Tidigt i onsdags får jag ett mail från
Marknadsföreningen – följ med till Marknadschefsfrukosten imorgon på
Kulturhuset! Jag tackar snabbt ja – Kulturhuset är en av de institutioner som genom sitt läge, sitt innehåll och sin historia har en framträdande plats i Stockholm och jag vill absolut veta mer om detta hus. Eric Sjöström, Kulturhusets chef, samt Charlotte Gateau, kommunikationschef, ska berätta om de senaste årens förändringsarbete. Eller som Eric uttryckte det: här är 10 000 kvadratmeter på Stockholms dyraste mark – det gäller att göra något bra av det! Förväntansfyllda och utrustade med gott kaffe och te och smarrig frukostmacka samlas vi nere i
Kulturhuset Stories.
Men innan frukosten börjar hinner jag ställa mig ovanför plattan för att ta några bilder. Det är helt molnfritt och skymningen håller precis på att släppa sitt grepp. Himlen är helt blå och det rör sig bara om ett par minuter innan den stund då dagen på en sekund bryter igenom och det magiska skymningsljuset är borta. Samtidigt funderar jag över Kulturhuset, vad betyder det för mig, vad är min relation till Kulturhuset?
För mig har Kulturhuset kommit att symbolisera det moderna Stockholm. Inte nödvändigtvis Stockholm 2012, huvudstad i Sverige, motorn i svensk ekonomi med galna lägenhetspriser och ett ständigt insug av människor från landsbygden, utan snarare det Stockholm som kavlades ut efter rivningsvågen tidigt 70-tal, när svensk ekonomi bromsade in efter efterkrigsårens ekonomiska boom: ett Stockholm med sociala problem, miljonprogram, missbruk och hemlöshet, krackelerande folkhem, galopperande byråkrati, politisk instabilitet, oljekris, modernism, betong. Symbolen för allt detta har för mig på något sätt blivit Plattan, Kulturhuset, Drottninggatan. Rått, brutalt, kommersiellt – men modernt.
På samma sätt har Kulturhuset för mig kommit att symbolisera den moderna officiella konsten – den officiella utsmyckningen av det publika rummet på andra sidan rivningsvågen. Som f d deltidsspärrvakt i Tunnelbanan har jag vistats mycket i offentliga miljöer och speciellt en hel del på T-centralen och plattan. Många gånger kändes det som att Kulturhuset bara var en förlängning av tunnelbanan, hur den kom upp där vid T-centralen, fortsatte över plattan och in i huset… Kulturhuset har också blivit en symbol för konsten som den såg ut när jag var liten, och inte minst de barnprogram som då gick: Boktipset, Vilse i Pannkakan… Så någon konstig blandning av velour, 70-tal, offentlig konst, modernism. Någon gång har jag väl varit uppe i fiket och någon gång har jag väl ätit lunch där, och någon gång har jag väl sett någon utställning där, men annars har jag inte varit så mycket på Kulturhuset. Det har känts för mycket 70-tal, för mycket Boktipset, för mycket offentlighet. Men Kulturhuset Stories är ett mycket modernt fik. Jag tittar runt – det ser ju mycket inbjudande ut här. Intresset och nyfikenheten ökar i takt med att Eric börjar prata.
Eric inleder med att berätta om historien kring huset. Kortfattat så revs i princip hela Klarakvarteren på 50- och 60-talen, av flera anledningar. Dels för att de var gamla och i dåligt skick, men också för att man ville skapa ett modernt centrum med plats för kontor och butiker. Någonstans mitt i detta insåg de styrande att det behövdes kultur så en rektangel reserverades för ett kulturhus. En arkitekttävling utlystes, och intresset för denna tävling och för detta nya kulturhus var så stort att när Peter Celsing vann hade Expressens löpsedel som enda text: ”Celsing vann.” Så stort var intresset för detta att det behövdes ingen mer text! Huset stod sedan klart 1974 och i sann modernistisk anda var det byggt i betong och glas. Inga innertak – Celsing ville att alla rör och ledningar skulle synas.
Vi får sedan lite statistik. Kulturhuset har ca 1,8 miljoner besökare per år, och om man räknar in alla som ska in och se evenemang – såsom gå på någon föreställning på Stockholms stadsteater – kommer siffran upp i ca 3 miljoner besökare. Aktiviteterna i huset är uppdelade i bibliotek, utställningar och program.
Vad är då det nya, förändringen? Eric pratar om de tre om:erna: Ombyggnation, Omorganisation, Omvärld. Det första handlar om ombyggnationen av Kulturhusets nedre plan, det nya entréplanet. Tidigare låg verkstaden här, och det var en rätt trist och öde plats. Öknamnet var Ceausescuhallen. Men verkstaden förflyttades ner en våning och istället blev det här den nya huvudentrén, och då kom Kulturhuset och plattan att höra ihop mer. Entréplanet snyggades upp, biblioteket flyttades ner, två restauranger flyttades in, samt Stockholms Stadsmission och Underlandet - en cool bokhandel. Ett krav var att biblioteket skulle organisera sina böcker på ett lättförståeligt sätt – inga hcf eller så utan moderna beteckningar såsom ”spänning” eller ”rysare.” Eric poängterade att ett av det viktigaste i detta förändringsarbete var just att reclaima entréplanet och göra något inbjudande av det.
De andra två, omvärld och omorganisation handlade mer om att vända sig till rätta målgrupper, eller snarare att skapa något för alla målgrupper. Ett sådant exempel var satsningen på åldersgruppen 10-13-åringar. En rätt snäv målgrupp kan det tyckas, men forskning och erfarenhet har visat att just den här tiden är mycket speciell i en människas liv. Du är inte barn och inte tonåring, snarare en konstig blandning av både och – ena dagen leker du med dockor, andra dagen är det hångel som gäller. Det är också i den här åldern som du blir antingen bokslukare eller bokslutare. Så Kulturhuset har en speciell satsning på den här gruppen med ett speciellt rum med en tydlig sko- och vuxengräns.
Jag hinner inte notera allt men vill minnas att Eric pratade en hel del om ungdomsavdelningen Lava och en pågående satsning mot mobbning. Sedan noterade Eric med en hel del förtjusning att det var en hel del dansintresserade invandrarkillar som brukade besöka Kulturhuset. Kul!
Kulturhuset har också varit ganska aktivt i att lyfta fram alternativa konstyttringar. Eric lyfter fram att
Supermarket hade sin utställning här samtidigt som finkulturen hade sin utställning (på annat ställe i stan). Som konstintresserad kunde man således besöka båda utställningarna samma dag och få se båda sidorna av den moderna konsten!
Efter Eric lyssnar vi på Charlotte Gateau som är kommunikationschef på Kulturhuset. Totalt är de är 13 personer som arbetar med kommunikation och marknadsföring på Kulturhuset, och den senaste tiden har de arbetat mycket med den gemensamma värdegrunden.
Charlotte ger oss en inblick i dem som besöker Kulturhuset:
12 % är turister från utlandet
20 % kommer från övriga Sverige
65 % har en eftergymnasial utbildning
50 % är spontanbesökare
22 % gör andra saker än det som de ursprungligen kom för att göra.
Nöjd kundindex har gått från 70 % till 79 %
Marknadsföringssatsningen har också blivit mer digital, t ex så är de tidigare 34 printannonserna som fanns runt om i huset utbytta mot digitala skyltar. Genom de allmänna datorerna kommer man åt 1100 dagstidningar online! Mycket av marknadsföringen görs också i samarbete med Metro. Istället för att trycka en tjock katalog trycker man en mindre tabloid som går som bilaga i Metro. Det fördjupade magasinet trycks istället mycket mer sällan och mycket av informationen har flyttats till hemsidan.
Facebook och twitter finns förstås också!
Eric och Charlotte avslutar med att konstatera att det är många som ”hänger” här i Kulturhuset – något som uppskattas mycket!
Vi tackar så mycket för oss och jag beger mig ut för att fixa ett par saker. Men besöket gav mersmak, så ett par timmar senare kommer jag tillbaka för att gå runt och känna av stället. Hänga helt enkelt! Stort tack till Eric och Charlotte och inte minst till Marknadsföreningen som arrangerade!
2 kommentarer:
Härliga bilder, och härligt driv i texten. För fasiken, är det inte dags att göra slag i saken nu, fatta tangentbordet och bege dig ut ;)..
Ha de så gött //David
Tack! Ja, Kulturhuset framkallade en hel del minnen och känslor. Japp, nu är det dags! :-)
Detsamma! /Ulf
Skicka en kommentar