Söndag och vi viker dagen åt shopping. Wangfujing i all ära
men det känns lite för dyrt, lite för turistigt och lite för västerländskt.
Fina saker men samtidigt saker vi kan köpa hemma. Så vad göra? Vi kollar
kartan, internet, Krister i Beijings respektive ABB-fruns bloggar och tar en
taxi till Panjiayuan, en redig kinesisk antikmarknad!
Stort, imponerande och massor av saker att köpa. Mest
imponerande är dock utomhusmöblerna, eller snarare utomhusstatyerna. Glöm
trädgårdstomten – köp ett par marmorlejon istället!
För oss blev det dock inget. Det var lite frestande att köpa
på sig något litet, såsom en bok eller ett par ätpinnar eller något annat
föremål. Men vi hoppade, det fanns för mycket och mycket kändes lite skräpigt
och ärligt talat fastnade vi inte för något. Därför tog vi taxi till Liulichang.
Liulichang brukar beskrivas som en antikmarknad i hutongerna
med lite mer konstnärligt fokus, exempelvis finare kalligrafi, tavlor, stämplar
och så vidare. Taxichaffisen som inte verkade kunna någon engelska tog oss via
ett par ringvägar till en gatukorsning och pekade på några hutonger och vi steg
ut. Men – var går man in? Var låg marknaden? Vi såg hutongerna, så långt så
rätt, och gick in på en smal gata, men hittade inget. I vilken del av Peking
var vi egentligen? Morr! Vi stoppade flera personer på vägen och frågade efter Liulichang
men fick bara huvudskakningar till svar.
Men någonstans var vi ju, och det kan ju ha varit där fast
vi inte vågade ge oss in bland hutongerna. Vanessa, vår duktiga guide i Peking,
hade varnat oss för vandringar i hutongerna på fri hand – ni kommer att villa
bort er och för att komma ut måste ni köpa er frihet av försäljarna som leder
er till utgången. Så för att undvika ett Hans- och Gretaöde som verkade överhängande gick vi längs gatan där taxin
hade släppt av oss och det vekade ändå som att vi var någorlunda rätt eftersom
det fanns gott om affärer med musikinstrument. Nu i efterhand visade det sig
att vi var på musikinstrumentgatan. Well well. Fast det var ju inte det vi
letade efter så vi tog snabbt en taxi till hotellet och sedan take awaylunch från vårt
stamhak.
Stärkta efter lunchen funderade vi att åka till fusk- och
prutningsinfernot Yashow Market, men det blev Wangfujing istället. Vi shoppade
lite våtservetter på ett apotek och blev erbjudna någon form av piller till
grabben. Med viss möda lyckades vi fråga om det var ginseng, men det var det
visst inte. De tyckte nog att han såg smal ut!
De här ungdomarna på sista bilden trodde jag var några kinesiska kickers men när jag
kollade på bilderna efteråt så var det nog fel. Snarare miljonärer. Dock gick vi in i den här tygaffären, som såg sådär härligt
turistig ut. Det bidde dock inte den ekivoka morgonrocken utan en liten scarf.
Gourmet street! Lät grymt lockande…
Sedan gick vi förbi Wangfujing på gatan som ledde till den
Förbjudna staden och hamnade på ett litet galleri där en slank kille i
tjugoårsåldern med späd röst erbjöd sig att teckna vår sons namn på kinesiska.
Först tänkte vi
inte haka på detta, men han gjorde en snabb skiss på rispapper som såg helt ok
ut. Sedan frågade han var vi kom ifrån och som alla vet – svarar du på den
frågan är det RÖKT. Och, blåögda, korkade, välvilliga, artiga svarade vi ”Sverige.”
Ah, Sweden!
My art professor was there last year, let me see… Rattvik! Yes, Rattvik!
And Geffle! Oh I know Sweden, great country!
Jag antar att det var turistigt, vi betalade säkert
ett grymt överpris, han kunde säkert namnet på tre-fyra mindre städer i alla
europeiska länder, i bästa fall kunde
han inte stava och i sämsta fall skrev
han inte vår sons namn utan något hemligt, kinesiskt budskap som ska blicka ner
på oss från väggen, likt en Beatlesskiva oavsiktligt spelad baklänges och du blir indoktrinerad utan att veta om det. MEN till vårt
försvar så var vi där, vi såg när han skrev tecknen och vi kom hem med vad vi
tror är vår sons namn på kinesiska.
Jag antar att leendet på hans läppar säger allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar