Piccini Memoro, 7+2+2, och en first stab at julöl

SMS-konversation mellan mig och David i söndags:


- Just provat 7-2-2 damm vad syndigt gott! Släng 400 gram smör i en liten kastrull så vet du vad jag menar!

- Hahaha! Måste prova!

- Do it!

- Fett rätt, ikväll it’s on!


Huga sommarstuga vad gott det var! Jag har ingen våg hemma, men i affären mätte jag upp 1 kilo potatis, i det här fallet blev det King Edward. Det hade naturligtvis varit enklare om jag köpt 700 gram potatis, med tanke på att det blir exakt 200 gram smör och 2 dl mjölk då, men jag tänkte att potatisarna blir nog lite lättare väl skalade.

Således! 1 kilo skalad oskalad potatis, koka tills mjuka, smält 200 gram smör tillsammans med 2 dl starkmjölk. Stompa potatisen, häll ner den kokheta smör- och mjölkblandningen och rör runt. Flingsalta och vitpeppra.

Första intrycket: katastrof! Det var för mycket vätska! Äsch, det går nog bra ändå. Faktum är att det var inte alls för lite vätska – det var precis lagom. Supergott!!! Och bäst av allt – ingen grädde. Så, ytterligare en rätt som vi kan befria från grädden, hahaha!

Till detta underbara mos gjorde jag en enkel köttfärssås med harrisar. Denna gång på ko – lammfärsen verkade vara slut. Men det var bra ändå.

Till detta lite öl – jag har köpt lite julöl som vi kalasar på. I den ena ringhörnan: ölpunkarnas julpunköl, Brewdog There is no Santa. I den andra lite ankaröl: Anchor Christmas Ale. Vi häller upp.

Mörk färg i båda. Men sedan slutar likheterna, och något besynnerligt inträffar: Punkölet, som mest bolmar pepparkaka, är hur snällt som helst! Ankarölet däremot, är rivigt, beskt, syrligt, kraftfullt, massor av smak. Punk my ass liksom! Punkölet var i och för sig mycket gott och mycket smak av pepparkaka men oj vad det var appealing to the masses.

Sedan lite Oppigårds Winter ale, mycket gott. Men mina pengar är på pepparkakspunkölet.

Slutligen har vi även testat Piccinis Memoro, som är ett blandvin från hela Italien. Mörk färg. Ner med kranen. Tjoho! Här var det körsbär och choklad! I munnen ett lent och mycket, mycket klunkvänligt vin. Fantastiskt gott! För 89 kr är det förstås ett oparallellat kap och mätt i mest zhong för zuing så är väl Les Fumées Blanches Sauvignon Blanc det enda vin som kan matcha. Lite rip-off på Pucchini kan jag väl tycka…

Imorgon julbord med jobbet på Fjäderholmarna. Ge mig styrka!

En Madeleinekaka

Som en del av er känner till är jag inte särskilt frusen av mig – jag brukar få svindelkänsla av tjocka tröjor och trivs bäst i t-shirt och avklippta mjukisbrallor och helst inga strumpor, alternativt uttryckt en sådan där person som glömmer att sätta på elementen om vintrarna.

Hursomhelst, hittills har standardoutfiten för utomhusvistelser varit munkjacka – älskar detta plagg! Lätt, bra fickor, svalt, inte så pretto – du smälter in. Ska jag på kundbesök så finns det gott om mer sofistikerade plagg i garderoben, men för the daily grind så funkar munkjackan perfekt.

Så, för några dagar sedan jobbade jag över och var på väg ut i den svala kvällsluften för lite middag. Väl ute slog det mig att det är slutet av november och ändå förhållandevis varmt, så varmt att du faktiskt kan gå runt i munkjacka. Och så slog det mig att munkjacka är ett ganska roligt ord, och strax därefter kom en liten madeleinekaka – skulle jag inte någon gång skicka något till någon som bodde på Munkhättevägen? Jo men så var det, men till vem? Jag kommer så väl ihåg det, det var på den tiden jag arbetade på Nerfrysningsinstitutet och jag skulle skicka något – förmodligen en jurypärm – till någon prominent kock med tyskt påbrå och jag fattade inte adressen och vi fick i det närmaste bokstavera. ”Munkhättevägen, som i munk, dy vet en munk, och hätta – munkhättevägen! Ach so!”

