onsdag 27 augusti 2014

Poliziano, del 1 - drakmöte


Igår hade jag det stora nöjet att vara gäst hos Johan Lidby Vinhandel och lyssna på Polizianos ägare, Federico Carletti, som berättade om sina viner. Mycket trevligt! En utförligare beskrivning av vinerna kommer att komma upp här och på BKWine, så fort jag rensat tankarna.

Nåväl. Fast ibland undrar jag hur det står till med intelligensen egentligen! När vi väl satt oss till bords och Federico Carletti börjat sin presentation kommer det en man i 50-60-årsåldern inspringandes och kastar sig ner i stolen bredvid mig, mycket andfådd. När han väl kommit ner i puls vänder han sig mot mig och säger,

”Jag trodde vi började kl tolv!!!”

Vilket vi inte gjorde. Vi började faktiskt kl 11, men det var lugnt, Federico hade inte kommit särskilt långt.

Det visade sig vara en rätt trevlig person. Vi pratade om ditten och datten under provningen, även om det nog var mest han som pratade. Rätt trevlig kille, hinner jag tänka. Påläst, kunnig, insatt, social. Verkar ha rest en hel del i vinregionerna. Någonstans när vi provar Asinonevinerna påpekar jag – inte på något sätt för att skryta, utan mest för att konversera, att jag har en 2001 Asinone på magnum hemma i källaren, som jag vare sig haft tillfälle eller vett att öppna. Min bordsgranne kontrar då med att säga,

”Jag har nog mest magnumflaskor hemma. Magnumflaskor och dubbelmagnum.”

Här börjar jag misstänka att allt inte står rätt till. Vem är det som bara har magnumflaskor och dubbelmagnums hemma? Tydligen skulle han också ha fler dubbelmagnums än en viss producent, som jag dock glömt namnet på. Vem ÄR det här egentligen? Känner inte igen honom från något sammanhang som jag kan komma ihåg. Verkar vara rätt vältränad också, lite för vältränad för att vara restaurangägare?

Efter ett tag frågar han mig vad jag gör och jag berättar grunddragen, jobbar som ekonom, lite småintresserad av vin, skriver lite för BKWine och på min egna lilla blogg. Någon minut senare känner jag att reciprocitet är nyckeln till framgång så jag frågar honom,

”Och vad gör du själv?”

Först reagerar han inte, men jag ser att han tuggar (vi har fått in maten). Taskigt att fråga någon med munnen full med mat! Men när han tuggat klart svarar han ändå inte, men jag misstänker att han inte hörde mig – jag pratar ju emellanåt både lite lågt och otydligt. Eller låtsades han som att han inte hörde? Så jag frågar igen,

”Och vad gör du själv?”

Nästan som han blev lite putt svarar han, lite nonchalant,

”Jag skrev förut ganska mycket om vin i DN, nu skriver jag i Allt om Mat.”

”Ah, kul!” svarar jag, lite jovialiskt. Nu i efterhand har jag förstått att hjärnans automatiska sprinklersystem inte funkade riktigt som det skulle, för jag börjar fundera, skrivit mycket om vin i DN? Vet jag någon som skrivit mycket om vin i DN? Nja…naeee…det vet jag inte om jag gör? Vem kan det här vara som skrivit mycket om vin i DN förut???

Men när lunchen är över och folk börjar droppa av är det många som kommer fram till min bordsgranne och hälsar. ”Kul att se dig, Bengt-Göran!”

Det är då jag fattar. Bengt-Göran Kronstam!


KORKSKALLE! Nu trillade polletten ner. SJÄLVKLART! Åh, intelligens, skarpsinne, slutledningsförmåga… wakee-wakee!!!