Irrfärder i Sidewaysland: You have arrived

Låt mig få berätta vidare om mina erfarenheter av att utforska sauvignon blanc. Våren 2006 hade jag haft min provning, med sjölagrat vin och med Brandervinet, som I hade tagit med sig från San Francisco. Sedan hände väl inte så mycket på SB-fronten, jag inhandlade några av Dagueneaus 2004 Silex och Pur Sang när de kom till bolaget och la in i källaren.

Hursomhelst, i april 2008 följde jag med en god vän till Kalifornien. Min gode vän skulle på coachingkonferens i Westlake Village, norra L.A., och även hälsa på sin bror som gjorde praktik på Goodby, Silverstein, & Partners i San Francisco. Jag följde med för lite semester. Efter en dag och natt i SF körde vi ner på ”ettan” mot Los Angeles. Vi passerade en massa trevliga småorter och jag ska inte tråka ut er med alla detaljer, men framåt kvällen kom vi ner till Westlake efter en mycket trevlig bilfärd.

Dagen efter började konferensen och jag satte mig i bilen för att köra norrut. Första stoppet var naturligtvis Brander som jag gärna ville besöka. Adressen kollade jag upp på hotellet innan avfärden: 2401 Refugio Road, Los Olivios.

Problem dök dock upp direkt: GPSen hittade inte den adressen. Jaha, now what? Jag provade att ta bort Los Olivos – då funkade det. ”Kör norrut!” var första instruktionen. Det verkade ju stämma, så jag körde norrut.

För er som inte varit i södra Kalifornien kan jag berätta att det är ett underbart landskap. Böljande, gröna kullar. Här och var lite bondgårdar. Gröna ängar, här och var lite odlingar. Kronärtskockor en masse. Blått hav visar sig då och då. Jag körde på.

Efter några mil på motorvägen skulle jag ta av till höger. Oceanen låg precis till vänster, på min högra sida tornade bergen upp sig. Jag tänkte att, det är väl klart: vin växer ju i sluttningar och på högre höjder…

Den nya vägen var påtagligt smal och ringlade vackert in i en liten lövträdskog. Trädens kronor bildade tak över vägen och det var lite trolskt faktiskt. Jag började undra hur lastbilarna som skulle frakta vinet från vingården klarade detta, men de var väl skickliga förare helt enkelt. Jag körde vidare, GPSen manade på och räknade ner: ”du är på rätt väg, snart är du framme!”

Efter ett tag började vägen smalna av ännu mer och det började gå uppför. Jag började så smått misstänka att något var fel, men GPSen hade ju räddat oss tidigare så det var nog rätt på något sätt. Bebyggelsen avtog helt, från att ha sett utspridda hus vid avtagsfarten vid motorvägen var det nu bara skog. Eller bush, snarare. Vägen blev också bara smalare och smalare, nu tillät den knappt möte.

Sedan blev det så brant att vägen gjorde serpentinsvängar. Nu började jag på allvar misstänka att jag var helt fel – men det här var kanske en genväg över berget? Jag letade förklaringar i takt med att lutningen ökade. Samtidigt räknade GPSen ner: 10 miles kvar, 5 miles kvar, 2 miles kvar… Jag var alltså nära?

Nu började även några hus dyka upp – några rancher passerades. Jag såg ut – jag var nära toppen av berget och hade en vidunderlig utsikt över landskapet och oceanen. 600 yards, 400 yards, 200 yards… låg verkligen vingården här uppe?

Slutligen förkunnade GPSen: ”2401 Refugio Road on your right side. You have arrived.” Jag kollade till höger: ett brant stup ner. Jag var alltså helt fel. Var fan var jag och var låg den där förbaskade vingården???