Ah, denna tid! Jag bodde nere i Helsingborg och var bland annat projektledare för Matkristallen, en kocktävling som riktade sig till avgångseleverna på gymnasiets hotell- och restaurangprogram. Detta var i slutet av 90-talet och kockyrket började få sitt första stora uppsving – helt plötsligt ville alla bli tv-kockar. Vår tävling blev snabbt populär och helt plötsligt var vi den största kocktävlingen för unga kockar, 90 av Sveriges ca 120 restaurangskolor var med och tävlade och mätt till antalet tävlande var vi därmed Sveriges största kocktävling!

Tävlingen genomfördes i tre steg, först en uttagning baserad på inskickade recept, sedan regionala semifinaler och slutligen final i Stockholm. Eleverna tävlade i tremannalag med coachande lärare. Finalen gick bl a på Cirkus och på Svenska mässan och både Anders Lundin och Ulf Elfving var anlitade som konferencierer.

Till alla tävlingar, de fyra regionala semifinalerna och till finalen, behövde vi jurymedlemmar. Med assistans av Kökschefernas förening och Bistro Reklambyrå i Helsingborg var det ganska trevliga plågor att leta fram namn på framträdande kockar och be dem ställa upp som jurymedlemmar. De flesta svarade ja direkt och tyckte att det skulle bli kul. Personen på Munkhättevägen var en sådan. Han hade tackat ja och jag skulle skicka en jurypärm med alla lagens recept uppkopierade. Men vem var det? Jag äter lite mat på O’Learys och funderar. Kan det ha varit Kurt Weid? Kanske, men förmodligen inte. Vad hette alla dessa?! Minnet sviker. Peter Wilbois? Nja, det var det nog inte heller…

Munkhättevägen fortsätter att spöka – och tankarna vandrar vidare till det där med munk, och så kom jag att tänka på Rikard Nilsson, som tillsammans med Jesper Aspegren pionjärade TV-kockandet i Sverige. Någon gång skulle jag skicka något till honom också, fast han var aldrig inblandad i Matkristallen, det var för något annat. Med all respekt men Rikard har en något spiitsig Hiilsingborgsdialekt som inte alltid kan vara så lätt att förstå och norra Skåne var vid den här tidpunkten terra inkognito för mig. Jag frågade efter adressen.

- Var bor du?
- Sågmöllevägen i Munka-Ljungby
- Ok

Men jag fattade inte att det var Munka, så på kuvertet skrev jag Mörka Ljungby, hahaha! Det var någon på kontoret som påpekade det senare och vi skrattade gott åt det.

Äsch, vem var det som bodde på Munkhättevägen? Tillbaka på kontoret försöker jag googla men det ger inget resultat. Istället tänker jag på de tre tjejerna från Katrineholm som vann 2000 med en leverrätt och avokadoglass och fick följa med till Bocuse d’Or i Lyon. Det var superkul att få se hela kockeliten och alla hejaklackar! Varje tävlande kock hade med sig sin fanklubb som med trummor, trumpeter och andra ljudinstrument hejade på sin kock! Det var som att vara på Serie A-match…

Fratelli Revello, Högberga, 7+2+2+2 och Ost-Cuttaren: A Dine to Remember!

Så var det dags! Efter en hel del väntande och countless teasers om denna kväll spectacolaro så trängde vi ihop oss på Lidingöbanans pluttinuttiga tåg och tog oss ut till Högberga, där Frederico Cheesaro ordnat en helt underbar producentkväll med Fratelli Revello. Mycket trevligt!

Vad vi åt och drack mer exakt kan ni läsa om här, men först ut en sydfransk rosé som var mycket god. Kunde ha haft aningens mer bett för att klassa in som en aperitif, men annars var den mycket läskande och trevlig.




