Det är lördag 4 juli och vi är hemma hos vänner och tillika smink-, vin-, musik- och inte minst cykelnördar P & T för att kolla på prologen på Tour de France – årets cykelhappening!
För er som inte är så insatta i tourens mysterier kan jag berätta att varje tour börjar med en prolog: en liten kort sträcka för att bestämma vem som ska åka i den gula ledartröjan från start. Eller, det finns säkert en annan förklaring till varför det finns en prolog, men effekten av prologen är iaf att en person får åka i den gula ledartröjan från start. I år går starten i Monaco (det ligger väl i Frankrike?), så vi förses med ljuvliga bilder av det lilla furstendömet. C förkunnar stolt att ”där har jag minsann varit! Och i Nice, St. Tropez och Montpellier!” Intresseklubben antecknar.
Vi har iaf med oss en flarra vitt mousserande, omsorgsfullt inlindat i folie. Här ska blindprovas! Innan vi gick hemifrån försökte C smygtitta men för alla som varit i St Tropez är det blindprovning som gäller. Så enkelt är det.
P & T dukar generöst fram schweizisk ost och paté samtidigt som cyklisterna ger sig av på den ovanligt långa prologen – ca 15 km. Lance är tillbaka – underbart.
Vi korkar upp det medhavda vinet. Ur glasen kommer en fruktig doft, mineraler, citrus, sötmogen frukt. Till en början något intetsägande, men efterhand växer doften. Smaken är len med avvägda syror. C noterar att ”Montaudonen var strået vassare.” Och det kan jag väl hålla med om, den senaste tidens pecking order blir Veuve, Montaudon och så det här. Men men, det är likt mozzarellan mystiskt gott! Montaudonen hade mer smak och intressantare doft, men det här är faktiskt inte alls dumt. P, T och C försöker komma fram till vad det är för champagne. Scener från en nörddiskussion:
För er som inte är så insatta i tourens mysterier kan jag berätta att varje tour börjar med en prolog: en liten kort sträcka för att bestämma vem som ska åka i den gula ledartröjan från start. Eller, det finns säkert en annan förklaring till varför det finns en prolog, men effekten av prologen är iaf att en person får åka i den gula ledartröjan från start. I år går starten i Monaco (det ligger väl i Frankrike?), så vi förses med ljuvliga bilder av det lilla furstendömet. C förkunnar stolt att ”där har jag minsann varit! Och i Nice, St. Tropez och Montpellier!” Intresseklubben antecknar.
Vi har iaf med oss en flarra vitt mousserande, omsorgsfullt inlindat i folie. Här ska blindprovas! Innan vi gick hemifrån försökte C smygtitta men för alla som varit i St Tropez är det blindprovning som gäller. Så enkelt är det.
P & T dukar generöst fram schweizisk ost och paté samtidigt som cyklisterna ger sig av på den ovanligt långa prologen – ca 15 km. Lance är tillbaka – underbart.
Vi korkar upp det medhavda vinet. Ur glasen kommer en fruktig doft, mineraler, citrus, sötmogen frukt. Till en början något intetsägande, men efterhand växer doften. Smaken är len med avvägda syror. C noterar att ”Montaudonen var strået vassare.” Och det kan jag väl hålla med om, den senaste tidens pecking order blir Veuve, Montaudon och så det här. Men men, det är likt mozzarellan mystiskt gott! Montaudonen hade mer smak och intressantare doft, men det här är faktiskt inte alls dumt. P, T och C försöker komma fram till vad det är för champagne. Scener från en nörddiskussion:
T: Det är stor andel Chardonnay?
Jag: Japp, 100 %
T: Non Vintage?
Jag: Nej, det är faktiskt vintage
T: 2002?
Jag: Nae, det är det inte
T: 1999?
Jag: Nope
T: Va? 2003? Eller? För äldre än 1999 är det inte…
Jag: Tror faktiskt att det är en 2005…
T (kategoriskt): Det är väl inget champagnehus som har släppt sina 05:or än!
Jag: Nej, det tror jag faktiskt inte att de har…
Några svängar senare kan jag inte hålla mig länge utan avslöjar: Dagen till ära dricker vi 2005 Schramsberg Blanc de Blancs. Visst, den är något enklare i stilen och den sötmogna frukten avslöjar vinet. Men moussen var superb, härliga små bubblor. Och både doft och smak var jättetrevliga. Ett gott vin helt enkelt! Sedan har väl en motsvarande skumpa i den prisklassen från champagne vanligtvis både kantigare och bångstyrigare syror, så om man inte gillar det så kan det här vara något. Tidigare har jag druckit en 2000 J Schram, den var väldigt bra. Så hittills har jag mycket goda erfarenheter av Schramsberg, klar rekommendation utfärdas.
Lite senare, till en fantastiskt god kyckling får vi smaka på samma mynt. Ett vitt vin i mellangulsklassen. Vi sniffar. Ur glaset kommer en ovanligt fräsch och inte minst sval doft, citrus, krusbär, svarta vinbär. Jag lutar först åt att vi fått in en savvie, men plötsligt avslöjar den sig – riesling. Och vilken underbar sådan! Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men doften är sval. Ren, fruktig, mineralisk, och sval. Lite tropiska frukter tittar fram, liksom honung. Smaken är oljig och fyllig, inga kantiga och störande syror.
Jag: Det är riesling
T: Japp
Jag: Men vi är inte i Europa…
T: Hehe…
Jag: Nya zeeländsk riesling?
T: Torsk!
Jag: Ok, australiensisk då?
T: Nix
Jag: Ok, då är jag lost. Vad?
T lyfter på skyddskåpan och: Österrike!
Smaragd från Österrike! Det har jag nog inte druckit förut. Riktigt skitgott! 2007:a och fullt mogen. Visst, går säkert att lagra men varför? Och sicken etikett dessutom:
Efter mycket cykel-, vin-, mat- och livsprat och en himmelsk dessert med chokladbakelse, citrusgranité och rabarberkompott senare har P & Ts lilla dotter ”Richebourg” fått nog av oss så vi vandrar vidare i Stockholmskvällen mot Mosebacke. Där gör vi sällskap med H & M och M I S T R A L E N som välter ner alla Södra bars palmer över oss.
Tack P & T för en jättegod middag och supergott vin! :-)
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar