finns botemedel! Eftersom, och det här är för er som inte känner till det, framför UB3 finns nämnligen lgm, det internationella måttet Lagom, specificerat. Lagom specificerat! Inte ungefär utan exakt. Nu var det i och för sig en massa snö ivägen, så bilden ger väl inte riktig rättvisa, men ändå:






PS Ryktet har det att min farbror M är född på UB3 (eller rättare sagt, i byggnaden innan det blev UB3...) DS

Lund Memory Lane: Lundagård

Efter blandade svängar på Lunds gator hamnar du ofelbart ofrivilligt i Lundagård




Ofrivilligt kan man inte heller sluta nynna på den gamla studentsången

På gator som trampats av Ask och von Platen
På stenar som blickat på Broman, Piraten
På Lundagårds träd som har skuggat Tegnér
På allt har jag kissat och lustfyllt blött ner...



;-)




Intighet - Världens minsta staty, ca 2 cm hög. Finns i krysset där gångvägarna möts, bakom domkyrkan:






Domkyrkan



AF-borgen



AF-borgen




Kulturen, de hade bra luncher

Lund Memory Lane: Return to the Scene of the Crime




Beware of this if you wanna live!



Det är fredag och jag är tillbaka i Lund för den årliga träffen med det gamla lundagänget. Ingen av oss bor i Lund längre, det var väl tio år sedan den sista av oss flyttade ut. Vi har heller inte träffats i Lund sedan studenttiden – vanligtvis brukar det bli på västkusten eller i Stockholm som vi ses. Men nu var tiden mogen för att välja Lund som återsamlingsplats!

Själv har jag bara varit tillbaka två eller möjligtvis tre gånger sedan jag flyttade till Stockholm, och då tidigt 00-tal. Minns att jag hälsade på P i Lund 2001 i samband med att jag skulle till Knutstorp i något sammanhang. Förmodligen var jag även tillbaka 2002 i samband med att J & D gifte sig i Helsingborg. Hursomhelst, det var länge sedan i alla fall.

Jag rullar in i Lund runt tretiden, och efter en oändlig räcka av felkörningar kommer jag till slut till Mårtenstorget. Då vi ska samlas kl 18 har jag ca tre timmar fri tid innan vi ska träffas. Hur spenderar du tre timmar i Lund en fredagseftermiddag? Självklart genom att gå runt på stan och återuppliva gamla minnen!



Lyx när studiemedlet kom!




Saluhallen - Alfredos, supergod pasta men med garanterad lunchkoma...




Mårtenstorget




M hävdade alltid att Stellan Sundahl bodde i det vita huset. Kan vara sant.





Smålands nation! (Jag var med i Göteborgs nation...)




Parentesen, här var det hippt men primitivt att bo





Ulrikedal, här bodde jag på slutet! 25 kvadrat, egen ingång och eget pentry. Lyx!



Leni Ehnboms antikhandel, mors favoritaffär i Lund!




Juridicum, i Televerkets gamla lokaler. Här luktade det alltid skit på toaletterna, förmodligen var det ett resultat av all betygsstress.




Mejeriet - Lunds officiella undergroundscen




Grand - här var jag på min första vinprovning!





Kryddan, finns kvar!



Här har man gjort av med fruktansvärda mängder pengar...



Cyklar, cyklar, cyklar...




Just det, appropå cykling, här höll jag på att köra över Birger Schlaug med cykel! Toksen, kom farandes i full karriär från Lilla Fiskargatan, han höll på att bli mos.




Statsvetenskapliga. Här började allt!




Widerbergs. Alltså, kolla den här bilden. Texten lyder typ "här slaktar vi allt själva." Här kunde man köpa Widerbergare, en baguette slash landgång med allt möjligt på.

måndag 18 januari 2010

Om ord som inte finns

Så oerhört tragiskt, en liten kille med hela livet framför sig. Martin, alla mina tankar hos er.

/Ulf

tisdag 12 januari 2010

Nice Literature

Fyra böcker har konsumerats under julledigheten: De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg, Familjehemligheter av Niclas Ericsson, Hunting Eichmann av Neal Bascomb och I döden dina män av Niklas Ekdal. Alla utom Hunting Eichmann har jag fått av C. Hunting Eichmann var f ö ett tvättäkta spontanköp, även om det tog två dagar att köpa den. Dag ett, nervöst fingrande på boken. Shit, verkar ju superspännande! Dag två kom argumentationen: ”Ok men vet du något om Mossads tillfångatagande av Eichmann? Nej, ett löfte om att kolla Wikipedia räknas inte!” Mot det var jag chanslös… Richard Evans trilogi om cykelsporten och Malcom Boyds bok om Bach har jag ännu inte börjat på. Men de står näst i tur, om inte humöret styr in mig på Shantaram eller Den oövervinnerlige eller Southern Storm av Noah Andre Trudeau, ett ”köp fem, betala för fyra-erbjudande” från i somras.

Eftersom det varit hyfsat lugnt på vinfronten tänkte jag ge mig på en liten recension av I döden dina män av Niklas Ekdal. Så här kommer en liten bokrecension, enjoy!

I döden dina män utspelar sig i Stockholm under en sensommarvecka i moden tid. I centrum står polisen Johanna Tott, den felaktigt mordmisstänkte Felix, hans kompis Sara, skjutjärnsjournalisten Kalle Holm och hans källa polisen Kjell Pärzon, som även är kollega med Johanna (inte chef men högre i rang). En serie av brutala mord inträffar. Johanna, Kjell och Kalle Holm arbetar med fallen från olika håll. Islamister misstänks. Felix, som är muslim, blir oskyldigt misstänkt. Han häktas men lyckas rymma med Sara, hans coola granne. Nu är det upp till dem själva att hitta mördaren före polisen. Vid ett möte lyckas Johanna reta upp hela spaningsgruppen och blir därefter avstängd från fallet. Det hindrar henne inte från att bedriva privatspaning. På grund av att morden är utförda med 1600-talsmetoder får Felix och Sara en känsla av att motiven kan sökas i historien, främst då kring Karl XI och reduktionen. De börjar bl a undersöka gamla målningar. Johanna överrumplar Felix men efter ha chansat på att han är oskyldig bildar hon grupp med Sara mot Kalle och Kjell. Tillsammans börjar de anta en adelskonspiration mot Karl XI som har blossat upp igen och som förorsakat morden. Parallellt med utvecklingen får vi följa ett containerfartygs väg mot Sverige, vi förstår att i lasten finns ett kärnvapen. Bokens upplösning sker i gångar under Stockholm.

Överlag tycker jag att det är en spännande bok med bra tempo. Boken är klassad som en thriller och i den aspekten tycker jag att boken levererar. I döden dina män är aldrig tråkig, det händer saker hela tiden och vi fastnar aldrig i mördande scenbeskrivningar. Språket är också helt ok – det är inte Nobelklass med å andra sidan är det inte tänkt att vara det heller. Så den korta recensionen av boken blir, en lättuggad thriller med bra tempo.Och vi kanske ska stanna där, men – Niklas, om du ser det här, här kommer lite reflektioner och lite (förhoppningsvis) konstruktiv kritik:

Jag skulle vilja resa två huvudsakliga invändningar mot boken: För det första tycker jag att den är för stereotypiserad och för det andra tycker jag att den är för starkt präglad av ”ungdomsbokslogik.” Låt mig utveckla detta.

Om vi börjar med stereotypiseringen – jag tycker inte att karaktärerna känns verkliga. Det är för mycket feta och lata poliser som ser välden i svart och vitt, mumsar på kakor och som har varit med förr. Även om det finns mycket som är fel inom Polisen idag och det finns gott om korrumperade och överviktiga poliser så tycker jag inte att poliserna i boken känns trovärdiga. Fyra avancerade mord och vad pratar Johannas kakmumsande grupp om? Hur medierna ska hanteras. Det är helt ok att famla i mörkret, att inte ha någon aning om vem som är mördaren. Men det känns så stereotypiskt att poliserna – som inte har någon aning om vem som kan ha utfört dåden – hellre diskuterar hur de ska undvika att hängas ut som nollor i media än att lägga upp en strategi för att ta fast mördaren.

Rent berättartekniskt tycker jag att författaren i just det här fallet har gjort ett bekvämt val. Hellre än att göra ett gediget researchjobb på hur det går till att driva en större mordutredning rullar han ut den gängse deckarversionen av poliser: lata, överviktiga och byråkratiserade. Som läsare fattar man direkt – det här kommer inte att lösas av polisen utan av en smart journalist eller av Johanna på egen hand. I och med det stänger författaren av en rad olika teman i boken – som t ex en kamp mellan poliserna och journalisterna. Personligen tycker jag att det hade varit spännande om poliserna kunde ha agerat som de gjorde i Leif Jennekvists bok Mordet på Anna Lindh. Alltså, betydligt mer action och ”fan nu tar vi dem!”

Johanna, hjältinnan, känns också lite väl mycket tillverkad. Ung snygg smart tjej med adliga och intellektuella föräldrar väljer folkets linje och blir polis, ett tämligen hårt och råbarkat jobb? Varför? Vi får ingen bra förklaring, argumentationen svajar. Kalle Holm känns också ganska platt som karaktär. En machoman som ensam fixar alla Aftonbladets löpsedlar? En chef som heter Berra? Som sagt, jag tycker att allt känns lite för mycket stereotypiserat.

Min andra invändning är att det emellanåt känns som att läsa en ungdomsdeckare. Alla verkar fullkomligen snubbla över viktiga bevis! Felix och Sara hittar viktiga meddelanden på tavlor på Nationalmuseum, ett usb-minne hittas lägligt i någons badrumsskåp, de undersöker en grav i Riddarkyrkan och hittar en nyckel och kartor och bevis för att Karl XI blev mördad, i ett rum hittar de krönikor som berättar allt… det skulle lika gärna kunna vara en Fem-bok av Enid Blyton.

Den underliggande konspirationen är också massiv, gamla sällskap från 1600-talet och gamla fejder mellan kungen och adeln som lever vidare. Det är klart att de finns motsättningar i Sverige som baserar sig på gamla händelser, men det känns så skruvat. Författaren slänger ut en hel del spännande trådar men får inte ihop det riktigt på slutet.

Jag brukar halvt på skämt, halvt på allvar säga till mina studenter att inom journalistiken ligger fokus på att hitta fakta medan i företagsekonomiforskningen handlar det om att tolka fakta. Detta tycker jag är extra tydligt i den här boken: så fort fakta har hittats förstår alla vad de innebär. Jag hade nog tyckt att det hade varit roligt med ett resonerande över vad faktabitarna säger.

Så den långa recensionen av boken blir, rapp thriller med bra tempo men kraftigt stereotypifierad med tydlig känsla av ungdomsbok.

Då tyckte jag nog att Familjehemligheter är en roligare bok. Inte lika avancerad konspiration, även om den var i tafattaste laget när den väl uppdagades. Men story och karaktärerna känns betydligt mer äkta. Mer om den senare kanske!

söndag 10 januari 2010

Nyår, finally









Som sagt, äntligen virusfri. Här kommer en rapport från nyår!

Dagen innan nyår var det dags för lite massiv shopping – ner till Munir livs i Skärholmen för att köpa lamm. Jag passade på att köpa allt det andra samtidigt. Nio kassar mat! För elva personer, inkl frukost. Därefter, avfärd mot västra Södermanland.

Nyårsafton började med lammstyckning. På Munir livs sålde de även lammben, som jag köpte. Så efter urbening av lammsteken satte jag på ett lammfondskok. Bryn lammbenen i ugnen, 225 grader cirka 40 minuter. Koka sedan långsamt i sex-sju timmar. Skumma. Fyll på med vatten när det behövs. Denna gång kokade jag fonden helt utan rotfrukter, min erfarenhet är annars att fonden lätt blir för söt om du har i en massa morötter. Lite lök kunde dock ha slunkit ner, men jag ville få fram den rena lammsmaken.

Till Toast Skagen blev det mina sista droppar Duval-Leroy 1996. Mycket god! Jag minns den som ovanligt fräsch och ganska låga syror, ganska mogen faktiskt.

Vi fortsatte med Duval-Leroy till jordärtskocksoppan. Som jag noterat tidigare vill jag ha min jordärtskocksoppa soil-to-bottle-style, d v s bara vatten, jordärtskockor, salt och grädde. Förut brukade jag ha ner en hönsbuljongtärning, men så fort du kastat ner den har du tappat kontrollen över smaken. Fast jag har blivit mycket inspirerad av Anders Öhman som experimenterat med olika sherrytyper i mat, så det ska jag nog prova. Tack Anders för roligt test, jättekul!

Sedan blev det som sagt lamm. Efter den förra lågtempsuccén körde jag lammet kryddat och uppfläkt på 100 grader i ca 40 minuter. Till lammet blev det rotfrukter i ugn och potatismos. Till det Pure 2006 och Deus Ex Machina 2004.

Av Puren kommer jag inte ihåg så mycket, O och M ville ha ”ett glas rött innan maten.” Det var visst gott. Men det lilla jag hann rädda var mycket smarrigt!

Sedan korkade vi upp Deus Ex Machina 2004. Några illvarslande rapporter hade ju tidigare indikerat att de kanske inte hade så långt liv i flaskan kvar längre, så jag ville testa. Annars är väl min spontana föreställning att de nog kunde upplevas lite för söta för lammet – här hade kanske en stramare italienare eller Bordeaux passat bättre. Jag hade även med mig Politziano 2004 och Le Serre 2004 som reserv.

Men vad god Deusen är! Otroligt fyllig, söt, stram. Associationerna gick direkt till portvin. Men håller helt med om att det är nog dags att korka upp 2004:orna nu. Själv har jag några flaskor kvar så lite rött, anyone?

Till frukt i ingefära och italiensk maräng blev det Meteora, som jag skrivit om tidigare. Mycket gott! Sött men med trevlig syra, härliga dofter.

Till tolvslaget sedan blev det gula änkan, säkert kyld under nollstrecket. Men den var riktigt läskande!

Tack alla för ett jättetrevligt nyår!

Tyresta





I’m back! En installation av Windows 7 gjorde processen kort med alla virus, trojaner och andra low-lifes som harborerade på min dator. Så snart kommer fler inlägg.

Men vilken vinter vi fått! Igår kände vi att vi ville ut i naturen, pulsa i snön, känna kylan. Eftersom Hellasgården lät blir crowded körde vi vidare mot Tyresta Nationalpark. Så mycket snö, underbart!