Kina, dag 11: åter till Peking och kvällspromenad på Wangfujing

Efter en vecka lämnar vi ett grått och disigt Changsha på lördagsmorgonen för att åka tillbaka till Peking – denna gång med ett litet extrabagage i form av en liten knodd. Även om vi tyckte bra om Changsha har vi börjat längta tillbaka till Peking. Changsha var lite för trångt, tyckte vi. Eftersom vi inte var där för att turista så fanns inte heller lusten att utforska stan heller. Dessutom fanns det inga övergångsställen så ville du gå över gatan så var det med livet som insats! Det där med att gå över gatan i Peking var inte så lätt det heller, där fanns det i och för sig övergångsställen men de kändes mest bara ”ditmålade.”

Hursomhelst. Vi packar ihop våra saker och blir bussade till snabbtåget. Denna gång är även E, M, A, G och GM med – de bokade om sina flygbiljetter till tåget. Mycket trevligt. Jag ska inte tråka ut er med bilder på hur Kina ser ut från ett höghastighetstågfönster, se gärna här för det. Men vi hade en mycket trevlig resa upp och som sagt, om ni ska åka inrikes i Kina, ta gärna höghastighetståget!

Väl framme i Peking tar vi en liten kvällspromenad på Wangfujing och kollar in alla dyra märken.

Kina, dag 10: lunch med traditionella rätter från Hunan

Fredag och vår sista heldag i Changsha och Hunan. Inga myndighetsbesök, inga utflykter – skönt. Blott en sak på schemat – lunch med traditionella rätter från Hunan på närbeläget ställe (över gatan från hotellet skulle det visa sig). Ska bli trevligt!

Återigen får vi ett runt bord med praktisk snurrskiva och återigen slås vi av hur trevligt det är med runda bord. Kanske mer utrymmeskrävande, men helt klart supergemytliga. Vi får se, det kanske införs hemma? Hursomhelst – vi får in flera rätter och hugger in!

Maten är helt klart annorlunda än den mat vi hittills ätit i Kina. Mer grönsaker, mer udda grönsaker, inte så mycket sås utan rätterna är torrare, so to speak. Men smaken är det absolut inget fel på! Godast var nog matvetet, samt dumplingarna. Och ankan – supersmarrig!

Mitt i allt fylldes lokalen av en massa tjoande och skålande! Vi gissade på möhippa/svensexa/examen men blev inte så värst klokare.

Kina, dag 9: ceremoni och Yueluakademin

Onsdagen var en härlig dag där vi fick chans till att lära känna varandra lite mer. Vi visste ju ganska lite om det liv han levt på barnhemmet, och även om vi fått en del rapporter om hans mat- och sovrutiner visste ju vi knappt något annat. Vad gillade han? Vad tyckte han om, vad gillade han inte? Och hur mycket koll hade han? T ex tv-apparater, lampor, dörrar, hissar, tandborstning, skumbad etc?

Well! Efter två dagar kunde vi sammanställa en liten lista på färdigheter och kunskaper som han valt att avslöja för oss så här långt. Listan är som följer:

1. Jag talar om, främst genom ljud och pekningar, när jag vill dricka vatten, sova middag, gå på toa, leka med kritorna, gosa med räven, läsa bok.

2. Jag behöver ingen blöja, men kan väl ha på en om ni propsar.

3. 狐狸 heter räv på svenska.

4. Jag städar efter mig och tycker att det är viktigt att slänga skräpet i papperskorgen.

5. Jag äter själv, och om det är för stora bitar tuggar jag på dem innan jag lägger tillbaka dem i skålen innan jag fortsätter min måltid.

6. Jag tycker bäst om skinka, apelsin, omelett samt vattenmelon och majs.

7. Rita med kritor är roligast.

8. Det är sex kritor i leksaksbagen och jag har koll på om någon saknas!

9. Jag somnar själv i egen säng och oftast efter en kvart.

10. Innan man borstar tänderna ska man sätta på tandkräm på tandborsten och sedan ska man skölja den med vatten.

11. När man lekt färdigt med en leksak ska man lägga tillbaka den i leksaksbagen.

12. När man badar ska man tvåla in sig.

13. När man gått på toa och gjort nomero doe ska man torka sig i där bak.

14. Har man kladdat ner vid sin matplats ska man städa efter sig och speciellt torka upp!

15. Jag kan säga hej hej, rita och här på svenska. I alla fall enligt mina föräldrar!

16. Om jag vill leka med räven hämtar jag den i leksaksbagen.

17. Det är viktigt att vara ren om munnen och händerna och om man sträcker fram händerna så kommer mamma och pappa på en gång och torkar av dem (praktiskt).

