Som sagt, jag fick Ernst Brunners Anckarström och Kungamordet i julklapp av C. Mycket intressant läsning, periodvis mycket svår att slita sig ifrån! Här kommer därför lite noteringar och reflektioner om Ernst Brunners senaste verk, om kungamördaren Anckarström.
Först vill jag komma rent med att jag inte läst något av Ernst Brunner tidigare eller vet så värst mycket om honom in general. Han har ju skrivit en hel del, Den Ständiga Källan till Den Sanna Kunskapen listar ett drygt 20-tal verk. Jag vill minnas att första gången jag lade märke till honom var när han var bisittare i tv för någon OS-sändning (men jag minns inte vilken men det kan ha varit OS i Barcelona). Sedan vill jag minnas att han fick mycket stor uppmärksamhet för sin bok Kocksgatan. Hursomhelst, sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna och på senare år har han skrivit historiska verk, bl a om Karl XII (Carolus Rex) och Bellman (Fukta din aska). Nu om Anckarström, kungamördaren.
Som källkritiskt intresserad (vilket definitivt inte märks alla gånger!) kan jag naturligtvis ha invändningar mot att icke-historiker ger ut historiska verk. Om vi ska bedöma sanningsinnehållet i Anckarström och Kungamordet skulle jag förmodligen känna mig mer bekväm om exempelvis Peter Englund hade skrivit boken. Historieboksvärlden är full av böcker där författaren skarvat för att historien ska passa in, för att vi vill så gärna berätta en historia, för att, ”hur ska de kunna märka något?” Se t ex Bill Brysons uppgörelse med alla som skrivit om Shakespeare eller återuppbyggnaden av Knossos på Kreta.
Som konsument av historiska böcker vill jag åtminstone känna att författaren gjort ett aktivt val: är det här sant eller inte? Hände det här verkligen eller är det bara skröna? Jag är inte historiker, men jag vill känna att författaren gjort aktiva bedömningar om vad som är sant och inte. Annars kan vi ju lika gärna kontraktera Hollywood.
Därför kan jag tycka att Vasamuseet är så fascinerande. Som fäktnings- och äventyrsintresserad har man ju sett tonvis med sjörövarfilmer. Alla skepp är utsmyckade med olika galjoner och kanonportar och rytande lejon och allt annat. Men om du går till Vasamuseet så ser du – så här såg ett 1600-talsskepp faktiskt ut. Så här såg de faktiskt ut – det är ingen Hollywoodproduktion där designers eller kreatörer försökt efterlikna något som de tror att publiken förväntar sig att ett 1600-talsskepp såg ut.
Hursomhelst, tillbaka till ämnet! Jag tycker att Ernst Brunner har gjort ett bra jobb. Jag tycker dock att boken är ganska seg i början. Helt ärligt blev jag faktiskt lite förvånad, att en författare med så stor produktion och en hel del utmärkelser skrev så invecklat och snårigt. Men efter ungefär halva boken släppte det och sedan gick det ganska fort.
Jag tycker också att Ernst Brunner fångat rätt period – historien koncentrerar sig kring de senare åren och mordet förstås. Jag tycker också att han gjort bra och intressanta personporträtt.
Dock kan jag väl tycka att porträttet av Gustav III inte är så smickrande. Men vem vet – han kanske inte var så trevlig som många gånger framstås. På något sätt känns boken lite som en uppgörelse med rådande uppfattning om Gustav III och Anckarström. Utan att vara vare sig insatt i ämnet eller historiker känns det som att eftervärdens historiker, främst då de hjältedyrkande sena 1800-talsnationalromantiska historikerna, gjort Gustav III till en teaterfjant som inte tog ansvar för rikets utvidgning och Anckarström som en grym och hård mördare. Samesame, winwin, eller rätt åt dem båda, typ…
Ernst Brunners Gustav III är en ganska fet och tämligen halstarrig man, mycket självupptagen och klart homosexuell, om det nu har någon betydelse. Om den punkten råder det inga tvivel om i Ernst Brunners kungaporträtt. Det finns naturligtvis andra bilder av Gustav III, så efter att ha läst Anckarström kan det vara bra att neutralisera smakerna en aning!
Sedan hade jag nog gärna sett lite mer storpolitisk bakgrund – inte mycket, men mer om hur Sverige såg ut just då. Berättelsen tar sin början i och med Gustav III statskupp 1772, d v s ca 60 år efter stormakttidens fall. Jag hade gärna sett några sidor bakgrund, vad hade hänt från 1709 till 1772?
Sammanfattningsvis tycker jag att det helt klart är en spännande och (för det mesta) en välskriven bok. Jag tycker att Ernst Brunner gjort oss historieintresserade en stor tjänst att lyfta fram vem Anckarström var och varför han satte en laddning skrot i Gustav III. Intressant läsning, 4/5 i betyg, med mersmak att läsa fler böcker av Ernst Brunner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar