Bilder från Midnattssolsrallyt 2011

Återigen flyr jag värmen, larmet och slamret i stan och beger mig till Västerås för att se dag ett av Midnattssolsrallyt 2011. Mycket trevligt! Som de flesta av er känner till är bilkörning en av mina stora passioner i livet, så det är superroligt att bara vandra runt bland alla bilar som är uppställda och ryckas med. Någonstans, deep deep down finns även drömmen om att bo i ett litet rowhouse och ha ett välutrustat garage och vara med i någon klubb (typ den här eller den här) och emellanåt skruva på någon mycket snabb bil (eller varför inte en liten rallybil?) och åka på lite träffar och köra skiten ur alla konkurrenter.

Som sagt, en liten dröm! Helt ärligt så tror jag – och här tror jag att större delen av både min släkt och mina vänner är beredda att hålla med – så är jag bättre på att skruva på vinflaskor än på bilar. Men köra bil – där är jag svårslagen!

Hursomhelst, M och jag kommer dit kring etthugget. Vi börjar med besiktningen och vandrar därefter mest runt och fingrar på alla bilarna. Jag skickar mms till min biltokiga bror – han har koll på alla.

Vad är det här?
R8 Gordini!
Och den här?
356a Speedster (antar att a:et är det viktiga, reds anmärkn)
Den här klarar du aldrig!
Snark vad lätt! En stratos!

Imponerande!

Lite senare kör de tävlande ett första race, ungefär som tourens prolog, inne på området. Vår svenska världsstjärna Kenny Bräck är med och tävlar – kul! Kenny Bräck vann också första deltävlingen, före de etablerade rallyförarna såsom Kenneth Bäcklund, Björn Waldegård och Stig Blomqvist.

Jag låter SLR:en gå varm och tar närmare 500 bilder. Väl hemma blir det snabbredigering och därefter har jag lagt ut dem på min flickrsida. Så, surfa gärna in på min flickrsida för alla bilder!

Idag torsdag var M, C och jag ute och såg en av specialsträckorna, SS nr 5. Återkommer med bilder!


PS maila gärna på redscream snabela live punkt se om ni vill ha högupplösta bilder! DS


OBS! Klicka här för bilder från dag 2!

Ett besök på Reijmyre Glasbruk

Jag flyr värmen, trafiken, larmet och dammet i stan för några dagars vedhuggande hos les poires i K-holm. Samtidigt ger jag mig på en vinkällarinventering, samt det bästa med inventering: inköpsplanering av det som saknas och utgallring av det som är moget. Till det förra hör det vanliga sorgebarnet Bordeaux, samt det som förra helgens provning utpekade som det nya svarta inom vinkällarsaknad: Barolo. Måste bli bättre på att köpa Barolo! Till det senare hör lite chateauneuf, låt mig återkomma om det.

Men det var inte det jag skulle prata om utan Reijmyre Glasbruk! Från föräldrarnas hus i K-holm är det inte mer än ca en halvtimmes bilfärd genom skogen till det anrika glasbruket – en välförtjänt paus i huggandet och ett utmärkt utflyktsmål. Vägen dit är väl inte världens bästa, vi kan inte låta bli att undra hur lastbilarna med allt glas från bruket tar sig ut till den stora vägen utan att krossa lasten! Men men, de har säkert sina trix.

Hursomhelst, Reijmyre glasbruk är kanske inte lika känt som sina småländska kollegor i branschen, Orrefors och Kosta Boda. Vad det beror på vet jag för lite om, mina kunskaper i svensk glasbrukshistoria är ganska kortfattad. Men Reijmyre Glasbruk hade en storhetstid på det sena 1800-talet då bruket ansågs vara Sveriges ledande glasbruk. För mer info se här, här och här. Idag tillverkar bruket en rad olika intressanta serviser, såsom Richard Julins, Christer Lingstöms Svenska Smaker, Operakällarens och Per Morbergs glasserier. Samt en servis till Vickans och Daniels bröllop. Min personliga favorit är Richard Juhlin, speciellt vitvinsglasen.




Vi stegar in. Det är behagligt lugnt i lokalerna, det märks att det är semestertider. Efter en kort rundvandring i utställningslokalen beger jag mig in i hyttan, som är öppen för alla som vill se hur det går till att blåsa glas. Idag tillverkas Operakällarens dessertglas, ett förvånansvärt stort glas för att vara dessertglas. Fem personer arbetar inne i hyttan idag, det är som sagt semestertider.

Det första du slås av är hur manuell tillverkningen är. Glasmassan rullas först till en kon, därefter blåses kupan ut. Därefter hettas toppen upp och benet dras ut. Benets nederdel värms upp igen och foten sätts på, först som en varm klump som sedan formas till ett glas. Därefter går glaset till kylningen där det får svalna under ca fem timmar. Mycket intressant att se! Det är verkligen ett konsthantverk att blåsa glas.



















Fast det går inte alltid som man tänkt sig!






Vi vandrar ut från bruket och strosar runt lite i hantverksbyn som ligger i anslutning till glashyttan.








Därefter äter vi en god lunch på Rejmyre Gestgifveri, mycket gott!





Väl tillbaka ger mig genast i kast med den ofantliga vedhögen som behöver decimeras. Av husliga sysslor kommer nog vedhuggning på topp tre av det som jag tycker mest om, samtidigt en gren som jag utan att på något sätt vill skryta har utmärkta förutsättningar att excellera inom. Faktiskt.





Och om allt skiter sig ska jag bli professionell vedhuggare. Arbetsdagen börjar oftast vid fyra-femtiden på morgonen, huggandet håller på till nio då man blir utfordrad med grova mackor. Till lunch får man en stärkande kolsoppa med frikadeller. Sedan pågår arbetet till tre då man ånyo får grova mackor. Resten av dagen ägnas åt att stapla vedbitarna och sopa upp alla stickor och flisor.

Bloggträff med BYOB

Det är lördag, det är kalasvarmt, det är solsken och jag har semester. Vad passar då bättre än att ha en liten bloggträff? Thought so! Temat är BYOB och helblint. Först en massa vinprovning, sedan lite gott käk – ett beprövat upplägg. Medverkande nördar är, förutom jag själv, David, Fredrik, Magnus och T, som absolut borde starta en egen vinblogg. Det ser vi fram emot!

Men först lite uppvärmning! Fredrik har varit på Sovel kött och grill samt Mi Piace och förutom kvällens käk – en fantastik hängmörad och lufttorkad entrecote – inhandlat lite blandat plock.





Vi kalasar på två olika sorters skinka, bl a en patanegraliknande sak som fullkomligt bara smälter i munnen. Till det lite oliver, bröd och olivolja samt lite justa hårdostar, som jag inte riktigt kommer ihåg vad det var. Fantastiskt gott! Min favorit är den pinot noirindränkta.

Det mesta av den här underbara antipastin sköljs ner med 2009 Georg Breuer Schlossberg, som jag inhandlade i förra veckan på flaggskeppet och som jag naturligtvis inte kunde hålla borta från korkskruven.



C och jag smygprovade vinet i fredags, fast då var det mest krusbär och rabarber om vartannat inlindade i en knallhård syra. Nu, efter knappt ett dygn i kylskåp, har det hänt lite saker – men inte så mycket. Vinet är fortfarande superungt och ganska tillknäppt, men efterhand lossnar det upp en hel del. Klassiska rieslingtoner dyker upp, men fortfarande en hel del krusbär. Det här kommer bli stort! Knivskarpt, extremt, välbalanserat, fylligt, packat, massivt. Köp, gräv ner, glöm.

Vi ger oss även i kast med att prova 2010 Le Temps du Sorcier från svenskägda Domaine de Rabidote, Anders Åberg bl a. Ner med kranen och tjoho! Här var det hav å tång! Fast på ett bra sätt. Ett trevligt vin, kul med svenskar som ger sig ner för att hålla på med vin.



De sista av antipastimolekylerna sköljs ner med lite mer riesling, 2005 Dönnhoff Norheimer Kirschheck Riesling Spätlese som inte hanns med vid 2005-provningen.



Betydligt mer öppet, färdiglagrat och helt tillgängligt. Vi hade nog i och för sig förväntat oss lite mer syra. Gula frukter, persika, men framför allt honung. Gott! Efter denna lilla uppvärmning ger vi oss i kast med the good stuff.

Vin nr 1 är mörkt rött. Vitpeppar, svarta vinbär, en mystisk grön ton, en hel del stallighet. Men framför allt en attackerande pepprighet. Smaken är lika attackerande, det är rakt på och ganska starkt. Inte vindaloostarkt, men starkt. Första gissningarna säger Frankrike och någon form av cabblandning. Inte Europa? Då kan det vara var som helst!


Facit: 2008 Lady May från Glenelly i Stellenbosch, Sydafrika. Intressant! Ingen rökighet alls, och enligt etiketten ren cab. Glenelly Estate ägs av May de Lencquesaing, från Chateau Pichon Longueville Comtesse de Lalande, och marknadsför sig som ”South African wine with a French touch.” Intressant, kul, inget som direkt avslöjar att det är sydafrikanskt, mycket peppar och ganska starkt. Ett typiskt matvin. Luftas!




Vin nr 2 inleder med en varm, mogen doft. Inte samma grönhet, inte samma svarta vinbär. Lite kryddigt. En hel del körsbär. I munnen är det mjukt och lent, inga attackerande tanniner men ändå en fast ryggrad. Det här var riktigt gott! När jag återvänder till vinet lite senare på kvällen har det fått en behaglig ton av kanderade apelsinskivor, typ Fazers marmeladkulor eller något liknande, en svag mintighet. Detta är mångas favoritvin, inkl mig själv, som ger det delad förstaplats.

Men var är vi någonstans? Och vad är det för druva? Jag är helt lost – det här har jag inte druckit förut. Jag tror att både Fredrik och Magnus träffar rätt – Portugal. Kul! Genast kommer vi alla att tänka på Madeira och att du egentligen inte behöver någon annan alkoholhaltig dryck whatsoever. Förutom lite skumpa och en och annan mogen riesling ibland och kanske kanske kanske någon GT då och då…


Facit: 2007 Pintas. Mycket kul och mycket gott!



Vin nr 3 kan bara inte sluta dofta Djungelolja – det står som en plym ur glaset! Skum men intressant doft, en del kryddighet, lite bitter. Men gott! Återigen är jag helt ute och cyklar. Vi får veta att det är en pinot noirklon – och kopplat med vad vi tror är bidragsgivarens senaste intresseområden kan vi placera vinet i Österrike.


Facit: 2007 Kopfensteiner Eisenberg Blaufränkisch Selektion. Som vanligt dricker du för lite österrikiskt vin och för lite dessertvin. Men det går att ändra!




Vin nr 4 har till skillnad från de övriga en klar brunaktig ton i färgen. Borde vara ganska moget med andra ord. Ner med kranen och wohoa! Här var det undervegetation! Baconchips, svamp, mörker, köttfond, podsol, gravöppning. Sottoalbero. Sotto, sotto, sottoalbero! Vi är förmodligen deep centre Chateauneuf. Mer champinjoner. Moget. Lång eftersmak. Skitgott!


Facit: 2004 Clos Saint Jean Deus ex Machina. Aha! Vi drack vinet för ca ett och ett halvt år sedan, nyåret 2009. Då var det inte lika undervegetationish, mer frukt och mer portvinsaktigt. Det här är på topp nu. Också ett vin som jag återkommer till lite senare på kvällen och då har de värsta av podsoltonerna lagt sig och doften är mer djup och mer komplex. Så min rekommendation är: lufta och drick upp!





Vin nr 5 inleder med lite ko, lite stall. Därefter lite stall utan kor. Lite grönt, lite Djungelolja. Lite målarfärg. Aha! Italien törhända? Senare dyker det upp lite sköna godistoner, lite piggelin bl a. I munnen biter det ifrån, bra tanniner och bra ryggrad. Det här är också supergott! Återigen, var är vi? Efter lite blandade gissningar pekar vi ut Italien, jag tror att det är målarfärgen som avslöjar vinet.


Facit: 1999 Radici Taurasi Riserva, Mastroberardino. Mycket trevligt! De elva åren märks, fast vi kan inte låta bli att jämföra med Ex Machinan som är betydligt mer utvecklat och moget. Det här har många år kvar, även om det fullt drickbart nu och på en topp som kommer ligga kvar ett bra tag till. För Deus ex Machinan kändes det mer som att toppen är nu, nu i sommar.




Slutligen vin nr 6: lite mer tegelröd färg.



Om Kopfensteinern bolmade Djungelolja så bolmar det här hallon, jordgubbar och nypon. Sweet Jesus vilka härliga, mogna röda bär! En otroligt ren och klar bärdoft, som gjord att sniffa på resten av kvällen. Gott om tanniner. Inga varma toner alls. En hel del lakrits kommer fram efter ett tag. Det här var riktigt gott, mer, mer mer!

Facit: 2001 Parafada Barolo. Återigen – dags att köpa mer Barolo!




Efter dessa viner är det dags för lite mat, och amatören i sällskapet lämnar plats för proffsen som på ett lekfullt enkelt sätt får fram en perfekt grillglöd på några minuter. På med entrecotebitarna.







Vi försöker reda ut skillnaden mellan lufttorkning och hängmörning, eftersom de superfina biffarna från Sovel är både och. Mer efterforskning krävs! Hursomhelst, de är riktigt, riktigt goda och tillsammans med Sovels egen bearnaise och lite sallad får vi en supergod måltid.

Efteråt svänger jag ihop lite italiensk maräng och till dessa får vi lite dessertvin. Sinnena är väl inte riktigt på topp, men det ljusare vinet har en härlig doft av bokna äpplen. Det mörkare vinet hoppar runt bland alla möjliga tänkbara associationer tills någon tillslut sätter spiken: pumpernickel! Mörk, härlig doft, brödig, sirap, maffigt. Personligen föredrar jag nog det ljusa men det mörka har en attraktionskraft som ett svart hål.


Facit: 2001 och 2006 av I Capitelli. Supertrevliga!





Någonstans kring 02.30 är alla glas diskade och allt som återstår är sängen. Stort tack till alla, jättekul att ni ville komma och tack för de goda vinerna ni tog med er!



PS Återkommer om vad ostarna heter. DS

2007 Boekenhoutskloof, ditt bästa enkla vita och några stänk Tommy Löbel

Midsommar är inte slut bara för att midsommarafton är över! Det finns fortfarande två fulla dagar att njuta av. Grillandet ligger dock nere – stafettpinnen är överlämnad till traktörpannan och kniven. Men jag har inte givit upp ännu – fler försök är på gång.

Hursomhelst, resten av helgen ägnas inledningsvis åt tafatta försök att komma in på NK och andra butiker inne i stan – totalt lönlöst, allt var tokstänkt! Om det är någon helg som har kvar någon form av värdighet så är det just midsommar – ingen kommersialism, ingen rea, inga köer, bara ledighet (och en och annan Swedish malaria efter allt wa-wa, hehe…)

Vi ger upp försöken att komma in på NK och vandrar upp mot Mosebacke där vi hör lite schyssta jazztoner uppe från serveringen – det här måste vi utforska! Det visar sig att vi kommer mitt i ett jazzjam med Tommy Löbel och hans Swing Band. Supertrevligt!








Jag hugger en Dugges lager no 1 och vi slår oss ner. Lagen är helt ok, lite för mycket beska för min smak att bara dricka rakt upp och ner. Till mat borde den funka mycket snyggare.

Tommy Löbel är i alla fall perfekt en helg som denna då ljuset är som mäktigast. Vi låter oss charmas av låtar som Wild Cat Blues, Rose Room och inte minst av Flat Foot Floogie som går konstant hemma sedan och på repeat i hjärnan. Flat Foot Floogie with a floy, floy… floy doy!

Väl hemma sedan blir de Lax Palak och jordgubbar med grädde. Ditt bästa tips för att får jordgubbar att smaka mer exotish är att röra ner lite grovhackad basilika i grädden innan du vispar den. Jordgubbar och basilika är helt klart en supertrevlig kombo!





Lax Palak, denna gång med lite vitt vin i såsen istället för lime. Denna gång har jag också haft sinnesnärvaro att innan denna högborg av stängda butiker köpa på mig lite enklare vitt, så att jag inte behöver hälla ner exempelvis George Breuer Schlossberg i såsen. Enkelt vitt, då gäller bara det bästa – i det här fallet Les Fumées Blanches Sauvignon Blanc. Sweet Jesus vad gott det är! Det är nässlor, det är svarta vinbärsblad, det är gräs, mer svarta vinbär, fläder, ah! Min första kärlek är riesling, men en schysst savvie kommer inte långt efter.

Hursomhelst, till de obligatoriska jordgubbarna (det är ju inte så att du lider) blir det sött vitt vin, 2007 Boekenhoutskloof som jag köpte på plats i Franschhoek. Boekenhoutskloof är en annars ganska välkänd leverantör av trevliga röda viner, t ex The Chocolate Block och kioskvältare såsom Porcupine Ridge.

Baksidetexten ger inte så mycket info annat än att det totalt sett gjordes two barrels av vinet – inte så värst mycket kan det tyckas. Noble late harvest, kan vara allt från riesling till semillon till chenin blanc till något annat. Vi poppar.





Inledningsvis ganska mycket aceton, nästan så att det tar över. Efter det mogna frukter, inte så mycket honung. Inga rieslingaromer, ingen påtaglig friskhet även om vinet inte på något sätt är jolmigt. Gott att sniffa på! Jag funderar över druvsammansättningen och det är inte riesling och förmodligen inte heller enbart chenin blanc. Borde vara semillon, eller chenin blanc/semillon. Ska efterforska lite.

I munnen är vinet slankt och fylligt utan att vara sötsliskigt. Sött, ja, men det finns ändå en pigg syra som håller tillbaka det söta. Gott! Sammanfattningsvis, ett gott vin men lite för mycket aceton emellanåt. Vi provade vinet över ett par dagar och acetonen finns där, även om den brukar vädras ut.

Egentligen hade jag väl tänkt spara vinet ett par år till, men nyfikenheten vann över korkskruvsångesten. Nu har jag bara ett sött vin från Sydafrika kvar, Spiers Savannah 2005. Med andra ord, dags att åka tillbaka snart!


PS Apropå obligatorisk, vädret skiftade också enligt alla traditioner. Från mycket bra till, well, inte lika bra...