Vi slog oss ner i Kinarummet tillsammans med de andra gästerna, och hamnade bredvid VPK2881 och Puttes vinspalt. Vad VPK står för kan ni säkert räkna ut men 2881? Well, jag vet! Ni ska få en ledtråd: det är en färgblandning. Mycket roligt hade vi i alla fall, kul att träffas och kul att träffas igen! David och Thomas var också på plats, kul att se er igen!

Sedan samling i matsalen för ost och vin. Först ut lite ost, en Robiola Tre Latti samt en Testun al Barolo (get och ko). Till det Cugna, en mycket god marmelad från Langhe gjort på fikon, druvmust, hasselnötter, valnötter, päron, äpple? Dessutom gott bröd och en synnerligen god olivolja, Planeta DOP från Sicilien (vid vårt bord drack vi upp allt!). Ostar från Mi Piace. Kring Tesunosten fanns ett lager av små, mörka, något knastriga torra bitar, vi kom fram till att det var det som man i Norrland kallar för präss-räster, hehe…

Men sedan vinet! Först ut Fratelli Revellos Dolcetto d’Alba 2009 och till den deras Barbera d’Alba 2010. Dolcetton har vi provat tidigare och den var god, men Barberan vann det här racet. Lite mer schvung!

Därefter Fratelli Revello Barolo Normale 2007 och sedan lite mat, signerad av Högbergas matkreatör Tommy Eriksson, som gick till semifinal i årets kock.




Tillsammans med andra matintresserade ger mig ut i köket för att kolla in slutmonteringen av maten. Tommy är i full sving och håller på med att spritsa potatismos på tallrikarna. Det är fullt ståhej i köket med allt som ska bli klart nu nu nu!!! men jag ropar över larmet till Tommy:


Yo! Vad är det vi ska äta?!
Nebbiolobräserad oxkind, gårdsbiff från Örebro, färsk chorizo, kompott på kastanjer, morot och sidfläsk samt mandelpotatispuré!
Aha!








Men eftersom jag är wansinnisches förtjust i potatismos kan jag inte låta bli att fråga:


Förresten! Hur har du gjort moset?!
Sju kilo potatis, två kilo smör, två liter mjölk. Sedan passerar du allt två gånger genom silen!
Va, ingen grädde?!?!?
Nej, bara smör!
Ok så det är 7 kg potatis, 2 kg smör, 2 liter mjölk?
Japp! Och passerat två gånger genom silen.


Jag känner hur hjärnan arbetar för högtryck för att likt Balthazar till slut komma fram till:


Aha! 7 + 2 + 2 + 2!


Jag ser hur Tommy ler lite smått, där från kastrullerna.


That’s right, son.


Ska prova! Hursomhelst, det var mycket gott. Speciellt kompotten och korven. Allt sköljs ner med Fratelli Revellos Vigna Gattera 2006.

Vi får lyssna till målande beskrivningar av hur det är att vara vinproducent, Carlo med hjälp av Paola. Xwine var också på plats.









Efter massor av god mat, mycket gott vin och synnerligen trevligt sällskap tar vi taxi hem genom den svala novemberkvällen. Supertack Fredrik för en jättetrevlig kväll, det gör vi gärna om!








PS Smaskens var också där.

Wordfeud, 2007 Chateau Plince, 2005 Quercecchio Brunello di Montalcino samt Carnegie Special 175th Anniversary Porter

Söndag och jag har äntligen kommit över den monumentala, kolossala, gigantiska förlusten i Wordfeud. I am at peace! Annars har det gått hyfsat bra, tror att jag ställningen just nu är 40-5 i matcher. Några engelska spelplaner har det också blivit, det var A i Hilsingborrgh som introducerade mig till just den varianten av fördärvet. Wordfeud på engelska kan både vara lättare och svårare, A noterade att ”du kan slänga in vad som helst, det brukar bli ett obskyrt ord som finns men som ingen har hört talas om.” Detta fick jag också bittert erfara, det visade sig t ex att XU var ett fullt fungerande ord som naturligtvis inklämt mellan andra s k ”ord” gav en fruktansvärd mängd poäng! Arrrgh!!! Något irriterad chatt mellan mig och A:

Jag vill se Xu i en mening!
Xu you!
Xu på dig själv!

