4th of July: Tour de France, Schramsberg, Richebourg och Mistralen

Det är lördag 4 juli och vi är hemma hos vänner och tillika smink-, vin-, musik- och inte minst cykelnördar P & T för att kolla på prologen på Tour de France – årets cykelhappening!

För er som inte är så insatta i tourens mysterier kan jag berätta att varje tour börjar med en prolog: en liten kort sträcka för att bestämma vem som ska åka i den gula ledartröjan från start. Eller, det finns säkert en annan förklaring till varför det finns en prolog, men effekten av prologen är iaf att en person får åka i den gula ledartröjan från start. I år går starten i Monaco (det ligger väl i Frankrike?), så vi förses med ljuvliga bilder av det lilla furstendömet. C förkunnar stolt att ”där har jag minsann varit! Och i Nice, St. Tropez och Montpellier!” Intresseklubben antecknar.

Vi har iaf med oss en flarra vitt mousserande, omsorgsfullt inlindat i folie. Här ska blindprovas! Innan vi gick hemifrån försökte C smygtitta men för alla som varit i St Tropez är det blindprovning som gäller. Så enkelt är det.

P & T dukar generöst fram schweizisk ost och paté samtidigt som cyklisterna ger sig av på den ovanligt långa prologen – ca 15 km. Lance är tillbaka – underbart.

Vi korkar upp det medhavda vinet. Ur glasen kommer en fruktig doft, mineraler, citrus, sötmogen frukt. Till en början något intetsägande, men efterhand växer doften. Smaken är len med avvägda syror. C noterar att ”Montaudonen var strået vassare.” Och det kan jag väl hålla med om, den senaste tidens pecking order blir Veuve, Montaudon och så det här. Men men, det är likt mozzarellan mystiskt gott! Montaudonen hade mer smak och intressantare doft, men det här är faktiskt inte alls dumt. P, T och C försöker komma fram till vad det är för champagne. Scener från en nörddiskussion:

T: Det är stor andel Chardonnay?

Jag: Japp, 100 %

T: Non Vintage?

Jag: Nej, det är faktiskt vintage

T: 2002?

Jag: Nae, det är det inte

T: 1999?

Jag: Nope

T: Va? 2003? Eller? För äldre än 1999 är det inte…

Jag: Tror faktiskt att det är en 2005…

T (kategoriskt): Det är väl inget champagnehus som har släppt sina 05:or än!

Jag: Nej, det tror jag faktiskt inte att de har…

Några svängar senare kan jag inte hålla mig länge utan avslöjar: Dagen till ära dricker vi 2005 Schramsberg Blanc de Blancs. Visst, den är något enklare i stilen och den sötmogna frukten avslöjar vinet. Men moussen var superb, härliga små bubblor. Och både doft och smak var jättetrevliga. Ett gott vin helt enkelt! Sedan har väl en motsvarande skumpa i den prisklassen från champagne vanligtvis både kantigare och bångstyrigare syror, så om man inte gillar det så kan det här vara något. Tidigare har jag druckit en 2000 J Schram, den var väldigt bra. Så hittills har jag mycket goda erfarenheter av Schramsberg, klar rekommendation utfärdas.

Lite senare, till en fantastiskt god kyckling får vi smaka på samma mynt. Ett vitt vin i mellangulsklassen. Vi sniffar. Ur glaset kommer en ovanligt fräsch och inte minst sval doft, citrus, krusbär, svarta vinbär. Jag lutar först åt att vi fått in en savvie, men plötsligt avslöjar den sig – riesling. Och vilken underbar sådan! Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men doften är sval. Ren, fruktig, mineralisk, och sval. Lite tropiska frukter tittar fram, liksom honung. Smaken är oljig och fyllig, inga kantiga och störande syror.

Jag: Det är riesling

T: Japp

Jag: Men vi är inte i Europa…

T: Hehe…

Jag: Nya zeeländsk riesling?

T: Torsk!

Jag: Ok, australiensisk då?

T: Nix

Jag: Ok, då är jag lost. Vad?

T lyfter på skyddskåpan och: Österrike!

Smaragd från Österrike! Det har jag nog inte druckit förut. Riktigt skitgott! 2007:a och fullt mogen. Visst, går säkert att lagra men varför? Och sicken etikett dessutom:

Efter mycket cykel-, vin-, mat- och livsprat och en himmelsk dessert med chokladbakelse, citrusgranité och rabarberkompott senare har P & Ts lilla dotter ”Richebourg” fått nog av oss så vi vandrar vidare i Stockholmskvällen mot Mosebacke. Där gör vi sällskap med H & M och M I S T R A L E N som välter ner alla Södra bars palmer över oss.

Tack P & T för en jättegod middag och supergott vin! :-)

.

Montaudon Réserve Première Brut NV – Teenage Rocket för grown-ups

Vi testar Montaudon NV. En skumpa som fått ganska bra betyg i WS och som av tendensiösa källor hyllats för sin prisvärdhet. WS delade ut 90 poäng i november 2008 med noteringen

Bright and intense, exhibiting candied berry, preserved citrus and elderflower flavors. It's backed by a firm structure and stays persistent through the lingering aftertaste of ginger and vanilla. Drink now through 2010. 8,000 cases imported. –BS

Intressant! Nu kan vi fylla både ett och femton inlägg om vad prisvärdhet är, men låt oss återkomma till den diskussionen senare…

Vi korkar upp. Det första vi noterar är hur ljust vinet är – nästan som kranvatten! Vanligtvis brukar vi inte lägga så stor vikt vid färgen – det brukar mest bli ”ok, rött” eller ”ok, vitt” (hey, jag gillar ju country). Men den här gången är det påtagligt ljust.

Doften är ganska återhållsam, vi har dessutom torsdagens Veuve Cliqcuot i färskt minne som i jämförelse doftar betydligt mer. Lite bröd, citrus, bär, inget ovanligt och inget otrevligt. Smaken är ungefär den samma som doften, ganska återhållsam och netural smak. C sammanfattar Montaudon som ”ett lågmält vin med finstämda smaker.”

Och visst – jag håller med. Fast det betyder inte att vinet är äckligt eller så – tvärtom! Det var väldigt lättdrucket och gott. Gott på ett okomplicerat sätt! Vi får lustiga associationer till mozzarella, hur kan något som är så förhållandevis smaklöst som mozzarella smaka så mycket? Så också med Montaudon. Sammanfattningsvis, gott, okomplicerat, lättdrucket. Snyggt paketerat, välbalanserat. Som en teenage rocket för vuxna!

Senare på kvällen kan vi inte hålla oss längre utan slår upp facit. Richard Juhlin noterar kort i Tretusen Champagner att vinerna ”är okomplicerade . . . Personligen är jag inte imponerad.” Nej, det är väl inte vi heller men det var helt ok.

Skräprea

Jag brukar verkligen inte klaga men nu känner jag att något måste sägas. Årets rea, seriöst alltså? Vilket skräp! Inget spännande och dyrt. 30 %, liksom, vad är det? Ge mig 40 % åtminstone! Morr!!!

I går gjorde jag iaf ett sista försök på NK. Inget på avdelningen för män. Armani hade en mörkblå kostym som jag säkert hade kommit i om jag hade kört GI lite mer intensivt (och fettsugning). Sedan var det mest olika nyanser av brunt och beige – nja, kanske inte. Canali hade som vanligt några trevliga kavajer, men med 30 % hade jag lite svårt att se magin.

Dock fingrade jag lite på några skjortor från Corleani – köpte en randig Corleani på NK förra sommaren på inrådan av C och den har visat sig vara både jättesnygg och gedigen. Såhär ett år senare märks det knappt att den är använd. Så ännu så länge har jag bara positiva erfarenheter av Corleani, som i övrigt verkar vara ett ganska skyggt märke. Lite rip-offkänska på Corleone kanske.

Fingrade lite på det goa gamla italienska märket Mabro, men helt fel färger. Duvblått, nja…

Sedan var det toktomt. Hugo Boss – tråkgrått. Paul Smith – för utflippat. Zegna – för trådsmala? Burberry – för stora loggor. Morris – utplockat. Atlas – dags för förnyelse? Givenchy – znarrk… Marc Jacobs och Viktor & Rolf – för utflippat! Eton – kan ni ta bort den forrbaskade röda randen från era skjortor???

I ren frustration gick jag upp till Bäddavdelningen och fingrade på lakan, påslakan och örngott. Inte ens där fanns det något spännande! Så jag gick ner till bolaget och högg en halva Veuve Clicquot som C och jag konsumerade till några avsnitt av Homicide och stekta risnudlar med egenhändigt styckad kyckling.

Så klädrean 2009 får hittills IG. För några dagar sedan fingrade jag lite på en 50-procentig mörkblå Diorkostym inne på ABCD på Jakobsbergsgatan. Snygg som attan! Men återigen, fettsugning och no more back and bones på S.A.T.S.

Självklart har det blivit en del springande på Nathalie Schuterman, men jag hittade inget den här gången. Kollade lite bland skorna, men jag tyckte inte att de hade några snygga skor. Förmodligen tillhör jag inte målgruppen. En ny vit YSL-skjorta, denna gång med dubbel machete (eller hur stavas det? Mashett? Manschett? Mischett?) fanns med i korgen men den försvann någonstans på vägen mot kassorna…

Fast några inköp har det blivit. Kunde inte motstå ett par vita bomullsbyxor från Ralph Lauren. Ralph Lauren! Hur länge sedan var det inte som jag köpte något från dem! Det var faktiskt ett kärt återseende, vill minnas att under studietiden i Lund var Ralph the royal shit. Sedan blev det väl lite väl mycket amerikansk atlantkustromantik för min smak. Men nu – vita polobrallor. Skitsnygga. Slutligen ett par trekvartsmellanblå shorts från Hugo Boss. Och ett par jeans från J Lindeberg.

Så, nu har jag avreagerat mig. Imorgon ska jag hämta ut mina vita Ralph Laurenbyxor från straffavgiftsavdelningen. Lycka! :-D

.

Självporträtt

Visst är det härligt med bilder på sig själv! ;-) Den övre gillar jag för färgerna, den nedre för att jag ser så smal ut. Lite hällristningsstuk, faktiskt. Enjoy!

Ett meddelande från din lokala rättshaverist

Det är lördag kväll och C och jag är ute och vandrar i den ljumna sommarluften. Vi går vårt favoritstråk – västerut från Slussen, längs Monteliusvägen och bort mot Skinnareviksberget. Eller som det kanske heter på engelska: Rip-off bay hill! Därefter, förbi Reimersholme, Street, Candlebridge och vidare bort mot Skanstull. Och så dyker de plötsligt upp. Någonstans efter reggaecafét har någon satt upp följande lappar:

Vi skrattar gott de sista metrarna hem till huset och avslutar kvällen med ännu ett avsnitt av Homicide – Life on the Streets.

Domaine la Barroche Terroir 2007 och Yves Saint Laurent 2008

På midsommarafton är vi bjudna till M & H för lite traditionsenligt midsommarfirande. Hm, traditionsenligt är väl kanske att ta i, men om vi säger som såhär: vi har varit där förut!

Då det har varit lite väl hektiskt på jobbet under maj och juni med deklarationsinlämningar den 1 och den 15 juni (anstånd, världens bästa uppfinning…) med efterföljande uppstädningar och revisorsjagande och annat själslöst sorterande ser vi fram emot en ledig helg för första gången på länge. Så vi börjar dagen med att sova ut, för att sedan stryka kläder och lägga ansiktsmask.

Japp, mask alltså… för en tid sedan köpte jag Ole Henriksens ansiktsmask och den är verkligen suverän. Du applicerar – den stelnar – du kan inte säga något – du sköljer – sedan du är som nya människan! Fast varje gång jag lägger på masken kommer jag att tänka på American Psycho och asets morgonrutin:

I believe in taking care of myself, in a balanced diet, in a rigorous exercise routine. In the morning . . . then I apply an herb mint facial masque, which leave on fourteen minutes while I prepare the rest of my routine . . .

Dagens outfit blir blåa jeans och vit skjorta. Ledigt, casual och somrigt.

Förra sommaren impulsköpte jag en vit YSL-skjorta på Natalie Schuterman. En ren utvärderingsskjorta – rean gjorde att min nyfikenhet blev för stor. Hur är en skjorta som kostade 3 200 kr? Vari ligger magin? Ännu så länge kan jag dock inte riktigt sätta fingret på det. Den är jättesnygg, snittet perfekt, tyget glänser, alla detaljer är perfekta. Och bäst av allt: ingen logga (sorry, brats). Tveksam om jag skulle kunna peka ut den i ett blindprov. Men det finns det säkert folk som kan göra. Återkommer när jag använt den mer.

Så åter till Midsommar som utvecklar sig till en kavalkad av ätande. Vi får sill och potatis, följt av kaffe och tårta, följt av någon annan mellanrätt, sedan grillning. Vi har med oss lammkorv och fläsk- och blodigelkorv från Taylors & Jones. Japp, fläsk och blodigel. Kanske inte din vanligaste korvkombo, men, nar C skulle inhandle korverne i affären wille hon vare lite international så hon beställde ”pork and leech” istället for ”pork and leek.” Ett vanligt misstag men smaken blir typ lite annorlunda.

Fläsk- och blodigelkorven kan faktiskt rekommenderas, den var suverän! Det var även fläsk- och purjolökskorven som C fick med sig för att typ jämföra de två… ;-)

Till denna mat (och annan) korkade vi upp en medhavd Domaine la Barroche Terroir 2007. Skitgott men lite väl sött kanske. Bättre med lagring?

Domaine de Pegau 2005

Torsdag kväll och plötsligt infinner sig vomit accounting – det tillstånd då redovisning inte är kul längre. Vomerande tråkigt. Eller som engelsmännen säger: Boring vomit style.

Så någon gång kring åtta packar vi ihop och släcker ner och åker hem. Frihet!!! Jag är hemma och färdigparkerad någon gång efter nio. C blir minst sagt chockad är jag öppnar dörren – va, är du så hemma så här tidigt! Klockan nio en torsdagskväll. Deklarationstider...

Frihetsendorfinerna pumpar runt i kroppen och plötsligt jag känner ett oerhört begär efter vin – rött, tjockt, pulserande och massivt vin. Eftersom jag inte har något lager av enklare viner hemma för konsumtion torsdagskvällar blir det attack på vintankarna – och vinnaren den här kvällen heter Domaine de Pegau 2005.

Egentligen hade jag tänkt att prova vinet i höstas – i samma veva som jag korkade upp Schramsbergen, inköpt på Napa Valley Winery Exchange. Vid det tillfället värmde vi upp med en Clos de la Coulée de Serrant 1981 från Nicholas Joly, följt av Schramsbergen som fintade upp en Veuve Clicquot långt upp på läktaren. Jolyvinet kom tyvärr inte riktigt till sin rätt – även om det dekanterades tidigt på morgonen. Det kändes lite över toppen, konstigt nog. Eller så var det inte riktigt min kopp av te.

Hursomhelst, efter denna inledande vitvinsparad provade vi tre Chateauneufer: Pure 2006, Clos des Papes 2005 och Deus ex Machina 2004. Tanken var att även lägga till Pegau 2005, men då Winespectator tyckte att det var lite väl knutet hoppade jag över Pegaun denna gång. Pure 2006 var på ett strålande humör men min favorit var helt klart Deus ex Machina.

Men åter till i torsdags. Vi korkar upp Domaine de Peagu 2005. Ur glaset kommer en underbar sötfruktig doft, hallon och lakrits. Generös, inget tecken på tunnlande.

Grym terrorbalans mellan syra och tanniner – vinet känns inte alkoholstarkt, inte syrligt, inte strävt, inte jolmigt. Tvärtom – fräscht och riktigt läskande. Kräver ingen mat. Underbar sötfrukt! Skitgott helt enkelt! Så vill jag ha min Ch9. Vi hittar lite gruyère i kylen och sätter på det andra avsnittet av Band of Brothers. Vin, ost, krig och C. Vad mer kan man önska sig en torsdagskväll? ;-)

.