Terroir – vad är det? Raventos på Moderna museet

Vad är terroir? Det är nog ett av det mest svårfångade begreppet inom vinvärlden. Terroir kan vara målarfärgen i italienska viner, rökigheten i vissa sydafrikaner, syltigheten i en del nya världenpinoter. Men det kan också vara osäkerheten om vi har en Napacab eller Medoc i glaset. Det kan vara en begränsning, eller en förutsättning, eller en utmaning. Likväl kan det vara ett sätt att uttrycka sig. Att försöka fånga begreppet terroir kan göras på många sätt, där ett sätt är att prova utefter givna teman där likheter och skillnader kan diskuteras.

Senast jag hade möjlighet att under ledning försöka komma terroirens hemlighet något närmare var i onsdags, då jag var bjuden till PrimeWine/Mondowine som hade besök av spanska Raventos. Förutom tre olika cava från just Raventos fick vi prova fem andra mousserande viner i PrimeWine/Mondowines portfölj, under Manuel Raventos ledning. Här med Francesc Escala och Carina Olmås på Mondowine.

Allt öppet dock. Syftet var att visa på olika terroir, eller snarare, att ge exempel på hur skiftande terroir kan slå igenom i vinet.

Vi inleder med lite sydafrikanskt, 2008 Graham Beck Brut. 100 % Chardonnay, druvor från Robertson som ligger strax öster om Stellenbosch. Vinet öppnar med gula frukter, lite godistoner, lite exotisk frukt. Med ökad luftning kommer mer djup. Ett välbyggt, välbalanserat vin med bra syra. Mycket läskande och typiskt sydafrikanskt!

Nästa vin är något som jag inte provat förut – engelskt mousserande! Vi bjuds på 2006 Nyetimber Classic Cuvee från södra Sussex, strax nordväst om Brighton. Mer jäst, mer bröd, mer kallt, mer smak. Sydafrikanen var läskande, fast något polerad. Den här är mer opolerad. Men det är grönt! Gröna äpplekart, framför allt. Jag har svårt att förstå att det här är en 2006:a, syran och äppligheten är ganska massiv. För 30 pund på BBR tycker jag nog att det är lite för dyrt och lite för spretigt. Men jag letar gärna vidare bland de engelska vinerna!

Därefter två champagner, först 2007 Larmandier-Bernier och sedan NM Diebolt- Vallois. 2007 Larmandier-Bernier visar upp allt vi saknade i engelsmannen – mogen frukt, mindre jäst, snygg brödighet. Lite likörtoner finns där också, cirkulerades runt allt… Diebolt-Vallois håller så sakteliga bli min favoritskumpa. Riktigt superläcker, underbart fräsch! Om Larmandier-Bernier hade likörtoner inleder Diebolt-Vallois med starkvinstoner.

Avslutningsvis en italienare, NV Bellavista Cuvée Brut från Franciacorta. Jag gör en stor markering i papperna: gott! Fast, kanske inte den mest eleganta. Personligt, dock! Fast betydligt för dyrt, nästan 300 kr. Så mina pengar är på Dieboldt-Vallois eller varför inte Graham Beck, som jag gillade. Provningen leds av Manuel Raventos i Negra, som är majoritetsägare i Raventos, med mindre inhopp av Raventos exportchef Francesc Escala.

Gav detta insikter om terroirbegreppet? Helt klart! Till exempel tyckte jag det var mycket intressant att se att det som fanns i champagnerna också fanns i det engelska vinet. Just kalkstenen, musselskalen, gick att hitta i Nyetimber. Graham Beck och Bellavista torde då påminna en hel del om varandra rent terroirmässigt, men vinet från Graham Beck kändes svalare, utan att gå fullt champagnesvalt.

Efter denna övning i terroir ger vi oss i kast med Raventos i Blancs viner. Vi inleder med 2007 Raventos i Blanc Gran Reserva de la Finca. Först – färgen är mycket gulare! De andra vinerna ha varit mycket ljusare, det här är betydligt mörkare. Vinet inleder med en strålande doft av äpplen – supergott! Precis som med de övriga känns det här välbalanserat och välbyggt. Lite likördofter tittar fram också.

Sedan får vi prova 2000 Raventos i Blanc Gran Reserva de la Finca, men det här var postpeak. Lite för mycket oxidation, lite för mycket bokna äpplen och sjöbotten. Fortfarande njutbart men jag vill ha mer friskhet och fräschör i mitt mousserande vin. Slutligen, till lite tapas provar vi rosévinet, De Nit. Helt ok!

Sammanfattningsvis tyckte jag att det var en mycket intressant provning. Spanska Raventos i Blanc kommer jag hålla mer koll på framöver, liksom de engelska vinerna. Fast de sistnämnda har en bra bit kvar om de vill ta upp kampen med sina franska kusiner. Mousserande viner från nya välden brukar ibland karakteriseras med varmare och mer exotisk frukt, men i det här fallet var vinet från Graham Beck betydligt slankare än det italienska. Vi lever så länge vi lär, eller hur?

Stort tack till PrimeWine/Mondowine och inte minst till Raventos!

Jag har även skrivit om Raventos på BKWine Magaine, klicka här för att se mer!