Spontanvinbloggsprovningssmsinbjudan

Tisdag och min nära-dödenklassade förkylning från juldagen utvecklades som tur var inte till en vecka av körsbärstomater, Singoalla och Band of Brothersmaraton. Istället kunde jag på tisdagen släpa min något febriga kropp till ytterligare en dag av konterande och test av förmågan att kunna slå in 18-siffriga ocr-nummer på två sekunder. Men så mitt uppe i allt kommer ett förlösande sms från Ost-Frederico: ”Du, jag, T och Ts gamla vin hos dig imorgon?” Thank God! Affirmative! Jag skyndar hem för att fixa lite käk – det får bli Shepherd’s pie med blåbärspaj och hemmalagad vaniljsås. På vägen hem får jag meddelande om att vi blir en till – Roberto, som driver delikatessföretaget Gattimondo, kommer med. Kul!




Jag rymmer lite tidigare från konterandet på onsdagen och beger mig hemåt för att ta ett extra varv med dammsugaren. Halv sju ringer det på dörren och tre glada vinnördar – eller två vinnördar och en delikatessnörd? – stampar in.

Well then! Mat och gäster på plats, efterrätt i ugnen, vinerna uppkorkade, ost och bröd framdukat – fördrink saknas! Har jag inte något vitt i kylen? Jodå! Planen var att korka upp en Keller Hubacker 2010 på nyår, så jag hade förberedelsefullt ställt in en flaska i kylen. Den borde bli perfekt till det här. Fast – det visade sig att jag hade tagit fel – jag hade ställt in en Keller Kirchspiel 2010 i kylen! Äh, vin är till för att drickas – det får bli den!

Före maten testar vi så av Kirchspielen tillsammans med Robertos medhavda plock – en synnerligen trevlig parmesan, en mycket, mycket god röra i kategorin knock-your-socks-off på parmesan samt en mjuk, fyllig och komplex balsamico. Kirchspielen – magisk! Parmesanröran – to die for!

Därefter hugger vi in på Shepherd’s Pien. Mina kära gäster radar upp sig och beskådar min lilla anrättning som jag gjort på lammfärs och 7+2+2. En liten diskussion om innehållet samt om kärleken till det genuina, hederliga engelska köket tar fart.


- Ah, Shepherd’s Pie! Gott! Är den äkta eller fake?

- Öhhhh… det vet jag inte!

- Innehåller den lever? Njure? Tarmar? Bitar av konserverade, nerskjutna tyska flygare från andra världskriget?

- Ew, that’s disgusting!

- Ok fake med andra ord. Ingen fara. Men då vet vi!


Till Shepherd’s pien tar vi det första av Ts medhavda vin. Moget, sammansatt, komplext. Lite intressant diskussion om åldern – förslagen sträckte sig allt från 1999 till 2004 (till vänster).




Sedan Fredriks första – inte lika mogen, mer brutal. Därefter Fredriks andra: ofiltrerad, mustigt, klar doft av nyponsoppa. Coolt!




Därefter lite efterrätt, en blåbärspaj som C svängt ihop och till det hemlagad vaniljsås. Alltid lika gott!





Jag häller upp lite Madeira, som varit öppnad i ca en vecka. Först tyckte jag att den var lite grinig med en stickande doft, men såhär en vecka senare har de mer trevliga tonerna tagit över. Det doftar bränt – men på ett bra sätt! Niklas har provat (men obloggat?).

Någon timme senare blir vi sugna på lite bonusvin så jag korkar upp en La Freme du Mont.





Det tar inte lång stund för mina gäster att pinpointa ner den i Rhône. Imponerande! Lite stängd, det är ju trots allt en 2009. Två dagar senare är den betydligt mer öppen. Portvinstoner, lite rått kött. Trevligt vin!

Några timmar och massor av skratt senare är det snart midnatt och våra gäster tackar för sig. Jättekul att ni ville komma förbi, tack! Roberto, kul att du kunde följa med, parmesankrämen var helt underbar!