Slightly versified

Det blev gott men det blev inte som vi tänkt oss! Lilla Saigons anka är spänstigare, mör men lite gummiartad. Vår anka blev bara… kokt. Gott men trådig och kokt. Dagens note to self blir därför: långkok är nog trots allt mest tillämpbar på sega saker. Högrev och porterstek t ex.

Vi börjar så smått misstänka att Lilla Saigons anka är lättrimmad! Därför blir rimning vårt nästa matprojekt, främst då lättrimning. Eller som engelsmännen säger: Slightly versified.

Lite bilder från lördagens mateskapader.

Före:

Hallå! Det här är en familjeblogg!


Efter:


Hallå! Det här är en familjeblogg!


Morötterna som vi kokade med i fonden (två-tre timmar) blev dock jättegoda:




Styckningsteknik: När du styckar anka, börja med att ta bort nyckelbenet. Det gör att du kan skära större filéer.





Återkommer om lättrimningsförsöken!

.

Anka, strimlad och kokt del 1

Alla ni som egentligen sökte efter recept på strimlad Anna Anka, ni har tyvärr kommit fel, hahaha! Kokta svenska Hollywoodfruar, kanske? ;-)

Hursomhelst. Vi är mycket förtjusta i anka, vilket vår lokala favoritrestaurang – Lilla Saigon på Bjurholmsplan – inte är sena med att påpeka. Anka är så gott! Köttet är mört, saftigt och mycket smakrikt. Det finns dock en del praktiska begränsningar som gör att vår konsumtion av anka är begränsad, det blir mest att vi äter det ute eller som takeaway. Först, det är en ganska stor fågel. Matchvikten ligger på närmare tre kilo, vilket kan tyckas mycket om du bara är två. Sedan är det hyfsat dyrt, ca dubbelt så dyrt som hel kyckling. Men mest alarmerande är att det inte finns anka på vare sig den lokala ICA eller hos Taylors and Jones. Taylors and Jones har dock en jättegod duck and orangekorv som klart rekommenderas…

Klassisk matlagning – både fransk och kinesisk – rostar ankan i ugn. Det främsta som skiljer dem åt är synen på skinnet och tillbehören. I den kinesiska matkonsten sägs skinnet vara det godaste, så stor möda läggs på att få det krispigt. I fransk matlagning är skinnet mest… skinn. I västvärlden äts ankan traditionellt med apelsinsås, något som tackolov håller på att försvinna. I Kina äts ankan med hoisinsås. Bästa knepet för att få ett knaprigt skinn är för övrigt att skålla ankan först. Koka upp vatten på spisen, ta bort eventuell disk ur diskhon. Gör rent och lägg ner ankan. Skålla sedan med det kokhetta vattnet runt hela ankan. Rosta sedan som vanligt i ugnen.

Att rosta ankan i ugnen kan vara dock vara knepigt. Rostningen bör ske vid ca 175 grader, kör ankan för långt och den blir torr och tråkig. Ta ut ankan för tidigt och den är blodig – vilket i och för sig inte betyder att du får köra buss resten av kvällen. Men jag väljer hellre en blodig biff än en blodig fågel.

Men så har vi Lilla Saigons anka. Den är både genomstek och jättemör, hur går det ihop??? Vi har misstänkt ett tag att de antingen lättrimmar den eller långkokar den. Långkokt anka! Är inte det en kardinalsynd så säg! Noll träffar i google på ”långkokt anka,” det måste vara jätteförbjudet. Men eftersom vi är nyfikna själar vill vi prova. Långkokta anka, liksom…

Sagt och gjort! Vi köper en hel anka från fågelspecialisten i Hötorgshallen. Väl hemma styckar vi fågeln, rostar skrovet i ugnen och kokar allt i några timmar. Vi får se om detta blir vår nya förebild framöver. Eller bara tragiska... Nu tv. Bilder kommer i nästa inlägg!

.

Kontorsnymodigheter

Nu på morgonen upptäcker jag att någon har installerat en ny fåtölj på kontoret. Ett ägg. Eller vänta nu – det är det ju inte! Ägget ser ju ut såhär och görs av Fritz Hansen. Vi har fått en boll installerad på kontoret. Coolt! Ska se om jag hinner softa därinne någon gång… eller inte...

.

Kings Ridge Oregon Pinot Noir 2007

Tisdag eftermiddag ringer utbildningsföretaget som jag jobbar för, de är en man kort och undrar om jag kan ta ett extra kvällspass. Ok, visst, jag rusar dit. En annan kurs, jag kastar mig över böckerna och får 20 minuter att sätta mig in i var de är. Förmodligen är det så här vikarier har det! Klockan närmar sig sex, jag tar närvaron och skämtar lite med klassen om hur tråkigt det är att B fortfarande är sjuk och de måste dras med mig… Men plötsligt, när jag precis ska sätta igång med skatteuträkningar och årets möjliga avsättning till periodiseringsfond, dyker karln upp! Tillfrisknat i elfte timmen! Vi skrattar åt situationen och jag överlåter passet till honom. Jag vandrar ut i den begynnande kvällen, det håller på att skymma. Känner mig tom och laddad på samma gång, upptaggad som du gör inför en ansträngning men tom för att det inte blev något. Men men. Jag flanerar lite planlöst runt på Norrmalm och dras som en fluga till NK och Systembolaget på Regeringsgatan. Fingrar lite på några olika flaskor, känner ett stigande sug efter rött, men hittar inget. Var är nyheterna? De har gjort om och jag hittar inte…

Efter en stund hugger jag Kings Ridge Pinot Noir från Oregon. Hm, den får funka för ikväll. Jag har inga förväntningar på vinet, bara lite gott rödtjut. Springer ner till NKs saluhall och köper någon kladdig fransk ost – en Vachlsteiousingonaux från distriktet Reousibauxneuf i syfvstliga Frankrike. Vin, ost och avsnitt 5 & 6 av Band of Brothers innan C kommer hem!

