Paul Bara, Françoise Bedel, Littorai och Domaine de la Côte

Kära läsare, det har shootoutats. I samband med Mitt Kök-mässan hade jag David och Peder över för lite mat och vin och i vanlig ordning blev det sent, intressant, tidvis väldigt bolmigt och som vanligt supertrevligt! Tack kära ni! Peder hade med sig några intressanta österrikare, men av dessa blott dimmiga minnen jag har och mina anteckningar är någon annanstans. En del var riktigt goda! Nåväl – vi tog inga direkta noteringar under kvällen så därför får jag förlita mig till det något obstinata minnet.

Till en intressant förrätt bestående av halstrad pilgrimsmussla, knaperstekt bacon, ungsbakade tomater och korianderhollandaise låter vi 1996 Françoise Bedel Cuvée Robert Winer möta 2002 Paul Bara Special Club. Båda var väl inga höjdare, direkt. Paul Baran köpte jag för några år sedan och när jag tog en flaska då var den superfräsch och riktigt kalasgod. Nu var den syrligare, nästan lite besk och inte alls lika charmig. Françoise Bedels Cuvée Robert Winer var väl helt ok, men inget jag gjorde volter över. Schysst barr, dock.

Jag testade båda dagen efter i ett avgörande slattshootout och där vann Paul Bara på poäng, ett halvmesigt ”ok du vann väl då.” Har en flaska kvar, den får ligga till sig. Eller om någon vill byta den mot något är jag intresserad!

Men sedan hade vi en synnerligen intressant pinotduell! Då mitt vinintresse har rört sig västerut mot Kalifornien och speciellt mot pinot noir hade jag införskaffat 2012 Littorai Hirsch Vineyards och 2012 Domaine de la Côte Bloom’s Field. Littorai har jag druckit förut och det gav mersmak, men DDLC har jag inte provat. Till confiterade Picardiska anklår och mos poppar (blint, förstås) vi...

...2012 Littorai Hirsch Vineyards, som öppnar med… inte särskilt mycket. Här är det stängt, igenbommat, nersläckt. Oki vi väntar. Under tiden poppar vi 2012 Domaine de la Côte, som öppnar med…

…en förförisk burgundisk doft! Det här är pinot noir och vi är smack down i Bourgogne. Kan inte vara något annat! Jordgubbar, bär, hallon, allt blandat i en komplex röra som bara blir mer och mer intressant… I munnen är vinet ganska syrlig, för att inte säga mycket syrligt, en sådan där syrlighet som skulle få Frank Cornelissen att gråta av lycka. Vi jublar dock inte direkt. Tunt, snipigt och syrligt. Blä, typ. Jag kör in vinerna i kylskåpet och kör ett slattshootout nästa dag. Mina förhoppningar om en fylligare DDLC är i princip obefintliga, så hoppet står till Littoraien.

Men tji fick jag! DDLC hade märligt nog blivit mindre snipigt, det var till och med drickbart. Den underbara doften fanns kvar och hade även ökat vindstyrka. Littoraien å andra sidan var fortfarande stendöd. Knäppt, rent ut sagt. Återigen kör jag in vinerna i kylskåpet för natten och provar dem en dag senare. Littoraien är då, efter att dricktemperatur uppnåtts…

…fortfarande helt stängd. Två dagar, ingenting händer. Dålig flaska? Kanske det. Några spår av den underbara Littoraien jag provade på Gaston i våras fanns ingenting. Vinet kom aldrig in i matchen, det hände aldrig något, den bjöd aldrig till. Trist! Istället vänder jag mig till DDLC som…

…har blommat ut totalt! Vilket underbart vin! Efter två dagar är all snipighet, all överdriven syrlighet, allt annat instängt som bortblåst. Vinet är slankt, fylligt, oerhört läskande, förföriska dofter och förföriskt gott. Till slut känner jag mig som Winston Smith som inget annat kan än vrålapslikt vråla rakt ut ett JAG ÄLSKAR DOMAINE DE LA CÔTE!!!