Recension av De välvilliga: Prolog

Det har nu gått ca en månad sedan jag läste ut Jonathan Littells bok De välvilliga. Eftersom det var en välskriven och gripande bok tänkte jag skriva ihop en liten recension och en högst personlig tolkning av boken. Men först lite inledande tankar om bokläsning generellt:

Till en början kanske jag ska säga att mitt läsintresse har ökat de senaste åren. Förut var det mest tv och film, men så för något år sedan eller så fastnade jag ånyo för det tryckta ordet. Visst är det skönt att slappa framför avsnitt X, säsong Y av serie Z, eller se någon spännande action, men det finns något underbart tillfredsställande med att bara lägga sig raklång i soffan med en god bok i händerna. Ibland är det bara underhållning du vill ha – då passar valfri svensk eller internationell deckare eller thriller. Ibland vill du ha spänning plus, som räcker lite längre – en tidig Tom Clancy kanske? Ibland vill du ha något djupt och välskrivet – Mrs. Dalloway? Ibland något nyare – John Dollar? Ibland något gammalt – Macbeth eller Great Expectations?

Det generella valet tycks stå mellan fakta och fiction. Det har blivit en hel del fakta på sistone, bl a Peter Englunds Stridens skönhet och sorg och Ofredsår. För något år sedan började jag läsa Tony Judts Postwar, men det kom en massa annat emellan. För alla som är intresserade av efterkrigstiden är det en bibel, klar rekommendation. Jag ska inte tråka ut er med mitt titeltappande – det var inte meningen! Men läs gärna Postwar.

Jag brukar köpa böcker högst oplanerat – det vanliga är att jag någon lunchrast eller lördagsförmiddag vandrar in på Hedengrens bokhandel i Sturegallerian eller på NKs bokhandel och plockar på mig ett antal böcker som känns rätt för stunden. ”Oh den här skulle jag vilja läsa!” eller ”vad intressant, den tar jag!” Det slutar alltid med att jag kommer hem med fler böcker än vad som var tänkt från början. Fast det har visat sig vara en bra strategi – valet av bok vid själva lästidpunkten är lite beroende på dagsformen. Även om jag kommer hem med fem nya böcker om andra världskriget så kan det känns mest rätt med en skönlitterär bok när väl comes to the chalk att börja läsa.

Så en lördagsförmiddag för någon månad sedan eller så sedan stod jag som vanligt inne på Hedengrens och fingrade på det mesta. Plötsligt såg jag en stor tjock bok ligga uppställd lite var stans. De välvilliga av Jonathan Littell. Inga klockor ringde. Men efter att ha läst lite på baksidan förstod jag att det var den där omtalade boken av den där engelsmannen som skrev på franska. Aha! Det här var den! Jag skyndade mig hem och läste snabbt ut de sista sidorna i Peter Englunds synnerligen läsvärda Ofredsår. Därefter kastade jag mig raskt över De välvilliga…

Några recensioner har jag faktiskt inte läst, varken före eller efter. Jag kommer ihåg att den fick en del uppmärksamhet, och det är ganska svårt att inte läsa Mikael Timms ord som pryder framsidan: "överväldigande läsupplevelse." Det kan jag hålla med om: De välvilliga är en överväldigande läsupplevelse.

Hursomhelst. 900 sidor minnen av kriget på östfronten. Boken handlar om Max Aue, en intellektuell som arbetar som administratör inom SS. Vi får följa honom i hans minnen från Barbarossa till slutet.

Återkommer om mina tankar om boken!

.