Så engelska kan vara kul men det blir en hel del chansningar. AA funkar t ex som ord! Vad har ni annars för svenska favoritord som innehåller Z och C? Själv är jag mycket förstjust i de vanliga ZINK, ZENIT, ZON, ZOOM samt den lilla egna personliga favoriten AZALEA och inte minst AZTEK. Sedan väntar jag på tillfälle att klämma in ett OZON. En annan skön kombo är ZONTAXA, very dangerous! När det gäller ovanliga ord som innehåller C ligger SIC bäst till, samt OCEAN - för dig med mycket vokaler.

Hursomhelst, lite vin har det även blivit. Först ut en fortsättning av Bordeaux, 2007 Chateau Plince.




Lite vresig inledningsvis, men efter någon timme kommer fylligheten. Vi testar över några dagar och den blir bara bättre och bättre. Mycket gott!

Efter Plince har vi även testat 2005 Quercecchio Brunello di Montalcino.




Det var synnerligen superläckert! Körsbär och silkeslen textur, så himla gott! Jag har redan pratat med min pusher om mer. Se även här, här och här samt här och i viss mån här och här. Säkert några till!

Slutligen lite öl - Carnegie Special 175th Anniversary Porter.




Helt ok men lite tunn, tycker jag nog allt.

Just det, jag har hamnat i en lustig svartvit period! Normalt sett är jag ingen större fan av svartvita bilder – eftersom jag är en färgglad kille som försöker se det positiva och humoristiska i allt har jag lite svårt för gråa, mörka, dunka, s k stämningsbilder, och de gånger jag försökt konvertera till svartvitt har det bara blivit grått – den färg som jag hatar mest av allt (ok, gråa kostymer kan vara snyggt). Men nu har jag provat med ett annat sätt att konvertera och några bilder blev faktiskt helt ok. Så jag ska köra några svartvita rundor till så får vi se.

Annars har jag ätit på tok för mycket den senaste tid – inte minst i onsdags då vi firade Cs syster på Beirut Café. Vrålgott!

Lite blandat

En orgie i kombinerad boksluts- och momsstress toppat med tidernas största förlust i Wordfeud – MURSLEVARS, AFFIXITATION, ATOMISATIONS, CRICUMFLEXAPPARAT, NEGLITATIONSRAPPORT, DEHYDRONISALIERATION – var fick han allt ifrån??? Fack, fack fack!!! – har gjort att bloggandet blivit lite lidande.

Lite vin har det dock blivit – Palmer Champagne. Aningens trång dag ett, betydligt smaskigare dag två och tre.

Annars har det inte hänt något. Drömmer om Italien. Återkommer.



PS Dagens Nyheter - DN - har visst börjat med ett nytt affärsområde!

Italien: Ett besök på Ristorante Uliassi i Senigallia

Blott en kväll kvarstår av vår fantastiska Italienresa och för att avsluta in style har vi bokat bord på en av Italiens mest spännande fiskrestauranger: tvåstjärniga Ristorante Uliassi i Senigallia!

Efter att alla duschat och bytt om och K äntligen slutat kyssa bucklan blir det en behaglig men något trång taxiresa ner genom den varma luften till Senigallia under vilken C passar på att bonda lite med taxichaffisen. Väl framme möts vi av en restaurang utan entré – hallå, var går man in??? Till slut fattar vi mod och ringer på.




Aha! Det är här. Lite anspråkslöst men mycket hemtrevligt. Vi blir omhändertagna av Catia Uliassi som driver restaurangen tillsammans med sin bror, Mauro Uliassi.

