Middag på Reuben’s i Franschhoek

Torsdagskvällen avslutades med middag på Reuben’s. Var det gott? Absolut! Är det Franschhoeks bästa restaurang? Nej! Kommer vi gå tillbaka? Ja definitivt. Det var gott, det var trevligt, kanske inte så jättemysigt men helt ok.

Ett besök på My Wyn

Ja så har det äntligen blivit dags att berätta om vårt besök på My Wyn, detta Mecka för alla vinälskare! Tanken var att vi skulle ägna torsdagen och fredagen åt att köra runt i Franschhoek och Stellenbosch och dricka vin, och det hade börjat bra med lunchen på Tokara som överträffat alla förväntningar. Fantastisk lunch, kalasgoda viner, fantastisk utsikt!

Samtidigt var vi på semester så ingen stress. Inför fredagen hade jag bokat några intressanta besök så där fanns det en strukturerad plan, tanke, mening, styrfart och riktning. Men torsdagen var fortfarande lite i gungflystadiet. Lunch på Tokara, middag på Reuben’s. Däremellan skulle vi kunna hinna med något spontanbesök någonstans, och en vingård som jag hört väldigt mycket om var My Wyn, ”Franschhoek’s smallest wine cellar, the domain of a garagiste, or more grandly a boutique cellar.”

Historien bakom att vi valde pyttelilla och minst sagt pittoreska My Wyn istället för stabila kort som La Motte eller Boekenhoutskloof eller Thelema eller Moreson eller varför inte totalt överekade Glenwood??? var att stället hade höjts och höljts i ett rosarött romantiskt skimmer av Mr P (som är en känd vinkonnässör). Tydligen hade Mr P varit där i TRE timmar och My Wyn-folket hade bara hällt och hällt och de hade haft en fantastisk diskussion om vin, vinerna och om livet i största allmänhet och allt hade varit fantastiskt. Ända sedan jag hörde historien fanns således en liten lockelse att besöka stället, fast kanske inte tre timmar.

Jag hade mailat lite med Jacoline och frågat om de hade öppet, och det hade de. Så efter lunchen på Tokara åkte vi norrut igen, tillbaka till Franschhoek, för att göra ett spontanbesök. På kartan ser det ut som att My Wyn ligger i byn, eller i alla fall i utkanten.

Inte riktigt – stället ligger i skogen. Vi svängde vänster på huvudgatan i Franschhoek och sedan gick färden uppåt, tills det dök upp en leråker, en skylt pekade inåt leråkern och två rader plattor lagda med visst mellanrum som man förväntades köra på.

Å: Öh…vi har en Mercedes?

Jag: Perfekt, jag ser skylten! Sväng in här, på åkern!

Å: Hallå - Mercedes!?!?

Jag: Ja, jag vet! Nu blir det gott vin!

Ok, det blev en rätt bumpig färd över stenarna för vår stackars Mercedes och vägen svängde än hit och än dit och det blev brantare och brantare. Mercedes i all ära, men byggda för sydafrikanska dirt roads är de inte! Till slut kom vi fram till två hus och vi parkerade. Genast sprang två ENORMA Dobermanns fram och vakade runt bilen. Äsch! De ser inte så farliga ut! Jag gick ut och hundarna kom fram och nosade. De var ju snälla!

Men grannen var inte lika snäll. Hon förstod att vi skulle till My Wyn och förmodligen hade vi parkerat lite för nära hennes tomt, så vi blev bryskt tillsagda att parkera lite längre fram. Ok, vi fixar. Lite senare kom Johan, ena hälften av My Wyn fram och bjöd in oss till provningsrummet…

…Som visade sig vara beläget på husets stora balkong, med fantastisk utsikt över hela dalen! Jättemysigt. Johan langade fram en lista på deras viner och började korka upp. Först några flaskor mousserande, sedan vitt, sedan rött.

Efter ett tag märkte vi att strömmen av viner var massiv och konstant. Johan korkade upp mer och mer vin, och vi fullkomligen överöstes med olika viner!

Men…

Men…

Nja så där värst goda var de inte! Sorry P! De första mousserande var sådär, några bra. Ok den sista var jättebra! De vita var… inte så goda. De röda var… tokpackade och ganska stängda. Jag var rätt nyfiken på deras Cab Fronk men den var så sträv och stängd att det inte gick att göra någon bra bedömning. Jag såg hur Å led mer och mer och det var väl kombon: blivit tvingad att köra upp Mercan på den eländiga vägen och sedan alla dessa totalt odrickbara viner… Huga!

Jag skulle gärna ha tagit med mig ett par flaskor hem till Sverige och lagra några år men det gick inte. Slutligen korkade Johan upp deras fortifierade, och här ropade vi båda rakt ut – den tar vi, nu åker vi!!!

Sagt och gjort. Jag stödköpte några flaskor Cab Fronk och den fortifierade, när jag vände mig om satt Å redan i bilen. ”Vänta på mig!” ropade jag! ”DU betalar för de här vinerna med DINA pengar!!!” fick jag till svar.

Nåväl. Vi rullade ner för åkern och in i Franschhoek igen. Checkade in på vårt lilla guest house – Le Petit Paris – och tog det väldigt lugnt ett par timmar.

Sydafrika, dag 3: Över bergen till Franschhoek och lunch på Tokara

Torsdag morgon och dags för förflyttning. Två nätter i Hermanus kändes precis lagom, stan är ju ganska liten så även om det finns mycket att se runtomkring (kräver i och för sig att du är intresserad av något av följande: valar, vin eller golf) så finns det inte så mycket att göra i själva stan. Utbudet av restauranger är inte heller så värst spännande, med undantaget Barefoot Cook som vi tyckte levererade väl över förväntan.

Så, på torsdagen blev det förflyttning norrut till Franschhoek, där vi skulle bo i två dagar! Vi funderade ett tag på att köra omvägen via Graham Beck, och det hade säkert funkat, men vi var lite osäkra på om de hade lunch eller inte. När de väl svarade på email skrev de att de inte hade lunch, men att vi kunde få en ost- och charktallrik till provningen. Fast, utan ordentlig lunch skulle vi vara tvungna att gå upp svintidigt för att sedan kunna vara nere i Franschhoek lunchtid. Så vi hoppade Graham Beck.

Istället bokade vi lunch på Tokara kl 13. Ett klokt beslut tänkte vi, det gav oss ett hyfsat stressfritt alternativ där vi kunde inleda torsdagen med lite skön träning och stressfri hotellfrukost. Jag begav mig ner mot Bientang’s Cave (en misstänkt turistfälla som vi för övrigt hoppade) och sprang upp och ner för trapporna i en halvtimme. Å gjorde annan träning. Kändes skönt att äta lite French Toast med honung efter det!

Nåväl – vi checkade ut och körde iväg. Färden norrut var vacker, först böljande gröna kullar och sädesfält. Därefter berg och blandade hårnålskurvor. Vackert och maffigt! Efter toppen stannade vi till vid utkiksplatsen där vi hade en magnifik vy över dalen och lilla sömniga Franschhoek. Vi stannade dock inte till i Franschhoek utan fortsatte ner mot Stellenbosch och Tokara.

Vilket otroligt vackert ställe! Vi blev helt betagna. Tokara ligger så otroligt vackert uppe på en kulle, på den västra sidan av Helshoogtepasset. Framför oss låg hela slätten och delar av Stellenbosch syntes. I fjärran kunde vi se konturerna av höga berg, kanske Table Mountain?

Vi anmäler oss och leds ut till den stora inglasade verandan. Det visar sig att vi har fått restaurangens bästa bord – precis längs fram! Helt underbar utsikt.

Först lite gott bubbel – Tokaras egna. Sedan mat, vi är hungriga så vi tar in förrätt, varmrätt och dessert. Väldigt, väldigt gott. En riktig matupplevelse och en given rekommendation till alla som vill äta gott i Kapstaden!

På väg ut köper vi med oss en flaska Tokarabubbel som senare får följa med hem till Sverige. Mätta och belåtna styr vi kosan tillbaka till Franschhoek för ett intressant vingårdsbesök på My Wyn – men det är en annan historia!

Middag på the Barefoot Cook

Några timmar senare var vi hungriga igen och då hade vi bokat middag på the Barefoot Cook, som låg ett par kvarter ovanför hotellet. Vi hade gått förbi stället strax efter vi kom tillbaka från valarna, så vi visste var det låg. En jättemysig liten restaurang!

Vi åt både förrätt, varmrätt och dessert. För att vara en liten restaurang i sömniga Hermanus var maten riktigt bra! Allt sköljdes ner med Rust en Vrede Cab, som var kalasgod. Dit måste vi åka, utropade vi!

Nåväl. Det hade varit en lång dag med massor av intryck. Valarna, Newton-Johnson, Creation Wines, Barefoot Cook. Mätta och belåtna vandrade vi tillbaka till hotellet och somnade direkt. Torsdagen skulle inledas med någon form av träning, sedan skulle vi åka över bergen till Franschhoek.

Besök på Newton-Johnson och Creation Wines (inklusive femrätterslunchen såklart)

Valarna avklarade! Vi promenerade tillbaka till hotellet i rask takt längs strandpromenaden. Klockan hade blivit lunchtid, så egentligen borde vi ha parkerat oss på torget i Hermanus och ätit en stadig lunch och inte gjort så mycket mer den dagen. Men vi kände oss lite äventyrliga och jag var sugen på att besöka Creation Wines och kanske någon av de andra vingårdarna i dalen. Just den här dalen – Hemel en Aarde – himmel och jord – är lite speciell då kalla sydliga vindar blåser rätt upp i dalen och kyler ner druvorna, vilket gör att det är fullt möjligt att göra kvalitetsviner på pinot noir här (och vem gillar inte en schysst pinne?).

Innan vi åkte hade jag i vanlig ordning hängt på lite olika chattforum på internet (exempelvis finewines.se) och flera hade rekommenderat både vinerna och lunchen på Creation Wines. Därför, när vi kom tillbaka från valäventyret bokade jag lunch kl 14 på Creation. Så, ingen rast ingen ro, vi hoppade in i vår ride och körde upp i dalen.

Det finns ju som sagt flera vingårdar att välja mellan, exempelvis Hamilton Russell, Bouchard Finlayson, Ataraxia… Hamilton Russell hade väl varit det naturliga valet eftersom det var min första upplevelse av Hemel en Aarde och dessutom ett kalasgott vin, men av oklara anledningar var jag faktiskt mest sugen på Newton-Johnson – också kalasgoda viner, btw!

Hemel en Aarde är en fantastiskt vacker dal, och ganska grön också. Vi körde på och efter lite blandade svängar såg vi skylten till Newton-Johnson och körde av. En ganska slingrig dirt road tog oss uppåt till själva provningshuset, och väl där upptäckte vi att vi hade en fantastisk utsikt över hela dalen. Riktigt breathtaking! Nåväl, vi steg in och blev omhändertagna av en trevlig pourer.

Vi tog såklart inga noteringar, men vinerna var riktigt smarriga (tyckte jag). Lite paradoxalt gillade jag mest vinerna från andra druvor än just pinot noir… skumt! Men men. Vi köpte på oss lite viner, hoppade in i bilen igen och körde vidare upp mot Creation Wines.

Här var det dags för nästa dirt road som var i sämre skick än Newton-Johnson! Ahhhh tänk på vår ride va! Men väl framme – vilken utsikt! Vilket otroligt vackert ställe! Själva restaurangen och provningsrummet var modernt, fräscht, futuristiskt och superinbjudande. Vi fick vårt bord och tittade på menyn, men ganska snabbt kom vi fram till att vi ville ha femrätterslunchen med tillhörande vinpaket. Å erbjöd sig att köra tillbaka, ett erbjudande jag tackade ja till, så istället för total spottning blev det lite spottning.

Först en vanlig savvie som var mer än helt ok, sedan en savvie-semillonblandning som var helt magisk. Ah den var god!!!  Fullmatad med tydliga savviedofter som gräs, krusbär, vinbärsblad och till det en läcker fyllighet. Kalasgod!

Ja sedan var det lunch och det kom in en massa rätter och en massa vin och vi åt, drack och spottade. Vinerna var jättegoda och det var merlot, pinot noir, chardonnay, grenache och allt möjligt, har inte riktigt koll. Maten däremot vet jag mer: först en ammis med passionsfrukt, yoghurtmousse, äpple, fänkål och nasturtium (krasse typ). Sedan rimmad Hake (kummel?), löktagliatelle (supergott!), någon picklad alg av något slag, gurka, emulsion på citrussmör. Vi fortsatte med exotisk svamp, lök, tryffel, potatis, oregano. Därefter lamb loin – vad det nu är? Lammryggbiff? Vidare Curry Dukkah, grissida, atchar och koriander och allt avslutades med en mandelmördegskaka med namelaka och krusbär. Till det fick vi hibiskus. Allt var supergott och TACK till alla er som rekommenderade stället!

Efter sedvanlig shopping hoppade vi in i vår ride och rullade ner till Hermanus igen där vi slappade ett par timmar innan det var dags för middag.

Save the Whales!

Onsdag morgon och dags för att kolla på valar från båt! En av anledningarna till att det blev november och inte mars var att vi var sugna på att se valar nere i Walker Bay, och valsäsongen är mellan juli och november. Valarna migrerar upp från kallare områden under just den här perioden för att föda sina kalvar, och Walker Bay är en av favoritplatserna. Vi skulle således komma dit i slutet av säsongen, men vi räknade kallt med att det skulle finnas åtminstone några slöa valar som inte pallat simma neråt riktigt ännu (simmar valar förresten?).

