onsdagen den 27:e juli 2011

Semester, andra andningen



Kära läsare, på fredag går semestern in i en ny fas: Den seriösa bokläsningens fas! Jag har laddat med Herman Wouks The Winds of War, Martin Merediths The State of Africa och Lars Sjögrens bok om Sigmund Freud, Freud: Mannen och verket. Och Iliaden, som jag spontanshoppade på Rönnells antikvariat. För Iliaden gäller samma poängskala som för Kants Kritik av det rena förnuftet: 10 poäng för att öppna boken och 100 bonuspoäng för varje läst timme.

Egentligen skulle jag inte köpa några fler böcker på ett tag, men ett besök på Pocketshop för inte allt för länge sedan – det var faktiskt C som ville ha något och jag bara följde med som moraliskt stöd – resulterade i bl a i Blairs självbiografi och någon intressant bok i "nästan allt-katergorin." Återkommer!

Annars går det sakta framåt gällande läslistan. Jag har läst det mesta av Oscar Wilde, samt hela 2666, Anckarströmsboken, biografin om Palme samt Smaken. Sedan har det blivit halva Talskrivaren av Peggy Noonan, men den var så tråkig – sorry! – så någonstans mitt i tröttnade jag. Har det inte blivit fler? Hm! Har nog kollat lite för mycket på Vita Huset…

Jo, jag läst Bottons bok Arbetets lust och leda! Det kommer en speciell post om den.


Lite vin har det också blivit:





Det var gott! Dag ett lite bitter, dag två fantastisk. Lite blomvattenvarning dock...

tisdagen den 26:e juli 2011

En dag på Livrustkammaren






Det var länge sedan jag var på Livrustkammaren! Som liten picking hängde jag ofta där, jag antar att besöksfördelningen mellan Armémuseum (före nydaningen) och Livrustkammaren var 70/30. De senaste åren har jag lustfyllt fingrat på Livrustkammarens dörr men det närmaste jag kommit är fotografering av skylten i konstiga vinklar:







Hursomhelst, det är måndag och regnet är på väg ner genom troposfären. Eftersom vi hängt en del i Gamla Stan den senaste tiden är det enda museet som vi båda har en mystisk, undermedveten och motorisk efterfrågan på är Livrustkammaren. Ungefär som, ”titta i taket. Vad dricker kon?” Nej, mogen Barolo är inte rätt svar! Rätt svar är inte heller mjölk utan Emric... vatten.

Hursomhelst! Vi inleder med lunch på förträffliga Järntorgspumpen, som förutom möjligheten att fotografera turister i roliga positioner,





erbjuder god mat till rimliga priser. Det kommer en speciell post om turistpositioner senare, trust me. Vi tar varsin fiskgryta och stressar sedan bort mot Livrustkammaren för att hinna till visningen kl 14.00.

Först ut, Gustav II Adolf och Lützen! Jag har alltid tyckt att just det rummet varit lite lätt makabert, med de blodiga lakanen och skjortorna och speciellt stickhålet genom kungens älgkyller.









Aj! Jag ska inte gå in på alla detaljer kring Lützen, men kan varmt rekommendera Peter Englunds Ofredsår för en mer ingående beskrivning av skeendet och om trettioåriga kriget generellt.


Därefter, Karl XII och den leriga rocken samt den trekantiga hatten med kulhålet.







Sist ut i detta makabra rum är Gustav III:s maskeraddräkt, med Anckarströms pistoler.









Det var för övrigt dessa som knöt honom till mordet – innan maskeradbalen hade han dem fixade hos en känd vapensmed, bl a skulle kolven renoveras. Efter attentatet släppte han dem på operans golv, varefter de hittades och togs om hand av polisen. På kolven fanns vapensmedens märke. Polisen gick dit och smeden bekräftade att pistolerna var Anckarstöms – saken var biff.

Därefter vandrar vi mest runt. Det finns vapen, rustningar och intressanta dräkter och kostymer i överflöd.













Cowboyhatten - som guiderna i Skattkammaren döpt den till - bars av den blivande Karl X Gustav vid drottning Kristinas kröning:





Visst är den helt underbar! Just det, vi har varit i Skattkammaren också. Det kommer nog en post om det också.

Detta ska vara ett av de mer internationellt kända föremålen, en hjälm som tillhört Ivan den förskräcklige:




Erövrad från ryssarna av polackerna, sedan erövrad från polackerna av svenskarna.

Duellpistoler som ska ha tillhört Karl XIV Johan:





Vi stannar även till en stund i Livrustkammarens aktuella utställning Kunglig vintage, och utställningen om stilikonen Gustav V: Manligt - ur Gustaf V:s garderob. Kunglig vintage intresserar C mest, jag hänger en stund och kollar på Gustav V:s kläder.

Jag tar en närmare titt på slipsknuten – som den klädsnobb jag ibland blir är jag naturligtvis intresserad av vilken knut Gustav V använde sig av, Windsor eller Four-in-hand? Då märker jag att de är knutna åt olika håll!







Här tar källkritikern i mig över – Livrustkammaren, bestäm er! Eller knöt han olika beroende på dagsformen? På den är bilden verkar slipsen vara knuten åt högerarmen.

En trappa upp är det fullt av barn som leker riddare och prinsessor. Kul! Jätteroligt att det är så många barn som verkar ha kul på museet, det är viktigt. Ett par pappor turas om att klänga på sig rustningen som man får prova, med fullt uppspärrade ögon och med leenden från öra till öra… Snacka om att bli barn igen!

Sedan beger vi oss ner till vagnarna, fast när jag tar första bilden lägger kamerabatteriet av. Nahe! hinner jag tänka, för att i nästa stund tänka: förträffligt! Då har jag en legitim anledning att komma hit igen snart! För det kommer jag definitivt att göra, Livrustkammaren är en mycket trevligt litet museum som jag gärna återvänder till. Tack!






PS Här ska det inte vara "please" - det låter som "du får faktiskt fixa din egen visning"

söndagen den 24:e juli 2011

Geuberschwihr, Niedermorschwihr, Ribeauville, Mahalapye, Orschwihr, Riquewihr: Vin från de outtalbara byarnas distrikt




Lördag och jag är lite lätt gräsänkling – C är ute och träffar mor och I. Vad passar då bättre än ett Vita Husetmaraton, några schyssta onyttigheter och en flaska vitt? I kylskåpet hittar jag en halvflaska av 2003 Kientzler Riesling Geisberg, en Alsace Grand Cru, som jag fått av David. Här ska provas!

Alsace är ett område som fanns med i mitt tidiga vinintresse men som ganska snabbt föll ifrån. De torra rieslingarna kunde inte konkurrera med sina tyska motsvarigheter, mestadels p g a godisscharscharen i mig tyckte att det var lite för mycket syratalibanism i de torra vinerna. Kvar fanns pinot gris och gewurztraminer, där den senare fintade bort sig själv i tvålhavet och den förra bara… försvann. Eric Lichtlé visade dock att det går att göra fantastisk gewurztraminer, mer sådant! På senare tid har det dock blivit mer vin från Alsace, ett exempel är supertrevliga Josmeyer med bl a Grand Cru Hengst. Så det är nog dags att undersöka området mer!

Hursomhelst, jag korkar upp. Mörkare gul färg, en hel del gröna toner. Inga kolsyrebubblor. Inledningsvis en mycket frisk och klar doft, ganska knutet faktiskt. Men efter en stund och med lite värme i glaset kommer det klassiska rieslingtoner ur glaset. En hel del antydan till diesel, men de är ganska vassa. Söta, gula frukter, vissa godistoner, isglass? En stund senare svaga med accelererande honungsaromer. Ju mer värme och luft, desto mer mogna frukter och honung!

I munnen är vinet ganska läskande, liiiten bitter ton mot slutet. Pigg syra, det borde lagra vinet ett bra tag till. Sedan något som jag aldrig känt tidigare i ett vin: whisky! Just den där dova smaken som bara whisky har, just den dyker upp här emellanåt. Intressant!

Någon timme senare är det dock färdigdrucket – en konstig, något unken doft gör att vinet inte är lika aptitligt längre så jag sparar de sista slattarna till morgondagen. Då smakar det bättre, men det finns fortfarande en viss unkenhet kvar. Lite trist!

Så sammanfattningsvis, kul vin, intressant att dricka vin från Alsace igen och mycket gott den första timmen! Tack David!



PS ett vin från Alsace, är det ett alsaceiskt vin? Eller är det alsaciskt? Och hur stavar man till det?!?! En person från Elfenbenskusten är ju ingen elfenbenist, eller elfenbenskustier, eller elfenbenskustian, utan en ivorian. Kanske något liknande med en person eller vin från Alsace? Alskier? Elysian?

lördagen den 23:e juli 2011

Rendezvous Bigbay

Först och främst, alla våra tankar till Norge och den fruktansvärda tragedi som inträffat. Så många unga människor, så fruktansvärt tragiskt.

Här kommer mitt originalinlägg:















Återigen flyr jag värmen, dammet, trafiken och regnet i stan för en inbjudan till David. Mycket trevligt! Jag har laddat med lite vitt som vi har haft öppet i ett par dagar, samt lite rött. Nu ska här blindprovas, hehe! Det första som händer är naturligtvis att man själv blir uppfintad långt upp på läktaren. Inte rätt kontinent typ!

Hursomhelst, jag hämtar ut hyrbilen vid etthugget och beger mig norrut. Att hitta till David visar sig vara inga problem alls – trots att jag har en osviklig förmåga att bara kolla ”ungefär” vart jag ska, vilket bl a resulterat i att vi snurrat i minst en halvtimme för att leta efter Sigtunagatan bara för att jag nöjde mig med att se att den låg i närheten av Oh, that plane. Det stående nyårslöftet är alltså, kolla exakt vart du ska! Därför väljer jag självsäkert den andra avfarten, ser rondellen, vet att jag ska ta till vänster, rakt fram, andra till höger och kolla jag är ju framme!

Direkt innanför dörren får jag ett glas vitt. Ljus färg. Några snabba sniffar och jag pendlar mellan en savvie – det finns en hel del krusbär och vinbärsblad – och en riesling. Men det här borde vara riesling. Ren, härlig doft, mycket fräsch. Smaken är fyllig och med en ganska pigg syra. Gott är det i alla fall! Ålder? Jag chansar på 2009 men det är faktiskt en 2010. Vi är i Tyskland eller möjligtvis Alsace, Rheingau? Nope.


Facit: 2010 Keller Riesling von der Fels.




Mycket trevligt! Keller är definitivt en producent att hålla ögonen på, vi provade t ex Kirchspiel 2008 över fyra dagar och det var en upplevelse som lockade till mer (se här och här, t ex). Kellers Kirchspiel 2009 har provats här och här, med samma engagerande resultat om än något trevande till en början. Se även här.

Direkt efter detta kör vi vidare på ett annat vitt. Också ljus färg, borde vara ganska ungt. Men här är doften inte lika framträdande, först snurrar jag in mig mot bättre vetande på chardonnay, men landar sedan återigen i riesing. Mer fylligt – det här har vuxit varmare. Fylligare, nästan lite smörigt. Gott, men mina pengar är på vin ett.


Facit: 2009 Wittmann Aulerde Riesling GG.




Helt ok, men lite för varmt läge för att GG ska komma till sin rätt enas vi om.

Efter detta lite lättare middag och jag tar fram en av mina medhavda flaskor. Detta är dag tre, jag och C öppnade vinet tisdag kväll (så egentligen dag 1,5). Fylligare, maffigare. Krutrök, citrustoner. Mörkare smak, jämfört med de två tidigare. Vi enas om att det är riesling, Tyskland någonstans. Jag som följt vinet ett par dagar kan rapportera att det har ungefär sett ut likadant – det har inte blommat ut så mycket som jag hoppats på. Helt ärligt en högst ordinär upplevelse – no more, no less, pound of flesh.


Facit: 2009 Georg Breuer Rüdesheim Orleans.

Först ska det sägas att det här var en besvikelse och en stilla undran vad Breuer håller på med: är inte ni en kvalitetsproducent??? Detta kändes som 479 kr down the tubes, med en erfarenhet rikare. Schlossbergen som vi provade senast var så inlåst och tillknäppt att vi gav den fördelen av tvivlet, den var mycket bra men vi såg skönheten genom ett filter. Detta var absolut inte värt pengarna, en klar besvikelse.

Men sedan upptäckte David att det inte var riesling utan den urgamla och i princip utrotningshotade druvan Orleans! Aha! Orleans var mycket populär druva i Tyskland fram till slutet av 1800-talet, då den blev utkonkurrerade av riesling. På 80-talet hittade Helmut Becker, professor vid vinuniversitetet i Geissenheim, några gamla stockar som den vinhistoriskt intresserade Bernhard Breuer lät plantera i Rüdesheim. Ok, nu blev det lite roligare och mitt förtroende för Georg Breuer steg en hel del. Kul att prova, men inget jag köper igen. Se här och den här trevliga bloggen. Du lever så länge du lär!

Efter detta blir det vinkällarinventering och avisframkallning de luxe. Valv! Sektioner! Arghhh! Varför bor inte jag i hus med vinkällare? Måste fixas!!!

Till lite gott grillat avverkar vi lite fler viner, men nu har vi lämnat det vita spåret för att gå över till det röda. Först ut ett vin som har tegelröd färg, och som fulkomligt bolmar lingon och syrliga körsbär. Smaken är likadan, ganska kraftig syra och rejält med tanniner. Jag gissar på Italien, men inte sangiovese och inte någon supertoskanare. Borde vara Barolo? Gott, men lite för strävt för min godissuktande gom…


Facit: 2003 Schiavenza Barolo Vigneto Broglio.




Aha! Helt ok, men som sagt, lite för strävt och syrligt att dricka på egen hand. ”Ge mig en bearnaise att stycka!” vrålar vinet. Ok, det får vi fixa!

Nästa vin är något helt annat. Blåare färg, mycket mer inställsamt. Röda, mogna bär. Shitas patats fritas vad gott det här är! Lent och följsamt men ändå med kropp och ryggrad. Mycket klunkvänligt. Men vad är det för vin? Det finns antydningar till ceder och tobak, men bara svaga förnimmelser. Jag hittar en grön ton, är det en cabblandning? Nope. Vad är det för land? Jag hittar inga överdrivna frukttoner, ingen överdriven syltighet. Jag får för mig att vi är i Europa och efter ha gissat på alla Europeiska länder förutom Island säger David: Nice try, men vi är inte i Europa. Mungamo! Helt lost! Jag börjar närma mig Operans tredje rad och jag ser hur vaktmästaren börjar peka mot lyssnarplatserna…


Facit: 2006 Shaw and Smith Adelaide Hills Shiraz.




Supergott! Jag följer vinet under kvällen och efter ett tag kommer det fram en hel del tjära och Djungelolja. Detta var ett mycket gott vin (även trevligt bloggat om här).

Vi korkar upp ett vin till. Nu är det min tur att försöka visa läktaren, vilket inte lyckas så väl för David sätter vinet ganska snart i Barolo. Imponerande! Detta är en klar aspirant till kvällens bästa vin. Komplex doft, mörka bär, perfekt balans. Skitgott!


Facit: 2004 Fratelli Revello Barolo Vigna Gattera.




Utan att veta alltför mycket om Barolo känns det förvånansvärt modern, i alla fall jämfört med Broglion som var mer matkrävande. Fratelli en modernist? Efter ett par timmar doftar vinet nyslaget hö, klockan är fyra på morgonen en sommardag och jag ligger i gräset och doftar på den daggdränkta gräsmattan… Stort tack till Ostkillen som inspirerade till köp!

Till en helt gudomlig chokladkaka med grädde som blandats med körsbärssylt (vilket kommer bli standard hemma) provar vi lite sprit.





Till vänster en whisky, Glenfarclas femtonåriga. Helt ok! Lagrad på sherryfat. Whisky är nog favoriten bland starkspriten, tätt följt av gin. En juste gin & tonic slår det mesta! Den här var mycket trevlig. Till höger något som är mer fruktigt, borde vara lagrad rom. Det visar sig vara en tolvårig Diplomático Reserva Exclusiva från Venezuela. Mycket god! Mörk rom seglade just upp som en stark konkurrent till whisky.

Därefter en annan av mina medhavda flaskor som varit öppen i tre dagar (d v s 1,5 effektiv tid). Mörkt gul färg. Direkt ur glaset en kaskad av aprikoser! Detta skulle kunna vara mosade aprikoser med sprit. Dag ett fanns det en del bokna äpplen och pumpernickel, men de tonerna har vädrats ut vid det här laget. Ingen direkt syra. Mycket sött. Förvånansvärt fräscht, trots den söta smaken. Men totalt supercharmigt! I onsdags fann jag mig gå i skytteltrafik till kylskåpet för att ta liiite till, liiite till…


Facit: 2009 Mullineux Straw Wine, Sydafrika, Western Cape, Coastal Region, Swartland.






100 % chenin blanc, 8 % alcohol. Som sagt, supercharmigt! Klar rekommendation. Vi undrar vad som händer med vinet om det får lite lagring, finns det tillräkligt med syra för att det ska överleva några år i källaren? Och vilka smaker kommer då fram? Fast egentligen behöver det inte lagras, det är nog som bäst nu. Se här och här.

Vi blir lite sugna på rött igen. David korkar generöst upp en röd tysk, Deutzerhof Caspar C Spätburgunder från Ahr.




Definitivt inte min kopp av te! Mörk källare, lite fadd smak. Men det finns andra som gillar vinet! Kul att prova i alla fall.

Vi tar tempen på ett annat vin istället: 2007 Domaine Santa Duc Gigondas.




Mycket trevligt! Detta vin är mer min stil. Gott om härlig sydfransk värme, integrerade tanniner. Klunkvänligt! Även provat av Frankofilen, kul!

Någonstans här kastar smaklökarna in handuken och vi spenderar resten av kvällen åt att diskutera fotografering, vin, bloggning, historia, litteratur och vad fasiken man ska pyssla med när man blir stor. Jag ska även lära mig allt om ljuspunkter och ljusmätning. Supertrevligt och oerhört generöst, David! Stort tack! Ser fram emot nästa gång!

lördagen den 16:e juli 2011

Midnattssolsrallyt 2011, bilder från dag 2





















Det var så himla kul under Midnattssolsrallyts första dag så jag bestämde mig för att åka ut igen! Denna gång tar M oss med till specialsträcka fem, där vi ska vara tills vi tröttnar. Planen är väl egentligen att åka vidare till en annan specialsträcka efter den här, men vi fastnar här. Bra ställe att stå på, samt världens godaste hamburgare.





Återigen låter jag SLR:en gå varm. Jag fick inte med alla tävlande, men ganska många.

Här är alla bilder i originalformat (klicka här). Sedan beskar jag bilderna så att bilarna kom mer i centrum. Klicka här för dessa bilder.

Maila gärna till redscream snabela live punkt se om ni vill ha högupplösta bilder!

Se även Midnattssolsrallyts första dag.