Paul Bara, Françoise Bedel, Littorai och Domaine de la Côte

Kära läsare, det har shootoutats. I samband med Mitt Kök-mässan hade jag David och Peder över för lite mat och vin och i vanlig ordning blev det sent, intressant, tidvis väldigt bolmigt och som vanligt supertrevligt! Tack kära ni! Peder hade med sig några intressanta österrikare, men av dessa blott dimmiga minnen jag har och mina anteckningar är någon annanstans. En del var riktigt goda! Nåväl – vi tog inga direkta noteringar under kvällen så därför får jag förlita mig till det något obstinata minnet.

Till en intressant förrätt bestående av halstrad pilgrimsmussla, knaperstekt bacon, ungsbakade tomater och korianderhollandaise låter vi 1996 Françoise Bedel Cuvée Robert Winer möta 2002 Paul Bara Special Club. Båda var väl inga höjdare, direkt. Paul Baran köpte jag för några år sedan och när jag tog en flaska då var den superfräsch och riktigt kalasgod. Nu var den syrligare, nästan lite besk och inte alls lika charmig. Françoise Bedels Cuvée Robert Winer var väl helt ok, men inget jag gjorde volter över. Schysst barr, dock.

Jag testade båda dagen efter i ett avgörande slattshootout och där vann Paul Bara på poäng, ett halvmesigt ”ok du vann väl då.” Har en flaska kvar, den får ligga till sig. Eller om någon vill byta den mot något är jag intresserad!

Men sedan hade vi en synnerligen intressant pinotduell! Då mitt vinintresse har rört sig västerut mot Kalifornien och speciellt mot pinot noir hade jag införskaffat 2012 Littorai Hirsch Vineyards och 2012 Domaine de la Côte Bloom’s Field. Littorai har jag druckit förut och det gav mersmak, men DDLC har jag inte provat. Till confiterade Picardiska anklår och mos poppar (blint, förstås) vi...

...2012 Littorai Hirsch Vineyards, som öppnar med… inte särskilt mycket. Här är det stängt, igenbommat, nersläckt. Oki vi väntar. Under tiden poppar vi 2012 Domaine de la Côte, som öppnar med…

…en förförisk burgundisk doft! Det här är pinot noir och vi är smack down i Bourgogne. Kan inte vara något annat! Jordgubbar, bär, hallon, allt blandat i en komplex röra som bara blir mer och mer intressant… I munnen är vinet ganska syrlig, för att inte säga mycket syrligt, en sådan där syrlighet som skulle få Frank Cornelissen att gråta av lycka. Vi jublar dock inte direkt. Tunt, snipigt och syrligt. Blä, typ. Jag kör in vinerna i kylskåpet och kör ett slattshootout nästa dag. Mina förhoppningar om en fylligare DDLC är i princip obefintliga, så hoppet står till Littoraien.

Men tji fick jag! DDLC hade märligt nog blivit mindre snipigt, det var till och med drickbart. Den underbara doften fanns kvar och hade även ökat vindstyrka. Littoraien å andra sidan var fortfarande stendöd. Knäppt, rent ut sagt. Återigen kör jag in vinerna i kylskåpet för natten och provar dem en dag senare. Littoraien är då, efter att dricktemperatur uppnåtts…

…fortfarande helt stängd. Två dagar, ingenting händer. Dålig flaska? Kanske det. Några spår av den underbara Littoraien jag provade på Gaston i våras fanns ingenting. Vinet kom aldrig in i matchen, det hände aldrig något, den bjöd aldrig till. Trist! Istället vänder jag mig till DDLC som…

…har blommat ut totalt! Vilket underbart vin! Efter två dagar är all snipighet, all överdriven syrlighet, allt annat instängt som bortblåst. Vinet är slankt, fylligt, oerhört läskande, förföriska dofter och förföriskt gott. Till slut känner jag mig som Winston Smith som inget annat kan än vrålapslikt vråla rakt ut ett JAG ÄLSKAR DOMAINE DE LA CÔTE!!!

Intryck från Mitt Kök-mässan 2014

Ministry of Silly Walks var också på väg dit...

Det är förmodligen något fel på en, men jag tycker att det är rätt kul att gå på mässor! När jag jobbade med fryseriet var jag rätt ofta på mässor, både i Sverige och utomlands. Superkul! En gång på gigantomässan i Chicago sprang jag på en liten tillverkare av färdigmat, de hade en produkt som hette Swedish Meatballs. Den smakade som köttfärslimpa, fast i rund form! När de frågade hur bollarna stod sig mot originalen hemma i Svedala kunde jag inget annat än säga att de var ganska långt från originalet, varpå de blev skitsura.

Vid en annan mässa i Sverige var det någon tillverkare av kylda sallader som vinkade in mig, och när de såg att jag kom från nedfrysningsfabriken blev de överlyckliga eftersom nu ÄNTLIGEN skulle jag få mat med näringsinnehåll. Då kunde jag inte heller hålla mig utan påpekade att när du skördar en grönsak sker en form av omvänd fotosyntes vilket för sallad innebär att ca 70 procent av c-vitamininnehållet förstörs inom 24 timmar efter skörd, vilket inte sker med djupfrysta produkter. De blev också skitsura.

Hursomhelst. Tillsammans med min vapenbroder David attackerade vi Mitt Kök-mässan under torsdagen, och det fanns några riktigt trevliga viner som stack ut. De två främsta av dessa var två chilenska viner: 2011 Casa Lapostolle Cuvée Alexandre Chardonnay och 2012 Casa Lapostolle Cuvée Alexandre Cabernet Sauvignon. Riktigt supergoda bägge två! Det vita var fylligt, fräscht, läskande, komplext. Det röda var också fylligt, bra frukt, högst klunkvänligt. Klar rekommendation!

2009 Meerlust Rubicon var också mycket trevlig, liksom Vinlådans 2013 Cerdon från Renardat Fache. Superkul vin! 2011 Org de Rac Reserve Merlot var också en riktigt kul upplevelse, köper gärna igen.

Avslutningsvis kollade vi in prisutdelningen för Matbloggspriset, där David vann bästa foto! Stort grattis David!!!

Väl hemma sedan blev det mer vin, bland annat 1996 Champagne Françoise Bedel Cuvée Hockeyfrilla, kjoskvältarperfektionen 2013 Pittnauer Blaufränkish Dogma och ett shootout mellan Domaine de la Côte och Littorai. Så stay tuned! 

Inspiration från Vin i Västerås-mässan: 2011 Crozes-Hermitage Tardieu-Laurent Vieilles Vignes

Återigen gör jag en återprovning av ett spännande vin som jag provade på Vin i Västerås-mässan, denna gång 2011 Crozes-Hermitage från Tardieu-Laurent. På mässan provade jag även hans Chateauneuf-du-Pape, men det var Crossen som imponerade och följaktligen den som beställd för i lugn och ro-provning. Jag poppar.

Fast först ska det väl konstateras att det är något feel goodish med historien bakom Michel Tardieu och hans viner! Den unge Michel inledde sin bana som en statligt anställd privatchaufför som ägnade sina dagar att köra runt big cheeses och andra big shots i södra Frankrike. Privatchaufförism har onekligen sina fördelar, du kommer som oftast i kontakt med gourmetrestauranger! Och då visade det sig att den unge Michel Tardieu hade en synnerligen bra näsa och smak för vin. Snart började dessa restauranger rådfråga honom och därefter var steget inte så långt att sätta igång en negociantverksamhet med speciellt fokus på Rhôneviner.

Historien kunde naturligtvis ha slutat lyckligt där, men Michel tog tag i något som de flesta var ganska säkra på: det fanns gott om vinbönder i Rhôndalen som hade mycket bra druvmaterial, men detta druvmaterial försvann in i stora kooperativs viner. Michel började själv ta hand om dessa druvor, gjorde vin på dem och började sälja vinerna under sitt egna namn. Så där är vi idag – vi har en mycket skicklig vinmakare som gjort sig ett namn av att hitta mindre, duktiga odlare och göra riktigt bra vin av deras druvmaterial.