18. När man klipper naglarna så ska man pressa ihop nagelknipsaren.

19. Jag kan ta trapporna sex våningar upp!

Jag antar att det sista var borderline barnmisshandel. I Changsha bodde vi på åttonde våningen och brukade ta trapporna upp och ner, för att få lite motion. Efter middagen på onsdagen tog vi som vanligt trapporna upp och vi lät honom gå lite. Men han pinnade på och tog trappa efter trappa och vi var väl lite medskyldiga som hejade på det hela! Efter sex trappor upp så såg han dock lite sliten ut så jag vände mig mot honom och sträckte ut mina armar. Han hoppade upp i dem direkt! Följande dagar fick han bara gå ett par trappor...

Hursomhelst. Torsdagen inleddes med återbesök på myndigheten, denna gång för officiell ceremoni och för att få hans pass. Vi hoppades att det skulle gå bra, vilket det även gjorde. Den seniora myndighetspersonen från i tisdags var där och höll ett kort anförande och sedan blev vi fotade när vi fick de sista officiella dokumenten. Det var en glad stämning i rummet, alla verkade lyckliga. Förutom oss och A, M, G, GM samt lille E så var det två amerikanska par med på ceremonin. Det ena paret hade vi träffat på hotellet, de hade fem barn redan och skulle få två till! Först det här, en liten flicka, sedan skulle de åka till en annan provins och hämta upp ett barn till. De var supertrevliga och såg jättelyckliga ut!

Efter ceremonin blev vi tagna till ett litet museum där de hade fantastiska broderier, såg ut som målningar men det var nål och tråd. Helt fantastiska. Dock fotoförbud så jag fotade inget. Sedan gick färden till ett av Kinas äldsta lärosäten, Yueluakademin. Mer om den kan man läsa här. Det var mycket rofyllt där. Regnet i luften gjorde också att det blev lite trollskt, det var mäktigt.

Sedan tillbaka till stan och en sen, dyr lunch på ett mycket bra ställe, som jag dock gick miste om – all stress och runtflängandet bland ceremonin, museet och akademin tog ut sin rätt så den lille valde att prova lungorna lite. Så medan jag stod utanför och försökte ta hand om den otrösterlige kalasade de andra på allehanda läckerheter. Fast de tog med sig en doggybag till mig som jag kalasade på sedan medan han sov djupt, så jag fick lite i alla fall.

Nu hade vi varit i Changsha i snart en vecka. På fredagen hade vi bara en sak inbokad – lunch med traditionell Hunansk mat. Tåget tillbaka till Peking skulle gå på lördagsmorgonen. 

Kina, dag 8: ledig dag tillsammans

Med lätta steg gick vi trapporna ner från den lokala myndigheten och in i bussen igen, alla tre. Jag såg på vår son att det var en stor lättad. Och mellan utpekningar av intressanta bilar och hus verkade han tänka framåt. Jag är på väg mot något nytt, mot ett liv i en familj!

Nästa dag, onsdagen, var ledig dag. Inga myndighetsbesök, ingen shopping, inga sevärdheter. Vi tog dagen precis som den kom och fokuserade på att lära känna varandra. Först frukost – brunalg och stekta risnudlar för mig, bönor och majs för C och för grabben…? Vad äter en snart treåring? I pappren vi fått hade barnhemmet skrivit ner hans kostintag och vi fick den felaktiga uppfattningen att han levt på ris och mjölk. Detta hade vi även dubbelkollat med ACs kontaktperson i Peking, jo, ris och mjölk! Först i Hunan då vi pratat med barnhemsföreståndaren kom det fram att det även hade ingått en del grönsaker. Men till frukost?

Vi provade först med den traditionella kinesiska risgröten, congee. Han tokratade! Jag smakade lite själv och det var… inte gott. Sorry! Vi trodde att han skulle haka fast vid vad han kände till, men det verkar inte så. Ris är, såhär två veckor efter att vi kommit hem, inte så poppis. Well well. Det kommer. Vi får se hur motståndskraftig han är mot lite svamprisotto med bergsparmesan från den röda kon, hehe… Men det som verkligen gjorde susen var ägg. Ägg och skinka. Det var ren lycka!

Vi provade även med lite nya leksaker. På myndigheten hade vi introducerat räven och en liten leksaksbil, nu tog vi fram lite böcker, ritblock och kritor. Kritorna gick direkt hem! Han fyllde snabbt hela ritblocket med intressant abstrakt konst och fortsatte sedan till böckerna och till sist väggarna. Där grep vi dock in!

