Sammanfattande provning med alla 2013 års viner från Caviste

Martin på Caviste bjuder in till en sammanfattande provning med alla viner som företaget sålt under 2013. Det innebär en provning av 13 lådor, 13 olika producenter och totalt sett 36 olika viner. Imponerande! Och som provare: hyfsat mastigt. Speciellt om du kommer tjugo minuter före stängning, eftersom jag försent insett att provningen krockar med kontorets julbord på Fjäderholmarna… Men men! För min del blev det således speedprovning. Men jag tror att jag hann igenom det mesta i alla fall.

Caviste lanserade sitt första vinpaket i november 2011 och har sedan starten levererat närmare 25 vinpaket. 25 lådor på två år ger en låda per månad, ett imponerande tempo. Varje lansering innehåller ett urval om sex flaskor, två eller tre olika viner. Lådan packas hos producenten och levereras direkt till köparen i Sverige. Självklart med alla skatter betalda.

Så, till ett uppdukat bord med energigivande tilltugg för att underlätta vinprovandet och instruktionen ”kom förbi och stanna i 10 minuter eller fem timmar” hugger jag in på de uppkorkade vinerna.

Sammanfattningsvis tycker jag att det var mycket givande att kunna prova alla vinerna samtidigt, för att se dem i sitt sammanhang. Om inte annat gav det en bra bild av Cavistes stil – viner i ett bra drickfönster och klart fokus på fräschör. Just friskheten och fräschören tycker jag var ett genomgående tema för 2013 års viner. Ganska syradrivna viner också. Samtidigt inga mainstreamviner – mindre producenter, alla med en egen stil, inget massproducerat. Personliga viner med massor av karaktär. Mycket trevligt.

Först ut, CAV0013 och Languedoc. Tre viner från Domaine Binet-Jacques, Appellation Faugères Protégée. Jag hugger in på Grande Réserve. Mycket skön sydfransk värme, inget surt och ogint. En viss kryddighet, men klart klunkvänligt. Mycket trevligt! Det här var nog det röda jag gillade bäst, det talade till mitt tycke och smak.

Vinerna i CAV0014, Ludovic Chanson, har jag faktiskt provat förut, se här för mina reflektioner då. Jag hugger därför direkt på CAV0015, med viner från Saint Joseph och Domaine Coursodon. En första sniff och – här var det hav å rutten tång! Fast på ett bra sätt. När väl tångdoften vädrats ur, ett mycket trevligt vin med bra balans och härlig frukt.

CAV0016, Georges Descombes, var inte riktigt min kopp, goda viner men lite för mycket syra och strävhet. Lite för friska skulle man kunna uttrycka sig. Deras Brouilly var dock riktigt god. CAV0017 lite champagne, som omväxling. Pehu-Simonet. Gott! Gillade den blåa bäst. CAV0018 - Domaine du Joncier. Gillade den här! Vi är tillbaka i sydfrankrike och jag börjar inse att jag gillar de här vinerna med mycket varm frukt.

CAV0019 – det alternativa Bourgogne! Först ut en aligoté, sedan en savvie från Bourgogne??? Delar av den här lådan har jag också provat förut, se här t ex.  Gillade den här lådan mycket.

Sedan vart det sisådär med anteckningarna och tiden. CAV020 – Chinon och Domaine Grosbois var helt ok, Chinon har jag ganska begränsade erfarenheter av. Cab franc måste vara rödvinets motsvarighet till gewurztraminer, fullständigt omöjlig att dölja i en blindprovning… CAV021 – Chablis från Patrick Piuze, mycket trevlig. CAV022, Domaine Vindemio Ventoux, verkar jag inte ha noterat något på.

CAV023 – Pierre Usseglio, Chateauneuf-du-Pape och Côtes du Rhône. De var väl fullt ok, men inte riktigt min kopp. Côtes du Rhônaren var dock skön! För källaren. CAV0024 – slut! Hade varit kul att prova Savart men jag antar att de tomma buteljerna säger allt. CAV0025, Clos Puy Arnaud, är årets sista låda. Helt ok!

Sammanfattningsvis, kul och inte minst informativ idé av Martin att hålla en sammanfattande provning av årets lanseringar. Vi ser fram emot 2014! Stort tack!

PS Skönt att se att det finns andra som inte tycker som en själv! Det är med stor behållning som jag läser Cs gästspel på Finare &Vinare, ”vinbloggandets svar på A.A. Gill,” även om jag inte håller med om allt. T ex CAV0013 och i synnerhet Grande Resérven, som jag tyckte var SKITGOD.

PPS Punkaren har också provat.

Dr. Bürklin-Wolf Wachenheimer Riesling Trocken och Commandaria St John

Återigen låter jag Frankofilen styra mina steg. Ett solskenspackat, nercabbat inlägg om Dr. Bürklin-Wolfs Wachenheimer Riesling Trocken får fingrarna att leta efter reserver i vinbudgeten (det här var innan hjulen trillade av vagnen). Jag drar korken ur vinet till våra fredagschirre och vi bänkar oss framför Alla är fotografer, som M1 och M2 letar fram på svtplay.

Holy Macaroni vilket solsken! Ganska kraftig sprits, makalös fräschör, stålvass syra, klunkvänligt till tusen. Det här var supergott! Vi lyckas spara en slatt till morgondagen och det blir lite mjukare, men inte så mycket. Klar rekommendation, om det nu finns några flaskor kvar.

Apropå klunkvänlighet så har en oväntad kandidat baxat sig fram till en tätposition: dessertvinet Commandaria St John. Så himla gott! Allt började med att jag återigen skulle laga Carl Butlers Engelsk Fruktkaka feat. Öhman och till det receptet behövs lite rött eller portvin. Efter viss tvekan inne på mitt lokala system högg jag en flaska Commandaria St John i stället för en halvflaska Churchills eller Kopke, som jag var ytterst nära att hugga. Tror att jag testat Commanderivinet tidigare, men osäker.

Hursomhelst – vi poppar. En ganska mörk doft, bränt men inte för mycket, ingen aceton. 15 procent, antar att det är där av egen kraft. I munnen är det förvånansvärt lättflytande, inte ett uns av kladdighet eller så. En ganska pigg syra håller allt på plats. Jag var rädd för att det skulle smaka Bristol Cream men istället – slankt, sött och MYCKET klunkvänligt! Jag köper mer.

Bourgognekväll med Johan Björklund och The Wineagancy på Magnusson Fine Wine

Onsdag kväll och vad passar bättre än att bege sig till Magnusson Fine Wine för att prova lite högoktanig Bourgogne? Thought so! Kvällens värdpar är Johan Björklund och Ann Gurgaz på The Wineagency, som visar upp några mycket trevliga delar av sortimentet.

Johan Björklund är ambassadörkocken som blev vinhandlare och restaurangägare i Beaune. Efter en framgångsrik kockkarriär sadlade han om till vinhandel och drev under många år en importfirma i London, Cave Cru Classé. Sedan återvände han till Bourgogne och startade upp en egen negociantverksamhet samt restaurangen och hotellet L’Hôtel de Beaune – ett vattenhål för vin- och matintresserade mitt i staden.

Johans vinhandlarfirma, Domaine & Sélection, ägde tills för en tid sedan en vingård i Meursault. Han äger också en del i Châteauneuf-du-Pape som produceras av Domaine Marcoux. Skötseln av Johans delar i vingårdarna utförs dock helt och hållet av vinodlarna.

För oss som även är grymt matintresserade kan det tilläggas att Johan Björklund är en av författarna bakom kioskvältarperfektionen Såsen är Godast! från tidigt 90-tal. Den, tillsammans med Tore Wretmans Festmeny från 1980, är grundbulten i all min matlagning. Så nu vet ni det.

Kvällens andra värd, The Wineagency med VD Ann Burgaz, är för övrigt årets vinimportör enligt Allt om Vin. Stort grattis!

Hursomhelst, dags för vin. Fram tills ganska nyligen var min inställning att vit Bourgogne var i princip odrickbart. Men det var bara min personliga uppfattning, mest för att jag har mycket svårt för fatade vita viner. Jag minns att runt 2005, då mitt vinintresse började ta fart, att jag köpte en del ganska dyra vita Bourgogner. Men de var så tokäckliga att jag hällde ut de öppnade flaskorna och skänkte bort resten till andra vinnördar, bara att väckas mitt i natten av telefonsamtal från dessa vinnördar som berättade hur fantastiska dessa viner var! De var alltså så fantastiska att de krävde nattliga telefonsamtal och jag fattade inget. Nåväl.

Men i våras var jag på den stora Bourgognedagen på Grand och med ganska stor tvekan lät jag mig övertalas att prova lite vitt. Det var något helt annat.

Borta var de tunga, jolmiga, överekade vinerna, nu var stilen lättare och med en fantastisk fräschör. Så det fanns hopp! Jag pratade om detta med en annan vinbloggare på Grand och han lyfte fram att förr ”fick de gärna vara lite oxiderade också.” Tack å lov är det helt borta!

Johan Björklund inleder med att berätta litet om sina viner och vinåret 2013. I stort ett helt ok år, men inga jättekvantiteter. Det var en sen skörd, och Johan lyfter fram att det inte finns något positivt med en sen skörd. Druvorna mognar inte nämnvärt mer samtidigt som risken för röta, skadeangrepp och annat otrevligt ökar. Tidig skörd är således att föredra.

