Lördag kväll och alla andra är och förlustar sig på #vintweetupSthlm, som jag till sist tyvärr var tvungen att tacka nej till på grund av min &%##*& förkylning. Nu har jag dock i det närmaste friskförklarat mig själv, men för att få bukt med de sista bacillusoconisarna så lagar jag till lite fruktsallad på lime, blodgrape, passionsfrukt, banan, allt fullkomligt indränkt i riven ingefära. För det fullständiga receptet med alla instruktioner klicka här.
Sedan, för att få lite tröst för allt gott vin som konsumeras i kväll tänkte jag blanda till mig en ordentlig Gin and Tonic. Älskar gin and tonic! Får jag välja en drink resten av livet så blir det den. Jag är helt chanslös mot friskheten och det lilla bittra. När jag bodde i djungeln åt vi kinintabletter varje vecka och det var synnerligen vedervärdigt, men gin & tonic har trots detta blivit favoritdrinken. Jag brukar göra min på Bombay Sapphire och ICA-tonic, men kan vi naturligtvis diskutera olika ginnar och olika tonicar (t ex den här, köp på MiPiace!). Fast jag tycker inte det spelar så står roll – precis som med en perfekt draja så det är proportionerna och inte minst temperaturen som är det intressanta.
Hursomhelst. När jag hade rört ner passionsfrukten i den rödgröna röran kunde jag inte låta bli att tycka att det såg ut fiskögon. Och då kom jag att tänka på fiskögonteet som jag blev bjuden på i Taiwan. Låt mig berätta om det.
2004 hade jag bestämt mig för att ta alla mina insamlade eurobonuspoäng och besöka goda vänner I och C i Taiwan. Jag skulle vara där i en vecka, och det kom att bli en resa som gjorde stort inryck på mig och som jag fortfarande tänker på ibland. Dock höll det på att gå lite snett redan från början, vilket kan bero på att jag emellanåt kan drabbas av omedelbara kopplingssvårigheter. Detta har jag delat med mig om inte minst här och här. Hursomhelst. Jag hade fått klara instruktioner av I: ”ta buss XYZ, den stannar precis framför mitt jobb, ring när du är där.”
Efter en 24-timmarsresa (bruttotid) kliver jag av planet, tar mig genom säkerhetskontrollen, hämtar ut bagaget, går till busshållplatsen. Buss XYZ ska gå om en halvtimme eller så. Jag ställer mig för att vänta. Några busschaffisar ser hur jag står där och de kommer fram och frågar vart jag ska. Jag säger att jag väntar på buss XYZ som ska ta mig till platsen P. ”Aha! Men då kan du ju ta buss ABC som gå nu, den går nästan dit du ska och då slipper du ju vänta!” Och oförklarligt nog så går jag på den bussen och åker in mot Taipei. Någonstans efter ca halva bussfärden – det är varmt och landskapet är mycket vackert – så går det upp ett liljeholmens. Vänta nu, du är på väg till en stad du aldrig varit i, du har ingen karta och du vet knappt vad stället heter där du ska gå av och nu kommer du bli avsläppt i närheten?!?! Jag börjar känna lite lätt obehag, det där var ju inte så smart va…
Men det löste sig. Jag hoppade av i närheten. Lite smart nog hade jag Is visitkort med mig och det var tryckt på både engelska och kinesiska. Så efter lite frågande fick jag hjälp av vänliga taiwaneser till dit jag skulle. Tack.
Fiskögonteet. En dag, vi skulle ut och göra något (kanske kolla på utställningen Body Worlds som gick då och som vi gick på?) så frågade I och C om jag inte ville ha lite fiskögonte. Fiskögonte? Ja, fiskögonte, det är skitgott! (ni hör Is entusiasm) Mot sådana frågor är jag helt och totalt chanslös, eftersom på frågan ”har du rest runt halva jorden för att äta på McDonald’s?” kan jag inte annat svara ”fiskögonte, självklart!” Och jag såg hur leendena på I och C blev betydligt större.
Vi gick ner till ett litet stånd och I beställde. Jag fick en vanlig pappmugg, typ en McDonaldsmugg, d v s en ogenomskinlig mugg i papp, plastlock och sugrör, bara det att sugröret var extra tjockt. Jag tänkte kanske inte ”nu dör jag,” snarare var det ”nu spyr jag kanske.” Men men. Under bevakning började jag suga på sugröret för att få i mig vätskan, och fiskögonen.
Vätskan smakade te och var sötaktig och mycket god. Och efter någon stund så kom sedan en liten klump. Jag svalde den snabbt. Sedan kom en till. Den svalde jag också. Sedan en till. Nu var jag lite nyfiken, så den tuggade jag på. Smakade inte fisk. Nästa tuggade jag också på, den smakade gott! Jag tittade upp mot I och C, som log stort. ”Det här var ju gott ju!” utbrast jag. ”Visst är det!” sa de. ”Klumparna är deg, men vi kallar dem för fiskögon eftersom de påminner om det.” ARGHH you bastards!!!
Well well. Den rödgröna röran blev mycket god, som den brukar bli. Lite syrlig kanske, eftersom jag inte tillsätter något socker. Behövs i och för sig inte. Men spara gärna till nästa dag, det är först då som ingefäran har kommit fullt ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar