lördag 29 juni 2013

Dumplingslunch vid Vanadisplan





Mina kunskaper i bokföring, bokslut och inkomstdeklarationsprocessande har tagit mig till ett jobb i röda bergen. Det känns faktiskt lite som att cirkeln slutits, det var precis på andra sidan gränsen som jag inledde min bana som redovisningsekonom. Jag vandrar runt i kvarteren kring Vanadisplan och letar bland de gamla lunchställena, finns de kvar? Jodå, de flesta är kvar. Några verkar ha fallit ifrån, några har tillkommit.

De flesta på kontoret verkar föredra medhavd lunch, vilket jag även praktiserat ett par gånger. Fast ibland kommer behovet av att äta något annat än ingefärskyckling med harrisar, vilket verkar vara det enda vi äter nuförtiden och som genererar lunchbara rester. Nåväl. Kontorets andlige ledare, Mr D, har tagit med mig till restaurang Mahjong några gånger och det har varit supergott. Lite udda, minst sagt – en asiatisk buffé av Ricekaliber mitt bland bostadshusen. Dolt men gott!





I fredags kände jag dock inte för att äta min egen kroppsvikt av friterade kycklingbitar, så jag vandrade upp till Vanadisplan för att botanisera bland de gamla ställena.




Fondueboden – semesterstängt. Sist hade de en hovmästare/ägare med mycket hög röst, allt han sa hördes över hela lokalen.



Låg det inte en vietnamesisk restaurang häromkring?



Roffes – officiellt heter det Stenbergs Läder, men det är det ingen som säger. Förmodligen stans bästa hästprylsaffär! Fast, fanns det inte ett dumplingsställe nere förbi Roffes? Jodå! Jag går förbi först, men sedan hittar jag. Coolt, det finns kvar! Dalastugan lockar med fläsknoisette med bea, vilket jag var mycket nära att haka på. Men nu var det dumplings som hägrade och jag stegar i in det lilla hålet i väggen.





Under tiden jag står bredvid disken för att komma i position för att beställa fullkomligen dräller det in kunder. De flesta stammisar, får jag en känsla av. Standard bland stammisarna verkar vara att rusa in, hugga något från kylen, växla några trevliga ord till personalen, och sedan snabbt rusa ut!

Jag väljer en åttabitars och slår mig ner på långbordet utanför. Jag är mycket förtjust i dumplings, men kanske inte så stormförtjust i de ångade som du kan få här i Stockholm. Båda gångerna jag varit i Kina har jag ätit fantastiska dumplings men här i Sverige har de mest smakat deg med konstig fyllning. Men men, som alternativ till att trycka i sig nittio kilo nudlar och friterade vårulvar är de helt klart intressant och det här stället kanske är annorlunda?



Hur man korrekt avslutar en måltid där ätpinnar använts


Nja, kanske inte. Det var helt ok, men bäst var den tillhörande nudelsoppan!






söndag 23 juni 2013

2005 Dönnhoff Norheimer Kirschheck Riesling Spätlese och 2007 Pillot Pommard Rugiens Premier Cru







Det har varit en skön midsommarhelg! Vi packade in oss på tåget och begav oss söderut, till K-holm för midsommarfirande med den närmsta släkten. I vanlig ordning blev det en massa god mat, men såhär i efterhand slås jag av att det varken blev någon sill och inte heller någon grillning? Farmor hade dock i vanlig ordning kört förbi laxbutiken och köpt halva laxbutikens bestånd av kallrökt lax – supersmarrigt! Sedan var den en hel del spring på gräsmattan och farfar lekte kurragömma med sonen – kul! F bjöd på mycket god tårta som jag tyvärr inte hade förstånd till att fota, så ni får hålla till godo med den andra.



Till lunchen hittade jag 2005 Dönnhoff Norheimer Kirschheck Riesling Spätlese i källaren. Halvtorr, torde den vara. Helt perfekt mogen – sötman fullt integrerad. Exotiska frukter, lite honung, lite vax, men ändå pigg syra. Supergott! Midsommar och mogen Dönnhoff – perfekt kombo.

Vi åkte tillbaka på lördagen och ägnade resten av helgen till att göra så lite som möjligt. På lördagskvällen till timjan- och oreganokryddade morötter i ugn och kycklinglår korkade vi upp lite Bourgogne, som jag också hittade i källaren i K-holm och som köpte för några år sedan. Direkt ur flaskan bolmar det jordgubbar, mycket passande för midsommar! Jordgubbar och åter jordgubbar. Sedan lite hallon och lite lingon. Mycket behagligt, ett väldigt vackert vin. Färgen är röd med, hur ska jag uttrycka mig, klara transparanta drag – jag antar att emellanåt kan vara lite svårt för pinot noir att försöka lura någon att den är någon annan. Jo, jag lovar, jag är en aussieshiraz! Tjena mittbena.

Det som slår mig mest är dock hur bra vinet är som måltidsdryck. Det är slankt, klunkvänligt, till och med läskande. Det här är ett vin som är byggt för att drickas till mat. Mycket snyggt bygge – det borde finnas en eller två flarror kvar i K-holmskällaren som nog borde tas rätt så snart.

Annars har det inte hänt något. Jag antar att vän av ordning nu har tre frågor att ställa. Primo: kommer det här bli en barnblogg, där alla framsteg minutiöst kommer att noteras, katalogiseras och utbasuneras? Secondo: vilket vin korkades upp för att fira alltihopa samt Terzo: vilket vin från årgång 2010 ska inhandlas och lagras, för att sedan korkas upp på artonårsdagen och Gott mit uns INTE blandas med fruktsoda?


Well. På A svarar jag nej, på B det återkommer jag om och på C – tips mottages tacksamt!


onsdag 12 juni 2013

Kina, dag 15: hemfärd



Så, till slut hade vår Kinaresa kommit till sin ände. Det var dags att åka hem, dags att återgå till vardagen och dags att påbörja och fortsätta det nya livet som en liten familj. I mångt och mycket hade det varit en fantastisk resa, vi hade fått se så mycket och upptäcka så mycket – även om oss själva. För några dagar sedan skulle min chef på det nya jobbet redigera ett låst worddokument och oväntat insett att det fanns saker som han inte kunde. Vi skojade om det, att helt oväntat dyker det saker som du inte kan. Oväntade okunskaper döpte vi det till! På motsatt sätt tror jag att det finns oväntade kunskaper och jag tror att föräldraskap är ett av dessa. C och jag var oroliga innan, kommer vi att klara av det? Tänk om han skriker hela tiden, vad gör vi då? Hjälp! Men på något konstigt sätt dök det upp oväntade kunskaper, eller i alla fall reflexer, som jag inte känt till tidigare. Både märkligt, och underbart.

Planet går en bit in på eftermiddagen, men vi behöver hämta upp sonens pass med det kinesiska utresevisumet på svenska ambassaden först. Alltid lika värmande att se svenska ambassader utomlands – du stiger in i lokalen och känner att det är hem, på något sätt. Så först en stärkande frukost – denna gång med massor av american pancakes! – packning av det sista och iväg med bussen. Det påstås råda fotoförbud inne på ambassaden men det hindrar mig inte att ta lite kort på omgivningarna. Vi hämtar de båda barnens pass och så iväg till flygplatsen. Det är ganska tyst i bussen, jag tror att de andra likt mig valde den här tiden att reflektera över vad vi har varit med om och hur våra liv kommer att bli härefter.

Det visar sig att vi är ute i god tid. Vid incheckningsdisken lämnar vi fram våra pass och börjar leta efter pappret med bokningsnumret för flygbiljetten. ”That will not be necessary,” avbryter incheckningspersonalen oss, ”all information about your flight is stored on your passport number.” Faktiskt lite scary! Jag ser hur det rycker i mungiporna hos incheckningspersonalen att lägga till ett ”we know everything” men det var kanske bara inbillning.

Sedan har vi har ett hej då att säga, denna gång till Vanessa, vår underbara guide i Peking. Tack Vanessa för all din hjälp, din glädje och din humor! Vi kramas om och återigen är vi ensamma. Sakta rör vi oss bort mot säkerhetskontrollen. C kommer igenom men inte jag och grabben! En stämpel är otydlig, senior personal tillkallas, en miniutredning görs. Jag hör barska kommandon på kinesiska. Några minuter senare, nya stämplar och leenden. Pulsen steg, skulle vi inte få med oss honom?

På andra sidan, vi är vrålhungriga. Mat! Vi orkar inte tänka, det få bli Pizza Hut av alla ställen. Vi får ett bord, beställer, pekar på grabben och hintar om att här har vi en som vill ha sin mat NU. Var det den godaste pizzan jag ätit? Nej, men den var helt ok! Efter maten kollar jag runt lite i taxfreebutikerna men det är väl inget som lockar direkt. Jag köper lite apelsinjuice och vatten för flyget, men hoppar virren, vinet och pandagosedjuren.

Så går vi ombord. Platser i mitten, okejdå. Vi ser flera andra familjer som också hämtat barn. En familj som vi pratade lite med inne på Pizza Hut sitter i stolsraden framför oss. Bakom oss sitter en annan familj med en femårig flicka. Skratt och gråt hörs omväxlande.

Precis innan vi ska lätta hör vi kaptenen: ”tekniska problem, men vi jobbar på det!” Huga! Men efter en halvtimme verkar allt vara grönt så vi taxar ut. Och upp i luften kommer vi.

Det blir en hyfsat jobbig flygresa eftersom det tog ungefär fem minuter att upptäcka allt och leka färdigt med de medhavda leksakerna. Och sitta still, vem har kommit på det!!! Så i närmare sju timmar roar sig vår son med att terrorisera dem i stolsraden framför, vända sig om och terrorisera dem där bakom, snurra runt ett par varv i stolen, busa med oss, kasta kvarvarande kritor på golvet eller på någon medpassagerare, bläddra i någon tidning, för att sedan upprepa slingan igen. Sju timmar av cirkulerande! Vi försöker få honom att sova lite, men våra försök möts av gallskrik.

Efter ca sju timmar var det dock färdigsnurrat och en mycket tapper ung man somnade i mina armar. Vi lägger ner honom mellan oss och lägger över en filt. Jag håller honom i handen lite, för att han ska känna att vi finns kvar. Vi är också helt färdiga.

När det är mindre än en timme kvar – jag har tappat orienteringen lite – kommer flygvärdinnorna fram till oss med adoptivbarn. Mycket glada och kvittrande har de en bricka med sig, och på den några glas med bubbel. ”Nu är vi inne på skandinaviskt luftrum!” utbrister de. ”Här kommer lite champagne för att fira att era barn kommit till sina nya hemländer!” Vi tar emot, mina ögon fylls av tårar och vi skålar med varandra. Snart är vi äntligen hemma.

Vi landar hyfsat utmattade i Köpenhamn och det sista vi orkar göra är att kolla taxfree. Så direkt till gaten och ombord på det lilla planet. Vi får fönsterplats, vilket uppskattas. Sedan hör vi kaptenen ropa ut: ”planet är obalanserat, vi behöver lasta om lite!” Madre Mia, inte nu igen! Efter närmare fyrtiofem minuter är ombalanseringen klar och vi lyfter mot Stockholm. Vår son ägnar hela flygresan åt att kolla ut. Först åka igenom molnen – superspännande! Sedan alla annat därnere.

Så till slut, efter två veckors resande, två korta flygningar, två långflygningar, två tågresor genom halva Kina, massa hotellnätter, massa hotellfrukostar, massa god mat, flera oförglömliga sevärdheter, samt inte minst den omtumlande erfarenheten av att bli pappa landar vi i Sverige igen. Vi tas emot av en liten välkomstkommitté bestående av M1 och M2 samt mormor och farmor. Mycket värmande, tack kära ni!

Vår resa slutar sedan som den började – med en taxifärd. Fast den här gången är vi tre. Klockan är närmare halv tolv då vi lastar ur hemma igen. Bagaget får ta hissen upp, jag bär upp den sovande pojken och lägger honom försiktigt i den nyinrättade sovplatsen. Själva somnar vi inte många minuter efter det.



Och där slutar vår resa, men en annan, förhoppningsvis livslång, har redan börjat.


tisdag 11 juni 2013

Kina, dag 14: sista heldagen




Tisdag och sista heldagen i Kina. En ledig heldag i Peking, vad göra! Picknick i någon mysig park? Något konstgalleri? Något museum? En extratur till muren? En mysig dag kring någon av sjöarna? Vi strosar lite på gatan som leder bort till den Förbjudna staden och tillbaka, och hamnar så småningom på… Wangfujiang. Hopplöst! Men till vårt försvar vill jag lyfta fram att (1) vi var inte där för att turista, (2) vi hade börjat få hemlängtan och (3) vårt främsta fokus var på den lille knodden. Så det blev Wangfujing. Men vi gjorde några schyssta kap på Gap, bland annat snygga brallor. Med andra ord, helt bortkastat var det inte!


