Red Scream and Riesling

Bloggträff del 1 – maten!

2012-02-13T23:25:00.010+01:00

I lördags var det så åter dags – en mycket trevlig provning med vinbloggsgänget! Planeringen satte igång redan efter Högberga och nu var det som sagt dags. Aningens decimerad styrka dock, det är inte för intet som februari kallas för vabruari… Men men! Vi ser fram emot nästa provning och då hoppas vi naturligtvis få se er också.

Hursomhelst, det är lite sent nu så jag tänkte börja med maten – ingen ordentlig provning utan något gott käk. Ost-Frederico hade som vanligt gjort en raid mot Sovel och där hittat en underbar grissida som tillagades. Processen tog nog några dagar – först bakades den över natten, sedan låg den under en tyngd ett tag och väl på plats på lördagen värmdes den på för att slutligen brännas av på toppen för att få den där krispiga ytan. Supergott! Stort tack till Fredrik för allt jobb!

Till grissidan gjorde vi lite grönsakspytt, rödvinssås och potatismos 7+2+2. Rödvinssåsen hade Fredrik med så det dyker nog upp ett inlägg om hur du gör en sådan. Pytten bestod av tärnade morötter, tärnad jordärtskocka, tärnad rökt sidfläsk. Jag var ansvarig för inköpet och lyckades naturligtvis köpa fel rökt sidfläsk – men det löste sig.

7+2+2 gick däremot åt skogen! Jag vet inte vad jag gjorde för fel, men jag gjorde som jag brukar: koka potatisen mjuk, stompa med en potato masher, ner med den heta mjölk- och smörblandningen och rör runt. Men – den blev för lös! Hjälp! Hade jag i för mycket vätska? Urk! Stelna då för bövelen! Två vinnördar kollar över axeln och jag hör hur domen faller:

Den blev rätt lös va?

Morr!

Kanske vi ska reda av den?

Reflexmässigt vänder jag mig om och tar fram ett par äggulor men inser så sakteliga hur detta måste vara ett riktmärke för hur kass man kan bli i köket – reda potatismoset! Huga! Men smaken var det inget fel på, eller hur? Och med ett par äggulor i stelnade den lite, eller hur? Säg ja! Så sammansatt: Bakad grissida med rotfruktspytt och rödvinssås och något ofast potatispuré 7+2+2-style.

Lite senare njöt vi av lite blandat plock som Roberto hade med sig, främst då en helt fantastisk italiensk skinka, goda oliver och två varianter på pecorino och en lagrad parmesan (och parmesankrämen såklart!).

Till det ett mycket gott surdegsbröd och tre underbara olivoljor, bland annat en som smakade tomater, mycket gott…

Det var nog allt! Gris med pytt och potatismos, lite gott plock!

Återkommer om vinerna!

PS – du vet att du är på vinnördsprovning om de inbjudna fotar maten och vinet istället för gästerna… ;) DS

Inlägg 20, dag 20

I need a vacation...

2012-02-12T22:41:00.010+01:00

Det har varit några stressiga dagar! Onsdag – bära kartonger, köra upp till Jakan och köpa soffor och sedan släpa upp dem för trapporna. Torsdag – köra ner till K-holm och hämta mitt matsalsbord. Fredag – bära kartonger, sätta upp stereon, montera ihop sofforna. Och nu i går lördag – montera upp matsalsbordet, diska alla glas, handla följt av vinprovning med gänget. Fick lite flashback till Lund när jag kom in i den nya lägenheten idag – fullt av ouppackade flyttlådor och tomflaskor överallt! Nåja, kanske inte riktigt överallt…

Hursomhelst, igår hade vi som sagt en mycket trevlig provning med fellow bloggers – Fredrik, Magnus, Niklas, Roberto, Patrik, jag själv och H, som var specialinbjuden. Jättekul att ni ville komma! Ett speciellt tack till Roberto som hade med sig en massa gott! Mer info kommer! Jag har inte diskat alla glasen än och tänkte eventuellt göra det innan sängdags och det är snart…

Inlägg 19, dag 19

Förberedelser

2012-02-11T09:28:00.003+01:00

Att göra idag:

Skruva ihop bordet

Diska alla vinglas

Göra kompott

Göra 7+2+2

Fixa någon efterrätt

Vin har valts! Den till vänster i bild med halsduken är välkomstvinet. Bara så ni vet. Ungsfolie, bästa uppfinningen sedan sliced bread!

Inlägg 18, dag 18

Stressiga dagar, långa armar

2012-02-10T23:34:00.002+01:00

Det sägs att mönstringen förr i tiden gick till så att man samlade den aktuella årskullen på kaserngården i bara kallingarna och bland annat genom okulärbesiktning bestämdes det vad du skulle göra under lumpen. De som hade tagit studentexamen blev befäl, de som såg extra kralliga ut blev kulspruteskyttar, de som hade sysslat med musik blev signalister och de som hade extra långa armar blev granatkastare.

Eftersom denna dag karakteriserats av ett enormt bärande och konkande känner jag mig idag som just en granatkastare, eller snarare som en granatkastare som precis lyckats med ett ovanligt långt kast. Armarna har liksom förlängts. Eller som en gymnast som ska snurra på en stång (barr, nicht?) och som glömt av hur många varv som han eller hon skulle snurra… Var det tio? Eller Tjugo? Jag tror att det var tjugo! Alternativt som en medeltida kättare som hällt för mycket sand i sockret och hamnat i sträckbänken. Erkänn! Nej! Ok dra ett kvarts varv till!

Men de går väl tillbaka. Apropå armar så varför måste alla skjorttillverkare göra så långa ärmar? Varendaste skjorta jag köper måste lämnas in till straffavgiftsavdelningen för personer med för korta armar. Morr!!!

Hursomhelst, imorgon blir det vin! Det var läääänge sedan – förra veckans magåkomma gjorde att vinsuget liksom försvann.

Inlägg 17, dag 17

Blandade bokinköp och alarmerande låga nivåer

2012-02-09T23:35:00.002+01:00

En av sidoeffekterna av att ha en beläst och allmänbildad chef är att du emellanåt – i smyg – måste kasta sig över Amazon eller Adlibris för att göra några strategiska inköp. Jag har nyligen tvingats göra några sådana. Här kommer således de senast inköpta böckerna!

Först ut, Okänd Soldat från 1954 av Väinö Linna som skildrar fortsättningskriget i Finland. Jag och P hyrde filmen i Lund vill jag minnas, men boken har jag som sagt inte läst. M var eld och lågor: ”Den måste du läsa!” I samma veva beställde jag även Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Jag har inte läst så mycket svensk litteratur, senast var Karin Boyes Kallocain men sedan är det hyfsat tomt. Jag har hört mycket gott om Doktor Glas så den ska jag nog ge mig på.

Sedan lite nutidshistoria: Karl Schlögels Terror och dröm – Moskva 1937. Peter Englund skrev ett inlägg på sin blogg Att vara ständig där han också var eld och lågor över den här boken och i princip utnämnde den till årets bästa bok. Jag citerar:

"Det har kommit många fina böcker i år, men skall jag peka ut en framför alla andra blir det tveklöst den tyske historikern Karl Schlögels ”Terror och dröm – Moskva 1937” (i översättning av Peter Handberg). Det är ett unikt, ja epokgörande verk: drabbande, livfullt, rikt, upplysande, hisnande och ohjälpligt fascinerande. Schlögel tar oss in i den stalinistiska terrorn epicentrum, Moskva under det mörka år då de stora massutrensningarna rullade igång, och GuLag och massgravarna fylldes med miljoner oskyldiga offer." Verkar mycket intressant, om än om en mörk period.

I dag så var det dags igen för ett par bokbeställningar till! Min chef M håller på att läsa om Orientexpressen (tåget, inte mordet) och varje dag får jag höra nya intressanta episoder. Dagens förmiddagsdiskussion handlade om Basil Zaharoff, en excentrisk miljardär som tydligen reste ofta med tåget och hade mycket excentriska vanor. Strax efteråt hade jag beställt The Mystery Man of Europe Sir Basil Zaharoff av Richard Lewinsohn. Ska bli intressant!

Slutligen Mark Kurlanskys Torsk och Salt, som eftermiddagsdiskussionen handlade om. D v s om fiskens betydelse och varför städer ligger där de ligger. Ska bli spännande!

Till sist har jag varit nere i K-holm på blixtvisit och hämtat vinprovningsequipment. Passade på att inventera beståndet. Rött är nere på alarmerande låga nivåer – hjälp! Underhållet har tydligen varit kraftigt undersatt, to say the least… Stimulanspaktet, hjärt- lungräddning, Eurozon, anything!

Inlägg 16, dag 16

Berättelser från underjorden, del 1

2012-02-08T10:04:00.002+01:00

Det slog mig nu på morgonen att det i dagarna är tio år sedan jag började i underjorden! Tror att det var 17 februari eller så, så det är väl några dagar kvar. Det hela började med att jag hade bestämt mig för att plugga ett år till på universitetet och behövde lite finansiering. Pratade med min vän I, som föreslog att jag skulle söka till tunnelbanan som spärris. Sagt och gjort, jag skickade in en ansökan och efter en ganska omfattande intervju och drogtest blev jag anställd.

Ah, detta 2002! Förutom att det är ett mycket bra champagneår så var det ett ganska intensivt år. Jag pluggade mer en heltid, tog 60 gamla högskolepoäng under detta år och jobbade ca 40 % i tunnelbanan. Tre helger av fyra, plus lite extra. Antingen jobbade du morgon, d v s började 05.52 eller något likande okristligt, och höll på till ca 14.00. Eller så jobbade du eftermiddag: började runt 15.00 och höll på till 00.00 typ. Eller, så jobbade du natt. Då började du runt 21.00 på fredagen och jobbade fram till 04.30. Om du hade morgontjänst kunde du gå ut på lördagskvällen, men det var liiiite segt att gå upp kring 05.00 på söndagen om du gått och lagt dig kring 03.00. Well well, those were the days…

Hursomhelst! Nu så här i retropekt var det ändå en ganska rolig tid, med massor av ändå roliga minnen från allt möjliga konstiga situationer med kunderna och övriga spärrisar. Låt mig därför dela med mig med några historier, och jag tror att vi börjar med taskmörten.

En eftermiddag jobbade jag på t-centralen norra, d v s utgången mot plattan. Jag minns att jag var ganska trött, jag hade nog varit ute kvällen innan och passet hade precis börjat. Kände mig lite stel och hade väl inte så där jättebra koll på klockan. Plötsligt dyker det upp en ganska skinntorr man i femtioårsåldern, en riktig mulle med runda glasögon, väderbitet ansikte och kort, blont hår och ryggsäck. Han räcker fram en remsa med någon stämpel på.

Hade jag nu varit fullt klarvaken hade jag nog haft bättre koll på tiden och stämpeln, men jag minns att jag kollade på stämpel och sedan kollade jag på klockan och fick inte riktigt ihop det, den måste gått ut? Jag tog det säkra före det osäkra och stämplade två nya kuponger.

Förmodligen gällde den gamla stämpeln fortfarande, eller så hade den preciiiis gått ut, för min stämpling var inte populär. Gubben kollade på mig med tom blick.

Sedan kollade han på klockan.

Sedan kollade han på mig.

Sedan kollade han på stämpeln.

Sedan, out of the blue gav han mig fingret, tog sats och sa nog sitt absolut fulaste ord:

T A S K M Ö R T ! ! !

Återkommer!

Inlägg 15, dag 15

Glas och länkar

2012-02-07T18:10:00.005+01:00

I sin semiautobiografiska bok On Writing berättat Stephen King om hur han en gång fick frågan av någon kritiker, ”hur skriver du?” Efter en stunds funderande svarade han, ”ett ord i taget.” Nu kan vi ju ställa samma fråga till oss vinnördar, ”hur dricker du?” Förutom det uppenbara ”en klunk i taget” finns det faktiskt en hel uppsjö av olika tänkbara svar. Förslagsvis kommer nog ”nyfiket” ganska högt upp. Fast i mitt fall skulle jag nog våga dra till med ett, ”ur snygga glas.”

Nu på grund av händelse x hade jag möjlighet att göra en liten inventering och det totala beståndet väger nog in på en ca 90 fullt drickbara glas. Vad kan jag säga? Böjelsen för snygga glas runs in the family! Jag är med andra ord långt ifrån värst. Tidigare har jag uttryckt min önskan om att Richard Juhlin ska ta sig an de klassiska remmarna, och jag tror fortfarande att det hade blivit ett lyckat projekt.

Richard Juhlin Jugend. Transparency for the vibrant, lush, and ever eluding Riesling… Complexity has never been more closely encircled.

Va – är jag inte the master wiseass cracker copy! Anyway, it will never happen…

Hursomhelst, jag ska inte gå in allt för mycket på glas men återigen kära läsare vill jag göra ett slag för Richard Juhlins Reijmyreserie, speciellt vitvinsglasen. Se här också. De är så vackra! Men sedan dök det ju upp ett Matureglas mitt i allt efter det här debaclet och de är ju också enormt snygga…

Vad har ni för glas?

PS Till slut, finally! Länkar uppe och springer snett ner till höger. Jag är inte helt hundra klar, ska lägga till några till.

Inlägg 14, dag 14

Book Slam London goes Kulturhuset

2012-02-06T17:36:00.026+01:00

Vi har varit på Book Slam! Det var fantastiskt kul! Ända sedan den ögonöppnande frukosten på Kulturhuset har jag hängt, fikat, jobbat och lunchat i huset både in person och på hemsidan. En av de första sakerna som jag såg som var på gång var ett Book Slam med bland annat författaren till One Day, David Nicholls. Det måste vi gå på!

Vad är nu ett Book Slam? Well, det är musik, barhäng och författare som högläser texter från sina verk. Sounds booooring? Well just how interesting are you then! Jag gör en välbehövlig paus i Jonathans Franzens Frihet och kastar mig över One Day för att hinna läsa ut den. Mycket varm och härlig bok, klar rekommendation! Kvällens konferencier är den engelske poeten/pjäsförfattaren/happeningpersonen Lemn Sissay, som introducerar de andra och håller även ett litet framförande själv. Helt underbart!

Men vi tar det från början. Vad kvällens husband var noterade jag inte, men så här ser de ut i alla fall:

Därefter Amanda Svensson, en av de hetaste svenska författarna just nu. Hennes Hey Dolly från 2008 blev stor kritiker- och läsarfavorit och 2011 nominerades Välkommen till den här världentill Augustpriset. Jag tror att hon läste från Välkommen till den här världen, verkar spännande om än något knasig. Lite sådär Haruki Murakami-knasig, om ni fattar...

Sedan yrvädret Kate Tempest, som gjorde skäl för namnet! På klockren cockney framförde/rappade hon några av sina verk, bland annat Renegade. Jättekul! Det var mycket populärt.

Därefter lite mer Amanda Svensson tills the moment you’ve all been waiting for: Mr. David Nicholls! Klädd i trendig tweedkostym äntrade han scenen och läste ett verk som han skrivit för ett tag sedan, om en person som inte var så värst haj på piano. Det var i alla fall hysteriskt kul och så underbart att lyssna på engelskan!

Lemn Sissay ledde en liten frågestund efteråt, varpå David fick frågan vilken av karaktärerna i One Day som han gillade mest. "Oh I love Emma!" svarade han ganska snabbt. "I love Dexter too," sa han sedan lite plikttroget, "but he's a fool."

Sedan fick vi lyssna till hiphopundret Alexis Weak, mycket trevligt.

Därefter lite mer Kate Tempest, lite mer David Nicholls, lite mer husbandsmusik och avslutningsvis lite mer Lemn Sissay.

Stort tack till Kulturhuset för denna fantastiska kväll! Se även här och här.

Inlägg 13, dag 13

En kortis…

2012-02-05T13:00:00.002+01:00

Kära läsare, idag blir det ett kort inlägg. Gårdagen ägnades åt diverse husliga fix. Jag är fortfarande lite svag så det blev en del soffliggning. Den härliga korven från Korvhantverk blev till middag, mycket god! Äter du inte för lite korv? Jag tror det! Mer Taylors & Jones – jag ska dit på korvkurs snart! – och mer Korvhantverk.

Annars har jag sett en del bra filmer den senaste tiden. Först ut var Winter’s Bone, som jag rykte ner från hyllan. Mycket bra film! Egentligen var jag sugen på Drag Me From Hell men det var utlånad, så jag tog Winter’s Bone istället i tron att det var ungefär samma sak. Fett fel. Det händer ibland! Jag minns en gång när jag var typ 18 och var involverad i en djup och mycket sensuell musikdiskussion med en tjej som jag ville imponera på om ett visst band, men det visade sig att jag hade tagit fel – hon pratade om Ratata och jag trodde att hon menade Roxett. Också fett fel.

Två andra bra filmer som setts nyligen är Sherlock Holmes (regi Guy Ritchie) och The Hurt Locker. Sherlock Holmesfilmen var mycket bra! Lite seg i mitten men sammanvävningen på slutet var underbar. Var faktiskt inne på att hyra den igen snart. Och nu senast – Tropic Thunder med Ben Stiller bland annat. Också lite seg i början men sedan så blev den faktiskt ganska bra mot slutet. Tom Cruise gör en intressant roll!

Well, that’s all folks för den här gången. Återkommer! Länkarna är på väg!

Inlägg 12, dag 12

En raid mot Sovel och MiPiace

2012-02-04T12:13:00.006+01:00

Fredag eftermiddag och jag har börjat röra mig så smått utomhus. Känner mig hyfsat frisk men lite svag fortfarande. Vandrar bort mot NK och tar en krock monsieur, supersmarrigt! Trots veckans magåkomma har jag känt en lust efter en skiva gott kött med bea, så det får det bli. Och who’s your daddy när det gäller biff? Sovel i Sickla såklart! Jag hoppar på bussen och beger mig iväg.

Sickla är fullt av fredagsrusiga människor som ska handla fredagsmys. Ruschen mot myset är inne i sitt accelererande skede, toppen har inte nåtts riktigt ännu. Jag stegar in i den lilla saluhallen och börjar inspektera Sovels utbud av styckningsdetaljer. Jag ser den hängmörade och lufttorkade tyska entrecôten som var helt fantastisk i somras! Två bitar av den? Nja, jag vill uppleva något nytt! Den mycket trevliga tjejen bakom disken är mycket hjälpsam. ”Sedan har vi den här också!” säger hon och pekar mot en Black Angusentrecôte som ligger där och som ser fin ut. ”Vi kör på den. Två bitar tack!”

Sedan hugger jag lite korv från Korvhantverk, ett paket Parmigiano Reggiano. Och lite bea. Ett riktigt fredagsmyspaket, tänker jag för mig själv – kött, bea och brunchkorv!

Sedan ser jag en liten ostaffär lite snett mittemot – MiPiace, aha det är här den ligger! Jag går dit och kollar in utbudet. En stor man dyker upp från bakom disken.

Kan jag hjälpa dig?

Jag står här och dreglar en stund!

Haha, det går så bra så!

Den store mannens side-kick ropar från en annan sida av disken: ”stå inte för nära bara!” Okejdå… Den store mannen säger dock: ”bry dig inte om honom, det är affärens lustigkurre….”

Jag kollar runt lite bland ostarna och så ser jag att de har Gattimondos parmesankräm! Sweet Jesus den måste jag ju ha! Så det får bli en sådan. Innan jag betalar måste jag dock fråga,

Känner du Fredrik?

Den store mannen visar sitt största leende och utbrister, ”jadå!” Och med om möjligt ett ännu större leende lägger han till, ”han brukar hänga här!”
Jag antar att det betyder en del.

Väl hemma sedan brassar vi på biffarna och har ärter och harrisar till. Supergott kött! Köttet är smakrikt och mört, allt du vill ha i en entrecôte. Mycket gott! Bean också mycket smarrig. Parmesankrämen, återigen – to die for!

Inlägg 11, dag 11

iPhonedump och lite länkar

2012-02-03T10:21:00.009+01:00

Jag är inte helt hundra än men det känns som att det är sista sjukdagen nu. Imorgon lördag tänker jag friskförklara mig själv and that’s the end of wobbling about at home in track pants…

Hursomhelst, i slutet av sommaren pensionerade jag min gamla SonyEricsson CyberShot för en iPhone. CyberShoten höll på att säcka ihop helt enkelt, och jag var dessutom sugen på något nytt och fräscht - typ iPhone. Jag hade länge suktat efter en sådan, eller i alla fall suktat efter att stå där på stan och göra den här svepande rörelsen för att låsa upp telefonen som alla andra gör... lite modefixerad är man allt! Jag minns att jag tidigare hade stämt av mina fantasier med Polarforsknings-H som har koll på allt som rör sig inom mobilvärlden:

Visst, det finns iPhone

Men det är inte allt säger du?

Ja, iPhone är alltid iPhone men det finns ju mobiler som är bättre

Gör det? Vilka då???

HTC, t ex

Aha!

Så, några månader senare när jag väl hade bestämt mig gick jag in till en större mobilserviceleverantör och fingrade på lite olika modeller. Siktet var inställt på en iPhone, men jag ville kolla av de andra modellerna också. De såg fina ut och så, en del lite väl stora. Men det blev en iPhone till slut i alla fall. Det slutliga argumentet blev att hm, jag vill också kunna säga att jag var med på den gamla goda tiden då iPhonen revolutionerade mobilerna! Jag vill också kunna sitta där på ålderdomshemmet i Musoma och spana ut över Victoriasjön och sippa på en sval TBA från 2005 och äga till ungdomarna att ”jag var med på den tiden det fanns iPhones!” Så det blev ingen HTC. Sorry!

Jag kollar igenom bilderna i iPhonen i jakt på något smarrigt. Det underbara med en bra mobilkamera är att du kan ta bilder just då, just där... nu, efter ca ett halvår, har det ackumulerats lite bilder! Please allow me to share some with you...

Surdegar, ordets rätta betydelse innan surdegspapporna reclaimade ordet…

Italiensk frukost!

Italiensk bil!

Tillsätt vatten - och en säng!

En SAOL som också behöver pensioneras...

Sedan håller jag också på att lägga in lite länkar till höger. Om det inte dyker upp några inom kort - d v s under dagen, jag är ju fortfarande sjuk - beror det på att jag inte vet hur man gör och då behöver jag lite assistance. Bara så att ni vet. Trevlig helg alla!

Inlägg 10, dag 10

Statistik 2011 och tack!

2012-02-02T09:09:00.011+01:00

En sak som du kan göra när du är horisontalish är att redigera oredigerade foton från Gotland 2010 eller 2011. The quest of excesses in photographic abundance comes back haunting sooner or later! En annan sak som du kan göra är att gå igenom föregående års statistik. Jag valde det senare. Så, kära läsare, för alla intresserade kommer här lite statistik för bloggåret 2011. Jag minns att jag redovisade lite statistik förra året, här kommer årets. Hm, jag älskar språk och ord men nu när jag summerar min post ser jag att det allt finns en liten undanträngd siffernörd i mig någonstans!

Totalt hade jag 6 697 besökare som gjorde 11 824 besök och såg på 16 532 sidor. Det ger ca 1,40 sidor per besök eller en avvisningsfrekvens 79,90 %. Andelen nya besök uppgick till 55,44 %. Årets svettigaste dag var 14 augusti med 417 besök (midnattsloppet). Motsvarande siffror för föregående år är 4 033 besökare, 7 125 besök och 10 627 sidvisningar, vilket ger 1,49 sidor per besök eller 78,67 % i avvisningsfrekvens och 55,21 % nya besök. Svettigaste dag då var 25 aug med 245 besök (återigen, midnattsloppet). Under 2010 postades 115 inlägg, under 2011 blott 100. Men även om antalet inlägg minskade något så ökade antalet besökare med 66 %, antalet besök också med 66 % och antalet sidvisningar med 56 %. Ur besökshänseende var således 2011 ett bra år.

Hur kom då dessa till bloggen? Fördelningen mellan de tre huvudkällorna för 2011 ser ut såhär:

Hänvisningswebbplatser 5 103,00 (43,16 %)
Sökmotorer 5 271,00 (44,58 %)
Direkt trafik 1 450,00 (12,26 %)

Om vi börjar med hänvisningswebbplatserna, topp tio och övriga:

När det gäller sökorden så är det vanligtvis en ständig källa till munterhet! Förra gången jag undersökte sökorden fanns jag inga oanständiga ord, som en del andra bloggare får. Inte heller under 2011 fann jag något direkt oanständigt. De tio mest vanliga sökorden (typvärdet) var som följer (sidvisningar andra kolumnen):

Men detta är långt från hela bilden av sökmotorerna. Till exempel fann jag ca 266 olika sätt att söka på granatäpple, allt från ”öppna granatäpple” till ”skära granatäpple” och ”granatäpple hur få ut kärnorna” och en och annan ”hur äta granat.” Om vi grupperar alla sökorden – ett mindre Herkulesarbete och nej det gjorde jag inte igår! – får vi en annan bild:

Några reflektioner: mest populära sökningen handlar om granatäpple, hela 18 % av alla sökningar är granatäpplerelaterade. Näst mest populärt är sökningar om midnattsloppet, allt från ”foton midnattsloppet” till ”bilder midnattsloppet” till ”midnattsloppet bilder 2011.” I två års tid har jag gått ut och fotat de springande, jag har sagt att jag själv ska springa nu i år. Vi får se – det är ganska roligt att fota löparna också!

Sedan var det många som sökte på Midnattssolsrallyt – som jag besökte under två dagar nu i juli. Det var mycket kul! Midnattssolsrallybesökarna har också högst antalet sidor/besök, hela 2,42. Jag hoppas jag kan vara med nu i år igen – det var roligt att vara där.

Därefter har jag klumpat ihop sökningar relaterade till vin och sökningar relaterade till mat i två kategorier, egentligen är sökningar relaterade till vin större om du lägger till sökningar om Marcien som jag valt att särredovisa eftersom det var så många som sökte på just det här vinet.

Annars var det väl inget som stack ut så direkt. Mörk chokladmousse var populärt, liksom de gamla klassikerna bag in box, stycka anka, frasigt pajskal och Harald Fawkner. En hel del sökningar var Gotlandsrelaterade, allt från ”Hoburgsgubben” till ”Visby Stockholmsveckan” och ”raukar.” Ca två procent var intresserade av varför vaniljsåsen skär sig och vad man kan göra åt det. Svar: inte mycket! Knappt en procent sökte på ord relaterade till Sydafrika, jag gissar att det var nog ungefär lika många som sökte på Ernst Brunners bok om Anckarstöm och Kungamordet.

Fanns det några tokroliga sökord då? Naturligtvis! Återkommer om dessa!

Slutligen vill jag rikta ett stort tack till alla mina läsare och ett stort tack till alla er som lämnar kommentarer. Lika roligt varje gång!

Inlägg 9, dag 9

Sick as a Dog

2012-02-01T10:05:00.004+01:00

Kära läsare, jag är sjuk som en hund. Matförgiftad, förmodligen hasselnötter. Nu mår jag lite bättre, men gårdagen var mest dimmig, frossartad och ytterst plågsam. I måndags köpte jag lite hasselnötter för att ha som snacks, och en hel del blev över till i går. Så jag inledde konterandet med kaffe och hasselnötter. Strax före lunch började jag känna en hel del magsmärtor och kände jag mig otroligt svag och ynklig! Min chef M, som är väldigt seglingsintresserad, kom över på min sida med en båttidning som han ville att jag skulle läsa och som man gör med gråtande småbarn som behöver fokusera på något annat, började han förklara seglingens mysterier. Det var mycket omtänksamt! Efter det mådde jag faktiskt lite bättre och vi gick iväg för lite lunch.

Men det gick inte. Jag bara frös och frös och smärtorna bara tilltog. Jag började yra om frekit, den speciella kontering du gör när det inte är debet och inte kredit, d v s en tredimensionell maskhålsvariant av kontering där du liksom konterar ovanpå ett vanligt t-konto. Min chef sa direkt: du går hem nu!

Vilket jag också gjorde. Låg sedan hela dagen i magplågor och frossa. Idag mår jag lite bättre, men känner att efter det här måste jag vila. Ha det gott alla!

Inlägg 8, dag 8

Supersnabba soppan del 2 och reflektioner kring det här med GI, vad är det egentligen?

2012-01-31T08:05:00.005+01:00

Måndag kväll och jag är hemma i lägenheten och röjer. Eller fengar, om ni så vill, beroende på hur pass västerländska ni är. Funderar på att lägga ut lite saker på Blocket, men hittar inget säljbart som jag vill separera ifrån. Kärleken till de materiella tingen kan ibland vara oemotståndlig!

Till middag blir det i alla fall lite supersnabb fisksoppa – en rätt som jag provade på för ett tag sedan som sedan dess har fallit i glömska med som jag faktiskt tänkt på lite de senaste dagarna. Med lite undantag för en och annan öl och drink och efterrätt och – jag erkänner – ett par tiny little mint cakes ombord på båten i lördags/söndags är det stenhård GI som gäller. Men jag kan inte låta bli att fundera, vad är nu GI? Hur kan vi fånga dess själ? Handlar allt om fett och protein, bara lyfta ut kolhydraterna? Som en icke-vegetarian som ska laga vegetariskt och gör sina vanliga rätter men som i sista sekund lyfter ut det animaliska? Det finns ju miljarders LCHF-bloggar därute men för dig, vad är GI? Jag låter tankarna flyga iväg och det visar sig att de landar på tre reflektioner.

Först ut, för ett par veckor sedan innan det blev ongi lunchade jag med H, min stora inspiratör gällande GI. Vi vandrar längs G-backen och letar efter något trevligt. Eftersom jag vet att H kört med GI ganska länge och var den som fick mig att börja med det från första början, känns det som att jag behöver kolla av läget först - vi kanske inte ska gå till Al Forno. Jag kisar något, ser djupt in i Hs ögon och frågar:

Går du på något?

Öhhhh…

Ja, alltså, går du på någon metod?

Alltså, det här kommer att låta banalt, men, det här med GI… det har liksom blivit en livsstil!

Aha!

Japp!

I fredags, hemma hos just H & M, fick vi också en synnerligen god GI-middag. Du behöver inte dränka allt i fett eller hälla på men massa socker för att det ska bli gott. Laxen var så enkel och så god, salladen supersmarrig, efterrätten likaså. Och allt var underbart komponerat. GI är gott!

Sedan, tidigare i höstas var vi ute hos kära vänner N & M i Waxonwaxoffly. Vi kan inte låta bli att notera att M, som tidigare kombinerat en rustik sportighet med matgladism på ett ganska omfångsrikt sätt, plötsligen blivit ganska smal! Vi utbrister,

Holy Macaroni vad du har blivit smal!

Japp, kört GI!

Hur då?

Well, jag har varit stenhård. Inga rotfrukter, i princip inget som vuxit under jord. I princip inga kolhydrater. Inga röda grönsaker. Två fridagar. Gått ner femton kilo!

Ja, vi ser, fantastiskt!

Superkul – och det känns så bra!

Slutligen C, som påpekar att min syn på GI har förändrats:

Jag tror att din syn på GI har förändrats.

Jaha och hur tänker du då?

Jo men förut så var GI ett ändlöst intagande av grillade kycklingar, röda paprikor och en massa kladdiga franska ostar

Och nu är den?

Jag tror att du börjar fatta, det handlar om grönsaker och balans!

Kan nog stämma!

Faktum är det ligger något i det – min syn på GI har gått från att vara bearnaiseduschig till att ha en bas i grönsaker och faktiskt ganska lite fett. Eller, gärna fett men då bra fett! Att leva på halv grillad kyckling och röda paprikor och the occasional gruyèreorgien i femton veckor känns faktiskt väldigt avlägset. Jag vet inte om jag skulle gå så långt som att köpa fullkornspasta, men en kost med basen i grönsaker och protein känns sunt och riktigt. Det har blivit en hel del grönsaker den senaste tiden. En snabb middag kan vara stekpannan, olivolja, ner med frysta harrisar, fryst broccoli, fryst majs, en halv buljongtärning och lite fisk. Koka ihop och på 20 minuter har du en synnerligen god middag. Fyll frysen med andra ord!

Jag frågar H:

Men vad äter du, vart kan vi gå?

Ja, alltså jag äter allt. Om du vill gå till Burger King så funkar det alldeles utmärkt. Det är det som känns så bra, att eftersom det nu blivit en livsstil så kan man svänga ut ibland – det gör inget.

Jag handlar lite inför min soppa. Eftersom jag har tillgång till hela köket den här gången kan jag slänga i lite kryddor och lyxa till det lite mer. I originalreceptet använde jag blockad vitfisk, typ torsk, och väl i affären funderar jag på att lite Dillskt använda mig av sej. Men jag är nog mest sugen på lax, så det får bli det. Sedan rör jag ner lite fler kryddor, bl a lite timjan och dillfrö. Det blev supersmarrigt!

Så vad är GI? Är det ett sätt att leva? Och hur kommer du dit? Vill du komma dit? Jag känner att jag har kommit en bit på vägen, mycket återstår men jag vill veta mer!

Inlägg 7, dag 7

En vintervandring på Djurgården

2012-01-30T08:47:00.014+01:00

Lite bilder från förra helgen.

Inlägg 6, dag 6

En Ålandskryssning med Birka Paradise

2012-01-29T22:31:00.003+01:00

Jag åker på 22-timmarskryssning med Birka Paradise för att fira K som precis fyllt 50. Ska bli roligt! Tidigare har det blivit några resor med Viking Line, men aldrig någon med Birka. Jag har fått för mig att Birka är lite lyxigare, speciellt med spaanläggningen och poolen och den artificiella solen längst upp. Jag såg framför mig hur jag låg där i jacuzzin med ett stort fett glas Margaux eller någon trevlig Riesling Auslese eller en helt vanlig enkel standardparaplydrink… Vi få se.

Lördagen inleds dock med lite go’frulle på Rica Hotel i Gamla stan med Neil, som är eld och lågor över någon omvärldsanalytiker från gårdagens företagsjippo som jag dock glömt namnet på: Lindqvist, Lundroth, Lundqvist? Magnus i alla fall. Därefter blir det Kulturhuset och NK och lite allmänt fingrande på alla knivarna och på alla glasen. Vi enas om att Differenceserien är helt ok och att damaskstålsknivar is da shitos. Jag spontanshoppar en kaffekvarn – något som jag varit på jakt efter ett tag. Så nu tänker jag utforska helbönemarkanden!

Hursomhelst, kl 17.15 är det uppsamling för vår lilla grupp nere på Birkaterminalen. Sedan lite sång och bubbel i whiskybaren följt av middag – det blir Restaurang Grand Buffé och Medelhavstema. För en gångs skull är jag både dator- och SLR-fri, vilket de andra snart upptäcker. Ulf! Whe da camera e na?! Maten var i alla fall mycket god! Jag äter på tok för mycket av allt – speciellt vitlöksräkorna och laxen. Planen var att äta min egen kroppsvikt av gravad lax men jag tror inte att de hade så mycket lax ombord, så jag kompenserar med att trycka i mig lite efterrätt – kanske inte så värst mycket GI men det får gå för idag.

Därefter vandrar jag runt i skeppet på lite upptäcktsfärd, det mesta är fräscht och fint. Speciellt spaavdelningen! Sedan återsamlas vår lilla grupp i pianobaren där vi hänger resten av kvällen. Kvällens pianist – Ove? Olle? – ska enligt S ha över 3 000 låtar på sin repertoar. Vi funderar på att testa honom på lite Miriam Makeba eller Oscar Peterson men olika grupper tränger sig före och tvingar den stackars pianisten att spela The Streets of London gång på gång neverendlingly. Well well.

Jag hänger dock ett bra tag i Taxfreeavdelningen och fingrar på det mesta. Som vanligt en klar övervikt för cigaretter, snus och sprit, men ganska glädjande är att de har en ganska stor och för en oinvigd ganska imponerande whiskyavdelning. Förutom de märken som du kan uttala har de en ganska stor samling av skotska outtalbara tillverkare – Pittyvaich, Bruichladdich, Ledaig, Auchroisk, Mannochmore, Glenglassaugh, Knockdhu, Bunnahabhain, Auchentoshan, Glengoyne… Försök vara i Bruichladdich och efter att ha testat av sortimentet fråga efter vägbeskrivningen till Glenglassaugh!

Vinmässigt är utbudet helt ok – en hel del Amarone, Le Serre Nuove, La Dame. Mest Italien, en hel del från Sydafrika. Jag hugger en flarra riesling och en burk nötter.

Dagen efter hänger jag mest i uppe i spaavdelningen, äter Östersjöns största räklandgång och läser One Day av David Nicholls. På torsdag kommer han till Kulturhuset och jag har köpt biljetter – kul!

Sammanfattningsvis en mycket trevlig båtresa – god mat, god shopping och skön atmosfär!

Inlägg 5, dag 5

Rotari Rosé, 2010 Touraine Domaine du Pré Baron Sauvignon Blanc och Highland Park (samt några stänk japansk whisky och tre busfrön)

2012-01-28T07:59:00.005+01:00

Fredag och vi är bjudna på middag ute hos H & M – supertrevligt! Men först tar jag emot Neil som kommer upp från Hilisingborrgh som ska på något företagsväckelsemöte ute på Waterproof Building. Nycklar överlämnas, nya lakan tas fram. Medan Neil svidar om – det är tydligen slips- och kavajkrav – häller jag upp lite Yamazaki Single Malt 12 Years som jag köpte i höstas och som jag köpt förut. Mycket trevlig! Om japansk whisky kan man säga mycket, min första flaska inhandlades i Taiwan för ett antal år sedan och sedan dess har det blivit en flaska lite då och då.

Jag lämnar av Neil vid T-centralen och vandrar in på Flaggskeppet för att köpa lite gå bort-present och står och tvekar mellan Le Volte eller Becker. Ställer mig lite sådär vilset mitt i butiken och den trevliga systembolagsmedarbetaren H dyker upp. Jag visar upp Beckern och frågar – är den här bra? Ansiktsuttrycket på H säger allt – ögonen spärras upp, blicken fokuseras – ja, ta den!!!

Men den här då? (håller upp Le Volten)

Också mycket bra, men helt annan stil!

Det får bli Beckern, som jag själv är mycket intresserad av. Därefter snabbt ut till Slussen och vidare ut till H & M. Efter lite inledande Rotari Rosé får vi en underbar lax med fikonkuber och sallad med bland annat quinoa, broccoli och apelsiner, suppersmarrigt! Lax och fikon är en mycket trevlig kombo! Till laxen blir det lite savvie, en 2010 Touraine Domaine du Pré Baron Sauvignon Blanc.

Ibland hör du att savvies ska drickas på sommaren och tjocka rödviner på vintern, och det ligger väl en del sanning i det, men fördelen med att dricka sauvignon blanc mitt i vintern är ju att du minns sommaren! Touraine Domaine du Pré Baron är läskande, klunkvänlig, fräsch, massor av krusbär och svarta vinbärsblad, sommar, sommar, sommar... Inte den där fruktigheten som du får i en kiwisavvie, inte all ananas, men mer avstämd.

Många timmar och många skratt senare vandrar vi ut i den svala januarinatten. Tack kära ni för en supertrevlig middag!

PS Busfrö nr 1, här i ormpositionen...

Lånad bild, tack M!

PPS Nu har jag skruvat upp förväntningarna på Beckern, hoppas den levererar!

PPPS Ikväll blir det Birka Paradise så dag fems inlägg blir imorgon kväll. Bara så att ni vet.

Inlägg 4, dag 4

Seminarium om PR och politik hos Prime

2012-01-27T08:08:00.008+01:00

Den senaste tiden har mitt intresse för PR, kommunikation och skrivande ökat dramatiskt. Eller, intresset har väl alltid funnits där men det är först på senare tid som jag känt en ganska brinnande lust att ta tag i detta och göra något åt det! Eftersom jag någon gång i ett tidigare liv varit på intervju på United Minds får jag regelbundet nyhetsbrev från Prime, och nu senast var det en inbjudan till ett seminarium om PR. Saxat från mailet: ”Public Relations, eller PR, används ofta slarvigt som synonymt för publicitet. Men PR är mycket mer än så. Vad kan politiker och personer som engagerar sig i samhällsdebatten lära sig av PR? Vad har teorin att erbjuda praktiken?” Jag anmäler mig – ska bli mycket intressant!

Först ska vi få höra ett kortare inledningsanförande av Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid Mittuniversitetet och redaktör till boken Political Public Relations – Principles and Applications samt kanslichef för regeringens Framtidskommission. Därefter en liten paneldebatt med Anders Wallner, partisekreterare för miljöpartiet, Elisabeth Thand Ringqvist, VD för Företagarna med bakgrund som både politiskt sakkunnig på Näringsdepartementet och som PR-konsult, samt Camilla Wallander, nytillträdd VD på Berghs med över 10 års erfarenhet som marknadschef för starka varumärken såsom NK och SAS. Moderator är Lisa Hedin, seniorkonsult på Prime.

Ett genomgående tema för seminariet är informationsutbytet mellan praktik och teori – vad kan de lära av varandra? Jesper inleder därför med att ge oss något av en historisk bakgrund till PR och samtidigt något av en teoretisk inramning. Vad är PR? Vad är dess syfte? Vilka avgränsningar har PR, främst då mot reklam och mot statsvetenskap? Jesper noterar att det finns många duktiga statsvetare som kan mycket om politik, men som kan mindre om PR och den kommersiella sfären. På samma sätt finns det gott om duktiga PR-människor som skulle kunna lära sig mycket av den teoretiska sidan.

Men vad är PR? Jesper driver på och ger oss först den historiska bakgrunden, där behovet av PR främst kom från politiker som ville få ut sitt budskap, samt av cirkusgrupper, som ville att media skulle skriva om deras kommande mycket extravaganta föreställningar. Från dessa ganska spridda grupper uppstod ett behov av att påverka media för att skriva om något.

Vad är det som skiljer PR från reklam och marknadsföring? Från lobbying? Här chockar Jesper något med att säga att PR inte handlar om att påverka medierna – detta är en vanlig missuppfattning. Inte heller är PR reklam och det är inte lobbying. Så vad är PR då, om det inte är reklam och inte lobbying och inte handlar om att påverka medier?

Den definition av PR som Jesper lyfter fram är att PR handlar om att bygga strategiskt viktiga relationer med publika grupper. Nyckelbegreppet är således att bygga strategiska relationer. Detta är vad PR handlar om. Inte nödvändigtvis att påverka DN att skriva något, utan snarare att bygga en strategisk relation med DNs läsare. Här är det viktigt att diskutera relationen mellan output och outcome. Output är vad som faktiskt kommer ut, outcome är vad det blev av allt. Om vi investerar X pengar i en PR-kampanj kan vi mäta output i middagar, telefonsamtal, broschyrer, utbytta visitkort. Outcome är, vad fick vi ut av allt detta? Jämför med Trafikverket: de få X pengar för att hålla igång järnvägen och alla vägar. Output är mängden ny väg eller räls, eller antal tåg som kan passera Hallsberg. Outcome är, fick vi medborgare ett bättre trafiknät? Fick vi en mer fungerande tågtrafik?

Skillnaden mellan output och outcome, eller inre eller yttre effektivitet, eller göra saker på rätt sätt eller göra rätt saker, är central inom PR. Därför kan det vara lite överraskande just att PR inte handlar om att påverka medier, eller att PR inte är att alla tidningar skriver om ditt företag eller budskap. Det handlar om att skapa strategiskt viktiga relationer med publika grupper. En framgångsrik strategi inom PR är därför att kunna skilja på medel och mål, men framför allt att veta vad är det som skapar starka respektive svaga band till dessa publika grupper och – hur identifierar vi dessa publika grupper i första läget?

Jesper avgränsar PR mot reklam och marknadsföring med att reklam mest handlar om envägskommunikation, eller lite elakt uttryckt ”här är vi, kom och köp” snarare än PR som mer är ”ok där är ni, vad vill ni att vi ska göra?” Något sådant.

Därefter tog paneldebatten vid, och vi fick lyssna till många intressanta frågeställningar som panelen tog upp. Det första som diskuterades var mötet med väljarna. Jag tyckte att Anders Wallner hade intresseväckande tankar om att möta väljarna, han poängterade att det mest spännande mötet du kan ha som politiker är med väljare som nästan har valt ditt parti. D v s de som är på gränsen att rösta på dig. De kan många gånger uttrycka mycket insatt hur de resonerar i olika frågor och ge mycket intressant feedback, mycket bättre än någon som säger ”jag är med på allt du säger!”