Kings Ridge har en ljus färg, mot ljuset är färgen i det närmaste näsblodsröd. Doften är läcker, C hittar plommon (det gör hon alltid i pinot noir), själv hittar jag hallon. Och lakrits. Bra doft! Smaken är len med en tydlig syra. Inga tanniner whatsoever – så utan syrorna kunde det lika gärna varit hallonsaft… gott, helt ok!

Vi sparar en slatt i kylskåpet till morgondagen. Direkt ur kylen får vi helt plötsligt en underbar godisdoft! Helt förförisk, lekande, vi tänker på tuttifrutti och tuttifrutti/lakrits. Doften verkligen leker med oss och våra sinnen, underbart! Vinet är dessutom helt drickbart – lite mognare men fullt drickbart. Så klar rekommendation.

När jag fotar vinet nu på morgonen läser jag baksidetexten lite mer noggrant. Importör: Andersson Wines International. Plötsligt kommer jag ihåg – debaclet med Malin! Eftersom det slutade väl vill jag inte länka till alla inlägg, jag misstänker att det är glömt and forgotten nu och att alla inblandade parter har gått vidare i sina liv. Men Andersson Wines: kul att ni tog in det här vinet!

.

Rooibos

Dagens lunchfundering handlar om te. Jag är väl mest en kaffemänniska, men ibland slinker det ner en och annan te. Då blir det främst oolong och rooibos.

Rooibos är faktiskt rätt gott! Rooibos, ett te värdig en chef:

Roi-boss

.

Transcendences of a casserole

Det är måndag kväll och jag sitter och förbereder mig inför undervisningen imorgon. Morgondagens ämne: den gula boken. A.k.a FARs Samlingsvolym. Kvällens existentiella fråga: behövs den? Svaret är väl typ både ja och nej. Det står mycket matnyttigt i den och informationen är ju skamlöst väl ihopapackad, så ja: det är väl en bra bok. Men är den inte lite väl pretto? Därför måste mitt svar bli nej: den behövs inte. Eller inte...

Hursomhelst, ”vad äta till middag (müsli kanske?)-ångesten” gör sig gällande framåt eftermiddagen och ångvältar sig fram. Hm… någon gryta kanske? Jag stövlar in på ICA Ringen och se om det kommer några inspirationer.

Ursprungsupplägget: vanlig svensk korvgryta. Fräs upp lite korv, ner med grönsakerna, tomat, majs och harrisar. No cartilage, no bone, but only flesh och korv då, förstås, för er sevenianer. Det sprack direkt eftersom jag kastade ner lammkorv i korgen

Lammkorvsgryta, således. Det gick i ett par minuter, sedan kom jag på att vi har ju en massa aubergine i kylen efter vår räd mot Cut Island i lördags, då vi tankade Volvon full med grönsaker. Därför tog det inte många sekunder innan jag insåg att vi höll på att blanda ihopa en…

.

...Rattatoj. För det måste det ju bli – aubergine, lök och tomat i en härlig blandning!

Sedan hittade C en påse med kikärter i kylen. Helt plötsligt var vi i östra medelhavet.

Var är timjanen när du behöver den? Timjan borde ju vara perfo i en rattatoj! Istället hittar vi dillfrö, som vi raskt häller ner. Samt woooschtershrssås, of course! Så vi är väl någonstans på norra siden av medelhavet.

Tills vi hittar kardemummakärnorna. Går de här att ha i? frågar jag C. Klart vi kan! fast då blir det marockanskt, antyder C. Ok, vi skyfflar ner. Från vanlig svensk korvgryta till marockansk grönsaksblandning. Helt ok med kardemumma i korvgrytan! Transcendence är dagens mattema...

.

Tjoff ner!

PS. Är det inte härligt med en rustik järngryta som står och puttrar på spisen? DS

.

Decanter, Parker eller Wine Spectator?

Parker är väl den person i vinvärlden som fått utstå mest kritik för sitt inflytande. För några år sedan, när jag började bli intresserad av vin på allvar, var Parkerpoäng nästan ett skällsord – något du skrämde fjortisarna med. Parker ansågs ha bidragit till en skadlig likriktning inom vinvärlden, där lokala producenter nästan i panik stöpte om sitt traditionella vin i något opersonligt, bara för att det skulle få höga parkerpoäng.

Lite masshysteri kanske – lite som i situationer där du tror att du håller på att missa tåget. Jämför t ex med dagligvaruhandeln år 2000, alla butiker skulle ju läggas ner och det skulle bara bli Internet överallt.

Så verkar det nog inte blivit. Men när jag läser vinbloggar verkar det ändå som att Parker är rätt populär. Alternativet, om vi väljer en konfrontistisk linje, är kanske att läsa Decanter. Så lite halvt på skoj, halvt på allvar gjorde jag en liten och högst ovetenskaplig sökning på Decanter, Parker och Wine Spectator i ett drygt tjugotal vinbloggar via google. Jag bara räknade antalet träffar, det kan ju mycket väl vara som så att de spyr galla över karln.

Men ändå: resultatet visade att det är drygt tre gånger så populärt att citera Parker som Decanter.

Bara lite funderingar såhär en torsdagskväll.