Jag inleder med vitt från Domaine Leroux, en producent jag inte vare sig provat eller hört om tidigare. 2011 Puligny-Montrachet Les Champs Gain.

Vattenklar färg. Doften är – halleluja! Shit vilken doft! Oerhörd koncentration, vita blommor, renhet, mineral. I munnen är renheten, fräschören, koncentrationen i det närmaste total. Hur gott som helst! För första gången på mycket länge dricker jag ett vitt vin som på allvar kan utmana en riesling. Detta är helt klart ett av årets bästa viner, kanske årets godaste. Elegant, smakrikt, finess, koncentration, läskande… jag kollar prislistan – 995 kr flaskan. Ok. Hm.

Därefter hugger jag in på vinerna från Domaine & Selection och inleder med 2011 Puligny-Montrachet Les Caillerets från J-M Chartron.

Också oerhört läcker, fräsch, massor av sten och mineral. Kan också tänka mig att köpa på mig mer av den här!

Vi fortsätter med Puligny-Montrachet och J-M Chartron, fast denna gång Les Pucelles. Den går mer åt yllehållet, mer smakrik. Om de tidigare var stramare och eleganta är det här mer fylligt och smakrikt. Nyansskillnader, förvisso, men ändå.

Sedan 2010 Corton-Charlemagne, Didier Sieben/Johan Björklund. Också helt ok. Persikor, en ganska pigg syra. Gott! Sist ut i det vita startfältet är 2011 Bâtard-Montrachet, också från J-M Chartron.

Superläcker! Mer smak, inte så stram, mer smak. Snygga fat. Den här var också en klar kandidat till årets godaste vin! Dock, dubbelt så dyrt som Les Champs Gain. Men ack så gott!

Därefter rött och jag inleder precis som med de vita med en Domaine Leroux: 2011 Gevrey-Chambertin Champeaux.

En doft att dö för! Mörk, dov, jord, undervegetation, bär… my God vad gott det här var! Nästa vin är minst lika gott, om inte godare: 2010 Clos Vougeot Musigny från Domaine Gros Frère & Soeur.

Jordgubbar, mer skog, perfekt balanserat… men vilka fantastiska jordgubbar! Helt underbar.

Domaine & Selections Châteauneuf-du-Pape: 2011 Domaine Marcoux. Känns verkligen som katten bland hermelinerna, vilket också märks direkt. Massor av härlig sydfransk frukt. Gott!

Det vinet avslutar också de goda vinerna. Jag provar några röda från Chris Newman, 2011 Mazis-Chambertin och 2011 Bonnes Mares. Stängt, strävt, packat. Inte min kopp. Jag provar även lite 2007 Chambertin Clos de Bèze från Laurent Ponsot och 2000 Clos de la Roche, men samma sak där – inte min kopp.

Sammanfattningsvis, de vita var helt magiska. Domaine Leroux, fantastiska viner, helt underbara. 2010 Clos Vougeot Musigny från Domaine Gros Frère & Soeur – gigantisk. Jag njuter av den lilla buffén, samt smårätterna som rullas ut – snigelravioli, risotto, vaktel, fyller på av Domaine Leroux, kollar beställningslistan och i ett oövervakat ögonblick bränner jag 2014 års totala vinbudget på några få, ynka flaskor. Ge mig styrka!

Drick! av Alf Tumble

Det är med stor behållning som jag läser Alf Tumbles bok Drick! Allt började med att jag var uppe hos David och efter ett tag kom vi in på det här med litteratur och sedan var steget inte så stort till Drick! Väl hemma igen kände jag att jag ville läsa mer så jag köpte på mig ett ex, som blivit liggande tills för en månad sedan ungefär.

Annars är jag den förste att erkänna att jag är rätt sopig på att läsa vinlitteratur. I början av min karriär – vi talar tidigt 90-tal! – plöjde jag en del böcker och en och annan vinatlas. Men sedan hände inte så mycket mer. Kanske något att ta tag i helt klart.

Hursomhelst, jag tycker att Alf Tumble träffar precis rätt med den här boken. En allmän introduktion till vin, öl och sprit, skriven av en initierad och nyfiken person. Inga pekpinnar, allting goes. Modernt skriven. Det jag kanske skulle velat se mer av i boken är mer anekdoter och kanske mer personligt. Det är oftast det som vi vill läsa. Men jag antar att det är en ganska svår balansgång, blir det för personligt så är det lätt att tappa en läsare. Så för alla som vill ha en introduktion till vin, öl och sprit – läs Drick!

