lördag 13 februari 2010

Torr madeira, mon sherry!



Jag ber tusen gånger om ursäkt för att textningen föll bort i förra inslaget! Men här kommer den igen, i något utökad version.

Den senaste tiden har ägnats åt diverse experimenterande – och slakande av heliga kor. Det började med att jag blev mycket inspirerad av Öhmans sherryexperiment, ett matutforskande helt i min stil. Vilken sherry passar bäst i mat? (Det finns olika sherrytyper?) Jamen, vi lagar soppa och smaksätter med olika typer och testar bredvid varandra!

Sagt och gjort. Eftersom amontillado inte verka fixa biffen köpte jag lite fino och oloroso. Till det lagade jag jordärtskocksoppa, som jag snöat in mig på för tillfället. Fast den här gången tänkte jag applicera temat för 2010: förnyelse. Därför blandade jag i lite hackad schalottenlök och cayennepeppar. Och som om det inte vore nog fräste jag upp lök- och skockhacket i olivolja först. Sedan som vanligt: kocka i vatten tills mjukt, mixa, toppa med grädde och salta.

Vi börjar dock med att smaka av vinerna. Sherry är annars en vit fläck på vinkartan. Eller vit och vit, min bild av sherry är format av mors passion för Bristol Cream (jag erkänner, sliskigt gott) och den torra sherry som jag använde i matlagningen då jag experimenterade med kinesiska rätter (odrickbar). Men vi häller upp lite fino och oloroso och testar. Finon har en intressant doft åt marchållet, helt plötsligt och Madeleinelikt är jag någonstans i södra Frankrike. Oloroson doftar klart åt Bristol Creamhållet. Smakmässigt föredrar jag oloroson, finon är lite för tunn tycker jag. Fast oloroson är också ganska tunn!

Soppan på det nya sättet blev faktiskt också mycket gott. Löken tillförde fyllighet, samt en del sötma. Cayennepepparen var bra till. Vi toppar med lite sherry i olika skålar (precis som Oh, man! gjorde). Fast just det blev mindre bra. Kanske tog jag i för mycket, eller så passade det inte. Lite oloroso i var ok, men någon smaksensation blev det inte. Så i fortsättningen blir det utan sherry.

I fortsättningen visade sig vara i torsdags. Neil var i stan några dagar för kurs, så jag lagade lite jordärtskocksoppa enligt det nya sättet. Dock utan sherry. Till det testade vi Cossarts torra madeira. Eller torr och torr, med 32 g socker/liter är den väl på gränsen mot halvtorr. ”Är den verkligen torr?” frågar Neil. Vi kollar. Jo, det står ”Fine Dry” på etiketten. Fast det är nog en definitionsfråga…

Cossart Gordon Sercial 5 Years Old har mörk färg, mot bärnstenshållet. Doften öppnar med russin och torkad frukt. Smaken är fyllig och ganska långt från den något flyktiga sherryn. Stabil dryck. Mycket gott! Torr men ändå med en behaglig sötma. Till soppan är den utmärkt. Någon timme senare dyker plötsligt en liten viol upp, kul! Så klar rekommendation.

Fast den här gången blev det nog lite för mycket lök, för soppan blev i sötaste laget. Nästa gång blir det mindre lök och kanske lite maderira/cognac i. We shall see.

PS Den uppmärksamme kanske ser kardinalfelet. Om inte: skalad löken och jordiga jordärtskockor samsas på den rena skärbrädan. Fräscht! Det påminner mig om en historia som cirkulerade om en norrman som ställde upp i kock-NM för flera år sedan. Han skulle visst bara ha en liten bit av ett stort köttstycke, så han skar ut den lilla biten och slängde resten i sopen. Sedan ångrade han sig, biten han skar ut var inte bra nog. Så då tog han upp det stora köttstycket ur sopen igen och skar ut en ny bit… och slängde köttstycket igen sedan. Han vann inte.

Detta skulle H säkert anmärka på!

H, i det här fallet inte Polarforsknings-H utan Kommunpamps-H.

Förlåt. Det ska vara praktisk polarforsknings-H. Och Kommunpamps-H, stort gattis återigen! :-)

2 kommentarer:

ohmansmatovin sa...

Kul att du fortsätter mitt experiment!

Kan tänka mig att madeiran passade bättre till jordärtskocka.
Tror dock att resultatet med sherryn blivit bättre om soppan fått ett uppkok med vinet.

Att finon känns tunn är inte så märkligt då florjästen konsumerar all glycerin i vinet som ger kropp.

Cucon är för övrigt en riktigt bra oloroso.

Red Scream sa...

Ja, det var ett riktigt roligt experiment! Nu ikväll är jag på det igen, denna gång med mindre mängd lök men med den hemliga ingrediensen X.

Finon kändes mycket riktigt som flygbränsle, men cucon kan jag mycket väl tänka mig att köpa igen. Den var god. Det var finon också, i och för sig...