En sak är säker – trots att jag som liten bodde i Afrika och lekte krig i djungeln och hängde i lianerna och åt konstiga frukter och kastade stinkande brödfrukter på klasskompisarna samt stoppade frysen full med märkliga insekter och ormar ...nej förresten, det var ju mamma som stoppade in ormen! har intresset för pojkaktiga äventyr inte sinat. Tvärtom! Så nu när vi varit på Gotland i två veckor var det synnerligen lockande att kravla ner i
Lummelundagrottan för ett tre timmar långt lerigt, trångt, vattenfyllt och supertrevligt grottäventyr. Kan varmt rekommenderas för alla äventyrslystna!
För vanliga dödliga kan Lummelundagrottorna utforskas på två sätt. Först, enklast och vanligast, du kan gå den
guidade turen i visningsgrottan. Inget fel med det, turen tar ca 45 minuter och du går stadigt på cementerad botten. Du kommer in ren och torr och går ut ren och torr. Eller, om du är över 15 och vill krydda din tillvaro med lite äventyr kan du välja
grottäventyret: att under tre timmar med guide och i liten grupp utforska grottan! Ni fattar vad jag valde…
Förväntansfulla och en smula nervösa samlas vi som valt grottäventyret, ca åtta personer, utanför biljettluckorna. Jag kan väl villigt erkänna att jag var lite smånervös inför nedstigningen i grottan – tänk om du drabbas av cellskräck! Det är en sak att sitta i soffan och känna hur häftigt det vore med bergsklättring eller fallskärmshoppning eller fullkontaktskarate, men det är först när du väl står där som du vet om det är något för dig. Som det här med bergsklättring – det verkade riktigt intressant tills jag och Neil beslöt oss för att hänga på en guidad tur upp på Kebnekaise. Vi visste ju att det var ett litet klättringsparti strax före toppen, men när jag stod där framför VÄGGEN och guiderna instruerade att ”så sätter du handen där och däruppe kan du sedan sätta foten” eller när vi väl stod däruppe på själva toppen och det var hiskelig vad det stupade ner och var fasiken är räcket?!?! förstod jag ganska snabbt att bergsklättring så inte var min grej. Skulle det bli likadant med grottforskning?
Vi hämtas av guiderna och blir visade till omklädningsrummet, där vi får en introduktion till vårt äventyr. Guiderna presenterar sig och berättar lite om sig själva. Två supertrevliga stigvisare! Den ena pluggar visst i Lund, jag känner då instinktivt att han kommer att leda oss tillbaka till säkra hamnar. De föreslår att vi ska köra en liten presentation laget runt. Då jag sitter närmast den ena guiden blir jag den förste av oss äventyrslystna att presentera sig. Jag börjar med ett ”ja, jag heter Ulf.”
Sedan blir det en konstig tystnad och jag undrar om jag förväntas säga något mer? Tråkig sifferekonom från Ståkkhålm? Därför drar jag till med ett ”…och jag är turist!” Allmän munterhet. De andra nöjer sig med sina förnamn.
Vi byter om. Först vadarstövlar, sedan overall, knäskydd, hjälm och ficklampa. De har varnat om att det kan vara kallt i grottan, men eftersom jag inte har några varma kläder med mig (det är ju sommar!) har jag varit nere vid Österport och införskaffat nya mjukisbrallor och en ny hoodis att ha under grottäventyret.
Vi blir även ombedda att ta av alla smycken och kedjor. Någon som tänkt ta med sig sin kamera? Jag räcker upp en hand. Guiden som pluggar i Lund säger att ”det är ungefär 50 % risk att den går sönder.” What! Visserligen är jag hyfsat rädd om mina materiella tillhörigheter men 50 % är ju en saftig risk att ta.
Do I feel lucky? Jag försöker känna efter. Nej, det är för mycket att riskera. Dessutom kan det vara lite befriande att inte släpa med sig på den lilla handkanonen för en gångs skull!
Guiderna visar på en
karta hur vi kommer att röra oss i grottan. Förutom visningsgrottan består Lummelundagrottan av dels det fossila systemet, dels det aktiva systemet. Det fossila systemet är helt torrt och är endast öppet en vecka om året, då för
speleologforskare med särskilt tillstånd från Länsstyrelsen.
Här kan ni läsa om förra årets projekt. I det aktiva systemet rinner det en hel del vatten, d v s grottan håller fortfarande på att bildas. Det aktiva systemet stängs sedan av två sifoner, Sifon A och Sifon 1. För att komma förbi dessa behöver du dykarutrustning. Vi kommer att röra oss ner till Sifon 1, sedan tillbaka en bit och sedan via hästryggsjön till Sifon A. Därefter tillbaka till öppningen.
Så, på med all utrustning och så iväg! Vi går in där visningsgrottan slutar, där väntar två små taniga plastjollar och en kanal som fortsätter in i berget. Jag kikar in – tunneln verkar först hög men lite längre bort verkar det som att avståndet mellan tak och vattnet minskar, en halvmeter kanske? Guiderna instruerar: ”vi kommer vara en guide och en till två passagerare per båt. Det kommer bli trångt. När vi duckar åt höger gäller det att ni duckar åt vänster, annars kapsejsar båten!”
Sounds reassuring. Jag ser framför mig hur jag duckar åt samma håll, båten kapsejsar, mina vadarstövlar fylls av vatten och jag dras ner i djupet… och nu var det min tur att kliva ombord! Fast det går bra. Första anhalten är Skäret, där väntar den andra jollen och vidare passage till Lerhamnen, a.k.a. Väntsalen. Vid Lerhamnen är grottan tre-fyra meter bred och ca tre meter hög. Men sedan smalnar det av. På andra sidan Lerhamnen är gången ca två meter hög och kanske en och en halv meter bred. Vi stannar till vid ingången till en liten trång gång. ”Här kan ni gå in, tre åt gången! Väl därinne kan ni bidra till utsmyckningen!” Verkar kryptiskt, men när det blir min tur och jag kravlar mig in i den trånga gången (här kan man inte stå upprätt) upptäcker jag att tidigare besökare har gjort små lerfigurer och ställt dem längs väggarna! Helt underbart! Vi tre som är inne just nu gör var sin lerfigur och bidrar till samlingen.
Vi vandrar vidare. Helt plötsligt märker vi att taket är helt platt, skumish! ”Jo, grottan bildas ju av att vatten sipprar in från sprickor i taket och löser upp leran och porösare material som ligger mellan kalkstensskivorna. Och här föll en hel skiva ner på en gång!” Lite längre ner ser vi sprickor i taket. Över dessa har någon limmat fast objektglas, sådana som hör till mikroskåp. ”Spricker de så vet vi att något är på gång.”
Vi vandrar vidare och kommer efter en stund till en ny sidogång. ”Ok! Här så kan ni som vill – det är helt frivilligt – undersöka den här gången! Men det blir som man säger i det militära, ålning medelst hasning!” Jag kikar in – jodå, en max halvmeter hög gång, längre bort längre. Men är det äventyr så är det! Jag kravlar in. Det blir fort jobbigt, och eftersom marken är täckt av stenbumlingar får armbågarna en del stryk. Magen tar i också – varför var jag tvungen att äta så många goda ostar den senaste tiden?!?! Längst inne, kanske tio meter in, går det att vända. Jag kravlar ut andfådd och öm men det var det värt!
Efter mer vandring blir vi tillsagda att stanna och ställa oss på led. ”De tre pojkarna som utforskade grottan hade ju bara stearinljus och enkla ficklampor, och det var ju ganska osäkert. Så de hade ett garnnystan med sig som säkerhet. Och det fick de användning av en gång då ljusen slocknade. Nu ska vi prova på hur det är!” Vi släcker lamporna och det blir helt kolsvart. Jag tar tag i personen framför och känner hur någon tar tag i mig bakifrån. Vi börjar gå. Det går långsamt. Efter ett par meter blir det trångt, jag kan inte stå upprätt och jag känner väggarna. Det går uppför. Nu kryper vi på alla fyra. Sedan går det nedför, märker jag. Till slut stannar vi.
”Ok, nu är vi framme, men tänd inte lamporna ännu! Vifta handen framför er. Ser ni något?” Jag viftar handen framför ögonen där i det kolsvarta och tycker mig se både fingrar och arm. ”Ok nu kan ni tända!” Vi står i en halvcirkel i ett runt rum. Detta kallas visst Fyrvägskorsningen. ”Ni som såg något, det var omöjligt. Det finns inget ljus här nere, så hjärnan spelar er ett spratt. Den vet ju att handen finns där framför ögonen, så den fyller i, hehe!”
Från Fyrvägskorsningen vandrar vi bort mot Sifon 1, där vi vänder. Väl tillbaka vid Fyrvägskorsningen hamnar vi i hästryggsjön. Här klättrar vi längs väggarna eftersom sjön är djup. Efter en hel del kravlande och klättrande och en nerplumsning kommer vi så fram till sandstranden vid Sifon A. Här bjuds vi på fika – som idag består av en Marabou stycksak. Så gott!
Därefter vandrar vi tillbaka till Lerhamnen/Väntsalen. Nu får vi ett nytt val – åka jolle tillbaka som när vi kom in, eller klänga/klättra längs väggarna! Hälften av oss väljer det senare, trots att risken att bli blöt är så gott som total. Mycket riktigt. På ett ställe hade det inte skadat att vara tio centimetrar längre – trots att vadarstövlarna går till bröstet kommer det ändå in lite vatten. Sedan vid ett annat ställe behöver jag hoppa från en klippavsats till en annan – det går sådär. Men på det stora hela klarar jag mig ganska torrskodd. Vi är tillbaka där vi börjar och går lyckliga ut i den varma lyften.
Superkul äventyr! Totalt sett har vi varit nere i grottan i minst tre timmar. Vi återsamlas i omklädningsrummet och byter om. Jag är ganska glad för att jag inte hade med mig kameran, det hade inte gått. Jag byter om till torrare kläder, tar en kaffe och våffla i cafeterian och hoppar på nästa visning av Visningsgrottan - måste ju ta lite kort! Vilken skillnad! Ingen lera, cementgolv, stort och rymligt. Fint! Jag fotar lite längs väggarna och på stalaktiterna.
Sedan går jag till grottans naturliga mynning. Där pojkarna en gång tog sig in sitter idag ett tjockt galler. Linné ska visst ha varit här.
På det stora hela, ett mycket trevligt äventyr! Stort tack till Lummelundagrottan och till våra två supertrevliga guider!
Någon dag senare ska vi in till Visby. Då jag tror att det ska bli lite kyligt tar jag på mig hoodtröjan. C protesterar.
Men hallå, du har ju en massa lera på huvan!
Ja, jag vet.
Men så kan du ju inte gå ut, du ser ju ut som en alkis som rullat runt i leran!
Men hallå, det är ju
lera från Lummelundagrottan!
Det är ingen som ser det!
De som är insatta vet!
Tönt!
Någonstans här tar mina argument slut, så om ni ser en kort kille på stan med blå, lerig hoodtröja så är det nog jag.
