Irrfärder i Sidewaysland: You have arrived

Låt mig få berätta vidare om mina erfarenheter av att utforska sauvignon blanc. Våren 2006 hade jag haft min provning, med sjölagrat vin och med Brandervinet, som I hade tagit med sig från San Francisco. Sedan hände väl inte så mycket på SB-fronten, jag inhandlade några av Dagueneaus 2004 Silex och Pur Sang när de kom till bolaget och la in i källaren.

Hursomhelst, i april 2008 följde jag med en god vän till Kalifornien. Min gode vän skulle på coachingkonferens i Westlake Village, norra L.A., och även hälsa på sin bror som gjorde praktik på Goodby, Silverstein, & Partners i San Francisco. Jag följde med för lite semester. Efter en dag och natt i SF körde vi ner på ”ettan” mot Los Angeles. Vi passerade en massa trevliga småorter och jag ska inte tråka ut er med alla detaljer, men framåt kvällen kom vi ner till Westlake efter en mycket trevlig bilfärd.

Dagen efter började konferensen och jag satte mig i bilen för att köra norrut. Första stoppet var naturligtvis Brander som jag gärna ville besöka. Adressen kollade jag upp på hotellet innan avfärden: 2401 Refugio Road, Los Olivios.

Problem dök dock upp direkt: GPSen hittade inte den adressen. Jaha, now what? Jag provade att ta bort Los Olivos – då funkade det. ”Kör norrut!” var första instruktionen. Det verkade ju stämma, så jag körde norrut.

För er som inte varit i södra Kalifornien kan jag berätta att det är ett underbart landskap. Böljande, gröna kullar. Här och var lite bondgårdar. Gröna ängar, här och var lite odlingar. Kronärtskockor en masse. Blått hav visar sig då och då. Jag körde på.

Efter några mil på motorvägen skulle jag ta av till höger. Oceanen låg precis till vänster, på min högra sida tornade bergen upp sig. Jag tänkte att, det är väl klart: vin växer ju i sluttningar och på högre höjder…

Den nya vägen var påtagligt smal och ringlade vackert in i en liten lövträdskog. Trädens kronor bildade tak över vägen och det var lite trolskt faktiskt. Jag började undra hur lastbilarna som skulle frakta vinet från vingården klarade detta, men de var väl skickliga förare helt enkelt. Jag körde vidare, GPSen manade på och räknade ner: ”du är på rätt väg, snart är du framme!”

Efter ett tag började vägen smalna av ännu mer och det började gå uppför. Jag började så smått misstänka att något var fel, men GPSen hade ju räddat oss tidigare så det var nog rätt på något sätt. Bebyggelsen avtog helt, från att ha sett utspridda hus vid avtagsfarten vid motorvägen var det nu bara skog. Eller bush, snarare. Vägen blev också bara smalare och smalare, nu tillät den knappt möte.

Sedan blev det så brant att vägen gjorde serpentinsvängar. Nu började jag på allvar misstänka att jag var helt fel – men det här var kanske en genväg över berget? Jag letade förklaringar i takt med att lutningen ökade. Samtidigt räknade GPSen ner: 10 miles kvar, 5 miles kvar, 2 miles kvar… Jag var alltså nära?

Nu började även några hus dyka upp – några rancher passerades. Jag såg ut – jag var nära toppen av berget och hade en vidunderlig utsikt över landskapet och oceanen. 600 yards, 400 yards, 200 yards… låg verkligen vingården här uppe?

Slutligen förkunnade GPSen: ”2401 Refugio Road on your right side. You have arrived.” Jag kollade till höger: ett brant stup ner. Jag var alltså helt fel. Var fan var jag och var låg den där förbaskade vingården???

2004 Le Stanze Poliziano

Efter viss tvekan har jag kommit fram till att det är nog bara att erkänna rakt av: Jag älskar korv! Wienerkorv, bratwurst, chorizo, salsiccia, lammkorv, du namnger det. Därför är jag mycket glad över att vi har upptäckt en liten korveria här i DC.* En walesare och en irländare blir tillsammans Taylors and Jones, Hantverkargatan 12. De har fått bra uppmärksamhet i media, bl a Lisa Förare Winbladh & Co samt DN har skrivit om dem:

http://taffel.se/artiklar/taffelhjaltar-taylor-jones

http://www.dn.se/mat-dryck/reportage/korven-tar-plats-i-finrummet-1.798703

Med förväntansfulla steg marscherar vi därför raskt mot Hantverkargatan 12. C har varit där förut, för mig blir det premiär. Vi var väldigt sugna på korv, men målet för idag är T&Js fantastiska lammburgare som C köpte med sig förra gången.