Sedan tyckte jag att Camilla Wallander lyfte fram många bra saker, såsom att bland de viktigaste sakerna du kan göra är att bestämma dig för något och inte avvika från detta en tum. Elisabeth Thand Ringqvist pratade mycket spännande om ett intressant begrepp: vem som har Permission to Speak. Hur vet du att din nätverkskontakt kan uttrycka åsikter för den gruppen? Hur vet du att den är nyttig? Hon tyckte även att de flesta svenska lobbyister var ganska sloppy, i jämförelse med USA eller Bryssel så var lobbyisterna där mycket mer kunniga och insatta. Relationerna med lobbyisterna är också starkare i ett sådant läge.

Det andra som diskuterades var makt och konflikthantering, exempelvis hur makt att styra ett partis värderingar ska fördelas, eller hur PR kan användas i interna konfliktsituationer. Ett intressant spår som jag skulle vilja veta mer om är att PR handlar inte så mycket om engagemangsundersökningar på sociala medier i realtid – det som många gånger är rådande just nu – utan snarare hur bemöta människorna i de sociala medierna. Så i stället för att mäta engagemanget – mängden gilla, twitterinlägg, blogginlägg, fundera istället hur du kan möta dem som gillar.

Ett tredje spår var inspiration – var får ni er inspiration ifrån, vad ger inspiration? Detta var betydligt mer svårsvarat. Men att det var Excel som vinner val det var alla överens om!

Tack Prime för ett mycket intressant seminarium!

Inlägg 3, dag 3

Invägning och grundregel

2012-01-26T09:00:00.002+01:00

Kära läsare, först ut en uppdatering om invägningen eftersom jag var på gymmet igår och körde ett kondispass. Hm, antar att jag gjort en hel del kondispass på andra ställen på senare tid! Men den hemska siffran kvarstår: 91 kilo. No more, no less, pound of flesh. Nu har jag kommit igång med mitt giska ryck och planen är att köra fas 1 i ca sex veckor. Dock har jag några trevliga tillställningar framöver som kommer att sätta planen tillbaka något, t ex Finlandsbåtresa med K1, K2, M1, M2, S1, M0 och några till, samt en Bring Some Good Shit ganska snart. Men men. Målet är att komma ner till 79 före sommaren.

Hursomhelst! Nu har jag ju hoppat på det här med att blogga ett inlägg om dagen i hundra dagar och jag tänkte sätta upp en grundregel: Inga mesinlägg. D v s inga upplägg i stil med ”idag har inget hänt” eller ”idag orkar jag inte blogga.” Det ska vara genomarbetade inlägg med minst två paragrafer och minst en bild. Undantag är en serie av bilder som tillsammans utför en helhet. Då räcker det med en bra rubrik och några ord.

Fast jag tänkte ge mig själv två livlinor. Om jag har giltigt skäl till att inte uppfylla grundregeln (datorhaveri, sjukdom, sitter i häktet…) kan detta kompenseras genom att jag inom tre dagar skriver två inlägg på en dag istället. Detta undantag kan utnyttjas två gånger under dessa 100 dagar.

Ikväll ska jag till Prime PR och lyssna på ett seminarium om PR och politik! Jag saxar från inbjudan: ”Public Relations, eller PR, används ofta slarvigt som synonymt för publicitet. Men PR är mycket mer än så. Vad kan politiker och personer som engagerar sig i samhällsdebatten lära sig av PR? Vad har teorin att erbjuda praktiken?” Ska bli kul, återkommer!

Inlägg 2, dag 2

#blogg100 – blogga i hundra dagar!

2012-01-25T09:06:00.004+01:00

Det är sällan jag hoppar på olika jippon men det här kändes faktiskt lite kul – blogga varje dag i hundra dagar! Initiativtagare är Fredrik Wass på Bisonblog, och jag såg det hos Kinna. Ska bli trevligt! Tydligen ska man även hålla på och haschtagga men (1) det vet jag inte hur man gör och (2) i ärlighetens namn verkar det lite småkriminellt. Så det blir det inget av.

Detta är dag ett. Ganska nerve-racking. Ge mig styrka!

2008 Fratelli Revello Langhe Nebbiolo och 2009 Dolcetto d’Alba

2012-01-24T09:01:00.004+01:00

Jag hittar en låda Fratelli Revello i en av garderoberna som jag mer eller mindre glömt bort! Quite scandalous! Vi poppar Langhen på lördagen och Dolcetton på söndagen. Dolcetton vann. Langhen kändes lite mer opersonlig, lite mer anonym. Dolcetton däremot var öppen, generös, massor av varma dofter. Supergott!

I övrigt är det ongi som gäller, efter världens kortaste pregi: blott en helg som dock fylldes av chirre och glass. Återkommer!

Ett häng på Kulturhuset

2012-01-23T13:31:00.008+01:00

Frukosten nere i Kulturhuset Stories och Erics och Charlottes berättelser gav mersmak – jag blev mycket nyfiken på Kulturhuset och kände direkt att jag vill tillbaka hit, vandra runt, titta på allt, känna luften, eller bara hänga som de uttryckte det…

Således, jag återvänder för lunch. Mycket trevligt är att det finns flera trevliga restauranger att välja mellan. Förutom Kulturhuset Stories med de synnerligen goda surdegsmackorna finns det sex andra restauranger i huset: Café Panorama, Ekoteket, KulturhusTaket, Nooshi, BarCelona, samt Teaterbaren. Jag tar rulltrappan upp till Teaterbaren. Fisk- och skaldjursgryta – perfekt.

Lokalen är i princip tom, jag är lite väl tidig. Jag slår mig ner vid ett fönsterbord och blickar ut över plattan. Ganska snart kommer det upp gamla minnen från min tid i underjorden. Framför allt två minnen dyker upp: Först, en av de första gångerna som jag gjorde ett pass på T-centralen lyckades jag stänga av alla rulltrapporna! Lite småpinsamt, men jag visste inte på vilken knapp jag skulle trycka och ganska snabbt var det ingen av rulltrapporna på T-centralen som funkade! Men det fixade sig.

Det andra minnet som dyker upp är den gången som jag jobbade en nyårsdag, med start 0600. Alla plattformarna var nerlortade och fulla av ungdomar i varierad grad av berusning och lyckotillstånd. Men på uppgången mot plattan hade städarna redan varit på plats och det var skinande rent. Dock - hallen var full av folk! Det var säkert 70 uteliggare som hade samlats här, de stod i klungor och skrattade och hade allmänt trevligt. Synen av detta cocktailparty med uteliggare som hade jättekul var i klar kontrast med plattformarna som mest var fyllda med nyspydda och gråtande ungdomar…

Jag hugger in på min fisk- och skaldjursgryta. Det finns lite fänkålsbitar som sticker ut, ska bli gott. Jag tar en stor tugga och direkt fylls munnen av en intensiv smak av lakrits! Jag hinner tänka, hur har de lyckats få ut så mycket lakritssmak av fänkålen?!?! Nästa sekund – det är inte möjligt, det måste vara något annat. Mycket riktigt – jag märker att jag tuggar på något hårt som har en explosiv smak av lakrits:

Lakritsrot? Fänkålsrot? Någon som har koll på vad det här är? Men det var en god lunch! Efteråt tar jag en kaffe uppe på Café Panorama. TeaterBaren var trevligare, mer luft.

Därefter vandrar jag runt i huset. Det är ljust, fräscht, det luktar gott. Miljön är synnerligen avslappnad, ingen stress, alla verkar vara lugna. Jag slår mig ner i biblioteket på entréplanet och börjar hänga. Öppnar datorn, jobbar en timme eller så. Underbar miljö! Hit kommer jag fler gånger.

Jag packar ihop datorn och beger mig ut över plattan. En polisbil har kört ner, två poliser står och pratar med ett par uteliggare. Jag passerar spärrarna och blir igenkänd av en av spärrisarna. Jag ler och vinkar glatt tillbaka. Sedan tar jag rulltrappan ner och hoppar på mitt tåg.

Väl hemma sedan surfar jag in till Kulturhusets hemsida och köper biljetter till Book Slam London den 2 februari. På plats, Mr. David Nicholls som nyligen gett ut One Day. Ska bli mycket intressant!

Ett Kulturhus i förändring – frukostseminarium med Marknadsföreningen på Kulturhuset

2012-01-22T15:52:00.009+01:00

Tidigt i onsdags får jag ett mail från Marknadsföreningen – följ med till Marknadschefsfrukosten imorgon på Kulturhuset! Jag tackar snabbt ja – Kulturhuset är en av de institutioner som genom sitt läge, sitt innehåll och sin historia har en framträdande plats i Stockholm och jag vill absolut veta mer om detta hus. Eric Sjöström, Kulturhusets chef, samt Charlotte Gateau, kommunikationschef, ska berätta om de senaste årens förändringsarbete. Eller som Eric uttryckte det: här är 10 000 kvadratmeter på Stockholms dyraste mark – det gäller att göra något bra av det! Förväntansfyllda och utrustade med gott kaffe och te och smarrig frukostmacka samlas vi nere i Kulturhuset Stories.

Men innan frukosten börjar hinner jag ställa mig ovanför plattan för att ta några bilder. Det är helt molnfritt och skymningen håller precis på att släppa sitt grepp. Himlen är helt blå och det rör sig bara om ett par minuter innan den stund då dagen på en sekund bryter igenom och det magiska skymningsljuset är borta. Samtidigt funderar jag över Kulturhuset, vad betyder det för mig, vad är min relation till Kulturhuset?

För mig har Kulturhuset kommit att symbolisera det moderna Stockholm. Inte nödvändigtvis Stockholm 2012, huvudstad i Sverige, motorn i svensk ekonomi med galna lägenhetspriser och ett ständigt insug av människor från landsbygden, utan snarare det Stockholm som kavlades ut efter rivningsvågen tidigt 70-tal, när svensk ekonomi bromsade in efter efterkrigsårens ekonomiska boom: ett Stockholm med sociala problem, miljonprogram, missbruk och hemlöshet, krackelerande folkhem, galopperande byråkrati, politisk instabilitet, oljekris, modernism, betong. Symbolen för allt detta har för mig på något sätt blivit Plattan, Kulturhuset, Drottninggatan. Rått, brutalt, kommersiellt – men modernt.

På samma sätt har Kulturhuset för mig kommit att symbolisera den moderna officiella konsten – den officiella utsmyckningen av det publika rummet på andra sidan rivningsvågen. Som f d deltidsspärrvakt i Tunnelbanan har jag vistats mycket i offentliga miljöer och speciellt en hel del på T-centralen och plattan. Många gånger kändes det som att Kulturhuset bara var en förlängning av tunnelbanan, hur den kom upp där vid T-centralen, fortsatte över plattan och in i huset… Kulturhuset har också blivit en symbol för konsten som den såg ut när jag var liten, och inte minst de barnprogram som då gick: Boktipset, Vilse i Pannkakan… Så någon konstig blandning av velour, 70-tal, offentlig konst, modernism. Någon gång har jag väl varit uppe i fiket och någon gång har jag väl ätit lunch där, och någon gång har jag väl sett någon utställning där, men annars har jag inte varit så mycket på Kulturhuset. Det har känts för mycket 70-tal, för mycket Boktipset, för mycket offentlighet. Men Kulturhuset Stories är ett mycket modernt fik. Jag tittar runt – det ser ju mycket inbjudande ut här. Intresset och nyfikenheten ökar i takt med att Eric börjar prata.

Eric inleder med att berätta om historien kring huset. Kortfattat så revs i princip hela Klarakvarteren på 50- och 60-talen, av flera anledningar. Dels för att de var gamla och i dåligt skick, men också för att man ville skapa ett modernt centrum med plats för kontor och butiker. Någonstans mitt i detta insåg de styrande att det behövdes kultur så en rektangel reserverades för ett kulturhus. En arkitekttävling utlystes, och intresset för denna tävling och för detta nya kulturhus var så stort att när Peter Celsing vann hade Expressens löpsedel som enda text: ”Celsing vann.” Så stort var intresset för detta att det behövdes ingen mer text! Huset stod sedan klart 1974 och i sann modernistisk anda var det byggt i betong och glas. Inga innertak – Celsing ville att alla rör och ledningar skulle synas.

Vi får sedan lite statistik. Kulturhuset har ca 1,8 miljoner besökare per år, och om man räknar in alla som ska in och se evenemang – såsom gå på någon föreställning på Stockholms stadsteater – kommer siffran upp i ca 3 miljoner besökare. Aktiviteterna i huset är uppdelade i bibliotek, utställningar och program.

Vad är då det nya, förändringen? Eric pratar om de tre om:erna: Ombyggnation, Omorganisation, Omvärld. Det första handlar om ombyggnationen av Kulturhusets nedre plan, det nya entréplanet. Tidigare låg verkstaden här, och det var en rätt trist och öde plats. Öknamnet var Ceausescuhallen. Men verkstaden förflyttades ner en våning och istället blev det här den nya huvudentrén, och då kom Kulturhuset och plattan att höra ihop mer. Entréplanet snyggades upp, biblioteket flyttades ner, två restauranger flyttades in, samt Stockholms Stadsmission och Underlandet - en cool bokhandel. Ett krav var att biblioteket skulle organisera sina böcker på ett lättförståeligt sätt – inga hcf eller så utan moderna beteckningar såsom ”spänning” eller ”rysare.” Eric poängterade att ett av det viktigaste i detta förändringsarbete var just att reclaima entréplanet och göra något inbjudande av det.

De andra två, omvärld och omorganisation handlade mer om att vända sig till rätta målgrupper, eller snarare att skapa något för alla målgrupper. Ett sådant exempel var satsningen på åldersgruppen 10-13-åringar. En rätt snäv målgrupp kan det tyckas, men forskning och erfarenhet har visat att just den här tiden är mycket speciell i en människas liv. Du är inte barn och inte tonåring, snarare en konstig blandning av både och – ena dagen leker du med dockor, andra dagen är det hångel som gäller. Det är också i den här åldern som du blir antingen bokslukare eller bokslutare. Så Kulturhuset har en speciell satsning på den här gruppen med ett speciellt rum med en tydlig sko- och vuxengräns.

Jag hinner inte notera allt men vill minnas att Eric pratade en hel del om ungdomsavdelningen Lava och en pågående satsning mot mobbning. Sedan noterade Eric med en hel del förtjusning att det var en hel del dansintresserade invandrarkillar som brukade besöka Kulturhuset. Kul!

Kulturhuset har också varit ganska aktivt i att lyfta fram alternativa konstyttringar. Eric lyfter fram att Supermarket hade sin utställning här samtidigt som finkulturen hade sin utställning (på annat ställe i stan). Som konstintresserad kunde man således besöka båda utställningarna samma dag och få se båda sidorna av den moderna konsten!

Efter Eric lyssnar vi på Charlotte Gateau som är kommunikationschef på Kulturhuset. Totalt är de är 13 personer som arbetar med kommunikation och marknadsföring på Kulturhuset, och den senaste tiden har de arbetat mycket med den gemensamma värdegrunden.

Charlotte ger oss en inblick i dem som besöker Kulturhuset:

12 % är turister från utlandet
20 % kommer från övriga Sverige
65 % har en eftergymnasial utbildning
50 % är spontanbesökare
22 % gör andra saker än det som de ursprungligen kom för att göra.
Nöjd kundindex har gått från 70 % till 79 %

Marknadsföringssatsningen har också blivit mer digital, t ex så är de tidigare 34 printannonserna som fanns runt om i huset utbytta mot digitala skyltar. Genom de allmänna datorerna kommer man åt 1100 dagstidningar online! Mycket av marknadsföringen görs också i samarbete med Metro. Istället för att trycka en tjock katalog trycker man en mindre tabloid som går som bilaga i Metro. Det fördjupade magasinet trycks istället mycket mer sällan och mycket av informationen har flyttats till hemsidan. Facebook och twitter finns förstås också!

Eric och Charlotte avslutar med att konstatera att det är många som ”hänger” här i Kulturhuset – något som uppskattas mycket!

Vi tackar så mycket för oss och jag beger mig ut för att fixa ett par saker. Men besöket gav mersmak, så ett par timmar senare kommer jag tillbaka för att gå runt och känna av stället. Hänga helt enkelt! Stort tack till Eric och Charlotte och inte minst till Marknadsföreningen som arrangerade!

Amarone Classico Ca' Montini och 2006 De Bortoli Noble One Botrytis Semillon

2012-01-14T11:00:00.003+01:00

Vi lånar ut lägenheten till G som är på blixtvisit från Oxford. Vad är det han pluggar nu igen? Pinsamt nog kommer vi aldrig ihåg – men vi enas om att det är något som börjar på Medieval, följt av något, gärna med inslag av latin, monks, hagiography, sceattas, longbows, archery, pollaxes, battle of Bosworth Field... Ungefär som deep blue… something.

Hursomhelst! Som tack får vi en butelj Amarone Classico som vi inte är sena att poppa. Amarone är vi hyfsat sopiga på att köpa in, så det var trevligt att vi fick en sådan!

Mörk, kompakt färg. Aromer av körsbär, någon likör, choklad samt söta russin. Vi får flashbacks till julafton då C gjorde torkad frukt i choklad – precis så doftar det! Smaken är fyllig, sötaktig, portvinsfrestande utan att gå the full monty. Mycket gott! Vi lämnar en del kvar i flaskan och provar vinet över en vecka och det är först mot slutet av veckan som några avmattningstendenser kan märkas. Det är andra gången jag dricker det här vinet, vill minnas att jag fick en flaska av I & C samt N för några år sedan vid en gåsamiddag? Lika gott då!

Apropå söta smaker så kunde jag inte hålla mig borta från Flaggskeppet igår, det blev en 2006 Noble One Botrytis Semillon från De Bortoli. Ibland kommer lusten efter något sött smygande! Kanske inte världens bästa vinval, med tanke på att jag har som nyårslöfte att minska den kroppsliga omfångsrikedomen från 91 (som är all time high!) till mer lätthanterliga 79. Invägning i början av juni. Återkommer.

Hursomhelst! Jag skruvar upp. Halmgul färg. Vinet öppnar med söta dofter, honung, tropisk frukt, men inte tropisk frukt som kan finnas i riesling. Sedan jagar jag en doft länge, länge, och tillslut: trattkantareller! Smaken är söt, lite sliskig, något obalanserat. Gott – jag sparar en del för att se hur det utvecklas.

Nu lördag – ska iväg till gymmet och köra ett pass! Trevlig helg alla!

PS Dagens boktips - The Shocking History of Electric Fishes av Stanley Finger, som dök upp i morgonens boksökning... återkommer! DS

Ett besök på Fotografiska och Nick Brandts On This Earth a Shadow Falls

2012-01-07T22:14:00.017+01:00

Så, sist av alla fotointresserade har jag så slutligen varit på Fotografiska. Det var Nick Brandts fantasiska djurbilder On This Earth a Shadow Falls som slutligen fick mig att ge upp all tröghet och besöka museet. My God vad intressant och bra det var! Nu vill jag bli djurfotograf! Här och här är mina egna lejonbilder och afrikabilder...

Dagen började med lite promenad, jag beslöt mig för att vandra till Fotografiska i det stålande januarivädret. Här kommer min dag i bilder:

Gott Nytt År!

2012-01-01T12:23:00.017+01:00

Gott Nytt År kära läsare! Det blev ett lugnt nyårsfirande för oss, ända sedan juldagen har jag varit lite småkrasslig så orken och lusten att fixa till något grandiost nyårsfirande har inte riktigt infunnit sig. Men en liten promenad på nyårsafton hanns med! Skönt att vandra runt i det stålande vädret:

Hornsgatspuckeln light

Slightly cranky

Rip-off

???

Dubbdäcksförbud, goddamnit!!!

Marylebone Station

Brunogallerian

Place de la Citroen

Cram House

Väl hemma sedan lagade jag Toast Skagen följt av lammfärs med 7+2+2. Till det Bollinger NV och 2004 Ioppa Ghemme Bricco Santa Fé DOCG, ett Nebbiolobaserat Carlovin. Bollingern levererade som vanligt – supergott! En liten reflektion, det var inte lika attacksyrande som vanligt. Kanske stått på hyllan ett tag? Söderborna kanske gillar öl mest?

Ioppan var också mycket god! 2004, helt utvecklad. Varm, generös, balanserad… Tack David!

PS Slappardag idag... funderar på Ivanhoe och/eller The Wizard of Oz... DS

Spontanvinbloggsprovningssmsinbjudan

2011-12-30T18:53:00.014+01:00

Tisdag och min nära-dödenklassade förkylning från juldagen utvecklades som tur var inte till en vecka av körsbärstomater, Singoalla och Band of Brothersmaraton. Istället kunde jag på tisdagen släpa min något febriga kropp till ytterligare en dag av konterande och test av förmågan att kunna slå in 18-siffriga ocr-nummer på två sekunder. Men så mitt uppe i allt kommer ett förlösande sms från Ost-Frederico: ”Du, jag, T och Ts gamla vin hos dig imorgon?” Thank God! Affirmative! Jag skyndar hem för att fixa lite käk – det får bli Shepherd’s pie med blåbärspaj och hemmalagad vaniljsås. På vägen hem får jag meddelande om att vi blir en till – Roberto, som driver delikatessföretaget Gattimondo, kommer med. Kul!

Jag rymmer lite tidigare från konterandet på onsdagen och beger mig hemåt för att ta ett extra varv med dammsugaren. Halv sju ringer det på dörren och tre glada vinnördar – eller två vinnördar och en delikatessnörd? – stampar in.

Well then! Mat och gäster på plats, efterrätt i ugnen, vinerna uppkorkade, ost och bröd framdukat – fördrink saknas! Har jag inte något vitt i kylen? Jodå! Planen var att korka upp en Keller Hubacker 2010 på nyår, så jag hade förberedelsefullt ställt in en flaska i kylen. Den borde bli perfekt till det här. Fast – det visade sig att jag hade tagit fel – jag hade ställt in en Keller Kirchspiel 2010 i kylen! Äh, vin är till för att drickas – det får bli den!

Före maten testar vi så av Kirchspielen tillsammans med Robertos medhavda plock – en synnerligen trevlig parmesan, en mycket, mycket god röra i kategorin knock-your-socks-off på parmesan samt en mjuk, fyllig och komplex balsamico. Kirchspielen – magisk! Parmesanröran – to die for!

Därefter hugger vi in på Shepherd’s Pien. Mina kära gäster radar upp sig och beskådar min lilla anrättning som jag gjort på lammfärs och 7+2+2. En liten diskussion om innehållet samt om kärleken till det genuina, hederliga engelska köket tar fart.

- Ah, Shepherd’s Pie! Gott! Är den äkta eller fake?

- Öhhhh… det vet jag inte!

- Innehåller den lever? Njure? Tarmar? Bitar av konserverade, nerskjutna tyska flygare från andra världskriget?

- Ew, that’s disgusting!

- Ok fake med andra ord. Ingen fara. Men då vet vi!

Till Shepherd’s pien tar vi det första av Ts medhavda vin. Moget, sammansatt, komplext. Lite intressant diskussion om åldern – förslagen sträckte sig allt från 1999 till 2004 (till vänster).

Sedan Fredriks första – inte lika mogen, mer brutal. Därefter Fredriks andra: ofiltrerad, mustigt, klar doft av nyponsoppa. Coolt!

Därefter lite efterrätt, en blåbärspaj som C svängt ihop och till det hemlagad vaniljsås. Alltid lika gott!

Jag häller upp lite Madeira, som varit öppnad i ca en vecka. Först tyckte jag att den var lite grinig med en stickande doft, men såhär en vecka senare har de mer trevliga tonerna tagit över. Det doftar bränt – men på ett bra sätt! Niklas har provat (men obloggat?).

Någon timme senare blir vi sugna på lite bonusvin så jag korkar upp en La Freme du Mont.

Det tar inte lång stund för mina gäster att pinpointa ner den i Rhône. Imponerande! Lite stängd, det är ju trots allt en 2009. Två dagar senare är den betydligt mer öppen. Portvinstoner, lite rått kött. Trevligt vin!

Några timmar och massor av skratt senare är det snart midnatt och våra gäster tackar för sig. Jättekul att ni ville komma förbi, tack! Roberto, kul att du kunde följa med, parmesankrämen var helt underbar!

God Jul!

2011-12-23T13:08:00.002+01:00

God Jul kära läsare! Hoppas att ni får en härlig jul med massor av glädje!

Ulf

2007 Schäfer-Fröhlich Bockenauer Felseneck och Clash of the Dogs: Den Ena mot den Andra

2011-12-20T23:54:00.007+01:00

Ziougahhh! Till slut lyckade jag lokalisera en av de viktigaste förbindningsanordningarna som jag är i behov av just nu: kabeln för att föra över bilder från SLR:en till datorn. Således: här kommer lite provningsnoteringar!

Först ut, 2007 Schäfer-Fröhlich Bockenauer Felseneck. Helt ok – hade dock förväntat mig mer. Lite unken doft först, lite trevlig diesel. I takt med tid och luft kommer lite roligare dofter fram, hyacint, citrus, lite tropisk frukt. Smaken – äsch, en liten besvärande beska som hänger kvar! Det här vinet är halvtorrt, lite blomvattensvarning även om det finns en hel del syra för att hålla allt på plats. Dag två och tre kommer det fullt ut. Trevligt vin, men mina pengar är på Schäfer-Fröhlichs torra.

Sedan öl! Jag har någon form av lustig craving för mörk öl, gärna porter/stout. Förra veckans test av Punkbryggeriets julöl gav mersmak så vi köper på oss lite mer hundöl, kategori darkness. I ena ringhörnan: Brewdog Zeitgeist Black Lager. I den andra: Flying Dog Gonzo Imperial Porter. Vi provar flyghunden först.

Mörk färg. Yiiihaaa! Här var det beska! Vi tar några klunkar men nja, det här var inte så gott – bara beskt och jag börjar känna mig som killen på etiketten. Tack å hej, leverpastej. Vi provar punkhunden. Mörk färg. Aha! Betydligt trevligare och klunkvänligare. Promenadseger!

Utöver dessa har jag även hunnit prova Mahou, en annan mörk lager. Mycket trevlig! Klar rekommendation!

Vidare, en bokbild. På läslistan just nu:

Sedan, ett föredrag som jag var på nu i veckan anordnat av Marknadsföreningen i Stockholm:

Mycket intressant!

Läslistan 2011, en första summering

2011-12-18T23:22:00.006+01:00

Sådär! Söndag fjärde advent, inte så mycket kvar av vare sig december eller av 2011. Det är dags att börja summera. Först ut på summeringsfronten är läslistan – som de flesta av er känner till så är bokläsning en av mina stora passioner här i livet. Det är inte alltid som du får tid att läsa, det är så mycket annat som händer runt omkring (man ska tvätta, stryka, träna, jobba, awa…). Men en skön kväll utan tidigare nämnda förpliktelser – raklångryggläge i soffan, kanske något gott att dricka till, en god bok. Det är svårslaget!

Så, i början av året satte jag upp en ganska ambitiös läslista. Hur har det gått? Hur kan vi summera läsåret 2011?

Första lästa bok blev Ernst Brunners Anckarström och Kungamordet. Den var faktiskt ganska bra, en bok som fastnat. Brunner tog ställning – den är inte en berättelse rakt upp och ner utan den är vinklad. Det är kanske därför som den har fastnat? Klar rekommendation i alla fall!

Nästa projekt blev femtoncentimetersprojektilen The Works of Oscar Wilde. Mycket trevlig, om än lite tung att hålla ovanför kroppen om du ligger ner! Jag måste säga att jag gillar Oscar Wildes skrifter. Underbart språk, mycket humor, en del smärta. Jag läste inte allt, t ex poesin hoppade jag helt sonika över, sedan skummade jag de sista breven. Men i övrigt läste jag novellerna och pjäserna.

Sedan såg jag att både Potemkin och No Logo låg på läslistan – ingen av dessa har blivit lästa. Well, det får bli 2012. Vidare skulle jag få 10 bonuspoäng för att öppna och 100 bonuspoäng för varje läst timme av Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet. Just nu har jag inkasserat noll bonuspoäng. Låt oss gå vidare!

Jag bläddrar igenom min gamla bloggpost och scrollar förbi en rad olika böcker som jag inte läst. Den skulle jag ju läsa, och den! Och inte heller den har jag läst! Men vid Peggy Noonans Talskrivaren stannar jag – den började jag faktiskt läsa. Men tyvärr var den så infernaliskt tråkig – sorry! – att jag lade av efter ca hälften.

Scrollandet förbi olästa böcker fortsätter tills jag ser Henrik Berggrens biografi om Palme: Underbara dagar framför oss. Den läste jag med stor behållning.

Det finns många frågor som du kan ställa om Palme, och jag antar att den vanligast ställda frågan som inte är kopplad till mordet är varför Palme blev socialdemokrat. Varför blev den här människan, som inte hade någon relation alls till arbetarrörelsen, socialdemokraternas främste förkämpe? Han hade ju en borglig uppväxt, fadern var framgångsrik försäkringsbolagsägare och en annan släkting grundade Djursholm. Varför blev Palme sosse? Många har beskyllt Palme för att vara opportunist – att han valde Socialdemokratin för att det var det största partiet och den säkraste vägen till Statsministerposten. Jag letar i Henrik Berggrens biografi om vad han tror. Svaret, om än inte så explicit, är att det var tvärtom. Socialdemokraterna valde Palme. Palme var en person som var utrustad med ett enormt stort rättvisepatos, en ohämmad tävlingsinstinkt, ett stort intellekt och en oräddhet för att debattera. Jag tror inte att det fanns något opportunistiskt alls i Palme. Han ville kämpa mot orättvisor och hade inte Socialdemokraterna intresserat honom hade han nog blivit något inom FN, världsbanken eller WHO.

En annan bok som jag läste med mycket stor – om än gripande – behållning är Martin Merediths The State of Africa. Det har gått femtio år sedan Afrika frigjorde sig från kolonialismen – hur kom det sig att denna enorma kontinent med så mycket naturtillgångar, så rikt djur- och växtliv, så varierande folkslag har haft en så tragisk historia efter frigörelsen? Martin Meredith går igenom i stort sett alla av Afrikas länder och beskriver utvecklingen. Varför fick, och får, Afrikas folk utstå så mycket lidande? Ta exempelvis Ekvatorialguinea, ett litet land i Västafrika som ursprungligen hade ca 300 000 invånare. Efter frigörelsen grep en diktator makten och satte igång en skoningslös jakt på oppositionen. Ca 50 000 människor mördades, 100 000 flydde landet. Det är halva befolkningen. Ta vilket annat land som helst i Afrika – de flesta har haft en mycket tragisk utveckling och många länder har haft en så pass negativ BNP-utveckling att de långt efter frigörelsen hade det sämre än under kolonialismen. Varför blev det så? Frågan är naturligtvis väldigt politiskt laddad, det är lätt att peka på kolonialmakterna och säga att kartdragningarna i det sena 1800-talet i Europa som delade folkslag och sammanförde andra skapade ytterst dåliga förutsättningar för stabila stater. Men Meredith väljer inte det spåret – han pekar istället på ledarskapet och väljer exempelvis att citera den nigerianska författaren Chinua Achebe:

The trouble with Nigera, is simply and squarely a failure of leadership. There is nothing basically wrong with the Nigerian character. There is nothing wrong with the Nigerian land or climate or water or air or anything else. The Nigerian problem is the unwillingness or inability of its leaders to rise to the responsibility, to the challenge of personal example which are the hallmarks of true leadership. (The trouble with Nigeria, 1983)

Meredith avslutar med en ganska dyster prognos: ”Time and again, its potential for economic development has been disrupted by the predatory politics of ruling elites seeking personal gain, often precipitating violence for their own ends.”

Men det finns ljus ändå. I Sydafrika kom det ytterst rasistiska och värdighetsdränerande apartheidsystemet äntligen till en abrupt slut i och med Mandelas frisläppande. Landets problem var naturligtvis långt ifrån lösta, men det fanns för första gången ett gemensamt hopp om en bättre framtid för alla sydafrikaner. Meredith skriver, och jag har svårt att läsa detta utan att bli berörd,

“As the sun rose over the rolling green hills of Natal on 26 April 1994, Nelson Mandela walked up the steps of the Ohlange High School in Inanda near Durban to cast his vote . . . In their millions, South Africans made their way to the polls, black and white citizens alike sharing a common determination to make the election a success. Many walked miles to reach a polling station. Some arrived on crutches and some in wheelchairs; some dressed in their Sunday-best clothes . . . Many arriving in the early morning were still waiting to vote late in the afternoon, tired and hungry . . . Yet, hour after hour, they remained patient. And when they returned home, having voted, it was with a profound sense of fulfillment, not just participating in the election of a new government, but from exercising a right which had been denied to most South Africans for so long. Time and again, voters leaving the polling stations spoke of how their dignity had been restored . . . For many whites the experience of the election was as moving as it was for blacks. Standing side by side with blacks, waiting to vote, they felt a sense of their own liberation.”

2011 års stora projekt blev annars Bolaños 2666 och Herman Wouks The Winds of War och War and Remembrance, där jag läste ut den sista bara för några veckor sedan. Naturligtvis sprang jag direkt till videoaffären och köpte tv-serien The Winds of War – 13 timmar 80-tals-tv-serie! TV-serien War and Remembrance (26 timmar) köpte jag via Amazon och om det har varit lite tyst här så beror det att jag har kollat på film istället för att dricka vin… En reflektion av dessa fyra delar kommer i en speciell bloggpost!

Ytterligare några böcker har hunnits med, Agnes Hellströms Ränderna går aldrig ur, Stephen Kings Carrie, Alain de Bottoms Arbetets lust och leda samt Karin Boyes Kallocain, som jag spontanköpte för någon månad sedan, började på i fredags och läste klart nu på eftermiddagen – 155 sidor, så det var ju inget Bolañoprojekt direkt!

Kallocain var en mycket positiv överraskning – jag vet att jag har läst den tidigare, förmodligen i gymnasiet, men den var riktigt bra. Flera vill tolka den som en kritik av sovjetsamhället, eller av kontrollstaten, men jag tycker att den handlar om något annat: vad är det som skapar gemenskap och samhörighet?

Thats’s it! Inte så många som var med bland de nominerade, men det var varit bra böcker. På den preliminära listan framöver ligger mer Wouk samt Jonathan Franzens Frihet och Simon Sebag Montefiores Jerusalem. Samt Stephen Frys böcker, ska bli trevligt! Återkommer med 2012 års nominerade inom kort!

PS Årets bokbottennapp: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Shitas patatas fritas vilken tråkig bok!!! Jag hade verkligen sett fram emot att läsa den och när jag väl började så var den inte rolig någonstans. Ok, jag skrattade väl till någon gång där i början, men sedan var den totalt humorlös och helt ospännande. Jag gav upp efter ca hundra sidor.

Julbord på Fjäderholmarnas krog

2011-12-07T22:48:00.012+01:00

Tisdag och marken är täckt av vintersäsongens första bekräftade snölager. Tjoho! Hoppas vi får en kort men mycket snörik vinter. Förra vintern var dock lite väl lång, vilket Nico som bor ute i H-bushen brukade beklaga sig över. Jag tror att så gott som varje konversation i mars inleddes med varianter på ”idag har jag skottat fram bilen,” eller ”det föll minst en meter snö under natten,” eller ”imorse fick jag skotta fram hela huset!”

Så, för att fira detta första snölager och samtidigt skicka en liten påminnelse om att det är dags att slipa snöskoveln för de kommande arbetspassen skickar jag en liten bild och en hälsning och att det här är bara början, hehe…

- Snart är det en meter per dag!

Svaret kommer blixtsnabbt:

- Må dina skjortknappar alltid sitta löst över magen!

…vilket får mig att tänka på tisdagens julbord ute på Fjäderholmarna! För även om jag varit på countless julbord tidigare så går det bara inte att bara äta normalt. Du kommer in slank och lite småhungrig – du kommer ut formlös. Hopplöst att man aldrig lär sig!

Hursomhelst, i år blev det som sagt julbord på Fjäderholmarnas Krog feat. Gert Klötzke. Vi inleder med lite snittar och bubbel på kontoret.

Därefter marsch i samlad tropp till bussen för vidare färd mot Nybrokajen och båt ut till Fjäderholmarna.

Magiskt fint!

Vi hugger in på sillarna och laxen:

Nja, sillarna var väl inte riktigt så goda som jag hade hoppats på. Faktiskt lite lätt vattniga! Men laxen däremot var mycket god – jag ska väl tillägga att jag är en stor laxfan. De hade lite rödbets-någonting-lax, den var mycket god. Fast godast av dem alla var den vanliga gravade. Så gott!

Ägghalvorna fick däremot underkänt – jag tänkte att nu är det kört, nu kommer jag väl att trycka i mig ett tresiffrigt antal ägghalvor men de var kokta för länge och inte alls så trevliga. Kort sammanfattning av första bordet: sillarna och ägghalvorna, nja, laxen, gott! Sedan fanns det lite annat plock där också, men det kommer jag inte ihåg.

Efter sillen och laxen gav vi oss på det kallskurna:

Mycket gott! Speciellt pressyltan på grisfötter, den var synnerligen god. Kanske inte ser så aptitligt ut, men det kallskurna var mycket lyckat.

Sedan det varma. Jag provar en god räkomelett och sedan Jansons, köttbullar, lammgryta, minikroppkakor, grönkål, revbensspjäll. Till det en liten miniportion ren med kantareller och potatismos. Allt, förutom minikroppkakorna var mycket gott, speciellt renen!

Slutligen dessert.

Först får du en liten skål med krusbärskräm och kardemummaglass, sedan lite andra desserter i små skålar. Krusbärskrämen med kardemummaglassen var synnerligen god! De andra var väl helt ok.

Gert själv i utfodringsmode:

Sammanfattningsvis, ett mycket bra julbord, lite dippar med sillen och efterrätterna som var både lite smaklösa och vattniga.

Och ut kom vi – formlösa som beräknat!

Piccini Memoro, 7+2+2, och en first stab at julöl

2011-12-05T22:14:00.004+01:00

SMS-konversation mellan mig och David i söndags:

- Just provat 7-2-2 damm vad syndigt gott! Släng 400 gram smör i en liten kastrull så vet du vad jag menar!

- Hahaha! Måste prova!

- Do it!

- Fett rätt, ikväll it’s on!

Huga sommarstuga vad gott det var! Jag har ingen våg hemma, men i affären mätte jag upp 1 kilo potatis, i det här fallet blev det King Edward. Det hade naturligtvis varit enklare om jag köpt 700 gram potatis, med tanke på att det blir exakt 200 gram smör och 2 dl mjölk då, men jag tänkte att potatisarna blir nog lite lättare väl skalade.

Således! 1 kilo skalad oskalad potatis, koka tills mjuka, smält 200 gram smör tillsammans med 2 dl starkmjölk. Stompa potatisen, häll ner den kokheta smör- och mjölkblandningen och rör runt. Flingsalta och vitpeppra.

Första intrycket: katastrof! Det var för mycket vätska! Äsch, det går nog bra ändå. Faktum är att det var inte alls för lite vätska – det var precis lagom. Supergott!!! Och bäst av allt – ingen grädde. Så, ytterligare en rätt som vi kan befria från grädden, hahaha!

Till detta underbara mos gjorde jag en enkel köttfärssås med harrisar. Denna gång på ko – lammfärsen verkade vara slut. Men det var bra ändå.

Till detta lite öl – jag har köpt lite julöl som vi kalasar på. I den ena ringhörnan: ölpunkarnas julpunköl, Brewdog There is no Santa. I den andra lite ankaröl: Anchor Christmas Ale. Vi häller upp.

Mörk färg i båda. Men sedan slutar likheterna, och något besynnerligt inträffar: Punkölet, som mest bolmar pepparkaka, är hur snällt som helst! Ankarölet däremot, är rivigt, beskt, syrligt, kraftfullt, massor av smak. Punk my ass liksom! Punkölet var i och för sig mycket gott och mycket smak av pepparkaka men oj vad det var appealing to the masses.

Sedan lite Oppigårds Winter ale, mycket gott. Men mina pengar är på pepparkakspunkölet.

Slutligen har vi även testat Piccinis Memoro, som är ett blandvin från hela Italien. Mörk färg. Ner med kranen. Tjoho! Här var det körsbär och choklad! I munnen ett lent och mycket, mycket klunkvänligt vin. Fantastiskt gott! För 89 kr är det förstås ett oparallellat kap och mätt i mest zhong för zuing så är väl Les Fumées Blanches Sauvignon Blanc det enda vin som kan matcha. Lite rip-off på Pucchini kan jag väl tycka…

Imorgon julbord med jobbet på Fjäderholmarna. Ge mig styrka!

En Madeleinekaka

2011-12-03T12:05:00.006+01:00

Som en del av er känner till är jag inte särskilt frusen av mig – jag brukar få svindelkänsla av tjocka tröjor och trivs bäst i t-shirt och avklippta mjukisbrallor och helst inga strumpor, alternativt uttryckt en sådan där person som glömmer att sätta på elementen om vintrarna.

Hursomhelst, hittills har standardoutfiten för utomhusvistelser varit munkjacka – älskar detta plagg! Lätt, bra fickor, svalt, inte så pretto – du smälter in. Ska jag på kundbesök så finns det gott om mer sofistikerade plagg i garderoben, men för the daily grind så funkar munkjackan perfekt.

Så, för några dagar sedan jobbade jag över och var på väg ut i den svala kvällsluften för lite middag. Väl ute slog det mig att det är slutet av november och ändå förhållandevis varmt, så varmt att du faktiskt kan gå runt i munkjacka. Och så slog det mig att munkjacka är ett ganska roligt ord, och strax därefter kom en liten madeleinekaka – skulle jag inte någon gång skicka något till någon som bodde på Munkhättevägen? Jo men så var det, men till vem? Jag kommer så väl ihåg det, det var på den tiden jag arbetade på Nerfrysningsinstitutet och jag skulle skicka något – förmodligen en jurypärm – till någon prominent kock med tyskt påbrå och jag fattade inte adressen och vi fick i det närmaste bokstavera. ”Munkhättevägen, som i munk, dy vet en munk, och hätta – munkhättevägen! Ach so!”

Ah, denna tid! Jag bodde nere i Helsingborg och var bland annat projektledare för Matkristallen, en kocktävling som riktade sig till avgångseleverna på gymnasiets hotell- och restaurangprogram. Detta var i slutet av 90-talet och kockyrket började få sitt första stora uppsving – helt plötsligt ville alla bli tv-kockar. Vår tävling blev snabbt populär och helt plötsligt var vi den största kocktävlingen för unga kockar, 90 av Sveriges ca 120 restaurangskolor var med och tävlade och mätt till antalet tävlande var vi därmed Sveriges största kocktävling!

Tävlingen genomfördes i tre steg, först en uttagning baserad på inskickade recept, sedan regionala semifinaler och slutligen final i Stockholm. Eleverna tävlade i tremannalag med coachande lärare. Finalen gick bl a på Cirkus och på Svenska mässan och både Anders Lundin och Ulf Elfving var anlitade som konferencierer.

Till alla tävlingar, de fyra regionala semifinalerna och till finalen, behövde vi jurymedlemmar. Med assistans av Kökschefernas förening och Bistro Reklambyrå i Helsingborg var det ganska trevliga plågor att leta fram namn på framträdande kockar och be dem ställa upp som jurymedlemmar. De flesta svarade ja direkt och tyckte att det skulle bli kul. Personen på Munkhättevägen var en sådan. Han hade tackat ja och jag skulle skicka en jurypärm med alla lagens recept uppkopierade. Men vem var det? Jag äter lite mat på O’Learys och funderar. Kan det ha varit Kurt Weid? Kanske, men förmodligen inte. Vad hette alla dessa?! Minnet sviker. Peter Wilbois? Nja, det var det nog inte heller…

Munkhättevägen fortsätter att spöka – och tankarna vandrar vidare till det där med munk, och så kom jag att tänka på Rikard Nilsson, som tillsammans med Jesper Aspegren pionjärade TV-kockandet i Sverige. Någon gång skulle jag skicka något till honom också, fast han var aldrig inblandad i Matkristallen, det var för något annat. Med all respekt men Rikard har en något spiitsig Hiilsingborgsdialekt som inte alltid kan vara så lätt att förstå och norra Skåne var vid den här tidpunkten terra inkognito för mig. Jag frågade efter adressen.

