Kina, dag 6: dagen då vi fick dig

Sakta men obevekligt hade dagen närmat sig. Det är lustigt det där med tiden, du kan inte trycka på paus utan allt strömmar på hur du än gör. Solen går upp, det blir lunch, solen går ner och det blir natt. Sedan blir det en ny dag och du kan inte göra något åt det. Så, obevekligt hade vi till slut kommit fram till denna dag, denna underbara dag då vi skulle få honom.

Vi vaknade på måndagsmorgonen, något nervösa såklart. Jag försökte äta lite frukost men i ärlighetens namn gick det inte så jättebra. Upp på rummet igen, på med finkläderna. Insåg att det fick bli rutig skjorta, prickig slips och kritstrecksrandiga byxor. Prickigt, rutigt och randigt, för att dölja den nervösa mannen! Bagen packad med diverse livlinor: kakor, gosedjur och inte minst såpbubblor. För första gången på mycket länge kände jag att nervositeten gjorde mig lätt illamående. När hände det senast? Minns knappt!

Vi samlades alla i hotellobbyn strax före tio och sedan gick färden mot den lokala myndigheten, Civil Affairs Office. Resan tog ca tjugo minuter och jag försökte mestadels titta ut. Väl på plats blev vi hänvisade till ett ljust, större väntrum med kraftiga trämöbler. Samma rum som vi sett på många klipp från Youtube. Nu var vi äntligen här! C slog sig ner men jag kunde inte sitta ner. A, M, G och GM verkade vara lika nervösa som oss, så det var sex mycket nervösa själar som försökte stilla sin nervositet i rummet.

Så plötsligt kom han in, buren av barnhemmets föreståndare. Vi kände igen honom direkt från de bilder vi fått, det är ju han! De kom förmodligen aningens för tidigt, för en handläggare rusade fram och ropade ”era pass! Era pass! Inbjudningsbrevet!” Jag sprang bort till väskan och tog fram mitt och Cs pass samt vårt inbjudningsbrev. Handläggaren kollade, allt stämde såklart. Jag vände mig tillbaka till den lilla gruppen som nu bestod av vårt barn, barnhemsföreståndaren och C. Föreståndaren pekade på oss och skrattade, kolla där! Kolla lamporna! Kolla på de här konstiga människorna, de är dina föräldrar!

Vi satte oss ner på huk och tittade på honom. Vilken kille! Vilken underbar liten kille! Vi försökte ropa på honom, locka över honom till oss. Det gick sådär, men han tittade på oss i alla fall. Jag sträckte fram handen och försökte nudda honom, men avståndet var lite för långt. Han tittade på oss, men det var med mycket undrande blick. Vi insåg att det var dags för en första livlina, så jag gick tillbaka till bagen och tog fram den lilla tygräven som vi köpt på IKEA innan vi åkte. Jag sträckte räven mot honom och plötsligt sken han upp. Han gav ifrån sig ett litet glädjerop och jag kunde se hur ett leende spreds på hans läppar. Han såg på mig. Äntligen lite framgång.

Under tiden hade M och A fått sitt barn och det började bli lite allmänt kaotiskt i väntrummet. Det fanns mycket att titta på för de små barnen och de började förstå att det var något stort i görningen. Rop blandades med gråt och förvirrade instruktioner på kinesiska och svenska. Det var dags för livlina nummer två: såpbubblorna. De gick hem! Vi blåste såpbubblor för brinnande livet och de båda barnen blev överförtjusta – kolla! Det som tidigare varit nervositet och misstänksamhet hos båda parter byttes nu ut mot skratt och glada minen. De var kanske inte så tokiga efter allt!

Så var det dags att gå. Barnhemsföreståndaren vinkade mot vår son, vi bad henne säga hej då. Det var inte hej då på riktigt, vi skulle ju komma tillbaka nästa dag. Men ett första hej då. Myndighetspersonerna samlade ihop sina saker, vår guide sa att det var dags för fotografering för utrikesvisumet. Jag tog upp den lille i famnen och han protesterade inte. Vad lätt han var ändå, vilka små armar. Han tittade undrande på mig med sina stora, mörka, runda ögon. Vad är det här för filur då, verkade han tänka. Försiktigt gick vi ner för trapporna och ut på gatan, sedan ca femtio meter bort till en studio. Han gick själv, dock med stadigt grepp om mitt pekfinger. Och jag med stadigt grepp om hans hand.

Fotograferingen gick bra, och efter det gick vi tillbaka till bussen och började åka mot hotellet. Jag satte honom i mitt knä, så att han kunde titta ut. Allt verkade spännande! Då och då pekade han på olika saker och vi försökte förklara. För det mesta gick det bra – kolla en buss! Kolla en bil! Andra gånger, well… Ser du vad den bilen just gjorde han körde över heldragen linje med påföljden att bilen i den mötande filen var tvungen att väja och parera den första bilens grovt felaktiva beteende! Antar att man lär sig det där med förklaringar med efter hand…

Vi hade blivit förvarnade att det inte var helt omöjligt att han skulle protestera vilt mot oss och verkligen inte acceptera sin nya miljö. Det var med andra ord inte osannolikt att han skulle gallskrika i två dagar och först efter det börja acceptera oss. Men det verkade gå bra. För det mesta satt han tyst och lugnt och tittade ut, samt emellanåt peka ut något och ge ifrån sig ett glädjeskrik.

Tillbaka till hotellet fick han först gå på toa och här visste vi inte hur vi skulle göra riktigt, men det löste sig. Kinesiska barn pottränas tydligen ganska tidigt, så han var helt torr. I oktober fyller han tre, så jag antar att det är hyfsat tidigt. Vi satte ändå på honom en blöja eftersom vi inte visste vad det kinesiska ordet för toalettbestyr var och vi var inte heller helt hundra på att han skulle avslöja det för oss. Men ända sedan vi fått honom har det gått bra, vi har lärt oss många av hans signaler.

Sedan lunch och sedan sova middag. Efter det höll vi oss en stund på hotellrummet tills barnläkaren hade kommit förbi. Hon gjorde en lättare undersökning och ytligt sett verkade allt funka. Han verkade vara en lugn liten kille, eller så var det väldigt många nya intryck.

Någon timme senare hade vi tröttnat på hotellrummet så vi gick ner och spelade lite fotboll i hotellobbyn. Det tyckte vi alla var superkul! Även om jag är lite överviktig nu var han ingen match, så jag antar att det klassiska ”nu är pappa trött” kommer att uttalas lite senare i höst. Eller nu i sommar.

Pappa, förresten – nu har man ju blivit det! Känns faktiskt helt fantastiskt J