Allt är bara vitt – cool inredning! Vi leds till ett stort runt bord och slår oss ner. När de upptäcker min kamera får jag en liten pall att ha SLR:en på, trevligt!

Det finns två menyer att välja på, klassisk och modern. Vi ägnar en substantiell del tid på att debattera vilken vi ska ha, men till slut enas vi om att ta den klassiska. Vi gör upp med den synnerligen trevlige hovmästaren Ivano Coppari om ett litet vinpaket där vi ska få in lite trevliga lokala viner (d v s från Marche). Först ut en liten amis – en liten bit gåsleverpaté mellan två kex. Mycket gott!


Rätt nr 1 är mooosselsoppa – något som jag har mycket svårt att tro att du någonsin tröttnar på!




Musslorna är perfekt kokade, mjuka och mjälla, och tillagade på det vanliga sättet: med olja och citron.

Rätt nr 2 blir en stark kandidat till kvällens bästa rätt: mantisräkor! Det var första gången jag åt dessa små kräftdjur, vi får in något som ser ut som kräftstjärtar och har ungefär samma konsistens, men så mycket godare.




Jättegott!

Rätt nr 3 är bläckfisk (eller, något liknande, cuttlefish). Till det frusen sjöborre och örter.




Efter dessa fyra inledande rätter av förrättskaraktär förflyttar vi oss in i mellanrättsregistret. Pasta, bland annat. Först ut är tandoorikryddade pilgrimsmusslor, sedan får vi lite andra roliga rätter och pasta.





















Allt sköljs som sagt ner med lokalt vin. Ett vin som verkligen får oss på fall är det här vinet från Le Caniette, 100 % Pecorino.




Helt magiskt! Dessutom kommer det i resans coolaste glas:






Mitt uppe i allt kommer Mauro Uliassi själv ut och hälsar på oss:









Efter några inledande artighetsfraser och allmän chit-chat kommer så den fråga som vi antar näst intill fått dem att spricka av nyfikenhet: ”Och varifrån kommer ni då?” (d v s vilka är ni som fotar allt ni äter, madre mia mon creatore!?!?) Här var vi på vippen att ange någon stor fet tidning men vi erkände fullt ut: Jast fajv regular gajs fråm Sviiden. Några millisekunder senare kan vi se hur Mauro verkligen pustar ut – ok det var inte The Fork den här gången…

Samtidigt – här har vi en av Italiens främsta kockar, varför inte ställa några intressanta frågor? Jag tänker så det knakar för att komma på något riktigt intelligent att säga och till slut får jag till det:



There’s no cream in the dishes?

Svaret från Mauro kommer direkt:

No, no! Creem onle destroys de food! No panna!

Ok så ingen grädde alltså, hm… But what about the frozen grapefruit?

Aha! In the perfect dish you have something hot, something cold; something smooth, something crispy; something sweet, and something sour. A perfect dish is composed of these six elements to various extents; elements contrasting and elements connecting.

Så då vet vi det! Many thanks, Mauro!

Middagen fortsätter och vi njuter av vinet, maten, servicen, den fantastiska maten, servicen, vinet, lokalen…











Vi tar efterrätten ute på piazzan. Kvällen är varm, det är helt stilla.




Till slut har vi ätit upp allt och tackar så mycket för oss. Uliassi, helt underbart! Så gott, så trevligt och så gemytligt!

Vi tar taxi tillbaka till Fano och kastar oss i säng. Dagen efter blir det hemfärd. Efter några timmars flygning når vi Sverige och några timmar senare kommer den där speciella känslan som du bara får när du varit på en riktigt, riktigt bra resa: Jag vill tillbaka nuuuu!!!



PS Det går rykten om att både T och K bestält det magiska Pecorinovinet till Sverige - jag är fett på om ni ska ta in en pall! DS

PPS Sedan tycker jag att T var spik på när det gäller beskrivningen av Uliassi - en mästerlig uppvisning i den så typiska italienska avvägningen av högsta klass blandad med en viss typ av "quick fix," hehe... DS