- Var bor du?
- Sågmöllevägen i Munka-Ljungby
- Ok

Men jag fattade inte att det var Munka, så på kuvertet skrev jag Mörka Ljungby, hahaha! Det var någon på kontoret som påpekade det senare och vi skrattade gott åt det.

Äsch, vem var det som bodde på Munkhättevägen? Tillbaka på kontoret försöker jag googla men det ger inget resultat. Istället tänker jag på de tre tjejerna från Katrineholm som vann 2000 med en leverrätt och avokadoglass och fick följa med till Bocuse d’Or i Lyon. Det var superkul att få se hela kockeliten och alla hejaklackar! Varje tävlande kock hade med sig sin fanklubb som med trummor, trumpeter och andra ljudinstrument hejade på sin kock! Det var som att vara på Serie A-match…

Fratelli Revello, Högberga, 7+2+2+2 och Ost-Cuttaren: A Dine to Remember!

2011-11-28T23:04:00.018+01:00

Så var det dags! Efter en hel del väntande och countless teasers om denna kväll spectacolaro så trängde vi ihop oss på Lidingöbanans pluttinuttiga tåg och tog oss ut till Högberga, där Frederico Cheesaro ordnat en helt underbar producentkväll med Fratelli Revello. Mycket trevligt!

Vad vi åt och drack mer exakt kan ni läsa om här, men först ut en sydfransk rosé som var mycket god. Kunde ha haft aningens mer bett för att klassa in som en aperitif, men annars var den mycket läskande och trevlig.

Vi slog oss ner i Kinarummet tillsammans med de andra gästerna, och hamnade bredvid VPK2881 och Puttes vinspalt. Vad VPK står för kan ni säkert räkna ut men 2881? Well, jag vet! Ni ska få en ledtråd: det är en färgblandning. Mycket roligt hade vi i alla fall, kul att träffas och kul att träffas igen! David och Thomas var också på plats, kul att se er igen!

Sedan samling i matsalen för ost och vin. Först ut lite ost, en Robiola Tre Latti samt en Testun al Barolo (get och ko). Till det Cugna, en mycket god marmelad från Langhe gjort på fikon, druvmust, hasselnötter, valnötter, päron, äpple? Dessutom gott bröd och en synnerligen god olivolja, Planeta DOP från Sicilien (vid vårt bord drack vi upp allt!). Ostar från Mi Piace. Kring Tesunosten fanns ett lager av små, mörka, något knastriga torra bitar, vi kom fram till att det var det som man i Norrland kallar för präss-räster, hehe…

Men sedan vinet! Först ut Fratelli Revellos Dolcetto d’Alba 2009 och till den deras Barbera d’Alba 2010. Dolcetton har vi provat tidigare och den var god, men Barberan vann det här racet. Lite mer schvung!

Därefter Fratelli Revello Barolo Normale 2007 och sedan lite mat, signerad av Högbergas matkreatör Tommy Eriksson, som gick till semifinal i årets kock.

Tillsammans med andra matintresserade ger mig ut i köket för att kolla in slutmonteringen av maten. Tommy är i full sving och håller på med att spritsa potatismos på tallrikarna. Det är fullt ståhej i köket med allt som ska bli klart nu nu nu!!! men jag ropar över larmet till Tommy:

Yo! Vad är det vi ska äta?!
Nebbiolobräserad oxkind, gårdsbiff från Örebro, färsk chorizo, kompott på kastanjer, morot och sidfläsk samt mandelpotatispuré!
Aha!

Men eftersom jag är wansinnisches förtjust i potatismos kan jag inte låta bli att fråga:

Förresten! Hur har du gjort moset?!
Sju kilo potatis, två kilo smör, två liter mjölk. Sedan passerar du allt två gånger genom silen!
Va, ingen grädde?!?!?
Nej, bara smör!
Ok så det är 7 kg potatis, 2 kg smör, 2 liter mjölk?
Japp! Och passerat två gånger genom silen.

Jag känner hur hjärnan arbetar för högtryck för att likt Balthazar till slut komma fram till:

Aha! 7 + 2 + 2 + 2!

Jag ser hur Tommy ler lite smått, där från kastrullerna.

That’s right, son.

Ska prova! Hursomhelst, det var mycket gott. Speciellt kompotten och korven. Allt sköljs ner med Fratelli Revellos Vigna Gattera 2006.

Vi får lyssna till målande beskrivningar av hur det är att vara vinproducent, Carlo med hjälp av Paola. Xwine var också på plats.

Efter massor av god mat, mycket gott vin och synnerligen trevligt sällskap tar vi taxi hem genom den svala novemberkvällen. Supertack Fredrik för en jättetrevlig kväll, det gör vi gärna om!

PS Smaskens var också där.

Wordfeud, 2007 Chateau Plince, 2005 Quercecchio Brunello di Montalcino samt Carnegie Special 175th Anniversary Porter

2011-11-20T14:23:00.008+01:00

Söndag och jag har äntligen kommit över den monumentala, kolossala, gigantiska förlusten i Wordfeud. I am at peace! Annars har det gått hyfsat bra, tror att jag ställningen just nu är 40-5 i matcher. Några engelska spelplaner har det också blivit, det var A i Hilsingborrgh som introducerade mig till just den varianten av fördärvet. Wordfeud på engelska kan både vara lättare och svårare, A noterade att ”du kan slänga in vad som helst, det brukar bli ett obskyrt ord som finns men som ingen har hört talas om.” Detta fick jag också bittert erfara, det visade sig t ex att XU var ett fullt fungerande ord som naturligtvis inklämt mellan andra s k ”ord” gav en fruktansvärd mängd poäng! Arrrgh!!! Något irriterad chatt mellan mig och A:

Jag vill se Xu i en mening!
Xu you!
Xu på dig själv!

Så engelska kan vara kul men det blir en hel del chansningar. AA funkar t ex som ord! Vad har ni annars för svenska favoritord som innehåller Z och C? Själv är jag mycket förstjust i de vanliga ZINK, ZENIT, ZON, ZOOM samt den lilla egna personliga favoriten AZALEA och inte minst AZTEK. Sedan väntar jag på tillfälle att klämma in ett OZON. En annan skön kombo är ZONTAXA, very dangerous! När det gäller ovanliga ord som innehåller C ligger SIC bäst till, samt OCEAN - för dig med mycket vokaler.

Hursomhelst, lite vin har det även blivit. Först ut en fortsättning av Bordeaux, 2007 Chateau Plince.

Lite vresig inledningsvis, men efter någon timme kommer fylligheten. Vi testar över några dagar och den blir bara bättre och bättre. Mycket gott!

Efter Plince har vi även testat 2005 Quercecchio Brunello di Montalcino.

Det var synnerligen superläckert! Körsbär och silkeslen textur, så himla gott! Jag har redan pratat med min pusher om mer. Se även här, här och här samt här och i viss mån här och här. Säkert några till!

Slutligen lite öl - Carnegie Special 175th Anniversary Porter.

Helt ok men lite tunn, tycker jag nog allt.

Just det, jag har hamnat i en lustig svartvit period! Normalt sett är jag ingen större fan av svartvita bilder – eftersom jag är en färgglad kille som försöker se det positiva och humoristiska i allt har jag lite svårt för gråa, mörka, dunka, s k stämningsbilder, och de gånger jag försökt konvertera till svartvitt har det bara blivit grått – den färg som jag hatar mest av allt (ok, gråa kostymer kan vara snyggt). Men nu har jag provat med ett annat sätt att konvertera och några bilder blev faktiskt helt ok. Så jag ska köra några svartvita rundor till så får vi se.

Annars har jag ätit på tok för mycket den senaste tid – inte minst i onsdags då vi firade Cs syster på Beirut Café. Vrålgott!

Lite blandat

2011-11-11T07:51:00.002+01:00

En orgie i kombinerad boksluts- och momsstress toppat med tidernas största förlust i Wordfeud – MURSLEVARS, AFFIXITATION, ATOMISATIONS, CRICUMFLEXAPPARAT, NEGLITATIONSRAPPORT, DEHYDRONISALIERATION – var fick han allt ifrån??? Fack, fack fack!!! – har gjort att bloggandet blivit lite lidande.

Lite vin har det dock blivit – Palmer Champagne. Aningens trång dag ett, betydligt smaskigare dag två och tre.

Annars har det inte hänt något. Drömmer om Italien. Återkommer.

PS Dagens Nyheter - DN - har visst börjat med ett nytt affärsområde!

Italien: Ett besök på Ristorante Uliassi i Senigallia

2011-10-31T20:13:00.036+01:00

Blott en kväll kvarstår av vår fantastiska Italienresa och för att avsluta in style har vi bokat bord på en av Italiens mest spännande fiskrestauranger: tvåstjärniga Ristorante Uliassi i Senigallia!

Efter att alla duschat och bytt om och K äntligen slutat kyssa bucklan blir det en behaglig men något trång taxiresa ner genom den varma luften till Senigallia under vilken C passar på att bonda lite med taxichaffisen. Väl framme möts vi av en restaurang utan entré – hallå, var går man in??? Till slut fattar vi mod och ringer på.

Aha! Det är här. Lite anspråkslöst men mycket hemtrevligt. Vi blir omhändertagna av Catia Uliassi som driver restaurangen tillsammans med sin bror, Mauro Uliassi.

Allt är bara vitt – cool inredning! Vi leds till ett stort runt bord och slår oss ner. När de upptäcker min kamera får jag en liten pall att ha SLR:en på, trevligt!

Det finns två menyer att välja på, klassisk och modern. Vi ägnar en substantiell del tid på att debattera vilken vi ska ha, men till slut enas vi om att ta den klassiska. Vi gör upp med den synnerligen trevlige hovmästaren Ivano Coppari om ett litet vinpaket där vi ska få in lite trevliga lokala viner (d v s från Marche). Först ut en liten amis – en liten bit gåsleverpaté mellan två kex. Mycket gott!

Rätt nr 1 är mooosselsoppa – något som jag har mycket svårt att tro att du någonsin tröttnar på!

Musslorna är perfekt kokade, mjuka och mjälla, och tillagade på det vanliga sättet: med olja och citron.

Rätt nr 2 blir en stark kandidat till kvällens bästa rätt: mantisräkor! Det var första gången jag åt dessa små kräftdjur, vi får in något som ser ut som kräftstjärtar och har ungefär samma konsistens, men så mycket godare.

Jättegott!

Rätt nr 3 är bläckfisk (eller, något liknande, cuttlefish). Till det frusen sjöborre och örter.

Efter dessa fyra inledande rätter av förrättskaraktär förflyttar vi oss in i mellanrättsregistret. Pasta, bland annat. Först ut är tandoorikryddade pilgrimsmusslor, sedan får vi lite andra roliga rätter och pasta.

Allt sköljs som sagt ner med lokalt vin. Ett vin som verkligen får oss på fall är det här vinet från Le Caniette, 100 % Pecorino.

Helt magiskt! Dessutom kommer det i resans coolaste glas:

Mitt uppe i allt kommer Mauro Uliassi själv ut och hälsar på oss:

Efter några inledande artighetsfraser och allmän chit-chat kommer så den fråga som vi antar näst intill fått dem att spricka av nyfikenhet: ”Och varifrån kommer ni då?” (d v s vilka är ni som fotar allt ni äter, madre mia mon creatore!?!?) Här var vi på vippen att ange någon stor fet tidning men vi erkände fullt ut: Jast fajv regular gajs fråm Sviiden. Några millisekunder senare kan vi se hur Mauro verkligen pustar ut – ok det var inte The Fork den här gången…

Samtidigt – här har vi en av Italiens främsta kockar, varför inte ställa några intressanta frågor? Jag tänker så det knakar för att komma på något riktigt intelligent att säga och till slut får jag till det:

There’s no cream in the dishes?

Svaret från Mauro kommer direkt:

No, no! Creem onle destroys de food! No panna!

Ok så ingen grädde alltså, hm… But what about the frozen grapefruit?

Aha! In the perfect dish you have something hot, something cold; something smooth, something crispy; something sweet, and something sour. A perfect dish is composed of these six elements to various extents; elements contrasting and elements connecting.

Så då vet vi det! Many thanks, Mauro!

Middagen fortsätter och vi njuter av vinet, maten, servicen, den fantastiska maten, servicen, vinet, lokalen…

Vi tar efterrätten ute på piazzan. Kvällen är varm, det är helt stilla.

Till slut har vi ätit upp allt och tackar så mycket för oss. Uliassi, helt underbart! Så gott, så trevligt och så gemytligt!

Vi tar taxi tillbaka till Fano och kastar oss i säng. Dagen efter blir det hemfärd. Efter några timmars flygning når vi Sverige och några timmar senare kommer den där speciella känslan som du bara får när du varit på en riktigt, riktigt bra resa: Jag vill tillbaka nuuuu!!!

PS Det går rykten om att både T och K bestält det magiska Pecorinovinet till Sverige - jag är fett på om ni ska ta in en pall! DS

PPS Sedan tycker jag att T var spik på när det gäller beskrivningen av Uliassi - en mästerlig uppvisning i den så typiska italienska avvägningen av högsta klass blandad med en viss typ av "quick fix," hehe... DS

UB40

2011-10-23T21:21:00.009+02:00

Italien, dag 3: Diverse övningar inklusive lunch

2011-10-19T23:01:00.030+02:00

Solen skiner och det är dags för frukost! Några capposar och croissanter senare står vi ombytta och klara för dagens övningar där den första delen tyvärr är hemlig för utomstående. Sorro! Men här kommer lite bilder – ni kan själva lista ut vad som var på gång. Mitt uppe i allt blir vi hungriga så då blir det paus för lunch. I närheten av stamfiket finns en liten restaurang som har fantastiskt goda rapp, eller i alla fall varianter på rapp – du väljer ett bröd och sedan fyllning och sedan kommer de i kontakt med varandra.

M A D D A F A C K ! ! !

Italien, dag 2: Konsten att bli storkmätt

2011-10-18T08:07:00.020+02:00

Konversation mellan mig och några konferensdeltagare i Sydafrika:

Men du då, Ulf, gillar du att laga mat?
Njae, jag gillar nog mest att äta…
Ja, det har vi märkt!

Vad svarar man på en sådan observation? Guilty as charged förmodligen! Hursomhelst, vi duschar, byter om och återsamlas i baren för en snabb drink innan vi ska ut och göra ett seriöst försök på att äta vår egen kroppsvikt av musslor och annat gott. K vill visa oss en lokal drink i kategorin knock-your-socks-off så han beställer fem rezzalomuzzi av vår bartender. Det kan ha varit fem prezzaforucchini, kommer inte riktigt ihåg.

Det visar sig i alla fall att ett mycket viktigt moment i drinken är att hälla gin i något stort glas, och samtidigt som du häller, titta upp från hällandet och hålla en mindre konversation med någon valfri gäst. Vi utgick från att hon blandade till alla fem drinkarna i en och samma skål för att sedan distribuera till fem glas. Nejdå – hon hade gjort en drink. Vi försöker gissa mängden gin i varje och en modest gissning landar på någonstans mellan 15 och 20 centiliter. Madre Mia!

Vi vandrar därefter ut i den varma Fanokvällen och märker ganska snart att det var en drink som tog! Om vi säger som såhär: hade vi varit i ett Tintinalbum så hade vi haft snuror ovanför huvuden, hehe…

Hursomhelst, restaurang för kvällen är Trattoria dalla Quinta, en liten anspråkslös restaurang nere vid vattnet. Vi beställer in lite blandat käk – det är hyfsat billigt så vi tar in i stort sett hela menyn. Allt sköljs ner med lokalt vin – det var sisådär. Men maten var fantastisk!

Dagens hjälte!

Madre mia mon creatore fezzaucchi vad gott det var och hur mycket vi åt! Några timmar senare och efter ett gäng citron…någonting så känner vi för lite efterrätt så det blir glass och grappa nere på vårt stamfik.

Grappa – även för impregnering av telefonstolpar!

Efter att vi tröttnat på att hälla i oss grappa och glass ger vi oss ut bland Fanoborna. Det är lördag kväll och det är gott om festsugna ungdomar ute. Vi hamnar efter lite blandade svängar på ett synnerligen hippt ställe som heter Calamara, som ligger ute på piren. Det ska även finnas ett J härute någonstans!

Det har varit en lång men härlig dag! Efter någon timme på Calamara vänder vi tillbaka till hotellet och marsch i säng. Nästa dag ska bjuda på kraftmätning och besök på stjärnrestaurang. Återkommer!

Italien, dag 2: Korv och vin, ytterligare argument för att lära sig italienska

2011-10-12T22:22:00.006+02:00

Vi får ett par timmar över innan det är dags att ge sig ut för kvällskäk och i det här fallet en reell chans till att äta sin egen kroppsvikt av musslor och annat gott. Det får bli lite shopping på stan! Jag kollar lite i klädaffärerna, men hittar inget direkt som passar. Lite delikatesser kanske? Lite god gnocchi kanske går att få tag på? En olivolja? Lite pasta? Vi får se vad som erbjuds!

Jag börjar i en liten delikatessaffär som verkar ha specialiserat sig på choklad, vin, likörer och olivolja. Sounds promising! Jag stegar in. Två tanter tittar upp mot mig och hälsar.

Buongiorno, signor!

Bånjårrno!

Ciò che si desidera?

Ehm, well, actually I am just browsing but since you are asking I am looking for a really good olive oil, particularly some with this exquisite blend of grassy and nutty scents so often found in contemporary Italian olive oil…

Bafatto?

Öh, ah, ålljo de ollivija?

Ah, olio d'oliva! Bezzato che frappani! Dozo che fe nesare de hogu sizzare della frazzatto mebogglicchi pozzato! Dis oil very good. Perfetto! Ten Euro!

Oh, great! I take one please. And one of this (drar åt mig ett paket saffranspasta).

Arrivederci!

Thank you, arrivdertji!

Sedan gick jag vidare på huvudgatan tills jag kom till en liten slaktare. Ah, här kanske det finns lite god korv att köpa! Jag stegar in. Butiken styrs av en stor tjock slaktare med lite bister min.

Bånjårrno!

Nazzutto. Serrinchi?

Öh, ja vad tusan heter korv nurå? Salsicca? Eller är inte det en speciell korv, typ falukorv?

Hm, just looking…

Iffroztinga. Belle gresini para abrogazzincchi.

Jaha där kom man ju långt! I disken finns det lite olika korvar, bl a en som bara består av fett, men jag ser direkt problemet: jag skulle i och för sig nog kunna peka på något men då kommer nästa problem upp: hur mycket? Vad heter ett hekto på italienska? Tjugo centimeter? Äsch! Jag vänder mig om och kollar hyllorna istället. Där hittar två paket gnocchi. Splendido! Jag tar dem och räcker fram till slaktaren. Han muttrar något och jag håller fram en 20-eurosedel. Får både mynt och sedlar tillbaka. Jag ropar ett hjärtligt ”arrividertji!” Då tittar hans fru fram bakom en dörr och ropar glatt “arrividerci!” Trevlig affär, hit får jag komma tillbaka. Abrogazzincchi my ass!

Ok! Nu har jag gnocchi, olivolja och saffranspasta. Något som saknas? Vin förstås! Jag vandrar ner mot vinbaren som vi var på igår. Jag stegar in – Mickey som tog hand om oss igår är där bakom disken. Jag hälsar.

Bånjårrno!

Buongiorno. Ah, friend with K, ah, buongiorno!!!

Thank you so much for yesterday, it was really nice!

Good, good. Yestarday you chose good wine, you have very good taste.

Yes, thank you.

So, you go vinery today?

Fattoria le Terrazzo? Yes! Very nice place.

Graziano is de man, he makes good wine!

Efter denna inledande chit-chat är det väl dags att framföra själva ärendet: ett vininköp.

Well, actually I am looking for some wine, in particular a good dessert wine, preferably local if that is viable.

Huh?

Some dessert wine, you know, sweet wine for dessert?

Bafatto?

Vad fasiken heter sött på italienska? Är det Secco? Eller är det Dolce? Attenzione? Anita Ekberg? Men så kommer jag ihåg att det finns ju faktiskt ett sött vin som heter vin santo, så jag säger det.

Öhh, vän-san-too?

Ah, vin santo! Multo periocoloso! Fatte della bizzione fograzi naga d’uhrooso (figle) mana ferazzuta anabete da sutto! Look here, very good. De best. 12 Euro. Prego!

Ah, perfect! I’ll take that

Arrividerci!

Arrividertji!

Snabbt tillbaka till hotellet för dusch och inköpsjämförelse med de andra och sedan världens största drink inklusive chit-chat med världens mest boooring australiensare - hur nu den kombinationen är möjlig! Återkommer!

2010 Keller von der Fels och StikkiNikki

2011-10-11T18:18:00.007+02:00

Om det är något du behöver så är det en redig rieslingpusher. En sådan som leder dig rätt, bort från fatade, vita, soon-to-be-vitvinssåsbourgogner och mot underbara, majestätiska, livsbejakande rieslings. Nu senast kom en laddning med Keller! Jag korkar upp. Ner med kranen.

Magic! Varför är det här så vansinnigt gott?!?! Keller 2010 von der Fels öppnar med direktverkande rieslingtoner, en underbar sval doft, lite citrus, lite frukt. I munnen oerhört balanserat. Det här är klass! Mycket spänd på 2010 Kirchspiel – skyhöga förväntningar!

Sedan har jag likt fem miljoner andra stockholmare vandrat in på StikkiNikki och tryckt i mig en massa glass.

Det började hos M1 och M2 där M3 fyllde år och StikkiNikki var önskat. Sedan har jag vandrat dit själv några gånger och länsat stället. Fast Häagen-Dazs är ändå bäst, hehe…

Sedan har även jag drabbats av Bordeaux 2007-vågen och efter Ps rekommendationer druckit det här:

Och det var fantastiskt gott!

PS We're in a dell! DS

Italien, dag 2: Vin hos Fattoria le Terazze, bad vid Portonovo och moooselsoppa på Ristorante Da Giacchetti

2011-10-09T12:27:00.035+02:00

Well! Efter vår encounter med skorpionen och det lass av glass som T tryckte i sig efter besök hos N och K bär det av direkt i säng. Dag två bjuder också på stålande sol och kalasvärme, vilket är helt passande eftersom vi idag ska besöka den fantastiska badstranden i Portonovo där vi även ska inta skaldjurslunch.

