En Madeleinekaka

Som en del av er känner till är jag inte särskilt frusen av mig – jag brukar få svindelkänsla av tjocka tröjor och trivs bäst i t-shirt och avklippta mjukisbrallor och helst inga strumpor, alternativt uttryckt en sådan där person som glömmer att sätta på elementen om vintrarna.

Hursomhelst, hittills har standardoutfiten för utomhusvistelser varit munkjacka – älskar detta plagg! Lätt, bra fickor, svalt, inte så pretto – du smälter in. Ska jag på kundbesök så finns det gott om mer sofistikerade plagg i garderoben, men för the daily grind så funkar munkjackan perfekt.

Så, för några dagar sedan jobbade jag över och var på väg ut i den svala kvällsluften för lite middag. Väl ute slog det mig att det är slutet av november och ändå förhållandevis varmt, så varmt att du faktiskt kan gå runt i munkjacka. Och så slog det mig att munkjacka är ett ganska roligt ord, och strax därefter kom en liten madeleinekaka – skulle jag inte någon gång skicka något till någon som bodde på Munkhättevägen? Jo men så var det, men till vem? Jag kommer så väl ihåg det, det var på den tiden jag arbetade på Nerfrysningsinstitutet och jag skulle skicka något – förmodligen en jurypärm – till någon prominent kock med tyskt påbrå och jag fattade inte adressen och vi fick i det närmaste bokstavera. ”Munkhättevägen, som i munk, dy vet en munk, och hätta – munkhättevägen! Ach so!”

Ah, denna tid! Jag bodde nere i Helsingborg och var bland annat projektledare för Matkristallen, en kocktävling som riktade sig till avgångseleverna på gymnasiets hotell- och restaurangprogram. Detta var i slutet av 90-talet och kockyrket började få sitt första stora uppsving – helt plötsligt ville alla bli tv-kockar. Vår tävling blev snabbt populär och helt plötsligt var vi den största kocktävlingen för unga kockar, 90 av Sveriges ca 120 restaurangskolor var med och tävlade och mätt till antalet tävlande var vi därmed Sveriges största kocktävling!

Tävlingen genomfördes i tre steg, först en uttagning baserad på inskickade recept, sedan regionala semifinaler och slutligen final i Stockholm. Eleverna tävlade i tremannalag med coachande lärare. Finalen gick bl a på Cirkus och på Svenska mässan och både Anders Lundin och Ulf Elfving var anlitade som konferencierer.

Till alla tävlingar, de fyra regionala semifinalerna och till finalen, behövde vi jurymedlemmar. Med assistans av Kökschefernas förening och Bistro Reklambyrå i Helsingborg var det ganska trevliga plågor att leta fram namn på framträdande kockar och be dem ställa upp som jurymedlemmar. De flesta svarade ja direkt och tyckte att det skulle bli kul. Personen på Munkhättevägen var en sådan. Han hade tackat ja och jag skulle skicka en jurypärm med alla lagens recept uppkopierade. Men vem var det? Jag äter lite mat på O’Learys och funderar. Kan det ha varit Kurt Weid? Kanske, men förmodligen inte. Vad hette alla dessa?! Minnet sviker. Peter Wilbois? Nja, det var det nog inte heller…

Munkhättevägen fortsätter att spöka – och tankarna vandrar vidare till det där med munk, och så kom jag att tänka på Rikard Nilsson, som tillsammans med Jesper Aspegren pionjärade TV-kockandet i Sverige. Någon gång skulle jag skicka något till honom också, fast han var aldrig inblandad i Matkristallen, det var för något annat. Med all respekt men Rikard har en något spiitsig Hiilsingborgsdialekt som inte alltid kan vara så lätt att förstå och norra Skåne var vid den här tidpunkten terra inkognito för mig. Jag frågade efter adressen.

- Var bor du?
- Sågmöllevägen i Munka-Ljungby
- Ok

Men jag fattade inte att det var Munka, så på kuvertet skrev jag Mörka Ljungby, hahaha! Det var någon på kontoret som påpekade det senare och vi skrattade gott åt det.

Äsch, vem var det som bodde på Munkhättevägen? Tillbaka på kontoret försöker jag googla men det ger inget resultat. Istället tänker jag på de tre tjejerna från Katrineholm som vann 2000 med en leverrätt och avokadoglass och fick följa med till Bocuse d’Or i Lyon. Det var superkul att få se hela kockeliten och alla hejaklackar! Varje tävlande kock hade med sig sin fanklubb som med trummor, trumpeter och andra ljudinstrument hejade på sin kock! Det var som att vara på Serie A-match…