Fast jag tror att det var vid middagen som vi gjorde den största upptäckten, som fick oss att smälta totalt. Godast var inte nudlarna, inte köttet, inte äggen, inte skinkan, inte frukten utan…

…wait for it…

…wait for it…

HARRISARNA!!!

Han bara älskade dem. Och vi bara älskar honom.

Kina, dag 7: ”Congratulations, you are now the official parents!

Efter fotbollen åt vi gemensam middag på hotellet. Alla middagar i Changsha var inkluderade och hölls på hotellet, vilket vi tyckte var bra. Dels kändes det tryggt att ha det klart, dels var det ett sätt för alla vi sex (och sedermera åtta!) att prata och reflektera över dagen som varit. Första middagen var i spontanaste laget, men sedan blev de bara bättre och bättre. Rätterna var mycket smakrika och varierade, de gav en intressant bild av det kinesiska köket. En dag fick vi in en rätt som i det närmaste kunde beskrivas som pressylta, och G (som kommer från Kiruna) och jag roade oss med att få fram rätt uttal och betoning på ordet ”präss-sylta.” Det skrattade vi gott åt!

Annars var den sjunde dagen en stor dag. När du adopterar utifrån Haagkonventionen vilket det var frågan om i det här fallet, har du faktiskt en liten ångerrätt: 24 timmar. Om du misstänker att barnet har fel eller skador som du inte fått reda på tidigare eller om det är något annat som inte stämmer så kan du dra dig ur. Naturligtvis ett mycket tufft beslut, särskilt om du stått i kö i ett par år och byggt upp en stor förväntan om barnet. Vi kände oss mycket säkra med vår son och i vårt fall var det ingen tvekan, men på grund av Haagkonventionens konstruktion var vi tvungna att komma tillbaka till den lokala myndigheten dagen efter och formellt säga ja och sajna alla papper. Så tisdagen var det återigen slips och skjorta och inpackning alla åtta i minibussen och iväg.

Återigen satt vår son i mitt knä och jag hoppades, hoppades, hoppades att han inte trodde att vi skulle lämna tillbaka honom. På knappt ett dygn hade vi fattat ett enormt tycke för honom, en underbar liten individ som älskade att skratta och le. Han såg lite bekymrad ut och jag såg ett allvarligt mörker på hans ansikte när vi gick in på myndigheten igen. Han blev plötsligt lite ledsen, var det bara för att retas att ni släppte iväg mig med de här? Men vi höll honom hårt så att han inte skulle känna så.

Till signeringen. Först fick vi träffa samma handläggare från igår som frågade oss om vi ville fortsätta. "Självklart!" svarade vi, vilket följdes av en del signering. Efter det lekte vi lite med grabben och sedan blev vi inkallade på nytt, denna gång till ett annat rum och till en person som stod högre i rang. Hon kan ha varit domare, eller så. Samma frågor, ni är säkra? Ja! Ni vill adoptera den här pojken? Med hela våra hjärtan! Hon log stort, vi signerade det sista pappren och hon gratulerade oss. ”Congratulations, you are now the official parents!” Vi såg på varandra och jag kände hur värmen, lugnet och en enorm glädje började spridas i mig.

Kvar fanns blott en sak att göra. Det var det dags för barnhemsföreståndaren, som också var där, och vår son, att säga farväl till varandra. Hon tog upp honom, kysste honom på kinden och höll om honom i sin famn en stund och pratade några mjuka ord till honom på kinesiska. Lycka till, vi kommer att sakna dig. Ta hand om dig.

Kina, dag 6: dagen då vi fick dig

Sakta men obevekligt hade dagen närmat sig. Det är lustigt det där med tiden, du kan inte trycka på paus utan allt strömmar på hur du än gör. Solen går upp, det blir lunch, solen går ner och det blir natt. Sedan blir det en ny dag och du kan inte göra något åt det. Så, obevekligt hade vi till slut kommit fram till denna dag, denna underbara dag då vi skulle få honom.

Vi vaknade på måndagsmorgonen, något nervösa såklart. Jag försökte äta lite frukost men i ärlighetens namn gick det inte så jättebra. Upp på rummet igen, på med finkläderna. Insåg att det fick bli rutig skjorta, prickig slips och kritstrecksrandiga byxor. Prickigt, rutigt och randigt, för att dölja den nervösa mannen! Bagen packad med diverse livlinor: kakor, gosedjur och inte minst såpbubblor. För första gången på mycket länge kände jag att nervositeten gjorde mig lätt illamående. När hände det senast? Minns knappt!

