Ett besök på My Wyn

Ja så har det äntligen blivit dags att berätta om vårt besök på My Wyn, detta Mecka för alla vinälskare! Tanken var att vi skulle ägna torsdagen och fredagen åt att köra runt i Franschhoek och Stellenbosch och dricka vin, och det hade börjat bra med lunchen på Tokara som överträffat alla förväntningar. Fantastisk lunch, kalasgoda viner, fantastisk utsikt!

Samtidigt var vi på semester så ingen stress. Inför fredagen hade jag bokat några intressanta besök så där fanns det en strukturerad plan, tanke, mening, styrfart och riktning. Men torsdagen var fortfarande lite i gungflystadiet. Lunch på Tokara, middag på Reuben’s. Däremellan skulle vi kunna hinna med något spontanbesök någonstans, och en vingård som jag hört väldigt mycket om var My Wyn, ”Franschhoek’s smallest wine cellar, the domain of a garagiste, or more grandly a boutique cellar.”

Historien bakom att vi valde pyttelilla och minst sagt pittoreska My Wyn istället för stabila kort som La Motte eller Boekenhoutskloof eller Thelema eller Moreson eller varför inte totalt överekade Glenwood??? var att stället hade höjts och höljts i ett rosarött romantiskt skimmer av Mr P (som är en känd vinkonnässör). Tydligen hade Mr P varit där i TRE timmar och My Wyn-folket hade bara hällt och hällt och de hade haft en fantastisk diskussion om vin, vinerna och om livet i största allmänhet och allt hade varit fantastiskt. Ända sedan jag hörde historien fanns således en liten lockelse att besöka stället, fast kanske inte tre timmar.

Jag hade mailat lite med Jacoline och frågat om de hade öppet, och det hade de. Så efter lunchen på Tokara åkte vi norrut igen, tillbaka till Franschhoek, för att göra ett spontanbesök. På kartan ser det ut som att My Wyn ligger i byn, eller i alla fall i utkanten.

Inte riktigt – stället ligger i skogen. Vi svängde vänster på huvudgatan i Franschhoek och sedan gick färden uppåt, tills det dök upp en leråker, en skylt pekade inåt leråkern och två rader plattor lagda med visst mellanrum som man förväntades köra på.

Å: Öh…vi har en Mercedes?

Jag: Perfekt, jag ser skylten! Sväng in här, på åkern!

Å: Hallå - Mercedes!?!?

Jag: Ja, jag vet! Nu blir det gott vin!

Ok, det blev en rätt bumpig färd över stenarna för vår stackars Mercedes och vägen svängde än hit och än dit och det blev brantare och brantare. Mercedes i all ära, men byggda för sydafrikanska dirt roads är de inte! Till slut kom vi fram till två hus och vi parkerade. Genast sprang två ENORMA Dobermanns fram och vakade runt bilen. Äsch! De ser inte så farliga ut! Jag gick ut och hundarna kom fram och nosade. De var ju snälla!

Men grannen var inte lika snäll. Hon förstod att vi skulle till My Wyn och förmodligen hade vi parkerat lite för nära hennes tomt, så vi blev bryskt tillsagda att parkera lite längre fram. Ok, vi fixar. Lite senare kom Johan, ena hälften av My Wyn fram och bjöd in oss till provningsrummet…

…Som visade sig vara beläget på husets stora balkong, med fantastisk utsikt över hela dalen! Jättemysigt. Johan langade fram en lista på deras viner och började korka upp. Först några flaskor mousserande, sedan vitt, sedan rött.

Efter ett tag märkte vi att strömmen av viner var massiv och konstant. Johan korkade upp mer och mer vin, och vi fullkomligen överöstes med olika viner!

Men…

Men…

Nja så där värst goda var de inte! Sorry P! De första mousserande var sådär, några bra. Ok den sista var jättebra! De vita var… inte så goda. De röda var… tokpackade och ganska stängda. Jag var rätt nyfiken på deras Cab Fronk men den var så sträv och stängd att det inte gick att göra någon bra bedömning. Jag såg hur Å led mer och mer och det var väl kombon: blivit tvingad att köra upp Mercan på den eländiga vägen och sedan alla dessa totalt odrickbara viner… Huga!

Jag skulle gärna ha tagit med mig ett par flaskor hem till Sverige och lagra några år men det gick inte. Slutligen korkade Johan upp deras fortifierade, och här ropade vi båda rakt ut – den tar vi, nu åker vi!!!

Sagt och gjort. Jag stödköpte några flaskor Cab Fronk och den fortifierade, när jag vände mig om satt Å redan i bilen. ”Vänta på mig!” ropade jag! ”DU betalar för de här vinerna med DINA pengar!!!” fick jag till svar.

Nåväl. Vi rullade ner för åkern och in i Franschhoek igen. Checkade in på vårt lilla guest house – Le Petit Paris – och tog det väldigt lugnt ett par timmar.