Men först ett vingårdsstopp! Vad vore en italienresa utan ett redigt producentbesök? Hos N och K blev vi bjudna på vin från Fattoria le Terazze och det var mycket smarrigt. Eftersom vingården inte ligger så långt ifrån Fano och ganska nära badstranden i Portonovo kliver vi in i den rymliga Peugeoten och beger oss iväg söderut, en liten bit förbi Ancona.

Efter ca tio mil på Autostradan minskar vi farten från 1255 km/h till mer behagliga 325 km/h och kör av till vingården som ligger i Numana. Det ser verkligen italienskt ut! Runda, böljande kullar, landskapet är öppet och inbjudande, olivlundar och vinrankor planterade om vartannat. Färgerna går i brunt, beige, svart och grönt. Det känns som att jag är en del av Much Ado About Nothing och vi väntar spänt på att Emma Thompson eller Brian Blessed eller rent av Kate Beckinsale ska komma ut och möta oss på parkeringen. De gör de dock inte, men vi blir hjärtligt hälsade välkomna av Graziano Marchetti som styr skeppet idag. Vi blir visade till ett långbord där flertalet viner finns uppställda. Vi hugger in.

Först ut lite spumante: Donna Giulia, gjord på montepulcianodruvor. Färgen är, oj det är ju en rosé! En roséspumante, coolt! Doften är ganska mogen, en hel del citrus. Ganska pigg syra. Gott!

Därefter lite olika rött: 2005 Sassi Neri som vi fick hos N och K och vars förråd vi tömde, ganska pigg syra, en hel del körsbär. Sedan 2006 Visions of J, som S går igång på. Det var mycket gott! Bra balans, röda solmogna frukter, körsbär, liten likörtouche. Slutligen prestigevinet 2007 Chaos, som var mer av allt. Supergott! Fast behöver lite lagring, det var en hel del tanniner…

Förutom vin hittar vi lite andra produkter, bl a lite olivolja och tryffelröror. Jag hugger en 2005 Visions of J som jag tyckte var roligast samt en burk tryffelröra – den ska tas fram lite senare i höst! De andra däremot shoppar loss like there’s no tomorrow och vi får gå flera vändor till bilen för att få in allt. Stort tack till Fattoria le Terazze!

Tungt lastade kör vi norrut mot Portonovo. På vägen passerad vi den underbart vackra staden Sirolo, men stannar inte – den spar vi till nästa gång. Efter lite blandade serpentinsvängar genom pinjeskogen (?) kommer vi ner till Portonovo och parkerar.

Frelugu montepazzo nefrizzo macaroni della taleggio vad fint det är här! Medelhavet är himmelsblått, stranden som består av små runda stenar är helt kritvit. Vi hyr solstolar, byter om och tar ett dopp i det varma vattnet.

Det är inte överbelamrat med folk, vi ser mest barnfamiljer, mammor med barn, några pappor. Inga turister (förutom oss då!). Så skönt det är här! Alla verkar vara avslappnade och mest vilja ligga på solstolen och njuta av värmen och att det är lördag.

Efter en stund gör sig hungern påmind och vi går upp till restaurangen för lite sen skaldjurslunch. Jag har sett fram emot detta hela dagen! Det blir pasta med musslor och till det lite Verdicchio från Villa Bucci. Så läskande!

Alltså – dessa fantastiska musslor! Lite öl blir det också – en Alter Imper Ale från Collesi. Se även Gödsvinet. Mycket fräscht!

Dagens feltolkning gör C för – allt han ville ha var en len å go mosselsoppa. Tror att bilden på näthinnan var en clam chowder, något fylligt och rett. Så blev icke fallet utan mosselsoppa à la Giacchetti visade sig vara en större pyramid av vongole, allt smaksatt med olivolja och citron. I botten av tallriken låg lite spad… C delade ut det mesta av den så kallade soppan och jag åt en substantiell del av den – glupsk som man är. Vansinnigt goda vongole!

Ristorante Da Giacchetti - mycket gott!

Vi badar och slappar ett par timmar till, sedan beger vi oss hem till Fano igen. Det hinns med lite shopping och sedan en drink som inte var av denna världen. Efter det, middag på ett ställe där allt var vansinnigt billigt och vansinnigt gott och följaktligen åt vi vår egen kroppsvikt av pasta, musslor och kött. Återkommer!

Italien dag 1: Enoteca Vineria dall’Oste, pizza och grappamaraton med skorpionattack

2011-10-06T21:33:00.025+02:00

Varma av solen och det ljumna men svalkande vattnet vandrar vi tillbaka mot hotellet för dusch och ombyte. På kvällens program står besök på Ks favoritvinbar, samt besök på en äkta italiensk pizzeria. Därefter har vi blivit utlovade en totalgenomtestning av alla Italiens grappaproducenter hemma hos Ks far N och hans K. Splendido!

Men först vinbaren – eller enotecet om vi ska vara lite kontinentala! Stället drivs av Mickey, som hälsar oss välkomna och visar oss till ett litet bord.

Själva vinbaren är inte särskilt stor: en bar, några bord, några hyllor med vin, en fläkt. Mer behövs inte. Atmosfera calda e pubblico giovane dove il vino è protagonista. Dalle 350 etichette una cinquantina vengono proposte alla mescita e rappresentano tutto il panorama nazionale. Gli stuzzichini variano con le stagioni!

Mickey är trevligheten själv och bredvid baren finns ett litet bord med diverse antipasti som vi inbjuds att hugga in på: lite goa röror, lite gott bröd, mosad ost i en schysst olivolja, ostkex, ägghalvor, champinjoner med överringlad balsamvinäger och salt.

Allt smakar fantastiskt gott och hade vi haft tre gram mindre självbehärskning så hade vi rensat alltihopa. Tjinco sueco – molto loco!

Men vin behövs, naturligtvis! K uppvisar dolda språkkunskaper och konverserar glatt/friskt med Mickey, lite senare får vi in fem glas och en flaska rött. Vi inleder med en sangiovese – gott! Ganska ungdomlig, ett helt vanligt men gott italienskt tjut. Solen, stranden och havet har gjort oss extra törstiga så det blir en flaska till. Denna gång vill vi ha lite ålder, så det blir en 2004 Mogliano Marche Rosso från Claudio Morelli. Tjoho! Det här var något helt annat. Gott om multna löv, undervegetation, lite portvinstoner.

Supergott! Vi försöker pressa K på några nya historier om R R men den dörren verkar vara stängd. Men man kan ju inte få allt!

Vinet i all ära men det bestående minnet är ändå den underbara antipaston. Speciellt champinjonerna – så gott! Vi dricker upp det sista av undervegetationsvinet och ger oss ut i den varma kvällen. Nu pizza. Efter lite blandade svängar hamnar vi på Pizz’Art, en liten pizzeria nere vid hamnen.

Jag har hört lite olika historier om italiensk pizza. En del säger att det är himmelriket självt, andra säger att det är en klar besvikelse – pizzan är godast i Sverige eller USA. Så det här ska bli spännande. Vi väljer fyra olika pizzor: en med olika ostar, en med champinjoner och något annat, en med räkor och skaldjur och en med tonfisk.

Men vad goda de var! Helt osannolika smaker, min favorit är räkpizzan och ostpizzan. Tonfiskspizzan lämnas åt sitt öde i Ts goda händer.

Mätta och belåtna vandrar vi ånyo ut i den ljumna kvällen för att hamna hos Ks far N och hans hustru K, som har ett hus ganska nära stranden. N & K har för tillfället inhandlat lite goa ostar nere på marknaden, bl a en gigantisk bit gorgo som måste vägt tre kilo. Madre mia! Sedan var det några andra ostar också, lite parmesan och en fårost? Till ostarna korkar vi upp lite mer vin, denna gång 2008 Fattoria Le Terrazze Rosso Conero. Mycket gott!

Så, efter att ha ätit upp en substantiell del av Mickeys plockmat, ett par rejäla pizzabitar, flertalet kilo supergod ost ger vi oss på det som vi kom hit för: ett redigt grappamaraton. N plockar fram tre flarror: en vit, en mörk och en med citronsmak. Kortfattat kan man säga att den vita används förslagsvis till att impregnera telefonstolpar, men den mörka var faktiskt ganska god!

Någon gång efter det att vi tömt huset på den drickbara grappan blir det plötsligt lite skorpionattack!

Skorpioner är annars en liten djurart som jag sett en hel del av, framför allt under min tid i Afrika. Om du gick ut tidigt på morgonen på golfklubben i Nimba kunde de ligga och vänta på dig nere vid fyrans tee... En gång var det även en stor fet 20-centimetersvariant som vaktade ingången till den allmänna swimmingpoolen. Och så var det den som vi köpte, en liten svart sak som vi tog med oss hem. Där lyckades den naturligtvis rymma, så ett tag hade vi en skorpion lös i huset. Och så var det den som vi pumpade full med formalin och som fick följa med hem till Sverige. Jag antar att den fortfarande ligger kvar i kylskåpet i K-holm. Och apropå vilda djur som fick harborera i huset i Yekepa så var det helt nyligen ett litet reportage om henne på TV4: vår lilla chimpans Linda som nu har blivit 29 år. Helt otroligt! Måste åka upp till Furuviks djurpark och besöka henne snart…

Ps Trots all mat fans det fortfarande folk som inte var mätta! Det hade ju varit troligt att den skyldige skulle vara C eller ren av myselfo men i det här fallet var det faktiskt T... Mon Creatore! DS

Wordfeud, jag också...

2011-10-03T12:29:00.002+02:00

Vaknade 0300 i natt och kunde inte somna om, så det fick bli Wordfeud. Spelade mot en kille som efter att jag dundrat in ett gäng 50-poängsord inte kunde låta bli att fråga hur gammal jag var. 39, svarade jag plikttroget. ”Det förklarar en del,” fick jag tillbaka…

2008 le Ciste Laguerre och Saturnus Café

2011-10-02T19:47:00.007+02:00

Jag tar en liten mikroskåpisk paus i mitt vurmande för Italien – detta fantastiska land! – och ger mig i kast med lite vin som rykt den senaste tiden: 2008 le Ciste Laguerre.

Jag antar att jag är sist i bloggosfären att dricka detta vin – hyllningarna har fullkomligt sprutat fram: se t ex här och här (David hade inte du skrivit om det också???). Planen är väl egentligen att korka upp något från den senaste leveransen av Keller, men så minns jag att jag har en flarra 2008 le Ciste Laguerre som jag lade in i kylskåpet i början av sommaren för att ha till någon solnedgång, men så har den legat kvar, trots att vi haft många fina solnedgångar i sommar. Dags att korka upp med andra ord!

Ljus färg. Ner med kranen. Whoha, fatlagrat! Och var är gräset och krusbären? Skulle inte det här vara en savvie? Jag minns att min första tanke som flyger genom huvudet är att här har de minsann dolt sauvignon blancen otroligt väl… Hm! Det där och det där skulle i och för sig kunna vara lite krusbär... men lite citrus och mineral dyker annars upp. Samt popcorn, från faten. Sedan läser jag att det är ju en hel del andra druvor i mixen så återigen påminns jag om vinprovningens mest grundläggande och gyllene regel nummero uno alla kategorier: låt vinet prata till dig, försök inte hitta smaker och dofter som du förväntas göra eftersom du vet vilken druva det är! Låt vinet prata till dig, registrera det du ser, känner, doftar och smakar. No more, no less, pound of flesh.

Hursomhelst! I munnen får vi ett slankt vin med ganska höga syror, ganska klunkvänligt. Gott! Inget jag kommer att köpa mer av (p g a fatningen), men det fick helt klart godkänt och det var t o m lite småsmarrigt.

Sedan har vi till slut varit på Saturnus! Madre Mia Mon Creatore vilka gigantiska kanelbullar de har där! Jag vet inte om bilderna gör dem rättvisa, men de var minst 20 centimeter över ryggen. Tyvärr var de mandelmassa i alla, så det bidde en croissant för C men en kanelbulle full size för mig.

Seriöst, vi ska fika hos P och M sedan!
Jajajaja
Du kan ta doggybag
Behövs inte
Jo, det behövs!

Faktum är det gick bara inte – det fick bli doggybag. Så, imorse hade jag kanelbullefrulle! Och på tisdag är det The Big Day of the Holy Channelball så jag antar att det är bara att gå dit igen och på’t igen, hehe…

Italien dag 1: En osteria och stranden i Fano

2011-10-01T21:21:00.020+02:00

Vi hämtar ut hyrbilen på flygplatsen och beger oss söderut mot Fano där vi ska bo. Trafiken på autostradan är massiv, vi försöker hålla hastighetsbegränsningarna men efter ha tröttnat på att bli omkörda av countless små rostiga Fiator körda av little old ladies och dånande långtradare faller vi in i trafikrytmen och T gasar upp Puggen till fyrsiffrigt. Då flyter det på bättre.

Efter en stund börjar hungern göra sig påmind, så vi kör av autostradan för att trots gigantiska cementbilar till slut hamna uppe på toppen av en större kulle, där K har spanat in en liten osteria. Vad är nu en osteria för något? K informerar oss okunniga att osteria är den lägsta graden av servering, när du väl lämnat nivån ”moy de såsash.” Därefter kommer trattoria och slutligen ristorante, den högsta graden av förfining. Vi parkerar bilen som en riktig italienare hade gjort och stegar in.

Det finns som förväntat ingen meny, utan vi förkunnar genom en viss kombination av allore, boffi och attenzione att vi vill börja med lite pasta för att sedan gå över på lite grillat och till det lite vin och öl.

Öl – så gott!

Vinet, well, det kom utan etikett:

Så jag kan tyvärr inte länka till någon producent! Det var dock ohyggligt gott, i all sin enkelhet, hehe...

Sedan mat. Vi inleder med lite gnocchi och pasta med bolognesesås, till det ett tunt, lite svärtat bröd som verkar vara stekt i smör. Smakar som pannkakor! Vi känner hur lugnet kommer tillbaka, och så smått börjar vi inse att vi faktiskt är här. Så länge vi planerat den här resan och nu sitter vi här på en lokal osteria och slevar i oss denna underbara mat!

Efter gnocchin och pastan kommer det in ett köttfat. Vi hittar grillat lamm, grillat nötkött, några grillade lammkorvar, något grisspett. Så mört och saftigt! Köttbitarna är perfekt grillade och väl saltade, lite svedda på vissa ställen. Magiskt gott!

Vi tar kaffet ute på uteplatsen och njuter av värmen, solen och det goda kaffet.

Vad finns i Sverige men inte i Italien? Dubbel espresso! Inte någon gång under vår vistelse i Italien blev vi ens tillfrågade om vi ville ha enkla eller dubbla espresso, inte heller såg jag någon skylt som förkunnade priset på vad en dopio skulle vara. Dubbel espresso – invenztione svedoaze?

Sedan rullar vi ner och efter några blandade svängar och duckningar för andra cementbilar än dem vi duckade för på uppfärden rullar vi in i Fano. Vilken kändis kommer förresten från Fano? Mr. Zeta, a.k.a. Fernando Di Luca!

Vi checkar in på vårt lyxiga hotell, byter om och beger oss ner till stranden.

Det är varmt, över 30 grader i luften. Vattnet är ljummet. Det blåser och regnar hemma. Ahhhh….

Återkommer med besök på vinbaren, italiensk pizza och ett visst grappamaraton med skorpionattack!

Italien: Reflectzione initzialle

2011-09-24T23:06:00.009+02:00

Det är ju ganska beklämmande att det lilla italienska du kan kommer från A Fish Called Wanda, kataloger för svindyra italienska kök som du bara kan laga sushi i samt en och annan fras från Bläckfisken. Jag försöker handla korv i en mysig liten delikatessbutik:

Buongiorno, signore!

Bånjorrnå!

Che cosa vuoi provare?

Ah, hm, allora!

Fregatzi alla denutza per fizialore?

Boffi?

Peoglo gourli helavra nesto frabrazza della figo?

Attenzione!

Madre Mia, dio mio creatore! Prelato nerusto et diaforza mezini fabre gistare e forto sebrta fo le stanze costa chorta affa delazzifanisti volaseranefigalli mezzalungonellimestfallo!!!

La Piovra?

Stupido!

Nja, det gick ju sisådär. Några sekunder senare kom en barsk slaktare fram bakom disken och slängde ut mig och jag lovade mig själv att inte prova italienska i nästa affär.

En annan reflectzione som jag gjorde där på flygplatsen i Bologna är att jag varit hyfsat småkass på att informera att jag skulle till Italien. Jag messar med Polarforsknings-H:

Hälsningar från Italien!
What!?!?

Hm! Har jag inte sagt det? Jag messar Skidåkningsfantast-N:

Hälsningar från Italien!
Håller du på med någon smarrig pastasås?
Nej, jag är där rent fysiskt!
Aha!

Sedan messar jag med P, vår ständige Monsieur in Lööv:

Hälsningar från Bologna!
Ah, Montalbano arrividerci Cattani!

Till sist messar jag Neil:

Hälsningar från Italien!
Gris

Jammen gris på dig själv dårrå! ;-)

Hursomhelst, det blev tre mycket trevliga dagar i Fano. Italien i september kan ju vara lite osäkert, regn och 15 grader är ju inte omöjligt. Nu blev det som tur var inte så, utan vi hade över 30 grader varmt och strålande sol. De lokala Fanobona påpekade även detta, att det var ovanligt varmt och soligt för säsongen.

Så, hur kul hade vi? Jag tror att jag låter några bilder tala:

Återkommer med lite mer strukturerade noteringar om all god mat och goda viner vi druckit!

Italien, prologo

2011-09-15T21:13:00.003+02:00

Per cominciare, due insalate verdi, con peperoni e un linguini primavera! Vero, unspeakably very early hrs i fredags drog jag iväg till Italien för en liten reunion med det gamla lundagänget. Kände mig direkt som Otto i A Fish Called Wanda: Dov'è il Vaticano? Ooh, le due cupole grandi della cattedrale di Milano!

Faktum är att det var första gången jag var där. De två sista utposterna i terra incognito var Italien och Gotland. Gotland’s long gone i det racet, det var bara Italien kvar. Så nu har jag varit överallt!

Well, nästan i alla fall.

Thelema hos Magnusson Fine Wine

2011-09-10T10:27:00.010+02:00

Bland de mer trevliga mailen som dimper ner i inboxen är diverse inbjudningar från Magnusson Fine Wine. Ibland handlar det om trevliga restauranger som gästspelar, såsom Bobonne som vi är mycket förtjusta i, eller om producentbesök, t ex Domaine Joliet och Chateau de Pommard från Bourgogne som bjuder ut sina viner för provning. Se här t ex. Mycket trevligt! Näst senast handlade det om Bordeaux 2010 som jag dock inte kunde gå på, men men! Additional trains will probably depart.

Hursomhelst, nu senast var sydafrikanska producenten Thelema på besök och jag lyckades klämma in ett litet stopp. Här kommer lite noteringar. Dock inga bilder! Jag drabbades av omedelbara kopplingssvårigheter och fokuserade på vinet istället. Lesson learned.

Först ut, lite vitt. Thelema Sutherland Sauvignon Blanc 2010 är mycket ljus i färgen och har en mycket avvägd doft. Kiwisavvies brukar ofta bolma gräs, ananas och svarta vinbär, och ganska mycket så. Sasavvies brukar vara mer modesta, och den här är inget undantag. Älskar savvies! Den här är avvägd, balanserad och doftar mer svarta vinbär än gräs. Är savvies vinvärldens motsvarighet till Coca-Cola? Enkel, okomplicerad, funkar till det mesta och vansinnigt gott. No more, no less, pound of flesh.

Därefter ett vin som jag blir mycket impad av: Thelema Sutherland Viognier-Roussane 2009. 84 % Viognier, 16 % Roussane. Ner med kranen och japp – det här är fatlagrat! Jag har säkert påpekat det förut, men jag har mycket svårt för fatade vita viner, det är därför det t ex inte finns några noteringar om vita bourgogner här på bloggen (ja, jag vet att det är något seriöst fel på mig…). Hursomhelst, det här var i alla fall mycket snygga fat! Mycket skönt avvägda och jag kommer att tänka på den japanska synnerligen dödligt giftiga blåsfisken Fugu – du äter av levern tills du känner att nervgiftet gör att läpparna domar av, då är det dags att sluta. Samma sak här: jag ser faten och respekterar dem: där är ni och här är jag. 99 % fransk ek hör jag någon säga. Men tillbaka till vinet – mycket fräsch doft, slankt och klunkvänlish. Det här kommer jag köpa mer av!

Sedan en Chardonnay från 2009 som är helt ok – lime, citrus. C tar en djup sniff och noterar: gurka. Jag provar även 2006:an och den var mer än ok: en mycket skön smördoft.

Sedan lite rött, jag provar 2004 shiraz. Mycket varm och generös doft, lite intressanta portvinstoner. Ganska tydlig fruktsyra. Gott!

Därefter 2007 Thelema Cabernet Sauvignon. Det var nog godast ikväll, i alla fall på den röda sidan. En intressant mintdoft dyker upp. Mycket gott!

Någonstans här kastar smaklökarna in handukarna och hungern ger sig påmind, så vi vandrar ut i den ljumma septemberkvällen och burgar oss på O’Learys. Stort tack till Thelema och Johan Magnusson för en supertrevlig kväll!

2006 Georg Breuer Schlossberg

2011-09-06T21:01:00.002+02:00

Det var gott. Men det var betydligt godare förra gången! Vi provar Schlossbergen från och med i fredags tills nu, men det riktiga lyftet kommer inte. Förra gången vi provade var det betydligt mer punsch, mer kraft, mer fläskighet, mer svala toner. Nu har mycket av detta integrerats, vinet är slankare och mer lättflytande. Men alkoholen slår igenom något, och vinet behöver den extra kylan för att hållas i balans. Äsch! Ok, 2006 är inte världens bästa årgång. Jag har en flaska kvar – den får gå ner i det långsiktiga arkivet.

I övrigt är jag helt lost i Vita Huset! Jag har 80 – åtti! – sidor kvar av The State of Africa och Vita Huset vinner varenda gång. Wacky!

