fredag 24 februari 2017

Sydafrika, dag 9: Oldenburg, Teddy Hall och Stellenbosch




Fredagen inleds inte med någon morgonjogg – det räckte fint med gårdagens tjurrusning uppför berget till Haut Cabriere. Men vilken utsikt du får därifrån! Från Haut Cabriere ser du verkligen att hela Franschhoeken är en prydlig dal. Intressant. Tittar du på kartan syns det ännu tydligare – som en liten kil in i berget. Hursomhelst, idag är det förflyttning till Stellenbosch och först ut i det racet är Oldenburg Vineyards. Vi hoppar in i bussen och skumpar iväg.

Oldenburg ligger ooootroligt vackert i ett bergigt område någon mil öster om Stellenbosch. Vi leds ner på slingriga serpentinvägar, här och där skymtar olivlundar, jag gör en mental note to self att köpa med mig lite sydafrikansk olivolja hem (och motstå frestelsen att göra ett olivoljeshootout!). Vi välkomnas att vinmakaren som berättar om vingården och de viner de gör.





Först ut, som vanligt, en... chenin. Ha! Ingen savvie med andra ord. Well well. 2015 chenin, krusbär, fllig, bra balans, lätt, fräsch, gott! Därefter 2014 Chardonnay, som var helt ok. Lite ekigare. Sedan en 2014 Grenache som också var väldigt trevlig. Jag ser att jag skrivit ”skön frukt” i mina noteringar. Skön frukt, snygga fat, ekmonster, babyfettet kvar, korkskruvsångest – vinsfären har rätt sköna egenkomponerade uttryck! Efter grenachen får vi 2014 Syrah, som var i grönaste laget. Mjukt och bärigt. Inte helt säker på att det var meningen.

2012 Merlot var dock en annan skapelse. Röd frukt en masse! Som att smörja in sig i rönbär... Lite för mycket för mig men helt ok. Sedan får vi 2012 Rhodium som passerade mest förbi, därefter 2013 cab fronc. Grön paprika, lite spritzig, fyllig till max, gott! Det var nog min favorit. Sista vinet en 2012 cab, och där har jag bara en markering: S T A L L ! ! ! Nåväl. Det var en trevlig provning och här hemma har jag köpt syrahn flera gånger och njutit fullt ut. Klar rekommendation. Vi tackar för oss och hoppar in i bussen igen, nu tillbaka till Stellenbosch för lunch och lyssning på medelst förflyttning Teddy Hall, the talker.






Teddy Hall gjorde karriär i finansbranschen men hoppade av 1994 för att ägna sig åt vin. Han äger inga egna vingårdar utan köper druvmaterialet. Möjligtvis att han hyrde, lite osäker på det. Men vilken svada! Det var den ena historien efter den andra och de handlade uteslutligen om udda personer som inte följde mönstret. Främst då Jan Blanx och Jan Cats samt Hercules van Loon... Men intressant och lärorikt! Vinerna var riktigt härliga, om ni får chansen, prova gärna.









Fullpumpade med vin och historier checkar vi sedan in på vårt hotell i Stellenbosch, d'Ourde Werf Hotel. Det kändes skönt. Även om hotellet i Riebeek Kasteel var pampigt, och guesthouset i Franschhoek var mysigt, var det härligt att komma till en stad igen. Även om Stellenbosch inte är så stor så kändes stan betydligt mer äkta och genuin än Franschhoek. En stad med riktiga invånare. Nu ska jag strax sluta raljera över Franschhoek, men: det kändes som att Franschhoek bestod av sommarstugor och guesthouses. Stellenbosch är mer riktig stad. Så, nuff said!

Hursomhelst! Jag vandrar runt lite i Stellenbosch och köper två piketröjor och ett halsband till Å. Den afrikanska fejkkonsten hoppar jag, liksom de so-so äkta maskerna. Det finns ett gäng av dem i huset i K-holm...

video



På kvällen hakar jag på ett gäng som ska till en fiskrestaurang i närheten. Jag tar in ett blandat fat med pommes, calamares och en stor bit Kingklip. Såååå gott!!!




video


Det börjar kännas att vinresan är snart slut. Vi har fått se så mycket och fått njuta av så mycket gott vin, det börjar slå i taket på upplevelsemätaren. En dag till imorgon, då ska det bli mer Stellenbosch. Det finns en liten skön pool på hotellet, jag simmar några längder på eftermiddagen och slappar lite. Känns skönt det också!

torsdag 16 februari 2017

Sydafrika, dag 8: Franschhoek


 
 


Efter Avondale blev vi bussade till Franschhoek. Här bodde vi på olika hotell, en del av gruppen hamnade på La Fontaine och resten av gruppen inklusive mig själv på ett supermysigt guesthouse i närheten, the Coach House. Föreståndare för guesthouset var en vääääldigt laid back engelsman i sextioårsåldern, vars stora intresse i livet verkade vara att hinka öl och titta på sporttv. Men han var jättetrevlig och det var no worries vad du än frågade. Utanför guesthouset hade han parkerat vad jag antog var hans bil, en blå lättviktare med brittiska registreringsskyltar.

 


Hur hade det gått till? Jag gör en sökning på google maps, från London till Kapstaden. Tydligen tar du vägen över Algeriet, Niger, Nigeria och sedan i princip rätt ner. Coolt! Ska jag också göra en dag. Fast då med en riktig bil. Lite coolt att Sahara är ett av de kvarvarande ställena på jorden där det inte finns riktiga vägar och där det inte är säkert att du kommer fram…

Efter lite slappande hakar jag på Britt och Per och K & U för lite middag på stan. Det är ju inte som så att det saknas goda restauranger i Franschhoek – tvärtom. Det är klart att man skulle kunna ha bokat något, typ Ryan's Kitchen, The French Connection eller varför inte Le Quartier Francais, men så kul att äta själv är det inte. Efter lite letande hittar vi en liten grillbar på huvudgatan, helt perfekt.

Och när vi ändå är inne på ”stan” – Franschhoek marknadsför sig som en liten fransk by längst inne i dalen, som bebos av ättlingar till franska hugenotter som kom hit på 1600-talet. Bilden som målas upp är att allt är lite småfranskt, alla pratar franska, alla skyltar är på franska, du skulle lika gärna vara i Beaune-Saint-Viviant eller Montrachet-Sur-Vougeot, typ.

Ingenting av det är förstås sant. Efter religionskrigen i Frankrike på 1600-talet valde många hugenotter att emigrera, och en liten skärva av dem – typ 200 personer – hamnade i Sydafrika där de fick tillåtelse av holländarna att slå sig ner i Olifantshoek. Detta var typ 1688. Lite drygt en generation senare, vid mitten av 1700-talet, var hela den här gruppen helt assimilerad bland holländarna. Med andra ord har det inte funnits någon fransktalande grupp i Franschhoek de senaste, vad blir det… 250 åren!

Hursomhelst! Efter middagen är det marsch i säng. Morgonen därefter inleds med en liten joggingtur. I gryningen springer jag upp från guesthouset till Haut Cabriere, en enda lång uppförsbacke. Men skönt! Här var jag förresten på min förra sydafrikaresa, det var trevligt. Inte direkt stjärnklass, men helt ok.
video
video



Efter frukost är det dags för första vingårdsbesöket, Rickety Bridge. Här välkomnas vi av vinmakaren, Wynand Grobler, som berättar om vingården och dess filosofi. Minimalistisk inverkan är bäst! Jag vill minnas att han noterade att ägaren till vingården egentligen bara hade ett krav på honom: ”make a decent rose.” Så jag antar att någonstans på vingården finns det några rader pinot noir planterade.

Ett väldigt roligt inslag på Rickety Bridge var att vi skulle få blanda till ett eget vin! Vi utrustas med mätglas, karaff, anteckningspapper, penna och tre viner: merlot, pinotage och shiraz. Instruktionen var enkel: blanda till så du får DIN blandning! Jag började med att smaka av basvinerna. Merloten var ganska söt, pinotagen ganska fyllig och smakfull, shirazen lite småkärv med mycket tanniner och syra. Jag kom ganska snabbt fram till att jag ville ha pinotagen som bas, minst 50 procent, men sedan var frågan: mer shiraz eller mer merlot? I slutändan tyckte jag att merloten var lite för söt, så därför fick shirazen en större del. Det blev 50 procent pinotage, 30 procent shiraz och 20 procent merlot. Och namnet? Ulf’s Franschhoekian Blend! Vilket inte är helt sant eftersom en del av vinerna kom från Paarl, typ. Så Franschhoekian…ish. Årgång 2013-2014. Jättekul övning! Jag har förresten kvar min flaska, men den ska väl korkas upp i något shootout snart är det väl tänkt.
 

Vi tackar så mycket för oss och rullar vidare till Glenwood, där vi även får lunch. Jag gillade Glenwood! Entusiastisk och kunnig vinmakare, väldigt down to earth, småskaligt, lite hantverkskänsla. Mitt i lokalen står ett par blåa jäsbackar – jäsningen pågår fortfarande. Undra hur det smakar? Jag frågar, det är inte giftigt? Nejdå, smaka gärna! Jag kör ner hand och glas, måste ju få upp en del.
video


 Ah det var supergott!!! Sött, fräscht, fylligt. Ingen aning om vilken alkoholhalt det höll just då, men det kan inte varit mycket. Kanske fem-sex procent? Kan ha varit mer, glömde fråga.
 

Mycket nöjda och belåtna bussas vi tillbaka till Franschhoek. Resten av eftermiddagen och kvällen är fria för egna aktiviteter. Jag har dock bjudit in till vinprovning – vid varje besök vi varit på har jag köpt med mig några flaskor, till allas munterhet. Men det fanns ett syfte, att någon gång mot slutet av veckan hålla en liten sammanfattande provning. Det var inte helt ointressant verkade folk tycka, så det dök upp ett tiotal från vår grupp. Jag behövde dock få tag på folie först, men det fanns faktiskt i en närbelägen livsmedelsaffärs. Så, dags för blindprovning! Det blev tre flajter, två vita och en röd. Först ut, vitt.

