Tidningsbonanza

Lördag morgon och jag är på väg till vin- och delikatessmässan Vin i Västerås, eller Vin i Väster ås, som so-so-stavningsfunktionen i Facebook föreslår att jag ändrar till. Eller är det för att jag installerat Google Krom? Är Google Chrome så sopigt, rent stavningsmässish? Verkar så! Hursomhelst, jag ska möta upp David vid Aros Congress Center i Väster ås när mässan öppnar vid elva, så mitt Väster åsäventyr inleds med en trevlig tågresa. Planen var väl egentligen att ta med Chimamanda Ngozi Adichies bok Purple Hibiscus som jag läser nu och som jag tycker är mycket bra, men eftersom jag ville ha något glättigt bokade jag in ett depåstopp i Pressbyrån på centralen för inköp av reselektyr. Tåget till Väster ås ska ta lite drygt en timme, så en tidning hinner du ju med. Frågan är bara, vilken kategori? Vin, mat, sport, foto, historia, vapen…? Jag stegar in.

En första riflessione – Holy Macaroni vad tidningar det finns! Och, av någon konstig anledning – det måste vara någon smart butiksplacering – hamnar jag alltid bland vapnen, knivarna och alla comandowannabes först.

Ett nummer av Knife Magazine, kanske? Black Watch Quarterly? Jag bläddrar lite i S.W.A.T, men nja, det är nog inte min tekopp. Kollar lite i jakttidningarna, som ung sköt jag en del skeet och det hade väl kanske varit lite trevligt att ta upp det igen. Vi får se.

Nja – jag hoppar vapengenren och vandrar vidare bort mot fotosektionen:

Här är jag helt lost – har ingen aning om tidningarna och vet inte var jag ska börja. British Journal of Photography lät lite småintressant och halvakademisk, så den bläddrade jag i lite. Verkade helt ok! Men jag känner mig inte riktigt helt hemma där bland fototidningarna så jag tog steget över till mat- och vinsektionen.

Vintidningar är det ganska skralt om och jag har inte lust att köpa vare sig den tjocka eller den som börjar på A eller den som börjar på D. Något franskt sticker upp, men då min franska är icke-existerande får det bli något annat. Jag kollar mattidningarna istället.

Har alltid gillat Jamie Oliver så den här fingrade jag ett tag på.

Pölsesnak - verkar som att korvintresset även nått Danmark, hahaha! Det är bra. Kanske ska börja läsa Gastro?

Nja, det bidde ingen vin- eller mattidning. Sneddar över till resetidningarna:

Superfarligt – jag går bort på en gång!

Helt plötsligt och synnerligen oförklarligt står jag bland motortidningarna. Octane, låter spännnade! Men först lite specialtidningar om de riktigt stora maskinerna:

Sedan några av de centrala tidskrifterna:

Som många av er känner till hade jag själv en liten BMW under ett antal år, en liten M3 E36. Det var nog ett av mina bästa köp någonsin. Så ibland står man där med en BMW-tidning i sin hand och funderar om det inte är dags igen…

Naturligtvis står jag länge bland historietidskrifterna. Hittade dock inte Militärhistoria...? 

Och då slås du lätt av frågan, hur säljer man en historietidning idag? Och svaret verkar vara, genom att vara så ghastly som möjligt!

Nej, det blir ingen sådan idag. En sporttidning kanske?

Kom i form – svar ja! Rätt musik ökar farten! Bra appar tar dig längre!

Fingrar lite på korsordstidningarna. Kalla mig gammeldags men jag gillar faktiskt korsord!

En sådan här då?

Ja, gärna, men det känns som att de är mer inne på att skriva rätt snarare än bra. Ska ge dem en chans, tror jag. Köpte ett nummer tidigare av Skriva men det klickade inte riktigt. Få mer besökare genom google? Varför måste det handla om statistik och läsare? Det är väl din lust att skriva och din lust att berätta som ska stå i centrum! Tänk att du endast har en läsare – du själv. Skriv om det du gillar, strunta i det där med besöksstatistik och topplistor!

Filter, som jag köpt några gånger men knappt läst. Ayahuasca, verkar farligt. Men en notis längst upp till höger fångar mitt intresse. Jan Bondesson – Wales största kuf? Kom att tänka på Neil i Helsingborg, vi lärde känna varandra under de sista studieåren i Lund när vi läste företagsekonomi. Långt efteråt kom det fram att vi hade exakt samma uppfattning om varandra då vi satt där i klassrummet, första lektionen i företagsekonomi: Varför hamnar jag ALLTID vid sådana där kufar!?!?! Så jan Bondesson – stå på dig. Kufar är också människor!