Jag har aldrig smakat så goda lammburgare.

Så viss besvikelse möter oss när det visar sig att halva Kungsholmen varit där före oss på lördagsmorgonen och köpt alla lammburgare och nästan all lammkorv! För att citera Mr Navorski i The Terminal, Mungamo! Kvar finns lite merguez, som vi tröstköper. Samt lite Duck and Orange-korv och en superhärlig cheddar. Where else ska man liksom köpa sin cheddar, eh? Samtidigt får vi rådet att ”viell ni ha lamb till Poesken er det hoege tied att bestelle no.” Det kommer vi definitivt att göra!

Men innan vi begav oss till Hantverkeregaten twelve korkade vi upp 2004 Le Stanze Poliziano. Jag vet inte om vinet kvalar in som en ”Supertoskanare,” men det följer iaf den supertoskanska idén: Gör ett högkvalitativt bordeauxblendvin i förbjudet område. Vi häller upp en slatt.

Ur glaset, på en meters håll, känner jag doften av björnbär. Vi sniffar. Vilka fantastiska bär! En enastående cab – björnbär och svarta vinbär dominerar först. En liten sipp avslöjar ganska rejäla syror. Jag hinner tänka, "fan, kan folk sluta göra sura viner?!?!" Vi dekanterar och beger oss till Taylors & Jones.

Efter några timmars bokslutsarbete, bokläsning och mediterande steker vi merguez och grön sparris och svänger ihop en champinjonsås. Vi återvänder till Le Stanzen. Bären finns kvar, nu har även blyerts och cederträ tillkommit. De inledande ganska vassa syrorna har lagt sig, perfekt. C sammanfattar det hela: Skitgott! Jag kan bara instämma. Kanske inte värdens bästa kombo till merguez, men då de var ganska milt kryddade funkade det fint. Vinet var dock utmärkt till champinjonsåsen och utmärkt till osten.




*Default City, d v s Stockholm…

På havets botten

Våren 2005 börjar så mina planer på en utvecklande sauvignon blancprovning ta form. Jag har beslutat att den ska hållas om ett år, d v s våren 2006. Detta för att jag börjar bli övertygad om att sauvignon blanc trots alla förmaningar ändå ska lagras lite. Så jag köper ett gäng trevliga sauvvis, Vergelegen Reserve, Villa Marias Peter Jackson, samt några till. Plus att jag har min Brander sedan tidigare.

Men för att riktigt dubbelkolla att sauvignon blanc verkligen mår bra av lite lagring tänker jag göra ett litet experiment. Ett alternativ är ju att jämföra två årgångar, men det blir ju inte riktigt rätt. Även kom du väljer ett land med minimala årgångsvariationer finns de ändå där, som ett störande osäkerhetsfaktor. Jag behöver därför ett referensvin: Två flaskor, likadant innehåll, olika utveckling.

Vid lagring av vin brukar lagringstemperaturen lyftas fram som den mest avgörande faktorn. Ju lägre temperatur, desto mindre aktivitet i vinet och desto mindre utveckling. Min plan blir därför att köpa två flaskor av samma vin, lägga det ena i garderoben och det andra på ett kallt ställe. Men var? Inte utomhus, temperaturen ska ju helst vara relativt konstant. Någon vinkällare/vinkyl har jag inte. Vanliga kylskåpet? Nja, det är väl lite för mycket vibreringar för att det ska vara bra för vinet. Det ska ju ligga där i ca ett år.

Men så slår det mig: På havets botten, såklart! Fast var? Simma ut i Årstaviken och sänka ner en flaska där någonstans? Jag letar lite bland alternativen, men så slår det mig: N och N bor ju ute vid en sjö, de har egen brygga, kanske där? Efter lite rekning besluter jag mig för det. Sagt och gjort: N & N invigs, smått fnittrandes i planen och vinet (det blev Gibsons med skruvkork från NZ) lindas in i folie och sänks ner på ett par meters djup, fastknutet till bryggan med ett snöre.

Ett år går, jag hinner åka till London och köpa ytterligare ett par flaskor. Jag bjuder in ett tiotal vänner till provningen som hålls gemensamt av mig och T. Vinerna provas blint. Sjölagringsvinet sparas till sist, som en ”bonus.” Vi provar vinerna och har en mycket trevlig provning. Vinet från Brander visar sig vara precis lika god som utlovats, gott om alla karaktäristiska sauvignon blancdrag men mycket välbalanserad och elegant. Inte så svulstig som Nya Zeeländarna!
Sedan är det dags för min ”bonus.” Vinerna hälls upp och serveras samtidigt.

Små nyansskillnader. Är det olika år, frågar några. Närapåliggande vingårdar? Innan sanningen avslöjas ber jag om en liten omröstning och det visar sig att vinet som legat i garderoben, som därmed utvecklats mer, vinner en knapp poängseger. Små skillnader, men det upplevdes som mer utvecklat och ”godare” helt enkelt. Triumf! Efter provningen vandrade några av oss bort mot Sardin för att äta lite middag Jag myste hela kvällen efter en mycket trevlig provning och flera vinerfarenheter rikare.

Irrfärder i Sidewaysland: Prolog

Efter en hel del funderande har jag kommit fram till att det började på en gräsplätt i Nacka Strand, Midsommarafton 2004. Picknick i det gröna med alla tillbehör (dock bra väder?) Till dess hade jag alltid och kraftfullt tokratat sauvignon blanc. Min sinnebild av druvan var att den endast var kapabel att producera sura och högst intetsägande viner. Något för självplågare, typ. Varför dricka surt vin när det fanns gudomlig riesling bara runt hörnet???

Men där på gräsplätten fick jag en av mina i modern tid häftigaste vinupplevelser. Jag blev bjuden på ett vitt vin av kära vänner och tillika vinnördar P & T. Det var fantastiskt, det smakade så ofantligt fräscht! Jag hade inte smakat något så fräscht vin förut. Svarta vinbär, vinbärsblad, citrus, krusbär en masse. Vad var detta?!?!

Det var ju sauvignon blanc från Sydafrika. Vad det hette kommer jag ironiskt inte ihåg, men där på gräsplätten började en kärlekshistoria som pågår fortfarande. Jag insåg att de sauvignon blancviner jag försökt dricka under min studietid i Lund var alldeles för billiga och därav sura. Sedan, och det är väl en parentes i sammanhanget, tror jag att människan antingen har en smakpreferens mot syrligt eller mot sött. Jag har nog mot sött, vilket under många år dolt min tvättbräda… ;-)

Ok, kom till saken! Jag började utforska sauvignon blancviner. Läste på, köpte och konsumerade. Mest blev det Sydafrika, Nya Zeeland och USA. Inte så mycket Loire, av någon konstig anledning. Någonstans i bakhuvudet började det formas en tanke om att hålla en provning, vilken SB-stil gillar jag?

En annan upptäckt var att gängse uppfattning när det gäller lagring av sauvignon blanc inte kanske var helt korrekt. Conventional wisdom stipulerade att SB knappast ska lagras, de ska drickas unga! Fair enough, det köper jag. Men då jag vid något tillfälle drack en Vergelegen Reserve kände jag att den inte var riktigt klar, den skulle absolut vinna på att ligga till sig ett tag.

Sedan skulle min goda vän I till San Francisco i affärer. ”Ska jag köpa med något?” Vilken chans! Funderade länge på någon kalifornisk cab, men så fanns ju det här med sauvignon blanc också. Letade bland artiklar och annat och började höra talas om en liten vingård som hette Brander. Denna vingård Brander producerade både rött och vitt, men var speciellt stolta över sina sauvignon blancviner. Bl a gjorde de en ”all natural style:” jäsning, ståltank, flaska. Inget tjafs. Från att ha varit en average, middle of the road, middle class hade man under 2003 lyckats fantastiskt med sin Sauvignon Blanc ”au Naturel.” Wine Spectator delade ut 90 poäng och många andra var lyriska.

“Delivers a focused beam of tart citrus, green apple, grass and passion fruit flavors. A tight core of concentration bodes well, with tangy grapefruit and nectarine tones that stay lively through the finish.” (WS)

http://www.brander.com/
http://www.brander.com/press.html

Sedan att de har humor också gjorde ju inte saken sämre, t ex att döpa ett rosévin till Chateauneuf du Pink…

Hursomhelst, jag kände mig som Tjuren Ferdinands besökare. ”Honom ska vi ha!” Problemet var bara att 2003 Brander Sauvignon Blanc ”au Naturel” var väldigt slutsålt. Men skam den som ger sig och efter en del letande hittade jag en liten Kalifornienbaserad Internetleverantör som hade kvar några flarror.

http://www.hitimewine.net/

Kan varmt rekommenderas! Efter lite mail- och faxkorrespondens ordnade det sig som så att de levererade två buteljer till Is hotell och I tog säkert med sig dem hem till Sverige.