Vin ett: tydlig savviedoft, bra balans, lite ”bolmande.” Fyllig. Vin två: mer alkoholkänsla, fylligare än ettan. Vin tre: Mer dämpad, känns mer som en chardonnay. Bra balans. Vin fyra: Krusbär, bra syra, supertydlig savvie!

 


Alla fyra var såklart sauvignon blanks. Det blev ganska uppenbart att det finns minst två sätt att göra savvies, antingen gå åt det klara, krispiga hållet med låg kropp och hör syra, tonvikten på fräschör, eller skruva på fylligheten men då på fräschörens bekostnad. Jag minns att jag föredrog vin två, som efter defoliering visade sig vara Sauronsberg. Coolt! Ettan: Rickety Bridge, trean: High Constantia, fyran: Reynekes billigaste.

I flajt två hade jag bara två viner mot varandra. Ettan: parfymerad, balanserad, tvålig. Knastertorr. Tvåan: Stängd! Sliskig! Ettan vann på poäng. Efter defoliering, ettan var… Monpellier Gewurztraminer! Tvåan: Solms-Delta Koloni (Muscat d’Alexandrie). Fack! För en dag sedan hade vi varit på Solms-Delta och hyllat deras viner, nu blev det återigen en lektion i ”lita på dina sinnen och låt vinet prata till dig och INGET annat.”
Flajt tre, röd. Vin ett: fyllig lite söt, bra bett. Vin två: lite annorlunda, intressant, god! Lite sötare och lite mer skog. Vin tre: bra doft! Snygg balans. Vin fyra: Gott! Skog, mint, sötare, lite funky. Varmare. Svårt att avgöra, alla var goda. Men jag gillade ettan och fyran. Defoliering och ettan… Reyneke! Coolt. Fyran: Avondale Samsara. Tvåan: Glenwood, trean: Rickety Bridge.




Väldigt kul och mycket lärorikt. Never underestimate the power of blindprovning!


Efteråt tog vi med oss slattarna och begav oss ut i den varma Franschhoekkvällen. Vi hamnade på en lite bättre restaurang den här gången, det blev i vanlig ordning supergott. Franschhoek, i all sin fakehet, mysigt!

onsdag 15 februari 2017

Sydafrika, dag 7: Solms-Delta och Avondale




Själva "pärlan"

Efter en stärkande frukost med nya inslag av förbipasserande traktorer fulla av druvor packar vi in oss i bussen för färd söderut. Målet för dagen är Paarl där vi ska besöka två vingårdar: Solms-Delta och Avondale (även om nu Solms-Delta mer låg i Franschhoek än i Paarl).

Men vi börjar med lite historia! Vingården förvärvades 2002 av Mark Solms, en professor i neuropsykologi. Idag ägs vingården till en tredjedel av Mark Solms, en tredjedel ägs av filantropen Richard Astor, och en tredjedel av en fond som ska värna om de anställda. Till vingården finns ett litet museum som visar olika fynd som gjorts vid arkeologiska utgrävningar vid vingården. Museet visar också hur livet på vingården är och var för de anställda, nutid och för några hundra år sedan. Vi spenderar säkert en timme i museet, och får en väldigt intressant guidning. Stort tack! Läs gärna mer på hemsidan.

Sedan den obligatoriska vinprovningen. Jag blev mycket imponerad av Solms-Deltas viner, de var välgjorda. Speciellt Amalie, som var en juste blandning av grenache blanc, roussane, viognier och den ständiga cheninen.




Vi avnjuter en supersmarrig lunch på Solms-Delta och beger oss efter det vidare till Avondale. Först lite bubbel, jättegott!



Annars är Avondale en biodynamisk vingård, dock helt annorlunda än Reyneke som jag besökte veckan innan. Om Reyneke var en liten vingård med mycket down to earth-känsla var Avondale, i all sin biodynamism, det rakt motsatta. Det här var ett TEMPEL. Jag kände på en gång – hjälp det här är en sekt! Hehe, kanske inte. Men det var så välorganiserat och välstädat och historien kring varför de var biodynamiska var så välputsad så det kändes lite som att komma in på någon amerikansk religiös sekts huvudcenter. Men det var ett väldigt trevligt besök. Vi fick åka traktor runt i vingården, fick se de snigelätande ankorna och sedan vinprovning. Väldigt gott.






Som grädde på moset kom ägaren, Jonathan Grieve in och höll en liten presentation av vingården och det biodynamiska. Men hatten! Jag visste inte det då, men på de flesta bilder som finns på nätet bär han hatt. Jag funderade lite, ska jag våga fråga? ”Sir, could you please remove the hat?” Nja... ”How 'bout a photo... without the hat for once, please?” Neee... ”Sir! The hat needn't be present!” Kanske ett par ”with all due respect”? Till slut var jag på väg att bara skrika rakt ut: Jast remove it, gaddamit! Men nej – jag höll mig på mattan.




Efter Avondale var det marsch upp i bussen igen och iväg till Franschhoek, den fejkfranska staden. Betoningen ligger på första stavelsen, ”FRAN...sjok. Inte Fran...SJOK. Men mer om det senare!