Så vi tog det lugnt och försökte förbereda inför hemresan. Flyget skulle gå efter lunch så det skulle bli en lättare sovmorgon på onsdagen. Vi tog en lugn kväll, packade det sista och tog en avslutande middag på favorithaket. Med mycket blandade känslor gick vi sedan till sängs. Det hade varit en fantastisk resa med mycket känslor och massor av upplevelser.

En liten kvällsprommis på Wangfujiang hinner vi med, och det hade varit trevligt med lite klassisk musik men tji fick vi. Och de här tjejerna. 



video

måndag 10 juni 2013

Kina, dag 13: rickshawfärd bland hutongerna




Måndag förmiddag och sista planerade utflykten: vi ska åka rickshaw bland hutongerna! Vad är nu dessa hutonger, för något? Kortfattat kan man säga att det avser de låga hus, oftast byggda i atriumform, som utgjorde Peking innan den moderna bebyggelsen tog vid. Ordet hutong kommer från mongoliskan och lär ursprungligen betyda brunn. Mongolerna byggde sin by kring brunnen, och de mongoliska erövrarna tog med sig ordet till Kina och där kom det så småningom att betyda bebyggelse. När Peking moderniserades revs största delen av hutongbebyggelsen, men vissa delar lämnades kvar som ett minne över den tiden.

Det blir en kort bussfärd till hutongområdet och under tiden berättar vår duktiga guide Vanessa om hutongerna och deras historia. Hon noterar att hon själv har vuxit upp i ett hutongområde, vilket både var positivt och negativt. Positivt för gemenskapen, negativt för att det är svårt att vara privat. Hon noterar att ”modern people do not want to live in the hutongs because number one: no good bathroom facilities and number two: no good parking for the cars, hahaha!” Kanske är det så? Vi trånar efter det gamla bondesamhällets gemenskap, men samtidigt har vi börjat uppskatta privatlivet. Kärleken till de materiella tingen spelar förstås roll också.

Hursomhelst. Vi blir tilldelade en rickshaw med förare och får instruktioner: glöm inte numret på rickshawn! När vi kommer ut efter vårt första stopp kan det finnas andra rickshaws där och då kanske ni tar fel rickshaw och hamnar i någon annan del av Peking! Uppstressade över det fullt möjliga Hans- och Gretascenariet fotar jag vår rickshaw, dess nummer och dess förare. Sedan bär det iväg!





Även om det är mycket behagligt att åka rickshaw kan jag inte komma ifrån att det känns lite för kolonialt för min smak. Det hade varit roligt att cykla själv, men nu var det rickshaw som gällde. Fast som sagt, mycket behagligt och skönt att inte åka något motordrivet fordon för en gångs skull.





Vi gör ett stopp i en hutong och vår extraguide berättar om dess historia. Mycket lugnt ställe, vi hör knappt något av trafiken.  Sedan stannar vi till vid en av Pekings sjöar (vad nu den hette har jag helt glömt bort!). Mycket vackert och mycket rofyllt. Vi ser flera brudpar som ska fotas. Kul!






Efter hutongfärden blir det bussen igen och vi åker förbi fågelboet. Helt ok. Sedan lunch på ett hotell i närheten, som var ok men vi saknade vårt stammisställe. Well well.





Väl tillbaka till hotellet hetsade vi varandra i kategorin ”vem kan motstå en färd till Yashow Market?” vilket fick till följd att vi och E, M, A, G och GM tog var sin taxi till Yashow Market. Jag tänker bara på Povel Ramels låt om rean, ”armbågar fram, kontanter bort.” Så också den här gången!



Nu kan jag inte kinesiska, men jag undrar om de inte ville skriva "no haggling" egentligen... "No! We're supposed to haggle!" "Haggle properly!"

Utmattade efter hutongfärd, skymtningar av fågelboet, kass lunch samt prut- och kopietornardon Yashow parkerad vi oss på vår lokala restaurang och åt oss proppmätta. Som vanligt fnittrade personalen när vi kom men de verkade bli förtjusta när vi inte skulle ta take away utan faktiskt äta på plats. Och jätteglada över att se lilla trollet. Supergott som vanligt!



