2006 Montecastro, Julio Iglesias och några tankar om det här med grillning

Det har varit en skön midsommar! Jag har inte farit genom tjugo landskap som Magnus, inte heller har jag sett bilens räknare slå om till 45 000 mil som vissa andra. Istället har det blivit Söders sköna höjder – funkar det också!

Men först några ord om det här med grillning. Jag kan väl motvilligt erkänna att jag inte är någon direkt grillexpert, eller någon passionerad grillare för den delen. Eldare, ja, grillare, nej. Jag tror t o m att den bistra sanningen är att bortsett från ett antal engångsgrillar så har jag aldrig ägt en egen grill. Det är hemskt, men sant! Mina tre viktigaste redskap i köket är annars kniven (älskar att antingen grovhugga saker eller hacka allt till oigenkännlighet), stekpannan (att göra som Jan Guillou, köpa något dyrt och steka det) eller ugnen – om du ska lågtempslamma. Grillen, det har liksom inte fastnat.

Men det går ju att ändra! Sagt och gjort, efter As dop i söndags spontanshoppade jag en liten grill på Rusta.

Men sedan till det väsentliga – hur fasiken får du den däringa perfekta glöden? Eller snarare – hur får du fyr på allt in the first place? Först hade jag tänkt dränka in allt i tändvätska, men eftersom maestro uttryckligen förbjuder det så samlade jag ihop ett gäng gamla Södermalmsnytt. Några tidningsbollar i botten, sedan kol på det. Fett fel! Det gick säkert åt en halv ask tändstickor och hela registret av de ordinarie svordomarna innan det hände något som kunde liknas vid eld – och då var det bara pappret som brann. Efter en smärre kraftansträngning, fler tändstickor och användandet av specialsvordomarna började det äntligen brinna. Som det brann! Jag börjar inse fördelarna med briketter – hettan från kolen var som en riktig majbrasa, och när jag väl kunde lägga på köttbitarna så var värmen som borta. Briketter - som en effektkurva med dubbel-VANOS. Fast till slut blev de små entrecotebitarna helt ok.

Men jag kan fortfarande inte se tjusningen! Mycket jobb, många fula ord, rökdoft i alla kläder och håret, kolavtryck på kläderna och i ansiktet, brännmärken på händer och armar och såvärst mycket godare blev det inte. Då föredrar jag nog att steka mina entrecotebiffar i smör och olja på spisen. Kanske inte lika effektfullt och definitivt inte samma grottmänniskokänsla, men g o d a r e!

Hursomhelst, tillslut blev det något ätbart av allt – uruguaysk entrecote, Lallerstedts provencalska bea (som inte var lika god som den vanliga bean), harrisar och lite pasta. Supergott ändå!

Till det ett Bristlyvin, 2006 Montecastro från Ribera del Duero i norra Spanien. Spanskt vin tillhör inte vardagen hemma hos oss, det blir mestadels franskt, italienskt eller tyskt vin, och emellanåt riktade emissioner mot Kalifornien, Nya Zeeland och Sydafrika. Spanskt – det var länge sedan!

Vi korkar upp. Färgen är mörkt röd. Direkt ur glaset toner av skumbanan, rått kött, lite syrliga bär. Smaken är mild och generös, ett varmt vin. Inga attackerande tanniner men väl en pigg syra som ger vinet en bra ryggrad. Vi provar vinet över hela midsommarhelgen och det charmar oss totalt! Varmt, generöst, intressant doft, klart klunkvänligt. Supergott!

Julio Iglesias (Inglasad?) ska visst vara delägare i vingården. Hur mycket har du lyssnat på Julio? Inte mycket. Jag kollar runt på spotify och hittar lite trevliga låtar. Helt ok! Det här måste jag lyssna mer på! Och dricka mer av…



PS Finare & Vinare har förstås provat!


PPS det blev lite sill också - och god öl såklart!

Glad midsommar!

