Korkskruvsångestens sämsta dag

Tjoho! Idag fyller jag år! Har laddad med riesling från Emrich-Schönleber och champagne från Camille Savès. Återstår bara att se hur bra vi lyckas bekämpa korkskruvsångesten, hehe… men som sagt: idag ligger den pyrt till.

Blandade viner

Just det, det har ju konsumerats en del vin på sistone! Det hela började med ett oskyldigt mail till Vinik om en prislista, några timmar senare var jag på vinklubb och ytterligare några timmar senare hade jag lagt in en liten beställning.

Först ut är 2007 Saturne Blanc från Domaine Virgile Joly, AOC Coteaux du Languedoc. Hm, lite rip-off på Nicholas Joly kanske! Men det är nog helt koinsidalt… Grenache blanc & Grenache gris, åtta månader på ståltank.

Mellangult, finns det? I alla fall är det ganska gult. Förvånansvärt gult för att vara en 2007. Vi sniffar. Underbar doft! Vi hittar avstämda, härliga exotiska frukter. Är det riesling? undrar C. Nope, inte idag. Men det påminner mycket om riesling. Fast de gula, exotiska frukterna drar åt ett annat håll. Känns som en blandning mellan en torr och finstämd alsaceisk riesling och en svulstig nya zeeländsk sauvignon blanc… Efter en stund dyker det upp underbara jordgubbar! Höga syror (men inte sylvassa) gör vinet till ett trevligt matvin. Supergott!

I lördags korkade vi upp ett annat Vinikvin, Récolte Brute Dosnon & Lepage från Champagne. 70% Pinot Noir och 30% Chardonnay. Fatjäst, minst 24 månader på jästfällningen i flaska. Härlig mousse, bra champagnedoft och totalt knastertorrt. Det dammade! Ingen attackerande syra. Charmerande och väldigt personligt.




Till vår egen jordärtskocksoppa (som numera bara innehåller jordärtskockor, vatten, salt och grädde...) korkade vi upp 2002 Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Emile. Här måste jag faktiskt säga att jag nog hade förväntat mig mer, förväntningarna var kanske lite väl uppskruvade. Det var ett gott vin – ett jättegott vin till och med – men det levde liksom inte riktigt upp! Det var även lite väl mycket diesel för min smak. Sedan vill jag nog ha mer fruktighet, lite mer fyllighet, lite mer exotiska frukter och honung. Det var nästan lite tunt! Så nästa gång det blir Trimbach ska jag nog dricka vinet yngre. Vinet funkade dock finfint till ugnsstekt lax med stekta champinjoner, potatismos, harrisar och limesås.




Slutligen – till trion äppelpaj, vaniljsås och italiensk maräng drack vi 2003 Meteora Passito di Pallagrello. På rekommendation från Systembolaget Söderhallarna, förstås… Supersmarrigt vin! Sött, utan att vara det minsta sliskigt, syrligt utan några attackerande syror och härliga dofter. Vi hittar aprikoser och ananas, några jordgubbar, honung, jästa bär, och: mandariner. Härliga Cointreaumandariner! Riktigt jättegott, klar rekommendation.

Tack H och F och H och M för en trevlig middag och tack för presenterna! Opera rocks! Nästa gång ska jag inte glömma Pava i bilen…

För de bilburna, riktigt god must:

.

Sunday flogging

Jag ägnar första delen av söndagen till att stryka veckans skjortor. Syns det att det bor en ekonom här? ;-) Inifrån och utåt: YSL, Barba, Brothers, Corleani, Barba, Richard Saville, Eton, Pasqui. IKEA-garderob.

Sedan fortsatte jag av bara farten in på kökshanddukarna.

Rädda mig!

Restprodukter

Vad ska du göra med den överblivna äggvitan? Om du är byggare eller boxare är det förstås inga problem – det är bara att klunka i sig allt Rocky style. För oss andra, lite mer problematiskt. Jag har tidigare provat att steka up allt, men en äggröra utan äggula smakar vedervärdish. Så då återstår bara maräng. Eller? Har ni några andra tips?

Vi blir lite sugna på det som kallas italiensk maräng. Ingen av oss har ätit sådan maräng och varit medveten om det, men det förekommer ofta i kokböcker och alla insatta pratar om det. Så vi vill ju inte vara sämre? C letar fram några smarriga recept på internettet och vi sätter igång. Det som vi slutligen fastnade för så ut ungefär såhär:

6 st äggvitor
1 dl socker
Några tsk citronsaft
4 dl socker
1 dl vatten

Vispa äggvitorna, den lilla sockermängden och citronsaften till ett fluffigt skum. Under tiden, lös upp den större sockermängden i vattnet och värm till 121 grader. Blanda sedan sockerlösningen ner i äggvitorna och vispa tills det är kallt. Verkar ju inte särskilt krångligt!

Faktum är att det inte var krångligt alls. Vi minskade sockermängden till 3 dl, värmde till 125 grader och lät svalna till 121 grader. Och vi vispade tills det var kallt. Det blev så gott!

Men sen då? Nu har vi en bunke full med underbar italiensk maräng. Vi är lite inne på att hoppa äppelpajen och bara servera marängen med vaniljsåsen, hehe… Hur serverar ni italiensk maräng?

.

Vaniljsås

Det är fredag kväll och vi förbereder lite middag för imorgon. Till efterrätt ska det bli äppelpaj med vaniljsås, och av erfarenhet vet jag att vaniljsåsen mår bäst av att stå över natten i kylskåp. Så fredagskvällen ägnas åt såsande!

Det finns naturligtvis många sätt att göra vaniljsås på. En del är enkla: blanda vitt industripulver med vatten. Andra är lite mer komplicerade och innehåller naturliga råvaror. Det här receptet kommer från Såsen är godast! av Frithiofsson & Björklund. Jag har minskat ner sockermängden bara, annars är det original. Det här är ett busenkelt recept på äkta vaniljsås – förutom en liiiten detalj som kan göra att du får slänga allt. Du måste nämligen ta kastrullen från spisen i precis rätt ögonblick… men mer om det senare.

Först,

Du behöver:

2,5 dl grädde
2,5 dl mjölk
6 st äggulor
Ca 0,8 dl socker
1 st vaniljstång

That’s it! No more, no less. Ang sockermängden: jag tror att originalreceptet föreslår 150 g socker, d v s närmare 2 dl. Detta tycker till och med en gottegris som jag är på tok för mycket. Knappt en dl är fullt tillräckligt. Vanligtvis köper jag vanlig vaniljstång från Santa Maria, men just idag tog jag vägen förbi Cajsa Warg och köpte någon tahitisk stång istället. Vilken smak och vilken skillnad! Eftersom kylen är full av average, middle class, middle of the road-mellanmjölk kastade jag även ner en trea starkmjölk i varukorgen.

Som sagt, till en början är det busenkelt.

Blanda mjölk och grädde i en kastrull. Dela vaniljstången på längden. Skrapa ur vaniljfröna och blanda ner i gräddblandningen. Koka upp.

Urskrapning görs enklast med tummen!

Under tiden kan du separera äggulorna från vitorna.


Vispa äggulorna med sockret. När gräddmjölken kokat upp, låt svalna ett par minuter.

Häll sedan den varma gräddmjölksblandningen i en tunn stråle ner i äggulesmeten. Vispa hela tiden. Så långt inga problem! Det är nu ångesten börjar…

Häll tillbaka såsen i kastrullen och sätt på värmen. Äggulorna kommer att koagulera med värmen och såsen kommer därmed att tjockna. MEN! Om såsen kokar är det kört. Då koagulerar äggulorna totalt och såsen skär sig – den blir grynig och inte särskilt trevlig. Detta går inte att rädda. I det läget är det bara att börja om… Så trixet i detta chicken race är att värma såsen tills den nästan kokar. Jag brukar vispa hela tiden och ta den precis när jag ser första bubblan. Brukar funka.

Ångest!




Ha diskhon färdig med kallt vatten så att du snabbt kan kyla av såsen. Smaka av och ställ i kylskåp över natten.



Så gott att civilisationen sätts ur spel!

.

Recension av De välvilliga: Prolog

Det har nu gått ca en månad sedan jag läste ut Jonathan Littells bok De välvilliga. Eftersom det var en välskriven och gripande bok tänkte jag skriva ihop en liten recension och en högst personlig tolkning av boken. Men först lite inledande tankar om bokläsning generellt:

Till en början kanske jag ska säga att mitt läsintresse har ökat de senaste åren. Förut var det mest tv och film, men så för något år sedan eller så fastnade jag ånyo för det tryckta ordet. Visst är det skönt att slappa framför avsnitt X, säsong Y av serie Z, eller se någon spännande action, men det finns något underbart tillfredsställande med att bara lägga sig raklång i soffan med en god bok i händerna. Ibland är det bara underhållning du vill ha – då passar valfri svensk eller internationell deckare eller thriller. Ibland vill du ha spänning plus, som räcker lite längre – en tidig Tom Clancy kanske? Ibland vill du ha något djupt och välskrivet – Mrs. Dalloway? Ibland något nyare – John Dollar? Ibland något gammalt – Macbeth eller Great Expectations?

Det generella valet tycks stå mellan fakta och fiction. Det har blivit en hel del fakta på sistone, bl a Peter Englunds Stridens skönhet och sorg och Ofredsår. För något år sedan började jag läsa Tony Judts Postwar, men det kom en massa annat emellan. För alla som är intresserade av efterkrigstiden är det en bibel, klar rekommendation. Jag ska inte tråka ut er med mitt titeltappande – det var inte meningen! Men läs gärna Postwar.

Jag brukar köpa böcker högst oplanerat – det vanliga är att jag någon lunchrast eller lördagsförmiddag vandrar in på Hedengrens bokhandel i Sturegallerian eller på NKs bokhandel och plockar på mig ett antal böcker som känns rätt för stunden. ”Oh den här skulle jag vilja läsa!” eller ”vad intressant, den tar jag!” Det slutar alltid med att jag kommer hem med fler böcker än vad som var tänkt från början. Fast det har visat sig vara en bra strategi – valet av bok vid själva lästidpunkten är lite beroende på dagsformen. Även om jag kommer hem med fem nya böcker om andra världskriget så kan det känns mest rätt med en skönlitterär bok när väl comes to the chalk att börja läsa.

Så en lördagsförmiddag för någon månad sedan eller så sedan stod jag som vanligt inne på Hedengrens och fingrade på det mesta. Plötsligt såg jag en stor tjock bok ligga uppställd lite var stans. De välvilliga av Jonathan Littell. Inga klockor ringde. Men efter att ha läst lite på baksidan förstod jag att det var den där omtalade boken av den där engelsmannen som skrev på franska. Aha! Det här var den! Jag skyndade mig hem och läste snabbt ut de sista sidorna i Peter Englunds synnerligen läsvärda Ofredsår. Därefter kastade jag mig raskt över De välvilliga…

Några recensioner har jag faktiskt inte läst, varken före eller efter. Jag kommer ihåg att den fick en del uppmärksamhet, och det är ganska svårt att inte läsa Mikael Timms ord som pryder framsidan: "överväldigande läsupplevelse." Det kan jag hålla med om: De välvilliga är en överväldigande läsupplevelse.

Hursomhelst. 900 sidor minnen av kriget på östfronten. Boken handlar om Max Aue, en intellektuell som arbetar som administratör inom SS. Vi får följa honom i hans minnen från Barbarossa till slutet.

Återkommer om mina tankar om boken!

.

Grasshopper

Under lunchen idag slank jag som hastigast in på Nordiska Galleriet på Nybrogatan. Inte för att jag brukar handla där, utan mest för att jag var nyfiken. Förutom vin och mat är design ett av mina intressen.

Mitt på golvet stod den plötsligt där. En Grasshopper från Fabricius & Kastholm (Lange Production). Så himla läcker! Kolla benen – istället för att benen stupar rätt ner i backen böjs de. Som ett djur vars ben och fot blir till ett.

Vilka otroligt läckra linjer. Vill ha!

.