La Granja Stout från Nørrebro Bryghus

Måndag och ny vecka – tanken var att börja äta lite smalare för att komma i form till sommaren men min chef Y ville definitivt gå till industrikinesen för lunch och där kunde jag inte motstå impulsen att äta min egen kroppsvikt av friterad kyckling. Supergott! Ok, imorgon, smalare – faktiskt. Skulle gärna gått iväg och tränat men jag har så in i bombens ont i mitt vänstra knä, det är knappt att jag kan gå. Vi får se – har läkartid på fredag.

Hursomhelst! Väl hemma blir jag lite sugen på öl så jag häller upp lite La Ganja Stout från Nørrebro Bryghus, som jag köpte nyligen. Det är gott med mörk öl! Förutom countless Guinness som jag hällde i mig under min tid i Brighton är det här med Porter och Stout ett ganska sent intresse, förut var det ljus bastuöl som gällde. Men på senare tid har jag fått upp intresset för det supermörka ölet.

La Granja Stout har förvånansvärt lite skum, det bildas en skumkrona men den bubblar ganska snart ner. Den första doften är jättemysko – blommor! Jag möts av en vägg av liljekonvalj och annat fluffigt. Senare kommer mer traditionella dofter, främst då kaffe och mörkt bröd. Intressant!

Smaken är också en överraskning – inte alls så fyllig som jag hade förväntat mig utan snarare – i brist på annat ord – i det närmaste lite vattning! Riktigt klunkvänligt till och med. Mycket komplex doft och smak, en doft och smak som har svårt att sluta. Den behöver lite tid att komma igång, du ska förbi det vattniga stadiet typ.

Slutbetyget blir riktigt superläckert, men i det dyrast laget. Hade det kostat hälften hade jag nog köpt det igen. Letar lite bland ölbloggarna, intresset verkar vara lite sisådär. Men kul att ha provat!

Nu Dickens!

2011 Anselmo Mendes Alvarinho Contacto

Vi är bjudna på fest hos M i Vallentuna. Supertrevligt! Jag har med mig lite somrigt vitt, 2011 Anselmo Mendes Alvarinho Contacto som jag högg på mitt lokala Systembolag ganska nyligen. Jag fingrade ganska länge på någon av savvieflaskorna, men så såg jag alvarinhon och mindes att jag har en stående mission att utforska alvarinho mer så det fick bli den istället för en Saint Claire Sauvignon Blanc som jag annars skulle ta.

Vi poppar. Färgen är ganska vattenklar, det här är en 2011 så den är ju tämligen purung. Första sniffen säger sauvignon blanc, fast en mer avstämd sådan. Först toner av svartvinbärsblad och mogna krusbär, därefter citrus. Mycket fräsch! Smaken är dock lite av besvikelse, jag tycker att vinet känns lite jolmigt, alkoholen tränger igenom. Fast flaskan är inte riktigt kall ännu. Lite senare, när vinet har varit öppet ett tag och blivit mer kylt, kommer allt på plats. Stram, pigg syra, mycket fräscht, supergott! Det här får det bli fler flaskor av i sommar.

Det slår mig att alvarinho är lite som sauvignon blanc fast med lite av fylligheten av en chardonnay. Förutom riesling älskar jag sauvignon blanc, men ibland vill du ha ett fräscht vitt som ändå har lite fyllighet. Jag upplevde att jag kände detta i alvarinho, eller i alla fall i Anselmo Mendes alvarinho.

Johan P har också provat! (Dock 2010)

Har för övrigt läst ut The Caine Mutiny. Mycket bra! Nu tänkte jag ge mig på ett av mina två 2012-projekt, att läsa en Dickensbok och ett Strindbergsalster. Det får bli 1 094 sidor Charles Dickens, David Copperfield. Ge mig styrka!

PS Stort tack till M för supertrevlig fest! Det var mycket kul! Trots att C kommer från Vallentuna och vi har varit där massor av gånger har jag inte riktigt fattat stället. Så igår kände jag mig som en 25-årig student på väg till någon förfest: systembolagskasse och på väg i buss till ett okänt ställe i förorten. Var är jag någonstans?!?!

PPS Pratade snö, is, ljus och svenska egensinnigheter en stund med Ms nya zeeländska kollega H, som inte kan någon svenska. ”Are you Swedish?” frågade hon efter en stund. Ah! Det levde jag på resten av kvällen... ;-)

Körsbärsträden i Kungsträdgården

Som alla andra fotointresserade har jag såklart varit i Kungsträdgården och tagit bilder på de blommande körsbärsträden. Helt underbart! Vi valde också den första riktiga försommardagen hittills, första maj. Det är varm, det är inte ett moln på himlen, vi är lediga. Supertrevligt!

Sedan vill jag ge 2003 Bambulé lite upprättelse också. Såhär lite senare, efter ha stått i kylskåpet ett par dagar, har det harmoniserat betydligt mer. Men lite för mycket bokna äpplen och mörkt, saftigt bröd för min smak.

Brasserie Bobonne

Jaha på det igen då! Jag trodde att bloggandet behövde både en semester och en smörjning av alla rörliga delar men det visade sig att maskineriet fungerade bara fint. Så – det är fredag och C och jag beslutar oss för lite utekäk för en gångs skull, och då något annat är pizza runt hörnet. Det får bli vår andra favoritrestaurang i stan – Brasserie Bobonne på Storgatan. Förväntansfulla och tämligen fredagsrusiga kliver vi in!

Jag måste säga att jag verkligen gillar Brasserie Bobonne. Det är familjärt, det är avspänt, du får supertrevlig service, vinerna är helt ok och maten är rustik, vällagad och riktigt supergod. Tanken är väl att det ska vara lite av en fransk bistro i något sömnigt arrondissement i Paris, France och det stämmer säkert, bara det att jag har skandalöst inte varit i vare sig Paris, France eller Paris, Texas eller något sömnigt arrondissement elsewere så jag har inget att jämföra med. Men det går att ändra på!

Hursomhelst – vi gillar stället. Det rustika framhävs av menyn skriven på griffeltavla, en enkel och träffsäker meny. Vi är lite inne på att dela en sparrissoppa, men vi kör direkt på huvudrätt. Det får bli kalventrecôte med sparris och dillsås. Till det en syrah, 2007 Domaine de Brescou från södra Frankrike. En närmare koll visar att vingården drivs av Rada och Arne Wennberg och att Lars Torstensson varit högst involverad i vinerna! Lite småroligt. Vingården ligger mellan Carcassonne och Montpellier, så vet ni ungefär var.

Kalventrecôten är i alla fall helt underbart vårig! Mycket gott kött, det är sällan vi äter kalv och det var väl inte så korrekt ett tag med kalv. Färgen och texturen påminner mycket om gris. Gott var det i alla fall. Till kalven får vi lite wokad potatis, vårlök och sparris i dillsås. Superläckert! Det kändes riktigt vårigt! Det är inte heller så ofta som vi dricker syrah, men den här var precis sådär härligt restaurangig. Tät, kompakt färg, mörka, mogna frukter, lite köttig i doften. Smaken är ganska frisk med en pigg fruktsyra. Enkelt men gott. Kanske något för tät för kalven och den underbara dillsåsen, men det var vi för fredagsrusiga för att märka.

Därefter såg vi att de hade fattiga riddare på menyn – Poor Knights, det måste vi ju ha! I valet förrätt + huvudrätt eller huvudrätt + dessert kan jag ju helt ärligt och villigt erkänna att det nio gånger av tio blir huvudrätt + dessert. Det erkänner jag fullt öppet och det står jag för! De fattiga riddarna var mycket goda och ligger helt i restaurangens linje, enkel, rustik men god mat. Smarrigt!

Mycket mätta och belåtna beger vi oss ut i den friska vårkvällen. Stort tack till Brasseri Bobonne för supergod mat och härlig service!

PS Den traditionella sistasekundendeklarations-inlämningen vid Skatteverket är inte vad den brukade vara.

Jag minns för inte allt för länge sedan – fem-sex år sedan kanske? – då var det i det närmaste karnevalsstämning nere kring inlämningen vid Magnus Ladulåsgatan! Det är Internets fel! Min chef Y är dock traditionalist och jag blir tillfrågad om jag kan lämna in deklarationen på väg hem efter jobbet, eftersom det är på vägen. Ok. Precis när jag ska kasta in i Skatteverkets brevinkast ser jag att Skatteverket är felstavat. Y har skrivit Skattevärket.

Dagens freudianska felstavning, moahaha! DS

#blogg100: Inlägg 100 av 100

Tjoho, jag är klar!!! I och med detta inlägg har jag bloggat varje dag i hundra dagar. Ok, ett litet hack blev det den dagen jag var så sjuk att jag inte kunde stå upp, men det tappet togs igen och nu står jag här. Inlägg 100. On ni frågar mig, faktiskt lite småcoolt. Ganska stolt över mig själv!

Jag bläddrar tillbaka lite bland de tidiga inläggen. En vintervandring på Djurgården, inlägg 6. Reflektioner king GI, inlägg 7. En raid mot Sovel och MiPiace, inlägg 11. Book Slam London goes Kulturhuset, inlägg 13.  Back then undrade jag vad jag gett mig in på. Men det höll i sig, och jag tror att om det är något som jag lärt mig är att jag kan vara väldigt envis och persistent när jag väl bestämt mig om något.

Det har naturligtvis inte varit lätt alla gånger. Ibland har klockan varit typ 22.30, du ska skriva inlägg 17 av 100 och du har en tom skärm framför dig. Lägg till att du är astrött och allt du vill göra är att skita i allt och gå och lägga dig. Men – måste blogga först! Andra gånger har det varit desto lättare – och roligare!

Om det är någon lärdom jag ska dra så är det att det är förbannat kul att skriva. Det här är ren och skär lust! Att jobba med ord, att leka med formuleringar, att locka fram det småfinurliga och det humoristiska i vardagen – vilken glädje!

Det går också att framkalla någon form av inspiration, lust och kraft, även om jag inte trodde på det förut. Klockan är 22.30 – skriv om något! Brainstorma! Vad har hänt idag? Aha, skriv om det! Inspiration är annars ett hett begrepp inom skrivarsfären – kan du locka fram det? Ja, jag tror faktiskt det. Att skriva bra texter handlar om att sätta sig ner, samla sina krafter, ge sig den på något, låta tangenterna ryka. Men – det går naturligtvis enklare om den kommer naturligt. Besöksmässigt har varjedagsbloggning förstås inneburit en skjuts uppåt – ca 30 % fler besök nu än tidigare. Well well.

Nu till det väsentliga. Hur avslutar man nu ett sådant här svep i stil? Med korv förstås! Jag har kvar ett korvpaket från senaste räden mot Sovel i Sickla, fänkålskorv från Korvhantverk. Och eftersom det här är sista inlägget i den här serien känns det bra att göra något som jag inte gjort förut och som kan bli en start framåt: risotto.

Korvarna kör jag i ugnen till 75 grader. Gällande risotton, som jag inte gjort förut, läser jag på paketet. Hacka en schalottenlök, fräs i olja. Häll på 3 dl vitt vin (eller vatten). Koka upp. Häll ner 4 dl arborioris, låt koka upp. Fyll på successivt med buljong. Eftersom jag varit sugen på Renée Voltaires Lantbuljong ett tag får det bli den. Jag häller nog på en 6 dl buljong. Mot slutet är den riktigt supersmarrig! Sedan gör jag dock ett misstag – jag låter risotton stå en stund, korvarna är inte riktigt klara ännu. Då blir den lite för genomkokt. Men men. Mental note to self: do not do that again! Jag rör ner lite riven parmesan som jag köpt på mitt lokala coop i ett svagt ögonblick. Supergott! Smaken är det i alla fall inget fel på. Risotto, det får det bli fler gånger!

Allt sköljs ner med 2008 Bartolo Mascarello Barbera d'Alba San Lorenzo som återigen min nordliga pusher har försett mig med.

Vinet öppnar med – hallå är jag i ladugården eller?!?! Jag möts av dynga, jord och stall. En vägg av kodynga liksom! Ett tag undrar jag om det verkligen ska dofta såhär, men det ska det nog. Utöver ladugården hittar jag en del tobak. Doften är i alla fall fullvuxen, vinet är härligt avvägt och balanserat. Skitgott! Även provat av Billigt Vin och sedan har ju ostkillen varit på plats förstås...

Jag hinner med ett vin till – 2003 Bambulé Passito från Fattoria Coroncino, leverantör Cesarino Gobbi. Ingår i serien hitta det bästa söta vinet. Mörk, tät färg. Dov doft av bokna äpplen och risgrynsgröt. Nja, inte riktigt min kopp av te. Ok, vi får leta vidare helt enkelt. Jag vill nog ha betydligt mer fräschör i mitt söta vin!

Ok vad händer nu då? 100 inlägg till? Nja, nu är det först lite service och sedan lite semester. Jag tror att jag ska köra varannandagspostning framöver – inte så många framstressade inlägg och mer kraft åt de som blir kvar. Återkommer!

TACK för att ni orkat med att läsa mina inlägg under dessa hundra dagar!!!

Stort tack till Fredrik som drog igång det hele...

Inlägg 100, dag 100  

Mystery complimentary bottle, dag två

Dag två av den hemliga flaskan! Dag två verkar det vara lite mörkare i färgen, eller är det bara inbillning? Jag minns det som mycket klarare igår. Skummish. Igår hade jag nästan bestämt mig, det här är en Loirechenin blanc. För friskt och för svaga rieslingtoner för att vara riesling, för lite svartvinbärsblad för att vara sauvignon blanc. Massor av flinta, knallpulver och gröna äpplen. Allt paketerat i en knallhård syra.

Idag – lite mer avrundad syra. Hade det varit Rheingau hade rieslingdoften blommat ut till fullt nu, hade det varit Nahe hade vi simmat i röda firraribilar. Men den svala, härliga doften som ofta finns i riesling finns kvar och har ökat på. De gröna äpplena har ökat i styrka. En svag ton av litchifrukter finns dock där, men de gröna äpplena leder flera hästlängder.

Vad är det? Jag rådfrågar C. ”Det luktar champagne!” Skulle kunna vara en chardonnay, visst, alla gånger. En Chablis kanske? Fast det finns inte ett uns av fat – det här måste vara ståltank. Och jag är lite osäker på om det finns så värst många ståltankar i Chablis. Dags att komma till beslut. Jag säger:

Chenin blanc från Loire, och eftersom Huet varit på tapeten så varför inte? Ålder, 2010 eller 2009. Om det inte är det, well, då är mina pengar på en riesling från, säg Österrike. Är det inte heller det, en nyavärldenchardonnay från exempelvis Sydafrika. Paul Cluver kanske? Jag river av folien.

Vänta – glömde den viktigaste frågan – är det gott då? Skitgott! Det får bli mer av det här.

Ta-da!!! Det var Chenin blanc från Loire och Huet. Coolt. Det var skitgott. Tack David!!! Skickar upp en mystery bottle snart! Mer info se bl a här, här och här.

Nu, en låda Vouvray och en emaljtransplantation, tack!

Inlägg 99, dag 99

Mystery complimentary bottle, dag ett

Uppdaterad, se nedan

Vid senaste leveransen av vin från min nordliga pusher fick jag en folierad complimentary bottle, och bakom ett lite finurligt leende några instuktioner: ”tänk på att det är vitt och kolla inte på korken!” Hm. En bourgogneflaska med naturkork – God help me om det är en överekad chardonnay ;-) från något franskt distrikt! Men, jag vet att Mr. Nordlig Pusher inte heller är så förtjust i fatade vita viner så det borde inte vara så risky. Jag poppar och slänger in korken i en mörk byrålåda.

Ljus färg, inga kolsyrebubblor. Ner med kranen. Whoa, fräscht!!! Jag slås av en mycket frisk doft, och hjärnan lägger direkt fram två alternativa vägar: Det här är sauvignon blanc eller riesling. Jag snurrar och doftar mer, vad kan det här vara? Vinet är mycket stramt, allt fastskruvat. Jag väljer rieslingspåret. Det är för lite gräs, nässlor och krusbär för att det ska vara en savvie. Jag hittar lite äpplen, men inget godis eller exotisk frukt. Vi skulle kunna vara i Rheingau, bara det att flaskans form talar emot det. Men din första lärdom i vinprovarsammanhang är: låt vinet prata till dig, försök inte luska ut alla dolda motiv och vad-har-de-nu-hittat-på-dårå???

Det skulle också kunna vara en Loiresavvie, jag släpper inte riktigt det ännu. Det skulle även kunna vara en Loirechenin blanc. Smaken är mycket frisk, vinet har en mycket pigg syra. Men vad gott det här är! Inte så fylligt utan ganska klunkvänligt. Liten bitterhet mot slutet. Riktigt smarrigt dock.

Just nu säger jag Rheingau, eller någon österrikare, eller Loiresavvie eller Loirechenin blanc. Ålder, 2010 eller 2009. Just nu är jag också i Europa, det är lite för stramt för att vara nya världen. Dock kan den där beskan avslöja något. Vi får se – återkommer!

EDIT 2012-05-01 kl 22.20

Nu, ett par timmar senare, är jag nästan säker. Det här är chenin blanc från Loire. Rieslingdoften som fanns förut fastnade aldrig, även om jag var väldigt inne på Rheingau (trots flaskformen). Men nu är det ganska lite rieslingdoft, dessutom har det tillkommit knallpulver, flinta, gröna äpplen. Det är för grönt och för friskt för att vara riesling och det är för lite vinbärsbland för att vara sauvignon blanc. Dessutom, vilket jag märkt först nu, är att vinet har en knallhård syra. Jag läser på Finare och Vinare och – det här måste bara vara Domaine Huët? Men jag återkommer imorgon!

Inlägg 98, dag 98