Nåväl. Ingen av oss hade heller sett valar tidigare och eftersom det inte blev någon safari på den här resan kände vi att valskådning kunde vara ett spännande och intressant substitut. Visserligen kunde man se valarna från land, men vi ville komma nära för att se bättre. Just de vanligaste valarna härnere – Southern Right Whale eller Sydkapare som de heter på svenska – lär också vara hyfsat nyfikna, så de simmar gärna fram till båtarna (tendensiöst säljargument men vi var hyfsat lättköpta).

Det finns väl ett tiotal firmor i Hermanus som arrangerar guidade båtturer till valarna och de flesta har mellan fyra och fem i betyg, så vi valde SouthernRights Charters lite på måffå. Det blir säkert bra, tänkte vi – man behöver ju inte söndergoogla allt. Det finns säkert någon marin myndighet i Sydafrika som regelbundet kollar båtars sjöduglighet och dess besättnings förmåga att skilja mellan dikt och verklighet. Vilken nytta gör ett helt skrov när du hör kaptenen ropa ut ”kolla, sjöjungfrur på babord sida!”?

Jag hade såklart hört mig för lite om valskådning på Facebook och flera rekommenderade faktiskt sjösjukepiller. Jag brukar inte drabbas av sjösjuka, men det är väl inte något du ska leka alltför mycket med. Så innan vi åkte från Sverige hade Å köpt på sig ett litet lager av tuggummivarianten.

Hursomhelst! Vi vaknade utvilade på onsdagsmorgonen, åt en stabil hotellfrukost och gav oss iväg. Southern Rights Charters låg borta vid hamnen och vi valde att gå dit, vilket tog en halvtimme ungefär. En skön promenad i det sköna försommarvädret – just det, den här dagen var betydligt varmare och molnfriare än den kalla gårdagen. Någonstans mitt på började vi tugga på de äckliga sjösjuketuggummina men det var säkert bra, intalade vi oss.

Väl på plats betalade vi och sajnade bort alla rättigheter och därefter fick vi en liten föreläsning om valarna och den forna valjakten och lite annat allmänt om vad vi kunde förvänta oss. Hur många turister kunde vi varit som skulle med? Ett femtiotal kanske. Jag hörde röster på flera språk, bl a engelska, holländska och lite svenska. Sedan pratade de på om själva båten där vi fick instruktionen ”håll alltid i relingen eller i något annat handtag – gå inte runt på båten utan att hålla i något!” Öh… va? Men båten flyter väl i alla fall? ”Och om ni vill ha flytväst, det är lugnt, säg bara till!” Yes – ni antog rätt – vi var de första som anmälde oss. Visserligen är vi svenskar notoriska för att släppa på allt utomlands men vara på Atlanten utan flytväst – där går gränsen!

Den här säsongen hade tydligen varit jättebra, det hade funnits väldigt mycket val. Vi hade lite tur också, dagarna innan hade turerna varit inställda p g a för hög sjögång. Jag minns inte så mycket av vad de sa, förutom att tydligen används olja från val i satelliter, vilket jag inte kunnat verifiera men men.

Dags för avfärd! Vi klev på båten, fick våra flytvästar och placerade oss ute på däck. Det visade sig att det var en katamaran, så den gick jättefint i vågorna. Jag trodde de skulle köra rakt ut tills land inte sågs mer, men det visade sig att vi skulle tvärs över bukten. Här var stranden skyddad och det var här valarna höll till. Det tog kanske en halvtimme att köra dit och under tiden njöt vi av vinden och värmen.

Och sedan var det dags för val! Båten stannade och rakt fram såg vi en mamma med kalv. Mäktig känsla! Vilka stora djur! Vi såg inga som hoppade, men däremot gott om stjärtfenor och valar som kom upp till ytan. Riktigt, riktigt maffigt. Båten körde runt ett tag så vi fick se en del. Till sin hjälp att hitta valarna hade besättningen en drönare, som även filmade. Kul att se på efteråt!

Efter att ha sett oss mätta på val åkte båten tillbaka till hamnen. Vi hade inte förväntat oss något, men besättningen delade ut mindre chipspåsar som vi tryckte i oss. Gott! Fast - jag min nöt hade såklart inte tänkt på att ha solkräm på mig (det regnade ju igår?) så tre timmar i solen, på havet, hade satt sina tydliga spår. Enligt vissa (totalt inte sant) hade jag blivit erbjuden solkräm men tackat nej… (inte en korrekt återgivning av historien). Aj aj aj! Nåväl, det gick väl över…

Efter tre timmar var vi tillbaka i hamnen och en halvtimme efter det var vi tillbaka på hotellet. En riktigt mäktig upplevelse – SAVE THE WHALES!