Stor fet glad midsommar, kära läsare! Idag är det bokläsning och slappning som gäller. Fast ändå inte fullt ut, dagen inleddes med ett löparpass halva Årstaviken runt. Den fjärde i ordningen och jag börjar faktiskt känna att det går bättre. Nu, två timmar efter målgång, är jag faktiskt sugen på att ge mig ut igen! Skummish, fast på ett bra sätt…

Denna gång är vi fast i stan – inga äventyr som slutar på Gotland verkar vara troliga ännu så länge (se här , här och här). Maten är inhandlad, det blir matjessill, färskpotatis, gräslök och gräsfil till lunch. Till middag sedan blir det uruguaysk entrecote, Lallerstedts bea och harrisar. Det nya den här gången är att det ska grillas och att vi ska prova Lallerstedts provencalska bearnaise.

Vinmässigt har jag inte riktigt bestämt mig ännu, men det ligger en Vilmart 1999 i kylen, tillsammans med några Oppigårds single hop ale. Jag råkade öppna Bristlys senaste nyhetsbrev av misstag och nu har jag en massa Montecastro 2006 i hallen, så det kanske blir lite sådant också.

Bokmässigt ska jag strax börja på den femte och avslutande delen i 2666. Mycket bra bok!

Trevlig midsommar alla!

Love Declaration

Så, då har man återvänt från deklarationsträskets mörka kvicksandsområden! Först hägrar den lilla ångesten: att göra fel (d v s räkna fel eller fel belopp, fel ruta och annat sådant irriterande). Till det kommer den stora ångesten: har jag skickat in alla deklarationer?!?!? Den är mycket jobbig. För du kan ha hur bra listor som helst, bockat av och allting, och så visar det sig ändå att du glömde en deklarationsjäkel som du fick i maj, kommer du ihåg att jag gav den till dig? Du la den i portföljen, jag såg det! Eller att, vaff… den är ju inte signerad! Mungamo!!! Hursomhelst, nu är allt inskickat i alla fall. Och jag tror att jag fick med mig alla. Hoppas jag.


Annars har det väl inte hänt så mycket. Sprang Årstaviken runt nu igår för tredje gången, superjobbish! Kroppen kändes seg som kastanjeträdet men på slutet gick det faktiskt ganska fint och efteråt behövde jag inget syrgastält alls. Och det blev ingen räkmacka på Wallins bageri heller – det blev lite goda tyska korvar istället. Funkar det också.


Om vi inte hörs innan, trevlig midsommar alla!



PS Spontaninhandlade en liten grill i söndags. Kollade in DNs grillexpert efteråt. Tydligen ska man inte använda tändvätska! Och inte heller grillkol om man ska grilla hela köttstycken? Antar att jag som lägenhetsråtta har en del kvar att lära, även om jag som man nu i och för sig är född färdiglärd i grillandets konst, hehe... eller inte. Återkommer med grillnoteringar! DS

Lax Palak med 2009 Fritz Haag Braunerberg Juffer Sonnenuhr Riesling Trocken GG

Det finns två grönsaker som jag hatade som barn men som vuxen kommit att älska. Den ena är harrisar (eller haricots verts som de egentligen heter) den andra är spenat. Harrisar hade en kassaskåpssäker topposition bland de äckligaste av de äckliga långt upp i tonåren och det var först när jag började jobba i dagligvarusvängen som jag fick upp ögonen för de små och mjälla harrisarna – milsvidd skillnad från de tokäckliga trecentimetersbitarna som du kunde få i plugget. Så gott! Kärleken har bestått och hemma hos mig finns det alltid harrisar i frysen.

Spenat har gjort en liknande resa. Från att vara en tokäcklig grön massa har jag kommit att uppskatta och värdesätta spenaten högt – det är ju gott ju! Upptäckten gick genom färska spenatblad, i en sallad. Va, är det spenat? Det går ju att äta! Sedan dess har utvecklingen från grön tokäcklig grön massa till uppskattad ingrediens gått via fryst bladspenat men framför allt via all indisk mat som jag ätit. En av mina favoriträtter från det indiska köket är Palak Paneer, d v s spenat med ost. Supergott! Ashoka på Upplandsgatan gör en fantastik Palak Paneer (fast jag tror att de säger Palak Ponir, någon som vet om det är någon skillnad mellan paneer och ponir?).