Vi samlades alla i hotellobbyn strax före tio och sedan gick färden mot den lokala myndigheten, Civil Affairs Office. Resan tog ca tjugo minuter och jag försökte mestadels titta ut. Väl på plats blev vi hänvisade till ett ljust, större väntrum med kraftiga trämöbler. Samma rum som vi sett på många klipp från Youtube. Nu var vi äntligen här! C slog sig ner men jag kunde inte sitta ner. A, M, G och GM verkade vara lika nervösa som oss, så det var sex mycket nervösa själar som försökte stilla sin nervositet i rummet.

Så plötsligt kom han in, buren av barnhemmets föreståndare. Vi kände igen honom direkt från de bilder vi fått, det är ju han! De kom förmodligen aningens för tidigt, för en handläggare rusade fram och ropade ”era pass! Era pass! Inbjudningsbrevet!” Jag sprang bort till väskan och tog fram mitt och Cs pass samt vårt inbjudningsbrev. Handläggaren kollade, allt stämde såklart. Jag vände mig tillbaka till den lilla gruppen som nu bestod av vårt barn, barnhemsföreståndaren och C. Föreståndaren pekade på oss och skrattade, kolla där! Kolla lamporna! Kolla på de här konstiga människorna, de är dina föräldrar!

Vi satte oss ner på huk och tittade på honom. Vilken kille! Vilken underbar liten kille! Vi försökte ropa på honom, locka över honom till oss. Det gick sådär, men han tittade på oss i alla fall. Jag sträckte fram handen och försökte nudda honom, men avståndet var lite för långt. Han tittade på oss, men det var med mycket undrande blick. Vi insåg att det var dags för en första livlina, så jag gick tillbaka till bagen och tog fram den lilla tygräven som vi köpt på IKEA innan vi åkte. Jag sträckte räven mot honom och plötsligt sken han upp. Han gav ifrån sig ett litet glädjerop och jag kunde se hur ett leende spreds på hans läppar. Han såg på mig. Äntligen lite framgång.

Under tiden hade M och A fått sitt barn och det började bli lite allmänt kaotiskt i väntrummet. Det fanns mycket att titta på för de små barnen och de började förstå att det var något stort i görningen. Rop blandades med gråt och förvirrade instruktioner på kinesiska och svenska. Det var dags för livlina nummer två: såpbubblorna. De gick hem! Vi blåste såpbubblor för brinnande livet och de båda barnen blev överförtjusta – kolla! Det som tidigare varit nervositet och misstänksamhet hos båda parter byttes nu ut mot skratt och glada minen. De var kanske inte så tokiga efter allt!

Så var det dags att gå. Barnhemsföreståndaren vinkade mot vår son, vi bad henne säga hej då. Det var inte hej då på riktigt, vi skulle ju komma tillbaka nästa dag. Men ett första hej då. Myndighetspersonerna samlade ihop sina saker, vår guide sa att det var dags för fotografering för utrikesvisumet. Jag tog upp den lille i famnen och han protesterade inte. Vad lätt han var ändå, vilka små armar. Han tittade undrande på mig med sina stora, mörka, runda ögon. Vad är det här för filur då, verkade han tänka. Försiktigt gick vi ner för trapporna och ut på gatan, sedan ca femtio meter bort till en studio. Han gick själv, dock med stadigt grepp om mitt pekfinger. Och jag med stadigt grepp om hans hand.

Fotograferingen gick bra, och efter det gick vi tillbaka till bussen och började åka mot hotellet. Jag satte honom i mitt knä, så att han kunde titta ut. Allt verkade spännande! Då och då pekade han på olika saker och vi försökte förklara. För det mesta gick det bra – kolla en buss! Kolla en bil! Andra gånger, well… Ser du vad den bilen just gjorde han körde över heldragen linje med påföljden att bilen i den mötande filen var tvungen att väja och parera den första bilens grovt felaktiva beteende! Antar att man lär sig det där med förklaringar med efter hand…

Vi hade blivit förvarnade att det inte var helt omöjligt att han skulle protestera vilt mot oss och verkligen inte acceptera sin nya miljö. Det var med andra ord inte osannolikt att han skulle gallskrika i två dagar och först efter det börja acceptera oss. Men det verkade gå bra. För det mesta satt han tyst och lugnt och tittade ut, samt emellanåt peka ut något och ge ifrån sig ett glädjeskrik.