Speedbloggning à la Herren, a.k.a. The Lord

2011-09-04T14:33:00.018+02:00

Inspirerad av den mycket trevliga vinbloggen VPK2881 (underavdelning KPMLR2666?) som snabbspolade genom en massa goa viner lazy style kommer här ett försök till summarisk summering av lite av vad som hänt den senaste tiden. Jag provar den nya bloggformen!

Först ut i detta blixtrande inferno är Gondolen, eller snarare Gondolens tak. Jag har länge letat efter något trevligt ställe i Stockholm där du kan ta trevliga solnedgångs- och soluppgångsbilder, då med stan som delaktig part. Rip-off är ett sådant ställe, Observatorielunden ett annat. Mosebacke funkar också, men det borde finnas fler bra ställen? Nu i sommar har jag provat Gondolens tak – du går på den smala gången från Mosebacke torg till uteserveringen ovanför Gondolen. Helt ok ställe!

Sedan har jag varit på öl- och ostprovning! Det hela började helt oskyldigt med att Coachnings-N fyllde 40 i våras och jag köpte en Box Experience innehållandes RIB Sightseeing samt stor fet middag som present. Dock visade det sig att Coachnings-N redan hade provat på det där med att ribba sig, så det blev utbytt mot en ost- och ölprovning lite senare i augusti.

Att prova ost i kombination med öl verkar annars vara höstens fluga, se t ex här. Denne gav sig även i kast med att prova igenom hela Systembolagets utbud av lättöl, vilket visade sig vara ett Herkulesprojekt. Två dagar gick åt och lättölen beskrivs som vätska. Antar att det finns en del resentment i den beskrivningen, hehe!

Hursomhelst, arrangör är Bonvino med Pär Råghall som provningsledare. Vi klämmer in oss tillsammans med tio andra förväntansfyllda provare i Bonvinos supermysiga källarvalv. Jag försöker mat- och vinbloggsnördigt ta lite kort, men slutarljudet från SLR:en studsar på väggarna och alla kollar på mig istället för på provningsledaren. Ok – låt oss prova ost och öl istället!

Ostarna kommer in, jag ser manchego, get, blåmögel, brie och västerbotn. En efter en kommer ölen in: weissbier, mörk lager, trappistöl, jordgubbsöl och en porter. Pär drar skickligt grunderna, beska går bra ihop med sälta t ex. Eller sötma som kompenserar sälta. Därefter lämnas vi i våra plågor tillsammans med ölen och ostarna.

Fem öl och fem ostar, hur gör man? Efter att ha fumlat lite på måffo visar en tjej på andra sidan bordet vägen: dela varje ostbit i fem delar och prova till de fem olika ölen. Aha! Men mitt strukturerade sinne verkar ha fastnat i något fördröjt semestermode så jag fortsätter att planlöst hinka öl och knapra ost. Jag kommer ihåg att jag noterar på provningspappret att öl och getost är en mycket bra samarbetspartners och att ”öl nr 2 ihop med ost nr 2 = OMG, nr 2!” D v s ingen bra kombo med andra ord… men över lag, öl och ost, mycket trevligt! Sammanfattningsvis en trevlig tillställning, lite lite kanske och lite roligare öl hade nog varit bra. Som inledande smakteaser helt ok dock!

Hm, jag antar att det framgår vilka öl som inte gillas lika mycket: weissbier och jordgubbsölet! Men som någon påpekade, om jordgubbsölet hade serverats som en fördrink utan att någon sagt att det var öl så hade det varit fullt drickbart.

Stor fet middag intas på den indiska restaurangen nere på Lilla Nygatan där N tar vindaloo och jag något annat. Jag provade lite av vindaloon och den var faktiskt mycket god.

Lite vin har det också konsumerats, bl a en trevlig c9p som jag fick av David: 2006 Domaine du Vieux Télégraphe. Mycket god! Dag ett lite halvgrinig och småsur, dag två öppen, varm och generös! Den ständiga påminnelsen om att dricka mer c9p! Det har konsumerats lite andra viner också (t ex 2006 Georg Breuer Schlossberg), men låt mig återkomma med lite mer strukturerade noteringar.

På bokfronten råder just nu omgruppering: likt den ständige Fasching har jag drabbats av Vita Huset, så nu är jag på säsong 6. Jag har väl ca 80 sidor kvar av Martin Merediths 700-sidiga The State of Africa – mycket bra bok! Så jag ska försöka hitta en lucka i Vita Huset för att läsa klart. Sedan blir det Herman Wouks War and Remembrance.

Annars var jag, C och min bror, massor-av-avdelningarschefer, på Eriks Bakficka i fredags. Supersmarrigt som vanligt!

Sedan har vi varit på Medeltidsmuseet:

Och i lördags såg vi Fredrik Reinfeldt på NK:

Reinie! Dags att skrota de rutiga skjortorna!

Sedan såg vi kulturministern (d v s Lena Adelsohn Liljeroth) på ICA. Hon hade sprungit Tjejmilen. C såg dessutom Leijonborg på förmiddagen.

Och slutligen en rubrik vi väntat på länge:

Återkommer med noteringar om 2006 Breuer Schlossberg!

Och den fullständiga upprättelsen för franska bilar.

Typ.

French shit

2011-08-26T23:36:00.002+02:00

Imorgon bär det av till Skåne! A och Neil har skickat ut trevliga vykort som proklamerar att de blivit äldre, vilket är nog så tillräckligt skäl till att ha en liten bjudning med massa schysst vin och fräsigt käk. Det ska bli jättekul!

Till Skåne kan man naturligtvis ta sig på många sätt, enkelt och bekvämt med tåg t ex, eller om man är som jag – en kontrollerad bildåre – med bil. Älskar att köra bil! Tyvärr har jag dock inte längre någon egen bil – efter debaclet med V70s koppling har jag valt att vara billös och istället hyra bil när behovet/abstinensen blivit för stort. Hittills har Statoil nere i Sjöstaden varit en bra biluthyrningspusher, med i princip nya VW Golf att hyra ut. 1 200 kr för en ny bil en hel helg och fria mil – en mycket bra deal!

Jag måste säga att jag gillar Golf – en liten bil med genomgående kvalitet. Ligger stabilt på vägen, och gott om kraft att ta till när det behövs (även på höga varvtal). Bilen känns definitivt inte plastig och allt känns ordentligt fastsatt och fastskruvat. Inget löst här inte. Någon gång när jag inte bokat i tid och bilarna varit slut nere i Sjöstaden har jag fått hyra på andra ställen och då har det blivit Renault Megane eller - heaven forbid - Nissan Qashqai! Bara plast och känslig växellåda. Statoil Hammarby Fabriksväg har varit en trygg leverantör av VW Golf.

Så därför är det med hugg i hjärtat som jag upptäcker när jag signerar hyresavtalet att min ride för helgen kommer att vara en Renault Megane! Äsch! Jag försöker protestera:

Har ni ingen Golf?
Nej, vi har bytt ut alla våra Golfar.
Va!?!?
Ja, vi har bilarna bara i X månader (kan ha varit 36), sedan byts de ut.
Så inga Golfar alls?
Nej. Vi har däremot massor av Renault Megane och Nissan…
Men då kan jag ju inte hyra här längre!

Statoilkillen ser lite beskymrad ut över mitt spontana utfall och ser ut att fundera, sedan drar han till med ”men Renaulten är faktiskt lite pigg och dessutom MYCKET bränslesnål, den drar jättelite!” Men hallå, det är väl inget hållbart argument!

Smått bedrövad går jag ut till bilen. Ok, den ser faktiskt lite småfräsig ut. Jag hoppar in, försöker ställa in sätet – går sådär. Golfen passade min tyska kropp perfekt, precis som en Hugo Boss-kostym. Visst, en Caruso eller en Belvest eller en Canali för den delen är ju ursnygga men då ska man ju ha en italiensk kropp. Jag har vid flera tillfällen försökt tränga in i en Dior men – helt hopplöst! Hugo Boss är bäst, ingen protes. Efter en stund kommer jag fram till en något sånär bra körställning.

Sedan när jag ska köra ut kommer jag ingen vart. Jag släpper på kopplingen och ger gas. Inget händer! Motorn bara rusar! Vaff, har jag inte fått in växeln? Jodå. Provar igen. Kommer inte en millimeter! Det visar sig att dragläget ligger mycket högt upp på kopplingen. I en normal tysk bil ligger dragläget precis där den ska ligga, men här blir effekten att jag bara rusar motorn. Till slut hittar jag det höga dragläget och jag kommer iväg.

Seriöst, nämn någon bra fransk bil! Bugatti, okejdå... (som idag gör av…?). Medan jag rullar ut från macken tänker jag på Top Gears Jeremy Clarksons bedömning av en annan fransk bil, ”WHO on EARTH would buy a PEU-SCHOO!?!?”

Jag hämtar upp C vid slottet och vi åker norrut på en liten kvällstur. Inledande konversation mellan mig och C:

Wow, vilken fräsig bil!
Nej, det är det inte!
Så mycket benutrymme!
Nej den är trång och ogin!

Vi kör iväg över Blasieholmen och sedan norrut.

Vad ryckigt du kör!
Japp, som en fransman, impulsivt och emot alla!

Men efter ett tag så visst, den har väl en del trevliga sidor. Fantastisk svängradie! Som gjord för att svänga från en klar kurs. Återkommer med lite reflektioner efter helgen. Just det, trevlig helg alla!

PS Som sagt, låt mig återkomma efter min 110-milstur till Skåne. Jag kanske utbrister i ett "tu me remplis le coeur de tant de joie!" ;-) DS

2006 Dr. Loosen Riesling Beerenauslese och 2008 Ca’ Rugate La Perlara Recioto di Soave

2011-08-14T19:32:00.009+02:00

Lite vin har det också blivit den senaste tiden, men faktiskt ganska lite! Men till några sköna gotländska solnedgångar har i alla fall två viner konsumerats: 2006 Dr. Loosen Riesling Beerenauslese och 2008 Ca’ Rugate La Perlara.

Det började naturligtvis som det alltid börjar: Jag är nere på stan, sugen på något, vet inte vad, och ramlar omedvetet in på Flaggskeppet. Där fingrar jag på det mesta och med eller utan viss styrning kommer jag ut med något trevligt!

Så, några dagar före vår Gotlandsresa stegade jag in på Flaggskeppet i jakt efter något smarrigt. En Emrich-Schönleber stod på någon mental inköpslista, men det var lite oklart om det fanns några kvar. Då det är nästan tomt i butiken kommer en trevlig systembolagskille i mycket tjocka brillor (nästan lika tjocka som en annan trevlig systembolagskilles) fram och undrar om jag är på jakt efter något. Definitivt, något sött faktiskt!

De tjocka brillorna pekar på två kandidater. Dels Dr. Loosens Beerenauslese på 250 ml-flaska och med lite hjälp från min sida på 2008 Ca’ Rugate La Perlara. Dr. Loosen är jag lite tveksam till efter 2005-racet, men låt gå. Rugaten ska bli spännnade!

Väl på det synnerligen trevliga vandrarhemmet Bunge korkar vi upp båda med några dagars mellanrum. Jag tar inga direkta anteckningar, så här kommer några kortfattade rekollektioner från minnet:

Vi provade 2006 Dr. Loosen Beerenauslese under två dagar och jag känner igen vinet från 2005-provningen. Klar och söt rieslingdoft dag ett, sött och mycket gott. Blomvatten dag två – ingen syra som håller koll på vinet. Lite för sött, lite för blommigt. Inte direkt spännande! Det känns som att det var sista gången jag köpte Dr. Loosen på ganska länge.

2008 Ca’ Rugate La Perlara Recioto di Soave däremot är något helt annat. Förförisk aprikosdoft, en smula pumpernickel, mogna gula frukter, lite honung. Intensivt sött men med en pigg syra som gör att vinet känns fräscht. Supergott! Det här kan jag köpa fler flaskor av.

Resterna av Rugaten ger vi bort till Cs systers familj, där det går hem hos M1 (men kanske inte lika mycket hos M2?). Stort tack för lån av hus och supertrevlig middag!

Bilder från Midnattsloppet 2011

2011-08-14T01:10:00.011+02:00

Lite traditionsenligt går jag ut i natten och tar lite bilder på dem som springer Midnattsloppet. Nästa år ska jag vara med igen! Så, här kommer lite bilder från Midnattsloppet 2011! Lite fler bilder finns på min Flickrsida: länk.

Här är bilderna från 2010: länk

Bland lera, vatten, fossiler, bäckmörker och pådrivande guider i Lummelundagrottan

2011-08-13T19:56:00.017+02:00

En sak är säker – trots att jag som liten bodde i Afrika och lekte krig i djungeln och hängde i lianerna och åt konstiga frukter och kastade stinkande brödfrukter på klasskompisarna samt stoppade frysen full med märkliga insekter och ormar ...nej förresten, det var ju mamma som stoppade in ormen! har intresset för pojkaktiga äventyr inte sinat. Tvärtom! Så nu när vi varit på Gotland i två veckor var det synnerligen lockande att kravla ner i Lummelundagrottan för ett tre timmar långt lerigt, trångt, vattenfyllt och supertrevligt grottäventyr. Kan varmt rekommenderas för alla äventyrslystna!

För vanliga dödliga kan Lummelundagrottorna utforskas på två sätt. Först, enklast och vanligast, du kan gå den guidade turen i visningsgrottan. Inget fel med det, turen tar ca 45 minuter och du går stadigt på cementerad botten. Du kommer in ren och torr och går ut ren och torr. Eller, om du är över 15 och vill krydda din tillvaro med lite äventyr kan du välja grottäventyret: att under tre timmar med guide och i liten grupp utforska grottan! Ni fattar vad jag valde…

Förväntansfulla och en smula nervösa samlas vi som valt grottäventyret, ca åtta personer, utanför biljettluckorna. Jag kan väl villigt erkänna att jag var lite smånervös inför nedstigningen i grottan – tänk om du drabbas av cellskräck! Det är en sak att sitta i soffan och känna hur häftigt det vore med bergsklättring eller fallskärmshoppning eller fullkontaktskarate, men det är först när du väl står där som du vet om det är något för dig. Som det här med bergsklättring – det verkade riktigt intressant tills jag och Neil beslöt oss för att hänga på en guidad tur upp på Kebnekaise. Vi visste ju att det var ett litet klättringsparti strax före toppen, men när jag stod där framför VÄGGEN och guiderna instruerade att ”så sätter du handen där och däruppe kan du sedan sätta foten” eller när vi väl stod däruppe på själva toppen och det var hiskelig vad det stupade ner och var fasiken är räcket?!?! förstod jag ganska snabbt att bergsklättring så inte var min grej. Skulle det bli likadant med grottforskning?

Vi hämtas av guiderna och blir visade till omklädningsrummet, där vi får en introduktion till vårt äventyr. Guiderna presenterar sig och berättar lite om sig själva. Två supertrevliga stigvisare! Den ena pluggar visst i Lund, jag känner då instinktivt att han kommer att leda oss tillbaka till säkra hamnar. De föreslår att vi ska köra en liten presentation laget runt. Då jag sitter närmast den ena guiden blir jag den förste av oss äventyrslystna att presentera sig. Jag börjar med ett ”ja, jag heter Ulf.”

Sedan blir det en konstig tystnad och jag undrar om jag förväntas säga något mer? Tråkig sifferekonom från Ståkkhålm? Därför drar jag till med ett ”…och jag är turist!” Allmän munterhet. De andra nöjer sig med sina förnamn.

Vi byter om. Först vadarstövlar, sedan overall, knäskydd, hjälm och ficklampa. De har varnat om att det kan vara kallt i grottan, men eftersom jag inte har några varma kläder med mig (det är ju sommar!) har jag varit nere vid Österport och införskaffat nya mjukisbrallor och en ny hoodis att ha under grottäventyret.

Vi blir även ombedda att ta av alla smycken och kedjor. Någon som tänkt ta med sig sin kamera? Jag räcker upp en hand. Guiden som pluggar i Lund säger att ”det är ungefär 50 % risk att den går sönder.” What! Visserligen är jag hyfsat rädd om mina materiella tillhörigheter men 50 % är ju en saftig risk att ta. Do I feel lucky? Jag försöker känna efter. Nej, det är för mycket att riskera. Dessutom kan det vara lite befriande att inte släpa med sig på den lilla handkanonen för en gångs skull!

Guiderna visar på en karta hur vi kommer att röra oss i grottan. Förutom visningsgrottan består Lummelundagrottan av dels det fossila systemet, dels det aktiva systemet. Det fossila systemet är helt torrt och är endast öppet en vecka om året, då för speleologforskare med särskilt tillstånd från Länsstyrelsen. Här kan ni läsa om förra årets projekt. I det aktiva systemet rinner det en hel del vatten, d v s grottan håller fortfarande på att bildas. Det aktiva systemet stängs sedan av två sifoner, Sifon A och Sifon 1. För att komma förbi dessa behöver du dykarutrustning. Vi kommer att röra oss ner till Sifon 1, sedan tillbaka en bit och sedan via hästryggsjön till Sifon A. Därefter tillbaka till öppningen.

Så, på med all utrustning och så iväg! Vi går in där visningsgrottan slutar, där väntar två små taniga plastjollar och en kanal som fortsätter in i berget. Jag kikar in – tunneln verkar först hög men lite längre bort verkar det som att avståndet mellan tak och vattnet minskar, en halvmeter kanske? Guiderna instruerar: ”vi kommer vara en guide och en till två passagerare per båt. Det kommer bli trångt. När vi duckar åt höger gäller det att ni duckar åt vänster, annars kapsejsar båten!”

Sounds reassuring. Jag ser framför mig hur jag duckar åt samma håll, båten kapsejsar, mina vadarstövlar fylls av vatten och jag dras ner i djupet… och nu var det min tur att kliva ombord! Fast det går bra. Första anhalten är Skäret, där väntar den andra jollen och vidare passage till Lerhamnen, a.k.a. Väntsalen. Vid Lerhamnen är grottan tre-fyra meter bred och ca tre meter hög. Men sedan smalnar det av. På andra sidan Lerhamnen är gången ca två meter hög och kanske en och en halv meter bred. Vi stannar till vid ingången till en liten trång gång. ”Här kan ni gå in, tre åt gången! Väl därinne kan ni bidra till utsmyckningen!” Verkar kryptiskt, men när det blir min tur och jag kravlar mig in i den trånga gången (här kan man inte stå upprätt) upptäcker jag att tidigare besökare har gjort små lerfigurer och ställt dem längs väggarna! Helt underbart! Vi tre som är inne just nu gör var sin lerfigur och bidrar till samlingen.

Vi vandrar vidare. Helt plötsligt märker vi att taket är helt platt, skumish! ”Jo, grottan bildas ju av att vatten sipprar in från sprickor i taket och löser upp leran och porösare material som ligger mellan kalkstensskivorna. Och här föll en hel skiva ner på en gång!” Lite längre ner ser vi sprickor i taket. Över dessa har någon limmat fast objektglas, sådana som hör till mikroskåp. ”Spricker de så vet vi att något är på gång.”

Vi vandrar vidare och kommer efter en stund till en ny sidogång. ”Ok! Här så kan ni som vill – det är helt frivilligt – undersöka den här gången! Men det blir som man säger i det militära, ålning medelst hasning!” Jag kikar in – jodå, en max halvmeter hög gång, längre bort längre. Men är det äventyr så är det! Jag kravlar in. Det blir fort jobbigt, och eftersom marken är täckt av stenbumlingar får armbågarna en del stryk. Magen tar i också – varför var jag tvungen att äta så många goda ostar den senaste tiden?!?! Längst inne, kanske tio meter in, går det att vända. Jag kravlar ut andfådd och öm men det var det värt!

Efter mer vandring blir vi tillsagda att stanna och ställa oss på led. ”De tre pojkarna som utforskade grottan hade ju bara stearinljus och enkla ficklampor, och det var ju ganska osäkert. Så de hade ett garnnystan med sig som säkerhet. Och det fick de användning av en gång då ljusen slocknade. Nu ska vi prova på hur det är!” Vi släcker lamporna och det blir helt kolsvart. Jag tar tag i personen framför och känner hur någon tar tag i mig bakifrån. Vi börjar gå. Det går långsamt. Efter ett par meter blir det trångt, jag kan inte stå upprätt och jag känner väggarna. Det går uppför. Nu kryper vi på alla fyra. Sedan går det nedför, märker jag. Till slut stannar vi.

”Ok, nu är vi framme, men tänd inte lamporna ännu! Vifta handen framför er. Ser ni något?” Jag viftar handen framför ögonen där i det kolsvarta och tycker mig se både fingrar och arm. ”Ok nu kan ni tända!” Vi står i en halvcirkel i ett runt rum. Detta kallas visst Fyrvägskorsningen. ”Ni som såg något, det var omöjligt. Det finns inget ljus här nere, så hjärnan spelar er ett spratt. Den vet ju att handen finns där framför ögonen, så den fyller i, hehe!”

Från Fyrvägskorsningen vandrar vi bort mot Sifon 1, där vi vänder. Väl tillbaka vid Fyrvägskorsningen hamnar vi i hästryggsjön. Här klättrar vi längs väggarna eftersom sjön är djup. Efter en hel del kravlande och klättrande och en nerplumsning kommer vi så fram till sandstranden vid Sifon A. Här bjuds vi på fika – som idag består av en Marabou stycksak. Så gott!

Därefter vandrar vi tillbaka till Lerhamnen/Väntsalen. Nu får vi ett nytt val – åka jolle tillbaka som när vi kom in, eller klänga/klättra längs väggarna! Hälften av oss väljer det senare, trots att risken att bli blöt är så gott som total. Mycket riktigt. På ett ställe hade det inte skadat att vara tio centimetrar längre – trots att vadarstövlarna går till bröstet kommer det ändå in lite vatten. Sedan vid ett annat ställe behöver jag hoppa från en klippavsats till en annan – det går sådär. Men på det stora hela klarar jag mig ganska torrskodd. Vi är tillbaka där vi börjar och går lyckliga ut i den varma lyften.

