I lördags var C och jag ute hos M och Polarforsknings-H för att få lunch men framför allt för att spana in det nya huset. Supertrevligt och mycket snyggt, bra val! Mitt uppe i husesynen fastnar vi dock framför H & Ms stora bokhylla, och H utbrister förtjust: Just det! Aha! Bra att du är här! Det visar sig att jag ska få en bok för läsning, för H drar fram Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström. Jag kollar på boken – på omslaget en tjej med rutig skogshuggarskjorta och några killar i vit skjorta och röda slipsar. Jaha, jo, jag gillar min röda slips men… H ser att jag inte fattar (som vanligt) så jag vänder på boken och läser på baksidan. Aha! Den handlar om Sigtuna, d v s om SSHL, om Hum som både jag och H har gått på. Jag blir ombedd att läsa boken och säga något. Så här kommer lite reflektioner.
Först och främst kan jag tycka att det är lite synd att bokförlaget har valt att poängtera att Agnes gått på skolan. Det finns i och för sig en kort notis inledningsvis om att det här är fiction och inget annat, men ändå: vi leds in i en missföreställning om att nu ska vi läsa ett insatt reportage om hur det är på SSHL. Vi leds in i att tro att Agnes är Elin och att det här är en självbiografi. Men ingenting av det här behöver vara sant – vill man vara elak skulle man kunna säga att boken mycket väl skulle kunna vara anpassad för den bild som gemene man har av Sigtuna. Därför tycker jag att boken borde börjat med ett stort fett klargörande att det här är bara påhitt, istället för att försöka smygsälja på att det här är ett insatt reportage å nu ska ni få en massa smaskiga detaljer hur det går till…
Men men! Har vi bara kommit bortom det så är det en trevlig och lättläst bok. På frågan om det verkligen är så svarar jag att visst, boken tar inga materiella friheter i de aspekterna. Skolan beskrivs på ett korrekt sätt, några detaljer kan jag väl ha synpunkter på, såsom att vi inte niade dock Husmor/Husfar på Kvarnbranten men det kan mycket väl vara så på Berga. Miljöerna känns igen och visst fanns det gott om elever vars föräldrar hade mycket pengar, och visst fanns det gott om elever som gick på skolan för att deras föräldrar hade gått där.
Men boken handlar inte om Hum, vilket jag tycker är viktigt att påpeka. Snarare är det en berättelse om en ung tjejs strävan att välja sida, en berättelse om att upptäcka hur rätt allt blir om du säger vad du tycker och gör det du tycker är rätt. I den aspekten tycker jag att boken är rätt bra, och den växer med huvudpersonens växande insikter om hur livet fungerar.
Sigtuna är bara kulisser, men ganska goda sådana. Ju mer jag läser desto mer slås jag av hur träffsäker boken är. Ganska lik Torbjörn Flygts Underdog.
Så, sammanfattningsvis, på A svarar jag ja och på B svarar jag att det var trevlig läsning. Tack H!
PS Faktum är att jag blev ganska sugen på att åka ut dit. Det är tjugo år sedan jag tog studenten och jag har varit tillbaka flera gånger, men för första gången på länge fick jag lust att åka tillbaka och vara där lite längre, vandra runt där i korridorerna på Kvarnbranten och leta efter gamla märken i väggarna. Prata med eleverna. Kolla in tavlan. Kanske komma på föredettingdagen i vår? DS
EDIT: idag såg jag visst att Svenskan skrivit om allitihopa
Strandade astronauter fast i rymden ännu längre
1 timme sedan
2 kommentarer:
Haha - du börjar bli gammal tror jag: Meningar som längtansfullt säger "vandra runt där i korridorerna...//... och leta efter gamla märken i väggarna." är ganska oroväckande. Men du - det finns mediciner mot nostalgi nuförtiden! :)
Hehe, kanske det! :-) Mediciner mot nostalgi, är det flygbiljetter till okända ställen? :-)
Skicka en kommentar