Tillbaka till hotellet fick han först gå på toa och här visste vi inte hur vi skulle göra riktigt, men det löste sig. Kinesiska barn pottränas tydligen ganska tidigt, så han var helt torr. I oktober fyller han tre, så jag antar att det är hyfsat tidigt. Vi satte ändå på honom en blöja eftersom vi inte visste vad det kinesiska ordet för toalettbestyr var och vi var inte heller helt hundra på att han skulle avslöja det för oss. Men ända sedan vi fått honom har det gått bra, vi har lärt oss många av hans signaler.

Sedan lunch och sedan sova middag. Efter det höll vi oss en stund på hotellrummet tills barnläkaren hade kommit förbi. Hon gjorde en lättare undersökning och ytligt sett verkade allt funka. Han verkade vara en lugn liten kille, eller så var det väldigt många nya intryck.

Någon timme senare hade vi tröttnat på hotellrummet så vi gick ner och spelade lite fotboll i hotellobbyn. Det tyckte vi alla var superkul! Även om jag är lite överviktig nu var han ingen match, så jag antar att det klassiska ”nu är pappa trött” kommer att uttalas lite senare i höst. Eller nu i sommar.

Pappa, förresten – nu har man ju blivit det! Känns faktiskt helt fantastiskt J

Kina, dag 5: lite shopping i Changsha

Lördagen avslutades med god men lite spartansk middag på hotellet:

Söndagen inleddes ånyo med hotellfrukost, men den här gången utan de franska inslagen. Faktum är att jag gillade frukosten i Changsha bättre än på Pekinghotellet, mest kanske på grund av att det fanns stekta risnudlar på frukostbuffén i Changsha. Supergott!

Annars hade vi vikt söndagen åt lite sista minutenshopping. Vi hade bestämt träff med den lokala guiden framåt eftermiddagen, då vi skulle åka till något större shoppingcenter. M och G hade tagit en kvällspromenad på lördagskvällen och sett ett närbeläget varuhus, så vi gick dit alla sex på förmiddagen.

Friendship Shop Changsha visade sig dock vara lite väl lyxigt för oss, allt från Cartier och andra lyxklockor till vattenklar kinesisk sprit för 60 000 kr litern. Och vi kom ju till fots, inte med helikoptern... Men det var en skön promenad och lite sugen på larverna blev jag faktiskt! Vi vandrade snabbt hem igen och provade lunchbuffén på hotellet, som fick MVG. Godast, och fetast, var Mao’s Pork. Jag tror att den heter Mao shi hong shao rou - Familjen Maos rödbrässerade fläsk och görs på sidfläsk. Se t ex här.

Näst godast var den här nudelstationen där du kunde få olika sorters nudlar med olika tillbehör i buljong tillagade av den här trevlige killen.

Supergott!

Fingerbananer, lite kryddigare än vanliga bananer.

Runt halv tre blev vi upphämtade av den lokala guiden och två taxibilar tog oss till det större shoppingcentret. Och hur ser då Changsha ut? Typ såhär:

Vi lotsades in på våning två, vilket visade sig vara ett Walmart! Mitt ute på den kinesiska landsbygden, mitt i sjumiljonersstaden Changsha… Premiär för mig, faktiskt. Så, vad kan man då säga om Walmart? Walmart med två ord torde bli billigt och plastigt. Vi hittade många bra saker och allt vi behövde, men det kändes att det mesta var lågpris och ganska låg kvalitet. Billigt och plastigt tycker jag summerar upp det mesta. Men vi hittade vad vi behövde, så det var ju super! Sedan tog vi en sväng förbi matavdelningen och till min stora förtjusning så finns det korv i Kina! Här skulle man ju kunna bo!!!

Vin finns också. Både lokalt,

och importerat:

Jag tog lite bilder på måffå och förväntade nästan att det skulle rusa fram en ilsken amerikansk floormanager som skulle ropa no photos! Men ingen sådan rusade fram så jag fotade på. Det här undrar jag vad det är:

Först när jag såg dem tyckte jag att det var brödfrukt, men sedan blev jag osäker. Är inte brödfrukt mindre taggig? I Liberia brukade vi kasta ruttnande brödfrukter på motståndarlaget – tro mig, vill du ha en schysst stinkbomb så är rutten brödfrukt the shit.

Men det här vet jag vad det är – German Plum!

I Liberia kallas mango för ”plum,” och det finns främst två typer. Först vanliga semirunda som du kan köpa på ditt lokala ICA, sedan fanns det en långsmalare variant som av någon outgrundlig anledning kallas för German Plum. Det här skulle kunna vara dessa. Fanns även i Taiwan 2004. Coolt.

Vi avslutar shoppingen med att ta taxi till hotellet. Vår taxichaffis var normal. M, A, G och GMs ville nog egentligen bli racerförare, verkade det som!