Hursomhelst, på väg hem från jobbet i tisdags blir jag sugen på lite god och vällagad mat. Det får bli lax med spenat, eller Lax Palak – en homage till det indiska köket som fått mig att totalt omvärdera spenaten!

Men först lite god potatismos – ICA Ringen dignar av färskpotatis men jag hittar lite mandelpotatis i påse. Som vanligt, koka, stöt, blanda med grädde och smör, salta och peppra.





Därefter, skiva upp lite schallo och weisslauch.





Fräs upp i panna, häll på grädde. Ner med en fisktärning. Späd på med vatten och koka till lagom konsistens. Pressa i en lime. Ner med laxtärningar. Häll ner spenaten, rör om.












Klart! Mat, vin, dator. Vad mer behöver man i livet?





Just det, vin! Till laxrätten blir vi lite sugna på vin. Jag hittar en flaska 2009 Fritz Haag Braunerberg Juffer Sonnenuhr Riesling Trocken GG som jag inte har riktigt koll på var jag köpt. Kan vara via Gute Weine, kan vara via bolaget. Sedan blir jag lite fundersam, har inte jag testat den här förut? Eller? Hursomhelst, vi korkar upp!

Ljus färg, en del kolsyrebubblor. Ur glaset en söt, intensiv rieslingdoft. Ingen tvekan, det här är riesling och vi är down centre Tyskland! Efter en stund kommer toner av litchi, gröna äpplen, lite piggelin. Senare en liten ton av kokos tittar fram, intressant!

Smaken är stram med en frisk och pigg syra. Ett bra matvin, men helt ok att smutta på resten av kvällen, till lite bildredigering. Mycket gott! Fast jag tror att jag sparar mina kvarvarande flaskor ett par år (borde ha i all fall minst en flaska kvar).

Till efterrätt blir rabarberkompott. Jag hittade några fina stänger inne på ICA som jag skivar upp och kokar i lite vatten. För att det inte ska bli för syrligt har jag i hemlig ingrediens A och lite rabarbermarmelad som jag köpt ute på Äppelfabriken. Supergott! Rabarber, så fräscht och så gott!

2007 Rust en Vrede Estate och årets första löparrunda

Lördag. Planen är väl egentligen att dra iväg till the office och göra några deklarationer, men årets första sommardag och en utbredd känsla av att vara slightly utarbetad sätter stopp för det. Istället blir det att snöra på sig löpardojorna och ge sig av på ett morgonpass! Vilket just den här gången sammanfaller med årets första löparrunda. Jaja. Ni har säkert sprungit löpande genom hela vintern och har en kondis som en persisk stridshäst men för mig var det premiär. Nästa gång är det ett vanligt morgonpass, som vilket som helst!

Hursomhelst, det gäller ju att komma igång, nicht? Sträckan är för det mesta den samma, d v s Årstaviken runt. Eller, halva Årstaviken runt, om vi nu ska vara sådäringa petnoga, eftersom jag sneddar över på det smala stället. På den tiden jag hyrde I & Cs lägenhet på Revolutionary Road hände det faktiskt ganska ofta att jag regelbundet sprang Årstaviken runt. D v s hela. Det kommer jag i och för sig göra inom kort!

Efter löparrundan blir det räkmacka på trevliga Wallins Bageri på Ringvägen. Därefter ger jag mig ut på stan för att allmänt flumma runt för att senare möta upp C på Blå Porten.














Där blir det äppelpaj med vaniljsås. Hm! Fast då jag känner mig mäkta stolt över dagen prestation kan jag inte låta bli att messa med min PT:


FYI så sprang jag Årstaviken runt idag!
Fan vad bra! Hur kändes det?
Svinjobbigt!
Haha underbart! Tid?
Ingen som helst aning! Jag startade 0730 och var hemma 0930 och däremellan var det mest dimma, men jag tog en räkmacka och handlade på vägen hem, så en timma kanske?


Så, över till det väsentliga – kvällens vin! I onsdags checkade jag ut ganska tidigt och vandrade bort mot city. Oförklarligt hamnade jag inne på Flaggskeppet. Jag fingrar på det mesta men slår till slut till på en 2007 Rust en Vrede Estate, som även finns på magnum. En systembolagskille med brett leende och väldigt tjocka brillor intygar – jodå, det här är the good stuff! Mer om Rust en Vrede kan ni läsa om här – lär vara en av Stellenboschs mest rofyllda platser. Mina egna erfarenheter av Stellenbosch kan ni läsa om här och här.

Väl hemma i lördags lagar jag en laddning lammfärspasta och korkar upp. Färgen är mörkt röd. I centrum ogenomträngligt och matt röd, typ outspädd hallonsaft. Lite närmare kanterna antydan till tegelrött. Inget blått.

Doften är varm och generös, nästan lite sydfranskt charmig. En hel del vanilj tittar fram, sedan lakrits, tjära och tobak. Mycket trevligt!

I munnen är vinet lent och klunkvänligt, men ändå gott om tanniner och gott om syra som ger vinet en skön ryggrad. Det här är ett publikfriande matvin. Mycket gott! Jag skulle nog ge det ett eller två år på rygg – känns som att syran behövs rundas av lite. Någon rök eller brända bakelittelefoner hittar jag inte. Kul! Sammanfattningsvis, ett gott vin. Lagra ett år till nästa sommar.






PS Blanda cab och shiraz? Kanske inte din mest ortodoxa kombo... Antar att det är lite som att kombinera svart med blått – en blandning som behöver sin delicacy.

Raw regained

Äsch, det var en tråkig post igår! Jag får skylla på att jag var lite allmänt frustrerad över att det tar sådan tid med efterarbetet – vilket det inte gjorde förut. Jag tror att jag inte hittat strukturerna för mitt fotograferande ännu. Jag tycker att fotografering är jättekul och jag vill definitivt utvecklas och ta bättre bilder, men redigeringsarbetet behöver effektiviseras mycket mer.

I provningsröret ligger förresten lite vila och ro. Återkommer med noteringar!

RAW, HEJDÅ

Om det är någon jag är evinnerligt trött på så är det mig själv och min forrbåskade perfektionistiska inställning! Senast jag var i Uppsala så var jag ju bara tvungen att ta massa kort på folk å naturligtvis fotade jag i RAW. Så nu har jag över fyra hundra bilder att redigera. Och med tanke på att det tar ca två minuter att redigera en bild = 800 minuter totalt eller tretton facking timmar framför datorn för att bara färgjustera! Ge mig styrka!

Så eftersom jag inte kan kontrollera mig när det gäller vare sig mängden kort alternativt att rensa bland korten efteråt har jag nu kommit fram till följande beslut: RAW, ridå, hejdå! Fotografering handlar inte om bilden utan om ögonblicket. Tretton facking timmar! Vem orkar lägga så mycket tid på redigeringsarbete???

Hädanefter ska jag fota i RAW + jpeg och direkt tanka över RAW-bilderna till någon långt bort liggande extern hårddisk och fokusera på jpeg. Och mycket autofix. Snabbt och enkelt. I alla fall när det gäller mingelbilder. Tjoff, tjoff, klatt!

Mingelbilder är kanske det roligaste och samtidigt de svåraste bilderna att ta. Du måste tränga dig på, men samtidigt bör din närvaro inte märkas.

Av de över fyra hundra bilderna (det var över tusen från början) har jag väl kommit två tredjedelar. Jag har gjort början och måndagens tur till Sandhamn. Kvar är resten av middagen och söndagens utflykt till gården. Här är lite bilder från turen till Sandhamn:




















Sedan mitt uppe i allt skulle våra amerikanska vänner tävla i att lyfta upp sig själv i fingrarna. Någon vann och någon blev skadad, förstås.