Så nu är det våren 2005 och jag har bestämt mig för att hålla en Sauvignon Blancprovning våren 2006, detta för att jag behöver köpa in fler intressanta viner och för att dessa även ska hinna ligga till sig något. Men nu hade jag iaf minst en SB av mycket bra klass.

2004 Jesuitengarten Forst Riesling Gewächs Trocken

Det är väl inte mer är rätt att en riesling får inleda själva vinbloggandet. Ikväll dricker vi 2004 Jesuitengarten Forst Riesling Gewächs Trocken. Inhandlad på bolaget för någon vecka sedan, var inne och letade efter Dönnhoffs Hermannshöhle eller Emrich-Schönlebers torra GG. Då inget av dessa fanns fann jag min tröst i lite annat gott, som kvällens vin t ex!

Först en disclaimer: kära läsare, jag ber om att få återkomma med bättre noteringar med tiden som mina sinnen och mina uttrycksmedel förbättras. Ha överseende med mina tillkortakommanden, please!

Så nu till vinet. En första sniff och min Volvo sparkar mig i ansiket. Diesel! Perfekt! Vi smakar. C är stormförtjust. Själv är jag mycket nöjd, ett mycket gott vin. Senare, när jag har bättre möjlighet till att fokusera på vinet, tycker jag att den saknar lite av den syra som man skulle kunna efterfråga. Drick snart m a o. Det gör att vinet kan uppfattas som något obalanserat... Men men! Det var mycket gott.

http://www.systembolaget.se/SokDrycker/Produkt?VaruNr=98992&Butik=0&SokStrangar=

PS Vi sparar en slatt och provar dagen efter. Dieseldoften finns kvar, kanske inte lika len som förut. Lite exotiska frukter har tillkommit, men vinet känns lite plattare idag. Så sammanfattningsvis, ett jättegott vin, men jag kommer nog inte springa till bolaget på måndag... DS

Bloggroll

Tänkte som första egentliga åtgärd göra en liten lista på bloggar som jag följer, en del oftare och en del mer sällan. So here it goes, utan inbördes rankning!

(Hm, ok lite inbördes blev det iaf eftersom jag skrev ner dem från minnet och då finns det ju någon form av sublim rankning, kanske...)

Egentligen hade jag inte tänkt att kommentera bloggarna, men när det gäller Finare & Vinare har jag svårt att låta bli. En mycket trevlig blogg, väldigt informativ, väldigt skönt skriven. Det är alltid en njutning att läsa era inlägg!


http://www.vinare.blogspot.com/

http://www.frankofilen.blogspot.com/

http://nettareegioia.wordpress.com/

(vet inte riktigt hur detta ska uttalas, men jag provar ett "nättare och go'are," då med lite götebosskt uttal...)

http://www.mmm-vin.blogspot.com/

http://www.drucket.blogspot.com/

http://vineuse.blogspot.com/

http://vinogram.blogspot.com/

http://johan-p.blogspot.com/

http://konjaren.blogspot.com/

http://vintresserad.blogspot.com/

http://miseenbouteille.blogspot.com/

http://msvin.blogspot.com/

http://godavinare.blogspot.com/

http://docwine.blogspot.com/

http://minaviner.se/

http://caferotsunda.blogspot.com/

http://mina-vinare.blogspot.com/

http://madaboutmadeira.blogspot.com/

http://portugisiskt.blogspot.com/

http://vinotinto.wordpress.com/

http://www.bkwine.com/ (förmodligen Sveriges rörigaste vinsida!)

They sausage themselves!

...skulle man kunna säga om kallingar som korvar sig under jeansen. Precis som rödtjut blir red scream. Detta är en blogg om vin - rött vin och riesling, samt sauvignon blanc. Och Champagne såklart. Därtill mat, historia, språk samt lite annat. Välkomna!

And, therefore, as a free man, I take pride in the words, Ich bin ein blogger!

PS För intresserade av urban myths, kolla gärna

http://de.wikipedia.org/wiki/Ich_bin_ein_Berliner

återigen, välkomna! DS