Ett besök på Reijmyre Glasbruk

Jag flyr värmen, trafiken, larmet och dammet i stan för några dagars vedhuggande hos les poires i K-holm. Samtidigt ger jag mig på en vinkällarinventering, samt det bästa med inventering: inköpsplanering av det som saknas och utgallring av det som är moget. Till det förra hör det vanliga sorgebarnet Bordeaux, samt det som förra helgens provning utpekade som det nya svarta inom vinkällarsaknad: Barolo. Måste bli bättre på att köpa Barolo! Till det senare hör lite chateauneuf, låt mig återkomma om det.

Men det var inte det jag skulle prata om utan Reijmyre Glasbruk! Från föräldrarnas hus i K-holm är det inte mer än ca en halvtimmes bilfärd genom skogen till det anrika glasbruket – en välförtjänt paus i huggandet och ett utmärkt utflyktsmål. Vägen dit är väl inte världens bästa, vi kan inte låta bli att undra hur lastbilarna med allt glas från bruket tar sig ut till den stora vägen utan att krossa lasten! Men men, de har säkert sina trix.

Hursomhelst, Reijmyre glasbruk är kanske inte lika känt som sina småländska kollegor i branschen, Orrefors och Kosta Boda. Vad det beror på vet jag för lite om, mina kunskaper i svensk glasbrukshistoria är ganska kortfattad. Men Reijmyre Glasbruk hade en storhetstid på det sena 1800-talet då bruket ansågs vara Sveriges ledande glasbruk. För mer info se här, här och här. Idag tillverkar bruket en rad olika intressanta serviser, såsom Richard Julins, Christer Lingstöms Svenska Smaker, Operakällarens och Per Morbergs glasserier. Samt en servis till Vickans och Daniels bröllop. Min personliga favorit är Richard Juhlin, speciellt vitvinsglasen.




Vi stegar in. Det är behagligt lugnt i lokalerna, det märks att det är semestertider. Efter en kort rundvandring i utställningslokalen beger jag mig in i hyttan, som är öppen för alla som vill se hur det går till att blåsa glas. Idag tillverkas Operakällarens dessertglas, ett förvånansvärt stort glas för att vara dessertglas. Fem personer arbetar inne i hyttan idag, det är som sagt semestertider.

Det första du slås av är hur manuell tillverkningen är. Glasmassan rullas först till en kon, därefter blåses kupan ut. Därefter hettas toppen upp och benet dras ut. Benets nederdel värms upp igen och foten sätts på, först som en varm klump som sedan formas till ett glas. Därefter går glaset till kylningen där det får svalna under ca fem timmar. Mycket intressant att se! Det är verkligen ett konsthantverk att blåsa glas.



















Fast det går inte alltid som man tänkt sig!






Vi vandrar ut från bruket och strosar runt lite i hantverksbyn som ligger i anslutning till glashyttan.








Därefter äter vi en god lunch på Rejmyre Gestgifveri, mycket gott!





Väl tillbaka ger mig genast i kast med den ofantliga vedhögen som behöver decimeras. Av husliga sysslor kommer nog vedhuggning på topp tre av det som jag tycker mest om, samtidigt en gren som jag utan att på något sätt vill skryta har utmärkta förutsättningar att excellera inom. Faktiskt.





Och om allt skiter sig ska jag bli professionell vedhuggare. Arbetsdagen börjar oftast vid fyra-femtiden på morgonen, huggandet håller på till nio då man blir utfordrad med grova mackor. Till lunch får man en stärkande kolsoppa med frikadeller. Sedan pågår arbetet till tre då man ånyo får grova mackor. Resten av dagen ägnas åt att stapla vedbitarna och sopa upp alla stickor och flisor.