Och på tal om kufar såg jag den här tidningen om wellness:

Kom att tänka på när jag jobbade på redovisningsbyrån vid Oh, That Plane så hade vi en kund som jobbade med just wellness. Eller, han hade precis startat och skulle registrera sitt aktiebolag. Om du ska registrera ett aktiebolag så brukar det inte gå att ta generella ord som företagsnamn, oftast behöver du lägga till platsen där du bor eller där du verkar. Din Cykelreparatör i Ljusdal AB, Tårtor i Malung AB, Lilla Bokföringsbyrån på Söder, etc. Hans företag skulle därmed kunnat heta Wellness i Stockholm AB. Problemet var dock att han bodde nere i Trosa... Ja, ni fattar vilket namn han registrerade. True story!

Jaha, vad bidde det nu till slut? Ingenting, dessvärre.

Jag kunde inte bestämma mig så det fick bli tågtidningen Kupé. Intervju med Skavlan. Reportage om fjällvandring. Helt ok!

Kurering med Rödgrön Röra, Gin and Tonic samt Taiwanesiskt Fiskögonte

Lördag kväll och alla andra är och förlustar sig på #vintweetupSthlm, som jag till sist tyvärr var tvungen att tacka nej till på grund av min &%##*& förkylning. Nu har jag dock i det närmaste friskförklarat mig själv, men för att få bukt med de sista bacillusoconisarna så lagar jag till lite fruktsallad på lime, blodgrape, passionsfrukt, banan, allt fullkomligt indränkt i riven ingefära. För det fullständiga receptet med alla instruktioner klicka här.

Sedan, för att få lite tröst för allt gott vin som konsumeras i kväll tänkte jag blanda till mig en ordentlig Gin and Tonic. Älskar gin and tonic! Får jag välja en drink resten av livet så blir det den. Jag är helt chanslös mot friskheten och det lilla bittra. När jag bodde i djungeln åt vi kinintabletter varje vecka och det var synnerligen vedervärdigt, men gin & tonic har trots detta blivit favoritdrinken. Jag brukar göra min på Bombay Sapphire och ICA-tonic, men kan vi naturligtvis diskutera olika ginnar och olika tonicar (t ex den här, köp på MiPiace!). Fast jag tycker inte det spelar så står roll – precis som med en perfekt draja så det är proportionerna och inte minst temperaturen som är det intressanta.

Hursomhelst. När jag hade rört ner passionsfrukten i den rödgröna röran kunde jag inte låta bli att tycka att det såg ut fiskögon. Och då kom jag att tänka på fiskögonteet som jag blev bjuden på i Taiwan. Låt mig berätta om det.

2004 hade jag bestämt mig för att ta alla mina insamlade eurobonuspoäng och besöka goda vänner I och C i Taiwan. Jag skulle vara där i en vecka, och det kom att bli en resa som gjorde stort inryck på mig och som jag fortfarande tänker på ibland. Dock höll det på att gå lite snett redan från början, vilket kan bero på att jag emellanåt kan drabbas av omedelbara kopplingssvårigheter. Detta har jag delat med mig om inte minst här och här. Hursomhelst. Jag hade fått klara instruktioner av I: ”ta buss XYZ, den stannar precis framför mitt jobb, ring när du är där.”

Efter en 24-timmarsresa (bruttotid) kliver jag av planet, tar mig genom säkerhetskontrollen, hämtar ut bagaget, går till busshållplatsen. Buss XYZ ska gå om en halvtimme eller så. Jag ställer mig för att vänta. Några busschaffisar ser hur jag står där och de kommer fram och frågar vart jag ska. Jag säger att jag väntar på buss XYZ som ska ta mig till platsen P. ”Aha! Men då kan du ju ta buss ABC som gå nu, den går nästan dit du ska och då slipper du ju vänta!” Och oförklarligt nog så går jag på den bussen och åker in mot Taipei. Någonstans efter ca halva bussfärden – det är varmt och landskapet är mycket vackert – så går det upp ett liljeholmens. Vänta nu, du är på väg till en stad du aldrig varit i, du har ingen karta och du vet knappt vad stället heter där du ska gå av och nu kommer du bli avsläppt i närheten?!?! Jag börjar känna lite lätt obehag, det där var ju inte så smart va…

Men det löste sig. Jag hoppade av i närheten. Lite smart nog hade jag Is visitkort med mig och det var tryckt på både engelska och kinesiska. Så efter lite frågande fick jag hjälp av vänliga taiwaneser till dit jag skulle. Tack.

Fiskögonteet. En dag, vi skulle ut och göra något (kanske kolla på utställningen Body Worlds som gick då och som vi gick på?) så frågade I och C om jag inte ville ha lite fiskögonte. Fiskögonte? Ja, fiskögonte, det är skitgott! (ni hör Is entusiasm) Mot sådana frågor är jag helt och totalt chanslös, eftersom på frågan ”har du rest runt halva jorden för att äta på McDonald’s?” kan jag inte annat svara ”fiskögonte, självklart!” Och jag såg hur leendena på I och C blev betydligt större.

Vi gick ner till ett litet stånd och I beställde. Jag fick en vanlig pappmugg, typ en McDonaldsmugg, d v s en ogenomskinlig mugg i papp, plastlock och sugrör, bara det att sugröret var extra tjockt. Jag tänkte kanske inte ”nu dör jag,” snarare var det ”nu spyr jag kanske.” Men men. Under bevakning började jag suga på sugröret för att få i mig vätskan, och fiskögonen.

Vätskan smakade te och var sötaktig och mycket god. Och efter någon stund så kom sedan en liten klump. Jag svalde den snabbt. Sedan kom en till. Den svalde jag också. Sedan en till. Nu var jag lite nyfiken, så den tuggade jag på. Smakade inte fisk. Nästa tuggade jag också på, den smakade gott! Jag tittade upp mot I och C, som log stort. ”Det här var ju gott ju!” utbrast jag. ”Visst är det!” sa de. ”Klumparna är deg, men vi kallar dem för fiskögon eftersom de påminner om det.” ARGHH you bastards!!!

Well well. Den rödgröna röran blev mycket god, som den brukar bli. Lite syrlig kanske, eftersom jag inte tillsätter något socker. Behövs i och för sig inte. Men spara gärna till nästa dag, det är först då som ingefäran har kommit fullt ut!

2004 Ioppa Ghemme Santa Fe

Kära läsare, jag är sjuk. Någon form av förkylning, toppad med feber och annat obehagligt. Efter två dagar i soffan med täcket och blandade avsnitt av 24, Vita Huset och Wordfeud är jag fett uttråkad.

Hursomhelst. Det slog mig att jag korkat upp min sista flaska av 2004 Ioppa Ghemme Santa Fe utan att blogga om det. Ioppaflarrorna har haft ett minst sagt svajigt trackrecord, den första var helt ok men de två följande var så syrliga som bara en trotsig treåring kan vara. Så planen var väl egentligen att lägga undan den sista flaskan till sedan. Men, ett visst sug efter det röda flödet fick mig att ta till skruven och det här var faktiskt gott! Så lite upprättelse för Ioppan, det kanske blir fler.

Annars kommer jag att ligga horisontellt imorgon, så om ni vill förlora i Wordfeud – leta efter Red Scream, hehe!

PS Kulturhusets besökarblogg fyllde ett år i onsdags, kolla gärna in den! DS

1963 Caves Aliança Garrafeira Particular, 2006 Massolino Barolo Serralunga d'Alba och Yollibox

Lördag och jag har Nico över för lite grabbmiddag extra allt. Vi behöver tugga igenom hur England skulle stå betydligt svagare på mittfältet utan Tom Cleverley, riktigheten i att ge Sebastian Vettel ett drive-throughstraff för att ha prejat den stackars Alonso av banan och de nya fallskärmarna som brittiska specialstyrkan SAS tagit fram. En Sergeant Major Bridey-Ryder har uttalat sig.

Till det behövs bränsle, och i det här fallet en rejäl laddning bronspasta med ingefärs- och sesampasta. Jag letar länge efter något passande vinmässigt, på kortlistan finns bland annat lite skumpa från 2002, men valet slutar ändå på en flaska som legat alltför länge i garderoben: 1963 Caves Aliança Garrafeira Particular. Jag fick den av Niklas i samband med min riesling 2005-provning och tanken var väl att korka upp den någon gång strax därefter på någon provning. Men så blev den liggande och tillfället då den skulle öppnas blev mer och mer perfekt och till slut fanns det bara en sak att göra: bara öppna den – that’s your perfect moment. Niklas gav inga som helst förhoppningar, det var mer ”lever den så lever den och då förmodligen i en kvart eller så.” Men ett snart femtioårigt vin, lite andaktsfullt var det allt när jag försökte få ur korken. Det gick inte att dra ut den, min korkskruv bara borrade upp korksmulor. Så det slutade med att jag fick trycka ner den i flaskan. Därefter dekantering genom ett Melittafilter och hälla upp.

