1963 Caves Aliança Garrafeira Particular, 2006 Massolino Barolo Serralunga d'Alba och Yollibox

Lördag och jag har Nico över för lite grabbmiddag extra allt. Vi behöver tugga igenom hur England skulle stå betydligt svagare på mittfältet utan Tom Cleverley, riktigheten i att ge Sebastian Vettel ett drive-throughstraff för att ha prejat den stackars Alonso av banan och de nya fallskärmarna som brittiska specialstyrkan SAS tagit fram. En Sergeant Major Bridey-Ryder har uttalat sig.

Till det behövs bränsle, och i det här fallet en rejäl laddning bronspasta med ingefärs- och sesampasta. Jag letar länge efter något passande vinmässigt, på kortlistan finns bland annat lite skumpa från 2002, men valet slutar ändå på en flaska som legat alltför länge i garderoben: 1963 Caves Aliança Garrafeira Particular. Jag fick den av Niklas i samband med min riesling 2005-provning och tanken var väl att korka upp den någon gång strax därefter på någon provning. Men så blev den liggande och tillfället då den skulle öppnas blev mer och mer perfekt och till slut fanns det bara en sak att göra: bara öppna den – that’s your perfect moment. Niklas gav inga som helst förhoppningar, det var mer ”lever den så lever den och då förmodligen i en kvart eller så.” Men ett snart femtioårigt vin, lite andaktsfullt var det allt när jag försökte få ur korken. Det gick inte att dra ut den, min korkskruv bara borrade upp korksmulor. Så det slutade med att jag fick trycka ner den i flaskan. Därefter dekantering genom ett Melittafilter och hälla upp.

Mörk, kompakt brunaktig färg. Långt ifrån genomskinligt tegelrött. En första sniff och – wohoa, den här lever ju! Ur glaset en fyllig, komplex doft, massor av fikon, massor av starkvinstoner. Klar madeirakänsla, det här skulle kunna vara en Madeira. Mycket intressant doft, mycket behaglig att sniffa på! I munnen är vinet helt och fullständigt integrerat. De tanniner som fanns är helt sammanvävda i texturen, vinet är riktigt silkeslent. Fylligt, men helt lent. Eftersmaken är också helt noll – du dricker vinet och sedan är smaken helt borta! Jag tror aldrig jag varit med om ett vin som varit så komplext och lent och haft en så kort eftersmak. Mycket märkligt.

Vinet håller ungefär i en timme, sedan börjar det komma fram lite stickiga saker. Fast då har vi nästan gjort slut på det mesta. Tidigare under dagen hade jag köpt på mig en större bit parmesan från Androuets supertrevliga butik på Nybrogatan – jag stegade in och sade med hög och klar röst att ”jag önskar en bit parmesan från den röda kon!” Det gick sisådär, de hade inte full koll på de italienska koraserna men jag kom ut med en bit ost i alla fall.

Till osten korkade jag upp en 2006 Massolino Barolo Serralunga d'Alba, som jag spanat in ganska länge. Frågan har varit, är den i något form av drickfönster? Det är bara att kolla! Direkt ur flaskan, ah, dessa underbara röda bär! Varma, generösa röda bär, helt oemotståndliga. Målarfärg en masse. I munnen biter vinet ifrån, men det var fullt drickbart. Riktigt skitgott till och med! Ett sådan där vin som du kan sniffa på en hel kväll. Underbart, fantastiskt, mer, mer, mer!

Efter osten parkerade vi oss i soffan med var sin laddning Yollibox – något jag hittade nere i frysdisken då jag ledade efter någon anständig glass (d v s Häagen-Dazs). Frozen Yoghurt, mango och jordgubb, kan det vara något? Svar ja! Det här var riktigt superläckert! Även om jordgubben var bra föredrog jag nog mangon. Klar rekommendation!

Fler som provat (vinerna, inte yoghurten…): Finare Vinare (66:an dock) och Vinum Vita Est. Fler?

PS Tack Niklas!!!