Nu var det bara en heldag kvar av äventyret. Vår resa som till en början inte verkade ha något slut började just göra det, och jag började få hemlängtan. Jag ville hem, hem till Sverige och hem till min säng!

söndag 9 juni 2013

Kina, dag 12: shopping i Peking




Söndag och vi viker dagen åt shopping. Wangfujing i all ära men det känns lite för dyrt, lite för turistigt och lite för västerländskt. Fina saker men samtidigt saker vi kan köpa hemma. Så vad göra? Vi kollar kartan, internet, Krister i Beijings respektive ABB-fruns bloggar och tar en taxi till Panjiayuan, en redig kinesisk antikmarknad!




Stort, imponerande och massor av saker att köpa. Mest imponerande är dock utomhusmöblerna, eller snarare utomhusstatyerna. Glöm trädgårdstomten – köp ett par marmorlejon istället!

För oss blev det dock inget. Det var lite frestande att köpa på sig något litet, såsom en bok eller ett par ätpinnar eller något annat föremål. Men vi hoppade, det fanns för mycket och mycket kändes lite skräpigt och ärligt talat fastnade vi inte för något. Därför tog vi taxi till Liulichang.

Liulichang brukar beskrivas som en antikmarknad i hutongerna med lite mer konstnärligt fokus, exempelvis finare kalligrafi, tavlor, stämplar och så vidare. Taxichaffisen som inte verkade kunna någon engelska tog oss via ett par ringvägar till en gatukorsning och pekade på några hutonger och vi steg ut. Men – var går man in? Var låg marknaden? Vi såg hutongerna, så långt så rätt, och gick in på en smal gata, men hittade inget. I vilken del av Peking var vi egentligen? Morr! Vi stoppade flera personer på vägen och frågade efter Liulichang men fick bara huvudskakningar till svar.

Men någonstans var vi ju, och det kan ju ha varit där fast vi inte vågade ge oss in bland hutongerna. Vanessa, vår duktiga guide i Peking, hade varnat oss för vandringar i hutongerna på fri hand – ni kommer att villa bort er och för att komma ut måste ni köpa er frihet av försäljarna som leder er till utgången. Så för att undvika ett Hans- och Gretaöde som verkade överhängande gick vi längs gatan där taxin hade släppt av oss och det vekade ändå som att vi var någorlunda rätt eftersom det fanns gott om affärer med musikinstrument. Nu i efterhand visade det sig att vi var på musikinstrumentgatan. Well well. Fast det var ju inte det vi letade efter så vi tog snabbt en taxi till hotellet och sedan take awaylunch från vårt stamhak.



Stärkta efter lunchen funderade vi att åka till fusk- och prutningsinfernot Yashow Market, men det blev Wangfujing istället. Vi shoppade lite våtservetter på ett apotek och blev erbjudna någon form av piller till grabben. Med viss möda lyckades vi fråga om det var ginseng, men det var det visst inte. De tyckte nog att han såg smal ut!









De här ungdomarna på sista bilden trodde jag var några kinesiska kickers men när jag kollade på bilderna efteråt så var det nog fel. Snarare miljonärer. Dock gick vi in i den här tygaffären, som såg sådär härligt turistig ut. Det bidde dock inte den ekivoka morgonrocken utan en liten scarf.





Gourmet street! Lät grymt lockande…

Sedan gick vi förbi Wangfujing på gatan som ledde till den Förbjudna staden och hamnade på ett litet galleri där en slank kille i tjugoårsåldern med späd röst erbjöd sig att teckna vår sons namn på kinesiska.



Först tänkte vi inte haka på detta, men han gjorde en snabb skiss på rispapper som såg helt ok ut. Sedan frågade han var vi kom ifrån och som alla vet – svarar du på den frågan är det RÖKT. Och, blåögda, korkade, välvilliga, artiga svarade vi ”Sverige.”

Ah, Sweden! My art professor was there last year, let me see… Rattvik! Yes, Rattvik! And Geffle! Oh I know Sweden, great country!

Jag antar att det var turistigt, vi betalade säkert ett grymt överpris, han kunde säkert namnet på tre-fyra mindre städer i alla europeiska länder, i bästa fall kunde han inte stava och i sämsta fall skrev han inte vår sons namn utan något hemligt, kinesiskt budskap som ska blicka ner på oss från väggen, likt en Beatlesskiva oavsiktligt spelad baklänges och du blir indoktrinerad utan att veta om det. MEN till vårt försvar så var vi där, vi såg när han skrev tecknen och vi kom hem med vad vi tror är vår sons namn på kinesiska.







Jag antar att leendet på hans läppar säger allt.