Ibland är det svårt att inte dra på smilbanden. Som när olika termer förklaras – här har vi någon som är insatt. Saknar dock Ekmonstret, men det kommer kanske i nästa upplaga?

Annars, bokens viktigaste summeringspunkter:

Glöm INTE champagne – måste finnas hemma och återigen: passar till allt.

Och på tal om saker som inte ska glömmas: öl! Alf Tumbles version av "...och för övrigt anser jag att Kartago ska förstöras" är just "GLÖM inte ÖLEN!" Det är ibland en övervikt för vin, ölen måste fram och återigen: passar till allt.

Grönt te: funkar utomordentligt bra som neutraliserare (här oolongte dock, men det är ju nästan grönt).

Och slutligen: Det är ALDRIG fel att korka upp en DRC – även om klockan är 04.00 och det är efterfest med polarna! Det är nog då den smakar som allra bäst. Så välkomna!

2001 Tokaji Aszu Tokajicum

Längst ner i källaren hittar jag en flaska tokaji. Lite osäker på hur den kom i min ägo, men ganska säker på att jag fått den någon gång 2005 eller 2006. Jag kan förvisso också köpt den i Köpenhamn 2005, efter ha firat midsommar i Skåne med A och Neil. Innan jag körde upp till Stockholm igen kände jag att jag ville ta en tur förbi den danska huvudstaden, mest för att återuppleva gamla minnen och kanske köpa på lite intressant vin.

Det kom att bli en intressant Köpenhamnsresa. Jag ramlade in på Illums Bolighus på Ströget som vanligt och fastnade – av alla ställen – i duntäcksrean (???) och kom ut med två duntäcken (???). De har jag dock kvar och ett använder jag dagligen. Sedan vandrade jag mellan vinbutikerna och köpte på mig lite intressanta saker. Väl tillbaka i Malmö noterade jag att jag varit i Köpenhamn i fyra timmar och gjort av med fyra tusen spänn. Kallt konstaterade jag att det kostade således 1000 kr/h att vistas i Köpenhamn. Intressant stad!

Hursomhelst. Den här flaskan kan ha följt med i det racet, om det nu inte var som så att jag fått den. Då och då har jag funderat på att korka upp, bara för att se hur innehållet blivit mörkare och mörkare. Men så nu i fredags kände jag att det var dags.

Tokajicum, ingen producent jag känner till och i ärlighetens namn tror jag inte att det är något stort vin. 5 puttonyos, d v s fem korgar torkade druvor per fat. Ganska sött med andra ord. Jag försöker hitta vad vinet heter, och tror att jag kommit sanningen närmare när jag läser raderna ”édes fehér borkülönlegesség.” En producent som heter Borkülönlegesség? Fullt möjligt, men det visar sig att ”édes fehér borkülönlegesség” blott betyder ”sött vitt vin från.” Aha! Ungefär som det turkiska vinet Beyaz, som var bland det äckligaste av de äckliga vinerna du kunde köpa på Systemet när det begav sig. Många år senare var jag själv nere i Turkiet och drack en hel del goda viner, men när jag kollade notan såg jag till min förskräckelse att det stod ”Beyaz” efter vinet. Fack!!! Har jag druckit Beyaz?!?! Men efter ett tag gick det upp ett liljeholmens att Beyaz betyder ”vitt.” Beyaz, varunummer 2881, odrickbart vitt vin från Turkiet.

Nåväl, vi krokar upp! Efter lite urvädring, förföriska honungs- och citrusdofter. Trots sina tolv år är vinet förvånansvärt fräscht, det är mycket friskt och inga tendenser till unkenhet. I munnen är det perfekt balanserat, sött helt klart men det finns en pigg syra som håller allt på plats. Inte det minsta kladdigt. Riktigt läskande faktiskt!

Mina erfarenheter av tokajer är tämligen ringa. Men det här var en mycket positiv upplevelse. Jag försöker hitta något sammanfattande, vad är det karakteristiska för det här vinet, för tokajer? De söta italienska viner jag druckit har oftast gått mot bokna äpplen, de finns inte här. Det är inte heller någon överdos av honung och bivax och annans som du kan hitta i söt riesling. Många unga söta viner som inte är gjorda på riesling tenderar att dra åt acetonhållet, vilket inte är så trevligt. Här fanns det lite aceton inledningsvis, men den försvann snabbt. På det stora hela är det elegans, snarare än tyngd som gäller.

Sammanfattningsvis: gott, läskande, välbalanserat, kanske inte så komplext men vad gör det? Det var supergott! Mer tokaj!

PS Som av en händelse har Niklas precis skrivit om tokaj,kul! DS 

Keller, några inledande räder mot Picard och Tim tre år (d v s champagne)