tisdag 8 maj 2012

2011 David Nieuwoudt Ghost Corner Sauvignon Blanc och risotto, nytt försök







Sedan i torsdags har jag gått i risottotankar – det var riktigt smarrigt med risotto! Typiskt att man inte gjort det tidigare, det var ju jättegott! Jag har också tänkt på hur man skulle kunna göra det bättre, inte minst sedan Frederic kom med intressanta tips och länk. Istället för att göra på arborioris så kan det vara en god idé att göra på carnaroliris. Carnaroliris, finns det? Jag googlar och hittar både Saltå Kvarn och KungMarkatta. Kul! Det får det bli nästa gång.

Men först lite vin! Förra gången jag gjorde risotto så hade jag inget vin så det fick bli buljong rakt av. Därför gör jag ett depåstopp på mitt lokala Systembolag och medan jag står där bland halvflaskorna och i det närmaste har huggit en California White så kollar jag lite bland nyheterna. En savvie från Sydafrika, 2011 David Nieuwoudt Ghost Corner Sauvignon Blanc, fångar mitt intresse. Verkar lite spännande! Sedan tidigare har jag ett mycket gott öga till sauvignon blanc från Sydafrika, jag tycker att de är lite mer avstämda och inte så svulstiga som sina nyzeeländska motsvarigheter. Vi skruvar av. Ljust, nästan vattenklar färg. Ner med kranen.

Whohoa! Här var det svartvinbärsblad! Jag tror jag aldrig tidigare känt så starka svartvinbärsblad som i det här vinet. Helt förföriskt! Jag förflyttas trettio år tillbaka i tiden till trädgården i Ytterby och alla svartvinbärsbuskarna. Helt underbar doft av svarta vinbär och svartvinbärsblad. Svaga toner av passionsfrukt finns där också. Smaken är frisk, extremt välbalanserad, extremt klunkvänligt. Det här var gott!

Dags för risotton. Om det är några som ska stå till svars på den yttersta dagen så är det alla livsmedelshandlare som inte plockar bort de schalottenlökar som legat i butiken de senaste fem åren! Så erbarmligt trött på att betala 20 kronor för ett par lökar bara för att upptäcka hemma att de är genomruttna. Morr! Men nu senast fick jag tag på ett nät där bara hälften var ruttna…



Hursomhelst. Jag fräser upp löken i rapsolja och rör ner 4 dl arborioris i kastrullen. Var det fel? Lite osäker på om riset skulle fräsas med också, men det fick det göra den här gången. Hedoniskt häller jag ner 3 dl av det superläckra vinet ner i kastrullen. Därefter ner med en rågad matsked av Renée Voltaires underbara buljong – klar rekommendation!


Därefter utspädning med vatten – och vevning! Under tiden steker jag upp lite svamp och kokar lite ärtor.








Slutligen rör jag ner lite parmesan. Parmesanen och sauvignon blancen passar för övrigt helt fantastiskt bra ihop, skön kombo…

Några tusen varv senare verkar det vara klart:



Jag rör ner svampen och häller upp ärtorna bredvid. Jag läser på Felicity Cloakes underbart matnördiga inlägg på The Guardians hemsida, ”How to make the perfect risotto:”

“[arborioris] was popular in the days when a risotto was something you could stand your fork in. Today, however, the fashion is for a lighter, looser dish, which is where the delicate carnaroli comes in . . . It ripples obligingly as Eric explains the desirability of the 'wave effect' – all'onda, which is the fashionably liquid texture for risotto these days.”

Jag kollar min risotto. Jodå, en gaffel skulle kunna stå upprätt. Inga vågor. Ok, jag antar att jag har en del kvar. Men smaken var det absolut inget fel på. Så, risotto försök nr två, ett steg framåt men det finns mer att lära!

2 kommentarer:

Frederic Piccoli sa...

Kanske dags att ses igen ett gäng för olika risottos! Det är ju så gott. Man gör ju även kaka på risottoris i Italien ;)

Red Scream sa...

Det tycker jag låter som ett jättetrevligt förslag! :-) Det får vi styra upp. Ha det! /Ulf