2005 Rauenthaler Baiken Riesling Auslese

På Cut Thursday blir det besök på bolaget. Jag behöver bunkra upp inför Påsken, intalar jag mig – det nyaste på svepskälsmarknaden. Så efter lunch med H på Kräm med traditionell efterföljande doppio/cappo på Sosta bär det iväg till Regeringsgatan.

Jag strosar runt, fingrar på lite flaskor och väntar på att inspirationen ska komma. Rött? Vitt? Något till lammet? Känner inte riktigt för något, funderar på att gå ut. Men så ser jag: 2005 Rauenthaler Baiken Riesling Auslese från den anrika producenten Freiherr Langwerth von Simmern. För mer än ett år sedan köpte jag det torra vinet från samma producent, 2005 Hattenheimer Mannberg Riesling Erstes Gewächs. Det var mycket trevligt, så ända sedan dess har jag spanat in auslesen på halvflaska i hyllan bredvid.

Frågan är bara, vad har man till? Det är lite för sött för att passa till mat och lite för torrt för att passa till dessert. Så svaret är väl egentligen: till gott sällskap eller en god bok. Men det kan man ju leva med, eller hur? Så jag plockar ner ett par flaskor i korgen, att det är rea på dem gör ju inte saken sämre!

En Madelainekaka poppar upp. Hade inte Livets Goda någon artikel någon gång om kombinationen vin med musik? Jo men så var det! Jag tror att Anders Larsson skrev något om Breuer och Glenn Goulds tolkning av Goldbergvariationerna.

Hursomhelst, hemma kollar jag Winespectator: “A reductive style, with some carbonic gas lending firmness, as does the moderate structure. Candied lemon, lime and mineral notes are present from start to finish. Very concentrated. Needs time to settle down. Best from 2009 through 2022. 82 cases made. –BS” Det är således inte helt omöjligt att vinet inte är drickbart nu. Men vi provar. C och uppslutningen på Snabba Cash får bli vinets följeslagare.

En första sniff – en gul frukt! Ingen direkt diesel, men vi får en söt, honungsfruktaktigdoft i näsan. Gott! Vi smakar. Sött och mycket fylligt. En mörk smak uppenbarar sig. Helt ok. Fast ändå inte riktigt perfekt. Lite väl mycket burkfruktcocktail, är väl det totala intrycket. Gott vin men det behöver nog ligga till sig lite.

Dagen efter tar jag ett glas. Burkfrukten har försvunnit och ersatts av en mjuk, härlig exotisk söt frukt. Lite grapefrukt tittar fram också, trevligt!

Så ja, det är ett gott vin men de 93 poängen kan jag inte uppskatta i dagsläget…

Omedelbara kopplingssvårigheter

För alla oss med backslick är det självklart att avsluta lunchen med en kaffe på Espressobar Sosta på Jakobsbergsgatan här i Default City. Plejset har oomkullrunkeligen stans bästa espresso och cappuccino. H, som visserligen inte har backslick, är dock djupt nere i kaffe och är dessutom utrustad med ett modeväderkorn som skulle göra alla trendspanare gröna i avunden. I nötskalet: H har koll. Så efter att H har invigt mig i det rätta hänget hänger vi gärna där efter lunchen.

Stället verkligen osar italienskt. Allt känns äkta och genuint, vilket är bingo för en äkthetsjunkie som jag. Jag har ju inte varit i Italien (vilket är skamligt), men det känns som att om det finns kaffebarer i Italien så är det såhär de ser ut. Disken är fylld med italienska läckerheter, personalen bryter kraftigt på italienska, på tv:n i ena hörnet visas dagligen något italienskt lekmatsprogram med en urläcker brud.

Men sedan var ju det där med språket. Trots alla mina universitetspoäng funderar jag ibland över min egen smarthet, misstänker att den egentligen inte är så hög. Speciellt inte det där med att fatta snabbt. Min chef K, däremot, är en mental sprinter: fattar snabbt på kort distans. Jag är väl mer funktionären som står redo med vattenflaskorna…

Trendoraklet H vet självklart hur man beter sig på italienskinspirerade kaffebarer i Stockholm. Självklart beställer man på italienska, natürlisch! Så en lunch får jag instruktioner: ”köp en doppio till mig!” Jag har ingen aning om vad en doppio är för något, men det ger väl sig.

Så väl framme i kassan beställer jag en cappuccino till mig och en ”doppio” till H. Mannen i baren upprepar min beställning, ”en cappo och en dubbel...” Men det var ju inte det jag skulle ha, så jag upprepar, ”en cappuccino och en doppio, tack.” Mannen upprepar en gång till, ”en cappo och en dubbel...” ”Nej, nej!” säger jag, denna gång mer kraftfullt. ”En doppio!” Mannen tittar upp från kassan, ser sig hastigt omkring och spänner ögonen i mig. ”Du, doppio betyder dubbel på italienska!”

Ridå. Ska kamma håret framåt i fortsättningen…

Back and Bones

Mars visade sig vara en bra träningsmånad. Jag är väl en typisk periodare, träningsintensiteten går upp och ner. Ökar och minskar, stiger och sjunker? Stenar sjunker, ett företags soliditet minskar, räntenivån... sjunker? Minskar? Note to self: Kolla.

Igår körde jag i alla fall mitt standardpass på S.A.T.S: Back and Bones. Eller, som ni säkert räknat ut vid det här laget, rygg och ben. Börja med skivstången. Nu ligger jag på 20 kg stång + 35 kg vikter, så 55 kg inalles. Med stång och vikter på axlarna, gör utfall. 10*3. Därefter rodd. Här ligger jag också på ungefär samma, 50-60 kg. Viktigt att inte dra med armarna! Börja med att dra med raka armar, pressa ihop skulderbladen. När det inte går längre, först då dra med armarna. 10*3.

Efter dessa två ganska uttömmande övningar kan det vara skönt med lite lättare saker. Mage, t ex. Sedan en tid tillbaka gör jag magövningar på boll, rullar upp. Funkar fint. Tidigare brukade jag köra ”mumien vaknar” efter instruktioner av H. Ligg raklång, sträck upp armarna, rulla upp överkroppen. Precis som en mumie gör när den vaknar.

Då kan det vara dags för lite bones igen. Skivstång på axlarna igen, denna gång lite lättare: typ 30 kg eller så. Bänk behövs. Stå på ett ben, sätt dig på bänken. Res dig upp. Sträck ut. Försök hela tiden balansera på ett ben. 10*3 per bone.

Vidare till back. Jag brukar köra lite neddragningar nu, återigen samma sak: dra inte med armarna först. Här ligger jag på 50-55 kg. Avundas H som utan problem drar 70-80 här! Hur är det möjligt???

Lite mer bones. Antingen utspark eller bakåtspark. Bakåtspark är tillsammans med armbågar ihop min pinsammaste gren, som man gör i smyg. Utspark med ett ben, 25 kg per ben. Sparka ut, håll kvar, tillbaka.

Sedan kanske ett nackpass mitt i allt? Detta är ett prioriterat område för mig eftersom jag har väldigt raka axlar. Det gör att jag får en ”nackhylla” på kavajer, vilket leder till besök hos straffavgiftsavdelningen (i.e., skräddaren). Men med lite träning så kanske jag kan få lite mer sluttande axlar och mer passande kavajer? Ok, det är lite dream-on på det men man vet ju aldrig!

Nacke: tunga viker i händerna, visa tydligt att du verkligen inte bryr dig.

Avsluta med lite nedre rygg.

Snart är det Påsk. Vi har sedan tidigare beställt lammstek hos Taylors and Jones, ligger nu i kylskåpet. Funderar på vin, en ch9p? Jag har en flaska Pomerol 2001 kvar, kanske den? Eller något italienskt supertoskanskt eller en sangiovese? Ska kolla, återkommer. Lammstek med potatismos och kantarellgräddsås. Hedonistiskt!

Mintgelé kanske tillkommer. Och nåt sött efterrättsvin.

Irrfärder i Sidewaysland: "I'm European – do you have any Pinot with like no fruit?"

Då det är lite svårt att vända på den smala vägen kör jag på. Efter några hundra yards får jag domen från GPS-en: Make a legal u-turn. Shaddap you stupid! Jag når toppen av berget, det börjar plana ut. Längs upp i grönskan ligger en liten radarstation och en liten trevlig vändplan. Hm, GPS-konstruktörerna har varit omtänksamma mot oss troende. Vägen fortsätter ner på andra sidan, men det är mest en dirt road. "Vägen avstängd, kör ner på egen risk" förkunnar ett plakat. Jag hoppar.

Jaha, nu då? Äsch, jag kör väl till Los Olivos och ser om jag inte kan hitta något där. Dessutom börjar jag bli hungrig. Så jag ställer i GPSen på "downtown Los Olivos." Kör nedåt för berget förkunnar den. Jag säger inget.

Nedfarten för berget går smärtfritt. Utsikten är strålande, jag ser ut långt över oceanen och det böljande landskapet. Snart kommer jag ut på motorvägen igen. Trafiken är lugn, det är inte så många bilar ute trots att det snart är lunch. Jag kör på. Snart kommer en avtagsväg mot Los Olivos och några justa svängar sedan rullar jag in på huvudgatan.

En mycket pittoresk småstad. Låga enplanshus. Tystnad, lugn. Samtidigt är detta ett stort vincentrum för St Ynes Valleys vintillverkare. På flera håll ser jag vinbutiker och vinförsäljare. Jag tänker dock börja med lunch och hoppar in på ett smörgåsställe.

Sedan kollar jag snett över gatan. Bomber och granater, vad skådar mitt norra öga?!?! Där är ju restaurangen där Miles förkunnade "If anyone orders Merlot, I'm leaving. I am not drinking any fucking Merlot!" OMG det var ju här och jag är ju här nu!!!

Jag måste bara gå in. Det visar sig naturligtvis att det är stans mest välsorterade vinaffär, likaså en schyst restaurang. Jag börjar kolla in vinerna som står uppradare längs väggen. En söt tjej kommer fram och frågar och jag behöver hjälp. Och det behöver jag naturligtvis. Plötsligt dyker ett litet konstaterande och en liten undran upp i huvudet. Kalifornisk pinot = fruktbomb, goes without saying. Det kan jag köpa på bolaget hemma. Men kanske de har några indieproducenter härute som gör ofruktbomber? Inte utan ett visst leende på läpparna och på bästa engelska jag förmår säger jag därför till tjejen,

"I'm European. Do you have any Pinot with like no fruit?"

Tjejen ler stort och sträcker sig efter en katalog. "Det ska vi nog kunna ordna."

Kjoskvältarperfektion

Det har blivit en hel del böcker på sistone. Den enorma tv som sedan i julas tar upp halva mitt vardagsrum har liksom inte riktigt givit mig den rätta tillfredsställelsen! Så standarddrogen för vardagsflykt blir det tryckta ordet. I rask takt har sedan i höstas ett antal böcker konsumerats:

Stridens Skönhet och Sorg

Poltava (20 år efter alla andra…)

Gomorra

Slaget vid Monte Casino av Matthew Parker

A Brief History of Time

A Short History of Nearly Everything

Shakespeare (också Bill Bryson)

LA Konfidentiellt

Kreta (Anthony Beevor)

Berlin – Slutstriden (Anthony Beevor)

Delar av Postwar (Tony Judt)

Kontraktet - mordet på en statsminister av John W Grow

Och nu senast: Da Vincikoden för andra gången. Seriöst: vilket skräp! Mitt första intryck av boken var dock mycket gott. Ett impulsköp på Arlanda, innan en enveckassemester i Turkiet för fem år sedan. Jag minns hur jag efter tre-fyra dagars intensiva sevärdhetsbesök plötsligt insåg att jag faktiskt var där på semester – poolen nästa! Det blev tre mycket sköna dagar med Da Vincikoden i pocket nersköljt med ett gäng raki med vatten. Raki stavas förresten med det turkiska I-et (vilket ständigt ledde till att mitt hotmaillösenord inte funkade) och borde därför uttalas ”rak-ö” och inte ”rak-i.” Turkiet, däremot, stavas med det vanliga i-et och uttalas därför ”Turkiet” (eller iaf något liknande).

Men tillbaka till Dan Brown. Boken är spännande och snabbläst, inte något snack om det. Men det är ju fiktion? Jag kan inte fatta varför det blivit så stora protester mot boken!

Jag kollar recensionerna på omslaget. The New York Times sammanfattar allt med en träffande rad: "Wow, kjoskvältarperfektion." Jag kan bara instämma - jättespännande bok men trots allt: kjoskvältarperfektion.

Jag kollar bokhyllan för nästa bok. Hittar inget som känns lockande, funderar lite på en bok om CIA som jag köpte för ett par veckor sedan. Eller Gamla handeldvapen... Hm, nja, inte riktigt på humör. Jag springer till Pressbyrån och köper Snabba Cash. Som en narkoman känner jag tillfredsställelsens värme breda ut sig när jag sjunker ner i soffan...

Phrasy

Det är lördag och vi har goda vänner H & M över på lite skön lördagslunch. Efter lite intern diskussion har vi tidigare enats om caféklassikern paj med sallad. Det blir bacon-, broccoli- och ädelostpaj. Paj – the mother of 70-talsmat!

Grunden i en bra paj är ett frasigt pajskal. Det finns två sätt att göra frasiga pajskal: det riktiga sättet och fuskvarianten. Inspiration behövs.

Jag slår upp Anna Bergenströms Annas Mat – Stora Kokboken. En riktig trotjänare som var en av mina första biblar när mitt matintresse väcktes i det tidiga 90-talet. Boken är härligt sent 80-talswild and crazy – försök hitta ett recept på vanlig pannbiff och du får instruktioner om att köpa en wokpanna!

Hursomhelst, Anna har ett stort kapitel om pajer, liksom för att markera att bokens dolda budskap är att det trots allt fanns en poäng med 70-talsmaten. Jag citerar:

"Degen är kanske den viktigaste biten i en lyckad paj. Hemligheten är att man har kalla ingredienser och arbetar fortare än kvickt. Det är knådandet fram och tillbaka (i synnerhet om man arbetar med händerna) som lätt gör en pajdeg seg och trist . . . Den sprödaste pajdegen gör man i en food processor/matberedare. Men det gäller att låta maskinen arbeta minsta möjliga några sekunder räcker!"

Jag inser att jag behöver en referens till, så från bokhyllan plockar jag ner min kanske viktigaste inspiratör: Tore Wretmans och hans bok Tore Wretmans Festmeny. Utgiven 1980 när den svenska 70-talsmaten var som mest utvecklad och stod som högst i kurs. Före woken, före olivoljan och långt före Thailand. I bokens 30 olika festmenyer får vi själva definitionen av 70-talsmaten – allt från anka med grönpeppar- och russinsås till smördegsinbakad laxmuslin ”drottning Silvia.” Jag bläddrar fram till avsnittet om goda råd och kompletterade recept. Pajdeg – Pâte à briser (är det så paj egentligen heter?):

"Hacka ihop mjölet, smöret och saltet med en kniv. Forma det i en hög på bakbordet, gör en fördjupning i mitten och häll i vattnet. Arbeta med fingertopparna snabbt och lätt fram en inte allt för homogen deg. Knåda inte, och låt inte degen bli varm genom handflatorna. Innan den kvalas ut bör den ligga och vila minst några timmar i kylskåp."

Så långt så good. Lite väl många fingrar med i spelet kanske, men grundidén är den samma. Arbeta ihop degen så fort som möjligt under kyla så att det inte bildas långa glutentrådar.

Allt detta känner jag till, men jag har aldrig riktigt lyckats få till det. Därför kör jag sedan länge med en egenutvecklad fuskvariant: öka mängden mjöl och frasighet följer. Fast mjölökningen måste tillföras på ett raffinerat sätt: först vid kavlingen. För glöm allt om att frasig pajdeg kan tryckas ut med händerna direkt i pajformen. Frasig pajdeg måste kvalas ut.

Börja med att följa mästarna. 3,5 dl vetemjöl med 150 g smör hackas ihop under kyla snabbt som attan. Tillsätt 1-1,5 msk vatten. Anna betonar vikten av kyla, jag har ett minne av att hon föreslår att man ska smälta iskuber. Hm, känns lite väl extremt kanske. Men lite kallt vatten behövs för att binda ihop. Forma degen till en boll och lägg i en plastpåse i kylskåp över natten.

Dagen efter: börja med att mjöla bakbordet. Dela degen i lämpliga delar och börja kavla. Pudra över mjöl så att degen släpper fint från både bakbordet och från kaveln. Smöra och klä pajformen med den utkavlade degen. Ställ in i kylskåpet igen. Under tiden som pajdegen vilar en andra gång i kylskåpet kan det vara lämpligt att ordna med fyllningen. I mitt fall handlar det om att förvälla broccoli och steka bacon.

Nästa viktiga steg i frasningsprocessen är att förgrädda pajskalet. 225 grader, 10-15 minuter. Under tiden, gör äggstanningen. Det finns säkert många olika sätt att blanda ihop en äggstanning, men idag känner vi oss extra lyxiga så det blir tre ägg, 2 dl grädde och 1,5 dl creme fraishe. Fett men gott! Vi smular ner ädelosten. Standard sedan tidigt 90-tal är Kvibille gräddädel. Vi pudrar över 70-talskrydan nummero uno: vitpeppar.

15 minuter förgräddning senare fyller vi det svagt färgade pajskalet med broccolibuketter och häller över äggstanningen. In i ugnen 200 grader 40 minuter. Vålla!

2005 Josmeyer Riesling Grand Cru Hengst

Ett vin som jag spanat länge in är 2005 Josmeyer Riesling Grand Cru Hengst. Detta av flera skäl: bortsett från att Josmeyer är en bra producent är 2005 också ett lysande år i Alsace. Eller rättare sagt: 2005 var ett lysande år i stort sett hela Frankrike och Tyskland. I Bordeaux anses 2005 vara en av de bästa årgångarna hittills - få i vinsvängen har väl kunnat undgå hajpen... Bourgogne gjorde ett mycket bra år, Rhône och i synnerhet Chateauneuf-du-Pape blev mycket lyckat. Likaså Loire. I Tyskland var det inte mycket sämre. Enda plumpen i det europeiska protokollet 2005 är väl Italien, som inte alls lyckades särskilt bra.

Fast den egenliga anledningen till mitt intresse för vinet är dock mer trivialt. Eftersom 2005 var ett synnerligen bra år för riesling i Tyskland har jag naturligtvis köpt på mig en del. Och eftersom jag har en viss ådra för practical jokes behöver jag något att slänga in som en mörk häst vid en kommande riesling 2005-provning. Josmeyer låter som en trevlig kandidat, hehe…

Så sent på fredagseftermiddagen står jag inne på bolaget på Regeringsgatan och fingrar på lite av varje. Jag kniper en Josmeyer och ett annat vin. Pratar lite med personalen, ”någon som provat 2005 av Josmeyer?” Inga nappar, men de talar väl om producenten. Jag slår till. Samtidigt tänker jag på morgondagen och vår lördagsbjudning. ”Har ni något som funkar till ädelostpaj?” frågar jag försiktigt. De funderar och pekar efter en liten stund mot en Marcel Deiss med hemlig Alsaceblandning (Engelgarten 2005). Funkar säkert, men ska jag dricka vit Alsace vill jag nog ha ren riesling eller ren gewürtztraminer. ”Men den här då?” frågar jag och pekar på Josmeyern i handen. Jo, det ska nog gå det också. Jag bestämmer mig för att imorgon får den generella vin- och matregeln gälla:

Till god mat passar ett gott vin.

Lördag kommer. C panikstädar, jag skäms och lagar mat istället. Mjölar ner hela ”köket.” Gästerna kommer. Jag försöker torka salladen. Var är salladsslungan när du behöver den??? Morr! Efter ett tag hör jag C hojta från vardagsrummet, ”men var är vinet då?!” Dåliga värdpoäng igen…

Vi stoppar ner näsan i glaset. Diesel! Härlig, utvecklad dieseldoft. Lite gummi också. I munnen får vi sedan ett fylligt vin med balanserad sötma. Vinet är helt torrt, jodå så är det. Men det känns så fylligt! Så gott! Det blir helt klart fler flaskor av Josmeyer.

Det hade varit intressant att testa vinet mot efterrätten: fuskcitruspannacotta med ingefärsconsommé. Men fyra törstiga personer gör slut på en flaska snabbt, så vi får satsa på gott kaffe istället. Funkar bra det också.

Fuskcitruspannacotta: koka upp 2 dl grädde. Häll ner saft från 2-3 citroner. Rör ner 2-3 blötlagda gelatinblad. Sockra efter behag. Variant 1: toppa med 1-2 dl matlagningsyoghurt, kyl av snabbt (förslagsvis i vattenfylld diskho). Variant 2: hoppa matlagningsyoghurten. Häll upp i highballglas, ställ in i kylen.

Ingefärsconsommé: Rör ut lite koncentrerad apelsinjuice med vatten i en kastrull. Eller pressa apelsiner och koka ihop. Värm på. Skala och riv färsk ingefära. Pressa ned saften i apelsinjuicen. Sockra efter behag. Kyl och häll över fuskpannacottan när den har stelnat.