Superkul äventyr! Totalt sett har vi varit nere i grottan i minst tre timmar. Vi återsamlas i omklädningsrummet och byter om. Jag är ganska glad för att jag inte hade med mig kameran, det hade inte gått. Jag byter om till torrare kläder, tar en kaffe och våffla i cafeterian och hoppar på nästa visning av Visningsgrottan - måste ju ta lite kort! Vilken skillnad! Ingen lera, cementgolv, stort och rymligt. Fint! Jag fotar lite längs väggarna och på stalaktiterna.

Sedan går jag till grottans naturliga mynning. Där pojkarna en gång tog sig in sitter idag ett tjockt galler. Linné ska visst ha varit här.

På det stora hela, ett mycket trevligt äventyr! Stort tack till Lummelundagrottan och till våra två supertrevliga guider!

Någon dag senare ska vi in till Visby. Då jag tror att det ska bli lite kyligt tar jag på mig hoodtröjan. C protesterar.

Men hallå, du har ju en massa lera på huvan!
Ja, jag vet.
Men så kan du ju inte gå ut, du ser ju ut som en alkis som rullat runt i leran!
Men hallå, det är ju lera från Lummelundagrottan!
Det är ingen som ser det!
De som är insatta vet!
Tönt!

Någonstans här tar mina argument slut, så om ni ser en kort kille på stan med blå, lerig hoodtröja så är det nog jag.

Semester, andra andningen

2011-07-27T22:19:00.005+02:00

Kära läsare, på fredag går semestern in i en ny fas: Den seriösa bokläsningens fas! Jag har laddat med Herman Wouks The Winds of War, Martin Merediths The State of Africa och Lars Sjögrens bok om Sigmund Freud, Freud: Mannen och verket. Och Iliaden, som jag spontanshoppade på Rönnells antikvariat. För Iliaden gäller samma poängskala som för Kants Kritik av det rena förnuftet: 10 poäng för att öppna boken och 100 bonuspoäng för varje läst timme.

Egentligen skulle jag inte köpa några fler böcker på ett tag, men ett besök på Pocketshop för inte allt för länge sedan – det var faktiskt C som ville ha något och jag bara följde med som moraliskt stöd – resulterade i bl a i Blairs självbiografi och någon intressant bok i "nästan allt-katergorin." Återkommer!

Annars går det sakta framåt gällande läslistan. Jag har läst det mesta av Oscar Wilde, samt hela 2666, Anckarströmsboken, biografin om Palme samt Smaken. Sedan har det blivit halva Talskrivaren av Peggy Noonan, men den var så tråkig – sorry! – så någonstans mitt i tröttnade jag. Har det inte blivit fler? Hm! Har nog kollat lite för mycket på Vita Huset…

Jo, jag läst Bottons bok Arbetets lust och leda! Det kommer en speciell post om den.

Lite vin har det också blivit:

Det var gott! Dag ett lite bitter, dag två fantastisk. Lite blomvattenvarning dock...

En dag på Livrustkammaren

2011-07-26T17:16:00.030+02:00

Det var länge sedan jag var på Livrustkammaren! Som liten picking hängde jag ofta där, jag antar att besöksfördelningen mellan Armémuseum (före nydaningen) och Livrustkammaren var 70/30. De senaste åren har jag lustfyllt fingrat på Livrustkammarens dörr men det närmaste jag kommit är fotografering av skylten i konstiga vinklar:

Hursomhelst, det är måndag och regnet är på väg ner genom troposfären. Eftersom vi hängt en del i Gamla Stan den senaste tiden är det enda museet som vi båda har en mystisk, undermedveten och motorisk efterfrågan på är Livrustkammaren. Ungefär som, ”titta i taket. Vad dricker kon?” Nej, mogen Barolo är inte rätt svar! Rätt svar är inte heller mjölk utan Emric... vatten.

Hursomhelst! Vi inleder med lunch på förträffliga Järntorgspumpen, som förutom möjligheten att fotografera turister i roliga positioner,

erbjuder god mat till rimliga priser. Det kommer en speciell post om turistpositioner senare, trust me. Vi tar varsin fiskgryta och stressar sedan bort mot Livrustkammaren för att hinna till visningen kl 14.00.

Först ut, Gustav II Adolf och Lützen! Jag har alltid tyckt att just det rummet varit lite lätt makabert, med de blodiga lakanen och skjortorna och speciellt stickhålet genom kungens älgkyller.

Aj! Jag ska inte gå in på alla detaljer kring Lützen, men kan varmt rekommendera Peter Englunds Ofredsår för en mer ingående beskrivning av skeendet och om trettioåriga kriget generellt.

Därefter, Karl XII och den leriga rocken samt den trekantiga hatten med kulhålet.

Sist ut i detta makabra rum är Gustav III:s maskeraddräkt, med Anckarströms pistoler.

Det var för övrigt dessa som knöt honom till mordet – innan maskeradbalen hade han dem fixade hos en känd vapensmed, bl a skulle kolven renoveras. Efter attentatet släppte han dem på operans golv, varefter de hittades och togs om hand av polisen. På kolven fanns vapensmedens märke. Polisen gick dit och smeden bekräftade att pistolerna var Anckarstöms – saken var biff.

Därefter vandrar vi mest runt. Det finns vapen, rustningar och intressanta dräkter och kostymer i överflöd.

Cowboyhatten - som guiderna i Skattkammaren döpt den till - bars av den blivande Karl X Gustav vid drottning Kristinas kröning:

Visst är den helt underbar! Just det, vi har varit i Skattkammaren också. Det kommer nog en post om det också.

Detta ska vara ett av de mer internationellt kända föremålen, en hjälm som tillhört Ivan den förskräcklige:

Erövrad från ryssarna av polackerna, sedan erövrad från polackerna av svenskarna.

Duellpistoler som ska ha tillhört Karl XIV Johan:

Vi stannar även till en stund i Livrustkammarens aktuella utställning Kunglig vintage, och utställningen om stilikonen Gustav V: Manligt - ur Gustaf V:s garderob. Kunglig vintage intresserar C mest, jag hänger en stund och kollar på Gustav V:s kläder.

Jag tar en närmare titt på slipsknuten – som den klädsnobb jag ibland blir är jag naturligtvis intresserad av vilken knut Gustav V använde sig av, Windsor eller Four-in-hand? Då märker jag att de är knutna åt olika håll!

Här tar källkritikern i mig över – Livrustkammaren, bestäm er! Eller knöt han olika beroende på dagsformen? På den är bilden verkar slipsen vara knuten åt högerarmen.

En trappa upp är det fullt av barn som leker riddare och prinsessor. Kul! Jätteroligt att det är så många barn som verkar ha kul på museet, det är viktigt. Ett par pappor turas om att klänga på sig rustningen som man får prova, med fullt uppspärrade ögon och med leenden från öra till öra… Snacka om att bli barn igen!

Sedan beger vi oss ner till vagnarna, fast när jag tar första bilden lägger kamerabatteriet av. Nahe! hinner jag tänka, för att i nästa stund tänka: förträffligt! Då har jag en legitim anledning att komma hit igen snart! För det kommer jag definitivt att göra, Livrustkammaren är en mycket trevligt litet museum som jag gärna återvänder till. Tack!

PS Här ska det inte vara "please" - det låter som "du får faktiskt fixa din egen visning"

Geuberschwihr, Niedermorschwihr, Ribeauville, Mahalapye, Orschwihr, Riquewihr: Vin från de outtalbara byarnas distrikt

2011-07-24T21:01:00.003+02:00

Lördag och jag är lite lätt gräsänkling – C är ute och träffar mor och I. Vad passar då bättre än ett Vita Husetmaraton, några schyssta onyttigheter och en flaska vitt? I kylskåpet hittar jag en halvflaska av 2003 Kientzler Riesling Geisberg, en Alsace Grand Cru, som jag fått av David. Här ska provas!

Alsace är ett område som fanns med i mitt tidiga vinintresse men som ganska snabbt föll ifrån. De torra rieslingarna kunde inte konkurrera med sina tyska motsvarigheter, mestadels p g a godisscharscharen i mig tyckte att det var lite för mycket syratalibanism i de torra vinerna. Kvar fanns pinot gris och gewurztraminer, där den senare fintade bort sig själv i tvålhavet och den förra bara… försvann. Eric Lichtlé visade dock att det går att göra fantastisk gewurztraminer, mer sådant! På senare tid har det dock blivit mer vin från Alsace, ett exempel är supertrevliga Josmeyer med bl a Grand Cru Hengst. Så det är nog dags att undersöka området mer!

Hursomhelst, jag korkar upp. Mörkare gul färg, en hel del gröna toner. Inga kolsyrebubblor. Inledningsvis en mycket frisk och klar doft, ganska knutet faktiskt. Men efter en stund och med lite värme i glaset kommer det klassiska rieslingtoner ur glaset. En hel del antydan till diesel, men de är ganska vassa. Söta, gula frukter, vissa godistoner, isglass? En stund senare svaga med accelererande honungsaromer. Ju mer värme och luft, desto mer mogna frukter och honung!

I munnen är vinet ganska läskande, liiiten bitter ton mot slutet. Pigg syra, det borde lagra vinet ett bra tag till. Sedan något som jag aldrig känt tidigare i ett vin: whisky! Just den där dova smaken som bara whisky har, just den dyker upp här emellanåt. Intressant!

Någon timme senare är det dock färdigdrucket – en konstig, något unken doft gör att vinet inte är lika aptitligt längre så jag sparar de sista slattarna till morgondagen. Då smakar det bättre, men det finns fortfarande en viss unkenhet kvar. Lite trist!

Så sammanfattningsvis, kul vin, intressant att dricka vin från Alsace igen och mycket gott den första timmen! Tack David!

PS ett vin från Alsace, är det ett alsaceiskt vin? Eller är det alsaciskt? Och hur stavar man till det?!?! En person från Elfenbenskusten är ju ingen elfenbenist, eller elfenbenskustier, eller elfenbenskustian, utan en ivorian. Kanske något liknande med en person eller vin från Alsace? Alskier? Elysian?

Rendezvous Bigbay

2011-07-23T12:18:00.021+02:00

Först och främst, alla våra tankar till Norge och den fruktansvärda tragedi som inträffat. Så många unga människor, så fruktansvärt tragiskt.

Här kommer mitt originalinlägg:

Återigen flyr jag värmen, dammet, trafiken och regnet i stan för en inbjudan till David. Mycket trevligt! Jag har laddat med lite vitt som vi har haft öppet i ett par dagar, samt lite rött. Nu ska här blindprovas, hehe! Det första som händer är naturligtvis att man själv blir uppfintad långt upp på läktaren. Inte rätt kontinent typ!

Hursomhelst, jag hämtar ut hyrbilen vid etthugget och beger mig norrut. Att hitta till David visar sig vara inga problem alls – trots att jag har en osviklig förmåga att bara kolla ”ungefär” vart jag ska, vilket bl a resulterat i att vi snurrat i minst en halvtimme för att leta efter Sigtunagatan bara för att jag nöjde mig med att se att den låg i närheten av Oh, that plane. Det stående nyårslöftet är alltså, kolla exakt vart du ska! Därför väljer jag självsäkert den andra avfarten, ser rondellen, vet att jag ska ta till vänster, rakt fram, andra till höger och kolla jag är ju framme!

Direkt innanför dörren får jag ett glas vitt. Ljus färg. Några snabba sniffar och jag pendlar mellan en savvie – det finns en hel del krusbär och vinbärsblad – och en riesling. Men det här borde vara riesling. Ren, härlig doft, mycket fräsch. Smaken är fyllig och med en ganska pigg syra. Gott är det i alla fall! Ålder? Jag chansar på 2009 men det är faktiskt en 2010. Vi är i Tyskland eller möjligtvis Alsace, Rheingau? Nope.

Facit: 2010 Keller Riesling von der Fels.

Mycket trevligt! Keller är definitivt en producent att hålla ögonen på, vi provade t ex Kirchspiel 2008 över fyra dagar och det var en upplevelse som lockade till mer (se här och här, t ex). Kellers Kirchspiel 2009 har provats här och här, med samma engagerande resultat om än något trevande till en början. Se även här.

Direkt efter detta kör vi vidare på ett annat vitt. Också ljus färg, borde vara ganska ungt. Men här är doften inte lika framträdande, först snurrar jag in mig mot bättre vetande på chardonnay, men landar sedan återigen i riesing. Mer fylligt – det här har vuxit varmare. Fylligare, nästan lite smörigt. Gott, men mina pengar är på vin ett.

Facit: 2009 Wittmann Aulerde Riesling GG.

Helt ok, men lite för varmt läge för att GG ska komma till sin rätt enas vi om.

Efter detta lite lättare middag och jag tar fram en av mina medhavda flaskor. Detta är dag tre, jag och C öppnade vinet tisdag kväll (så egentligen dag 1,5). Fylligare, maffigare. Krutrök, citrustoner. Mörkare smak, jämfört med de två tidigare. Vi enas om att det är riesling, Tyskland någonstans. Jag som följt vinet ett par dagar kan rapportera att det har ungefär sett ut likadant – det har inte blommat ut så mycket som jag hoppats på. Helt ärligt en högst ordinär upplevelse – no more, no less, pound of flesh.

Facit: 2009 Georg Breuer Rüdesheim Orleans.

Först ska det sägas att det här var en besvikelse och en stilla undran vad Breuer håller på med: är inte ni en kvalitetsproducent??? Detta kändes som 479 kr down the tubes, med en erfarenhet rikare. Schlossbergen som vi provade senast var så inlåst och tillknäppt att vi gav den fördelen av tvivlet, den var mycket bra men vi såg skönheten genom ett filter. Detta var absolut inte värt pengarna, en klar besvikelse.

Men sedan upptäckte David att det inte var riesling utan den urgamla och i princip utrotningshotade druvan Orleans! Aha! Orleans var mycket populär druva i Tyskland fram till slutet av 1800-talet, då den blev utkonkurrerade av riesling. På 80-talet hittade Helmut Becker, professor vid vinuniversitetet i Geissenheim, några gamla stockar som den vinhistoriskt intresserade Bernhard Breuer lät plantera i Rüdesheim. Ok, nu blev det lite roligare och mitt förtroende för Georg Breuer steg en hel del. Kul att prova, men inget jag köper igen. Se här och den här trevliga bloggen. Du lever så länge du lär!

Efter detta blir det vinkällarinventering och avisframkallning de luxe. Valv! Sektioner! Arghhh! Varför bor inte jag i hus med vinkällare? Måste fixas!!!

Till lite gott grillat avverkar vi lite fler viner, men nu har vi lämnat det vita spåret för att gå över till det röda. Först ut ett vin som har tegelröd färg, och som fulkomligt bolmar lingon och syrliga körsbär. Smaken är likadan, ganska kraftig syra och rejält med tanniner. Jag gissar på Italien, men inte sangiovese och inte någon supertoskanare. Borde vara Barolo? Gott, men lite för strävt för min godissuktande gom…

Facit: 2003 Schiavenza Barolo Vigneto Broglio.

Aha! Helt ok, men som sagt, lite för strävt och syrligt att dricka på egen hand. ”Ge mig en bearnaise att stycka!” vrålar vinet. Ok, det får vi fixa!

Nästa vin är något helt annat. Blåare färg, mycket mer inställsamt. Röda, mogna bär. Shitas patats fritas vad gott det här är! Lent och följsamt men ändå med kropp och ryggrad. Mycket klunkvänligt. Men vad är det för vin? Det finns antydningar till ceder och tobak, men bara svaga förnimmelser. Jag hittar en grön ton, är det en cabblandning? Nope. Vad är det för land? Jag hittar inga överdrivna frukttoner, ingen överdriven syltighet. Jag får för mig att vi är i Europa och efter ha gissat på alla Europeiska länder förutom Island säger David: Nice try, men vi är inte i Europa. Mungamo! Helt lost! Jag börjar närma mig Operans tredje rad och jag ser hur vaktmästaren börjar peka mot lyssnarplatserna…

Facit: 2006 Shaw and Smith Adelaide Hills Shiraz.

Supergott! Jag följer vinet under kvällen och efter ett tag kommer det fram en hel del tjära och Djungelolja. Detta var ett mycket gott vin (även trevligt bloggat om här).

Vi korkar upp ett vin till. Nu är det min tur att försöka visa läktaren, vilket inte lyckas så väl för David sätter vinet ganska snart i Barolo. Imponerande! Detta är en klar aspirant till kvällens bästa vin. Komplex doft, mörka bär, perfekt balans. Skitgott!

Facit: 2004 Fratelli Revello Barolo Vigna Gattera.

Utan att veta alltför mycket om Barolo känns det förvånansvärt modern, i alla fall jämfört med Broglion som var mer matkrävande. Fratelli en modernist? Efter ett par timmar doftar vinet nyslaget hö, klockan är fyra på morgonen en sommardag och jag ligger i gräset och doftar på den daggdränkta gräsmattan… Stort tack till Ostkillen som inspirerade till köp!

Till en helt gudomlig chokladkaka med grädde som blandats med körsbärssylt (vilket kommer bli standard hemma) provar vi lite sprit.

Till vänster en whisky, Glenfarclas femtonåriga. Helt ok! Lagrad på sherryfat. Whisky är nog favoriten bland starkspriten, tätt följt av gin. En juste gin & tonic slår det mesta! Den här var mycket trevlig. Till höger något som är mer fruktigt, borde vara lagrad rom. Det visar sig vara en tolvårig Diplomático Reserva Exclusiva från Venezuela. Mycket god! Mörk rom seglade just upp som en stark konkurrent till whisky.

Därefter en annan av mina medhavda flaskor som varit öppen i tre dagar (d v s 1,5 effektiv tid). Mörkt gul färg. Direkt ur glaset en kaskad av aprikoser! Detta skulle kunna vara mosade aprikoser med sprit. Dag ett fanns det en del bokna äpplen och pumpernickel, men de tonerna har vädrats ut vid det här laget. Ingen direkt syra. Mycket sött. Förvånansvärt fräscht, trots den söta smaken. Men totalt supercharmigt! I onsdags fann jag mig gå i skytteltrafik till kylskåpet för att ta liiite till, liiite till…

Facit: 2009 Mullineux Straw Wine, Sydafrika, Western Cape, Coastal Region, Swartland.

100 % chenin blanc, 8 % alcohol. Som sagt, supercharmigt! Klar rekommendation. Vi undrar vad som händer med vinet om det får lite lagring, finns det tillräkligt med syra för att det ska överleva några år i källaren? Och vilka smaker kommer då fram? Fast egentligen behöver det inte lagras, det är nog som bäst nu. Se här och här.

Vi blir lite sugna på rött igen. David korkar generöst upp en röd tysk, Deutzerhof Caspar C Spätburgunder från Ahr.

Definitivt inte min kopp av te! Mörk källare, lite fadd smak. Men det finns andra som gillar vinet! Kul att prova i alla fall.

Vi tar tempen på ett annat vin istället: 2007 Domaine Santa Duc Gigondas.

Mycket trevligt! Detta vin är mer min stil. Gott om härlig sydfransk värme, integrerade tanniner. Klunkvänligt! Även provat av Frankofilen, kul!

Någonstans här kastar smaklökarna in handuken och vi spenderar resten av kvällen åt att diskutera fotografering, vin, bloggning, historia, litteratur och vad fasiken man ska pyssla med när man blir stor. Jag ska även lära mig allt om ljuspunkter och ljusmätning. Supertrevligt och oerhört generöst, David! Stort tack! Ser fram emot nästa gång!

Midnattssolsrallyt 2011, bilder från dag 2

2011-07-16T00:55:00.016+02:00

Det var så himla kul under Midnattssolsrallyts första dag så jag bestämde mig för att åka ut igen! Denna gång tar M oss med till specialsträcka fem, där vi ska vara tills vi tröttnar. Planen är väl egentligen att åka vidare till en annan specialsträcka efter den här, men vi fastnar här. Bra ställe att stå på, samt världens godaste hamburgare.

Återigen låter jag SLR:en gå varm. Jag fick inte med alla tävlande, men ganska många.

Här är alla bilder i originalformat (klicka här). Sedan beskar jag bilderna så att bilarna kom mer i centrum. Klicka här för dessa bilder.

Maila gärna till redscream snabela live punkt se om ni vill ha högupplösta bilder!

Se även Midnattssolsrallyts första dag.

Bilder från Midnattssolsrallyt 2011

2011-07-15T00:10:00.020+02:00

Återigen flyr jag värmen, larmet och slamret i stan och beger mig till Västerås för att se dag ett av Midnattssolsrallyt 2011. Mycket trevligt! Som de flesta av er känner till är bilkörning en av mina stora passioner i livet, så det är superroligt att bara vandra runt bland alla bilar som är uppställda och ryckas med. Någonstans, deep deep down finns även drömmen om att bo i ett litet rowhouse och ha ett välutrustat garage och vara med i någon klubb (typ den här eller den här) och emellanåt skruva på någon mycket snabb bil (eller varför inte en liten rallybil?) och åka på lite träffar och köra skiten ur alla konkurrenter.

Som sagt, en liten dröm! Helt ärligt så tror jag – och här tror jag att större delen av både min släkt och mina vänner är beredda att hålla med – så är jag bättre på att skruva på vinflaskor än på bilar. Men köra bil – där är jag svårslagen!

Hursomhelst, M och jag kommer dit kring etthugget. Vi börjar med besiktningen och vandrar därefter mest runt och fingrar på alla bilarna. Jag skickar mms till min biltokiga bror – han har koll på alla.

Vad är det här?
R8 Gordini!
Och den här?
356a Speedster (antar att a:et är det viktiga, reds anmärkn)
Den här klarar du aldrig!
Snark vad lätt! En stratos!

Imponerande!

Lite senare kör de tävlande ett första race, ungefär som tourens prolog, inne på området. Vår svenska världsstjärna Kenny Bräck är med och tävlar – kul! Kenny Bräck vann också första deltävlingen, före de etablerade rallyförarna såsom Kenneth Bäcklund, Björn Waldegård och Stig Blomqvist.

Jag låter SLR:en gå varm och tar närmare 500 bilder. Väl hemma blir det snabbredigering och därefter har jag lagt ut dem på min flickrsida. Så, surfa gärna in på min flickrsida för alla bilder!

Idag torsdag var M, C och jag ute och såg en av specialsträckorna, SS nr 5. Återkommer med bilder!

PS maila gärna på redscream snabela live punkt se om ni vill ha högupplösta bilder! DS

OBS! Klicka här för bilder från dag 2!