En strukturerad provning

Som vinälskare händer det ofta att du ligger sömnlös över vissa saker. Som ett visst hajpat vin, alla andra verkar gilla det, gillar jag det? Eller ett favoritvin, när är det som bäst (d v s ett mer nyanserat svar än ”hvergang!”)? Och hur står det sig i konkurrensen med andra viner? Samt, det ultimata grillvinet, finns det? För att få lite svar på några av dessa existentiella frågor bjöd David och jag in till en strukturerad provning, där vi gemensamt samlat på oss en del flaskor över tiden och där ordning, struktur och framför allt SVAR skulle stå i fokus. Allt organiserades i några strukturerade flajter, som var blinda för övriga men kända för oss (med viss modifikation). Först ut, en liten flajt där det handlade om att hitta champagnen/champagnerna:

Flight 1: Are you CRAZY?!

Här var det bara jag som kände till allt, d v s innehåll och ordning. Någon gång i våras blev jag i vanlig ordning hetsad att göra en Atomwinebeställning (inga namn…) och bland Atomwines sortiment fanns ett vin som jag spanat in rätt länge: 2006 Schlossgut Diel, Sekt Cuvée ”Mo” Brut Nature. Ett att Tyskland bästa mousserande viner. Atomwine skriver själv att i ”de årgange, hvor Caroline Diel har været på vingården, har ingen vingård i Tyskland været mere spændende at følge.” 499 danska + frakt för en… sekt? Inte ens gjord på riesling? Are you CRAZY?! Tydligen!

I vanlig ordning så behövs sparringpartners så jag fixade fram en hygglig standardskumpa – 2008 Drappier och sedan slog det nog slint en gång till för jag fick även med mig hem ett engelskt mousserande vin. 2010 Ridgeview Knightsbridge, Cuvée ”Shorts in Snowy Weather.” Nog med förslag – action!

Ordningen var det engelska, det tyska och slutligen champagnen. Instruktionen var att det fanns minst en, kanske två champagner i flajten. Inte tre och inte noll. Bordet hade inga större svårigheter att lista ut att det engelska vinet inte var en champagne. Jag tyckte det var helt ok, inte så äppelkartigt som en del engelska viner kan vara. Det kom och gick under kvällen, ibland stängt, ibland öppet, ibland ogästvänligt, ibland älskvärt. Lite som öppettiderna för en brittisk pub!

Dielen sedan, WOW vilket vin! Här var det klass och finess, men det som jag verkligen gick igång på var en form av mintighet, som jag aldrig upplevt tidigare i ett mousserande vin. Förföriskt mintigt, choklad, after eight, läcker!!! Verkligen supergott och ett riktigt snyggt bygge. Osäker på om jag kommer köpa mer, men jag tror nästan det. 499 danska ÄR mycket pengar för tysk sekt, men det här var snudd på ospottbart. Right up my alley.

Slutligen 2008 Drappier. Det levererade, men i min bok var det inte lika personligt och busigt som Diel. Elegant, stramt, klass, syrligt, kalasgott men lite för mycket ”stiff upper lip” för att det ska sticka ut från mängden. Dags för nästa flajt.

Flight 2: What’s the hype?

Alla verkar prata om Jacques Selosse. Det är Selosse hit och Selosse dit… det är Initial mot V.O., det är ”omöjligt att få tag på!” och ”acquired taste” den här och den här producenten är ”den nya Selosse.” Istället för att ge sig in i spekulationsträsket om om och i så fall vilken Selosse du skulle kunna tänkas gilla, vi testar Initial mot V.O. mot Substance!

Jacques Selosse Initial (goggad juli 2012): Wow! Fyllig, läcker, fyller hela munnen, lite gräsig, explosiv. Långt från lika finstämd som Drappier, det liksom händer saker hela tiden. Puff, där kom en protuberans av gräs! Swoosh, där kom en plym av äpplen! Ett vin som hela tiden rör på sig… riktigt gott och riktigt härligt att få uppleva.

Jacques Selosse V.O. (goggad juli 2012): Nice! Till en början lite instängd, men sedan lossnar det. Elegant till max, inget som sticker ut, musselskal. Den busiga skolpojken som vuxit upp.

Jacques Selosse Substance (goggad juni 2013): Holy Moses vad gott det här var!!! Kaffe, välbalanserad, fyllig, definitionen av elegans. Helt omöjligt att spotta.

Jaha, tre Selosser! Det var mycket intressant att kunna jämföra dem sida vid sida. Jag gillade Initialen och Substancen bäst, busigheten och det explosiva i Initialen var jättekul och elegansen, fräschören och knivskarpheten i Substancen – magiskt! V.O.:n var naturligtvis helt ok men kom lite i skymundan (hur knäppt det nu låter). Så mer Initial och mer Substance! Vi kör vidare mot nästa flajt, som jag inte kommer ihåg så mycket av p g a flertalet avgörande moment i köket, men jag provade dem några dagar senare och då gillade jag 2008:an bäst.

Flight 3: Do you really need to drink G-Max ALL the time???

Den här flajten slängde David in som en planerad ”bonusflajt” mitt i allt som även var blind för mig. Tre vita, en första sniff och det är riesling, mellanklass. Inte den blekaste var men det doftar Tyskland och kvalitet lång väg. Keller? Kanske. Dönnhoff? Nja… Battenfeld-Spanier? Inte helt omöjligt! Längre än så kommer jag inte, men det första vinet var mer integrerat och sötfruktigt än de andra, vilket det även var några dagar senare. Facit:

Vin 1: 2008 Keller von der Fels

Vin 2: 2009 Keller von der Fels

Vin 3: 2010 Keller von der Fels

Kul! Jag har alltid haft ett mycket gott öga till både von der Fels och till RR, som jag tycker är både rimligt prissatta och riktigt goda. Visst, det finns naturligtvis tonvis av riesling som är godare, men jag kan inte komma ifrån att de är så välbalanserade och uttrycksfulla och så smack down centre ”såhär ska riesling smaka.” Love them. Hos M dök det upp en RR och min enda kommentar i anteckningsboken var kort och koncis: köp en låda! Kul David!

Efter denna bonusflajt kom vi till kvällens huvudnummer, en Keller Kirchspielvertikal fördelat på två flighter, 2008-2010 och 2011-2013. Vi är båda mycket förtjusta i Keller Kirchspiel, och det är främst en fråga som vi funderat mycket över: vad händer med Kirchspiel med lite ålder? Ta 2008 till exempel, är den färdiglagrad eller kommer den fortfarande upplevas som lite oförlöst? För inte är den övermogen??? Efter lite letande i respektive källare kunde vi ställa fram en vertikal med 2008-2013, så då var det bara att korka upp. Så, när smakar en Keller Kirchspiel bäst?

Flight 4 och 5: När, förutom det uppenbara (Hvergang!), smakar en Keller Kirchspiel bäst?

2008 Keller Kirchspiel: massor av exotisk frukt, helt integrerad. Sååå läcker! Det är bara att ge efter för det här vinets fenomenala balans, struktur och explosivitet. Jag är helt såld.

2009 och 2010 Keller Kirchspiel: ganska lika, lite mer strama och eleganta än 2008:an. Där 2008:an är packade med exotisk frukt är både 2009 och 2010 mer finessrika och mer balanserade, det exotiska har hållits tillbaka och tar inte lika stor plats.

Jag har svårt att utse någon favorit, jag pendlar mellan 2008 och 2010, men landar till slut i 2008. Älskar den här exotiska frukten! Två reflektioner. För det första, det känns inte som att det är någon direkt brådska med att korka upp. Det har inte hänt så jättemycket i vinet de senaste åren och det kommer nog inte hända så jättemycket mer den närmsta tiden. För det andra, varför vänta? Eller, vad är det du vill locka fram? Vinet är kalasgott nu, de värsta syrorna har slipats ner, frukten är fortfarande helt intakt, vad är det som ska komma fram? Jag säger, kör!

Femte flajten består av Keller Kirchspiel 2011-2013. Det märks, på något minimalt sätt, kanske p g a att jag vet vad som är i, att de här är lite annorlunda. De är lite syrligare, de är lite mer eleganta, de är mer packade. Risken, som bordet diskuterar, är att Keller har ändrat stilen på Kirchspiel just runt 2011 men det är bara spekulationer. 2011 Keller Kirchspiel är ett jättegott vin, helt klart, men det är lite för oförlöst. Likaså de andra, goda, strama men inte klara. Jag provar slattarna ett par dagar senare och samma bild framträder: 2008: Läcker, lång eftersmak, helt integrerad. 2009: Musselskal, tång, kräftspa, lite äpplig. 2010: bokna äpplen, förförisk sval, söt doft. 2011: knallpulver, mörka äpplen. 2012: knallpulver! Mer obalans. 2013: Knallpulver, knallpulver, knallpulver…

Så vilka slutsatser drar vi? Jag skulle nog säga att en Keller Kirchspiel behöver nog minst fem-sex år i källaren för att komma fram. Stilen som de gör idag verkar också kräva en längre källartid, eftersom 2013 inte heller hade den här underbara primärfrukten som vanligtvis finns i yngre riesling. Mina associationer går till von Winnings prestigebyggen, som var så packade att de var ytterst svårbedömda i dagsläget. Om jag kommer köpa 2014 och 2015 av Keller Kirchspiel? Förmodligen, men kanske inte med lika stor förväntan och exaltation som tidigare.

Flight 6: ett valfritt rött till grillen

Sex årgångar Keller Kirchspiel får avsluta den strukturerade delen av kvällens sittning (det fanns en dessertflajt inplanerad också, men den hann vi inte till…). Vi tänder grillen och lämnar över till våra medprovare, som har blivit ombedda att ta med något rött till något köttigt och bea. Jag tog inte några anteckningar, men vissa var rätt goda!

Öh, nej nu blev det fel...

Så ska det vara!

Stort tack alla, det var jättekul!

Joakims noteringar här och här!