Mörk, kompakt brunaktig färg. Långt ifrån genomskinligt tegelrött. En första sniff och – wohoa, den här lever ju! Ur glaset en fyllig, komplex doft, massor av fikon, massor av starkvinstoner. Klar madeirakänsla, det här skulle kunna vara en Madeira. Mycket intressant doft, mycket behaglig att sniffa på! I munnen är vinet helt och fullständigt integrerat. De tanniner som fanns är helt sammanvävda i texturen, vinet är riktigt silkeslent. Fylligt, men helt lent. Eftersmaken är också helt noll – du dricker vinet och sedan är smaken helt borta! Jag tror aldrig jag varit med om ett vin som varit så komplext och lent och haft en så kort eftersmak. Mycket märkligt.

Vinet håller ungefär i en timme, sedan börjar det komma fram lite stickiga saker. Fast då har vi nästan gjort slut på det mesta. Tidigare under dagen hade jag köpt på mig en större bit parmesan från Androuets supertrevliga butik på Nybrogatan – jag stegade in och sade med hög och klar röst att ”jag önskar en bit parmesan från den röda kon!” Det gick sisådär, de hade inte full koll på de italienska koraserna men jag kom ut med en bit ost i alla fall.

Till osten korkade jag upp en 2006 Massolino Barolo Serralunga d'Alba, som jag spanat in ganska länge. Frågan har varit, är den i något form av drickfönster? Det är bara att kolla! Direkt ur flaskan, ah, dessa underbara röda bär! Varma, generösa röda bär, helt oemotståndliga. Målarfärg en masse. I munnen biter vinet ifrån, men det var fullt drickbart. Riktigt skitgott till och med! Ett sådan där vin som du kan sniffa på en hel kväll. Underbart, fantastiskt, mer, mer, mer!

Efter osten parkerade vi oss i soffan med var sin laddning Yollibox – något jag hittade nere i frysdisken då jag ledade efter någon anständig glass (d v s Häagen-Dazs). Frozen Yoghurt, mango och jordgubb, kan det vara något? Svar ja! Det här var riktigt superläckert! Även om jordgubben var bra föredrog jag nog mangon. Klar rekommendation!

Fler som provat (vinerna, inte yoghurten…): Finare Vinare (66:an dock) och Vinum Vita Est. Fler?

PS Tack Niklas!!!

En helt vanlig lördag i september...

Ett 5 000-kronorspass på SATS, the return

Arrrrgh!!! Återigen har jag lyckats göra ett 5 000-kronorspass på SATS. Jag var övertygad om att förra gången var den sista, men så icke. Kan inte heller säga att det kom som en överraskning nu heller! Träningsbagen har legat längs inne i garderoben och jag har gjort allt annat än att gå till gymmet. Till mitt försvar kan jag säga att jag delvis varit skadad, först var det foten och sedan knäet. Lägg till en och annan förkylning och du har ett 5 000-kronorspass. Madre Mia mon Creatore!

Fast nu ska det bli bättring på det! En av fördelarna med att vara stor (SATS, inte jag (ok lite)) är att det finns lite anläggningar lite var som, och jag har upptäckt att det finns en anläggning nere i H och där kan du ju faktiskt gå och träna efter jobbet innan det är dags att åka hem! Annars tycker jag att SATS Globen är bäst.

Fast, 10 000-kronorsfrågan är förstås, hur många 5 000-kronorspass är det värt att ta? Jag älskar att träna och möjligheten att träna på gym har varit en del av mig sedan sent 90-tal. Att inte ha ett gym att gå till, att inte träna, det känns helt främmande. Fast måste det vara SATS? Självklart inte! Jag har provat Friskis, men jag är inte helt övertygad. Billigare, ja, men jag gillar inte att det sitter små förbudslappar och förhållningsregler lite här och var. Mitt emot där vi bor finns det ett indiegym, ska gå dit och prova det vid tillfälle.

Därför är det följande som gäller: Om SATS ska vara min huvudleverantör av träningstjänster framöver så ska stället besökas minst en gång i veckan fram till årsskiftet. Annars, tack och hej, leverpastej!

Nu är det dock Power Walk runt Djurgården som gäller, sedan go’frulle. Hoppas ni har en skön helg!