Så, nog med text om detta. Jag häller upp och – vilken charm! Det här är ett vin som utsätter dig för en massa practical jokes… först öppnar det med dofter som du definitivt inte förväntar dig i ett rött rhônevin: exotiska toner, exempelvis litchifrukt! Coolt och hur intressant som helst. I munnen är vinet slankt, inte så kraftfullt som du kanske skulle tro, ingen syltighet, ingen rök. I det närmaste burgundiskt i sin karaktär. Slankt, klunkvänligt, bra syror, komplex doft. En totalcharmare. Den här köper jag gärna mer av!

2010 Qupé Syrah, 2011 Firesteed Riesling

Efter att ha serverat Foillards 2011 Morgon blint och lurat upp vederbörande långt upp på läktarna (i och för sig bara fel land, så det var ju inte så farligt) blev jag själv utsatt för samma behandling. Reciprocitet är, som sagt, nyckeln till framgång. Vi börjar med lite rött…

…som inleder med kryddiga toner, en hel del charkuterier, vitpeppar, lite köttigt. Mörka, övermogna bär. En härlig doft att sniffa på. I munnen ganska slankt, hög syra, inte så mycket tanniner, definitivt klunkvänligt. Riktigt gott! Det här vill jag ha mer av. Fast, var är vi? Det är ganska packat med sydrhônsk värme, men det är ingen Chateauneuf? Nja, men close. Allt fullkomligen vrålar Rhône, så det kan väl inte vara något annat? Inte grenache, men kanske syrah? Vitpepparn och köttigheten talar för det. Så syrah från norra Rhône, säger jag med ett belåtet smajl.

Facit: 2010 Qupé Syrah – Au Bon Climats granne! Bahhhh fel kontinent… och det var inte uppenbart efteråt. Det här var så slankt och osyltigt så det kunde bara vara Europa. Mycket trevligt. Även om syrah kanske inte är min favoritdruva generellt sett så finns det ljusglimtar, allt från synnerligen trevliga till helt gudomliga. Qupé Syrah är definitivt en härlig ljusglimt som jag gärna köper fler av.

Vi går över till lite vitt. En första sniff och who-hoa! Rena rama gräddtårtan! Vinet är fullkomligen packat med dofter av mandariner, persikor, mango… mogna gula frukter en masse. Fast det finns inga grästoner, krusbär eller svartvinbärsblad, så det känns inte direkt som en savvie. I munnen – knallhård syra! Vinet är nästan lite kartigt, tankarna blixtrar iväg till österrikisk verjus. Med lite luft och värme mattas syraattacken av något och jag börjar hitta saker. Är det inte en svag rieslington där, någonstans? Eftersom det inte finns någon krusbärston borde det här vara riesling och det enda ställe de gör riesling av den här stilen är Oregon. Så riesling, Oregon!

Facit: 2011 Firesteed Riesling. Mycket gott! Jag snurrar på och det här vinet bara växer och växer. Det är fräscht, välbalanserat, klunkvänligt. Perfekt skruvat för omedelbar konsumtion. Snyggt! Köper gärna mer av det här. Firesteed gör även en omtalad pinot noir, Citation Pinot Noir. Skulle vara intressant att testa. Någon som provat?

Sedan har två böcker av Tommy Myllymäki införskaffats – såser och grönsaker/tillbehör. Just såser och grönsaker/tillbehör tycker jag är två terra incognito, visst, du kan steka en biff eller ett ankbröst, men det som också ska upp på tallriken? Rosastekt ankbröst med… och sedan är det blankt. Mos kanske? Harrisar? Du vill ju kunna säga: rosastekt ankbröst med isad persiljerot och rostad komärg, kimchi på kålrabbiblast, sufflé på vispad vattenkrasse och friterade polkabetor, men det finns ju inte på världskartan att det koms på. Det är där Tommy kommer in. Så stay tuned! Först ut är saltbakad schalottenlök och kålrabbi. Life begins, som vi alla vet, where your comfort zone ends.

D v s samma sak som på 90-talet hette free your mind and your ass will follow. Så, isad kålrabbi ftw!