Golf i Sydafrika – hyrbil, restauranger och golfbanor

Flyg fixat, tidplan fixat, hotell fixat. Vad fanns kvar? Hyrbil, restauranger och vilka banor jag skulle spela på såklart! Om vi börjar med bilen: precis som med hotell, restauranger och flygresor finns det numera olika sajter som suger upp informationen från andra sajter. Om du exempelvis googlar på ”hotell Kapstaden” kan du ge dig tusan på att booking.com och hundra varianter på booking.com och dess konkurrenter dyker upp på de första 1 000 sidorna. Googlar du på ”restauranger Kapstaden” kommer Tripadvisor upp. Och – googlar du på ”hyra bil Kapstaden” kommer Rentalcars.com upp.

Nåväl – eftersom jag var ute i rätt god tid verkade det finnas gott om lediga bilar till rätt bra priser. Det verkade som du kunde hyra en liten bil i åtta dagar för typ 1 200 kr eller så. Sjuuuukt billigt! Biluthyrningsfirmorna verkade seriösa, de flesta likartade men vissa skillnader. Vissa krävde deposition – typ 25 000 kronor eller liknande, andra inte. Vissa krävde att du hade två kreditkort (jag hade bara ett vid den här tiden). Jag läste avtalen, de verkade vara ganska straight-forward.

Men så var det det här med vänstertrafik! Som gammal brittisk koloni körde de naturligtvis på vänster sida, något jag hade noll erfarenhet av. Är det svårt? Hur svårt kan det vara! Jag pratade med folk, ”du kommer in i det.” Jag googlade på ”driving on the left” och hittade en film som några amerikanska golfande punks lagt ut när de körde runt i Skottland. Smala vägar, regn och köra vilse. Jag modifierade min sökning och googlade på ”driving on the left Cape Town” istället. Kan varmt rekommendera den här filmen – och jag hoppas att ni noterar mannen som helt bekymmerslöst har tagit en promenad över motorvägen! Kombon Afrika och vänstertrafik lät inte helt oproblematiskt…

Vi kan ju även notera att om vi letar lite så är det inte bara Storbritannien och Sydafrika som kör på vänster sida - du har hela Australien, Indien, Japan, Thailand... så lite som schizofrenas riksförbund - vi är fler än ni tror.  

Hursomhelst – jag visste att jag skulle krocka och  därför bestämde jag mig för att jag ville ha en STOR bil att krocka i. De där billiga småbilarna för löjligt lite pengar gick bort. Jag kryssade i stor bil och automatlåda och landade följaktligen i Avis och Mercedes C-klass. Eller liknande. Nästa steg upp i storlekskategori var buss, och det kändes lite ”over the top.” Jag bokade också GPS, eftersom jag inte litade på internettet i min iPhone. Eftersom det var Avis behövde jag inte heller lägga deposition, vilket jag tyckte var bra. Så då var bilen klar också.

Nästa steg var att boka restauranger – DET var ett viktigt kapitel! Vid mitt förra besök hade jag bokat The Pot Luck Club och det hade varit super. Vi hade också ätit en fantastisk lunch på Catharina’s. Kanske boka The Pot Luck Club igen? Tja, kanske? Men varför inte prova något nytt? Jag googlade som en vettvillig och hittade flera intressanta listor. Det finns ett helt överflöd av goda restauranger i Kapstaden! Ganska snart kom jag fram till att huvudnumret skulle vara middag på La Colombe. Jag ville också äta på deras ”bakficka,” Foxcroft. Sedan tyckte jag att Aubergine och The Codfather lät spännande.

Det intressanta med restauranger är att läge, fräschhet och tillfälle kan vara så mycket av upplevelsen. Ibland kanske du inte vill ha en överdådig fine diningupplevelse på någon fancy krog utan bara något enkelt och fräscht vid havet efter en hård dag på golfbanan. Jag tyckte att The Codfather lät perfekt i det avseendet. Tyvärr kom jag aldrig dit, men jag tror det kommer gå fler tåg.

Av den anledningen bokade jag inte in fler restauranger. Det fick ge sig, helt enkelt! Men La Colombe, Foxcroft, Aubergine och The Codfather bokade jag. Det var inga problem, alla var snabba på att skicka bekräftelse på mail så det kändes tryggt.

Kvar var det stora ångestprojektet – och huvudnumret för resan – vilka golfbanor skulle jag spela på??? Jag hade gjort upp en preliminär önskelista där Royal Cape, Arabella, Pearl Valley och De Zalze stod överst. Royal Cape kanske inte så mycket för golfupplevelsen utan mer för att det var en anrik bana och en av de mest kända. Men Pearl Valley – ah! Den var jag ju TVUNGEN att spela på! Det fanns gott om andra banor också, exempelvis Erinvale och Clovelly, samt Atlantic. Atlantic såg rätt intressant ut!

Som jag nämnt tidigare skulle jag få sex golfdagar i Kapstaden/Hermanus innan jag skulle flyga till Johannesburg. Efter en hård selektering fick det bli Royal Cape, Pearl Valley, Arabella, Erinvale, De Zalze och Clovelly. Atlantic föll tyvärr bort.

Fast när det gällde att boka tee time var banorna allmänt svårflörtade! På hemsidorna kunde jag läsa att det gick att boka tidigast en månad innan, och när jag testade att boka en månad framåt verkade det inte finnas så många tider. Lördagar verkade också stängt för greenfeegäster. Jag hittade en sajt som heter Golfscape som verkade ha en del tider, men samma sak där – det var tidigast en månad innan som gällde. Sedan var det knepiga tider – 07.00 eller typ 13.00. Jag tänkte att Royal Cape kunde funka som uppvärmning, och bokade 07.00 via Golfscape. Jag mailade också några banor, exempelvis Erinvale, men fick aldrig några svar. Till skillnad från restaurangerna verkade golfbanorna vara helt off-line – knepigt! Jag kommer komma tillbaka till Golfscape - undvik.

Till slut tröttnade jag på att vänta på svar eller på att lediga tider skulle dyka på deras hemsidor, så jag tog telefonen och ringde dem. Då var det inga som helst problem. De var supertrevliga och Sir och Good Afternoon och Thank you och No Problems. Kul! Jag bokade morgontider, eftersom jag (1) ville komma iväg tidigt och (2) öppna upp för möjligheten att spela ett varv till sedan på eftermiddagen. Alla skickade även bokningsbekräftelser på mail, så då var de plötsligt on-line. Arabella fick dock bli efter lunch, eftersom jag skulle köra ner till Hermanus efter frukost på torsdagen.

Så efter MYCKET googlande, en hel del mailande, en hel del ångest, och efter några trevliga telefonsamtal verkade det mesta finnas på plats: flygbiljett, hotell, hyrbil, restauranger och golfbanor. Kul, spännande! Några småsaker återstod dock, som att boka inrikesflyget mellan Johannesburg och Kapstaden. Kanske något vingårdsbesök också. Och köpa en smidigare kamera. Kanske nya golfklubbor? Mina dagar i Johannesburg skulle Putte ta hand om, och där tänkte jag bara säga JA till ALLT. Så jag började bli redo!

Golf i Sydafrika – förberedelser, del 2

Ok, flyg bokat. Skönt! Nästa sak att bestämma var boendet, samt hur länge jag skulle vara i Kapstaden. Jag hade fått en mycket generös – och lukrativ – inbjudan från Putte att bo några dagar  hos dem i Johannesburg, en inbjudan som jag med glädje tackade ja till. Jag kan inte säga att jag var särskilt svårövertalad – ”här i Johannesburg kryllar det av goa mästerskapsbanor och vi har massor av vin i vinkylen som måste drickas upp snart!”

Samtidigt hade jag börjat kolla lite på banor runt Kapstaden och gjort en preliminär spellista. Om du googlar på golfbanor runt Kapstaden är det alltid några som dyker upp: Royal Cape, Pearl Valley, De Zalze t ex. Sedan tipsade Putte om Arabella nere i närheten av Hermanus. Sedan var jag sugen på Steenberg, The Atlantic och Clovelly. Erinvale lät också trevlig. Jag började räkna ihop mina dagar och kom fram till att flyget gick på onsdagen, jag landade på torsdagen, så första speldagen kunde bli fredagen. De flesta banor verkade ha reserverat  lördagar för sina medlemmar, så då fick jag göra något annat. Sedan kunde jag spela på söndag, måndag, tisdag samt onsdag i Kapstaden. Om jag ville åka ner till Hermanus och spela på Arabella fick det bli på torsdagen, för att sedan åka upp till Kapstaden igen och flyga till Johannesburg på fredagen. Alternativt skulle jag flyga upp till Johannesburg på torsdagen, men då blev det bara fyra speldagar i Kapstaden och en i Hermanus. Det kändes lite kort, så då fick det bli fem speldagar i Kapstaden samt en dag i Hermanus.

Sagt och gjort. Hotell behövdes därför för perioden torsdag till torsdag i Kapstaden, samt torsdag till fredag i Hermanus. Hur ser då planen för att välja hotell ut? Om du kollar på en karta över Kapstaden ser du ganska snabbt att hela stan ser ut lite som en båge. Överst har du stadskärnan, till vänster ligger strandvägen med små fashionabla områden som Sea Point och Camps Bay, till höger har du slätten och massor av sammanlänkade förorter som slutar vid Muizenberg. Och i mitten har du Berget. Hotell verkade det finnas gott om.

Det verkade som att det skulle löna sig att vara lite strategisk. Då jag har lite lätt anlag för lappsjuka visste jag att jag skulle föredra ett hotell i stan, eller nere vid Waterfront. Att bo i en avlägset belägen stuga i skogen är inte riktigt min grej. Samtidigt skulle jag ju köra bil rätt mycket så det skulle ju vara lätt att ta sig till hotellet och lätt att parkera. Det var inte säkert att de hotell som fanns i stan hade parkeringsmöjlighet, och de som angav att de hade det hade egentligen inte det. Skrapade du lite på ytan på de olika hotellen visade det sig att när de sa att de hade parkering menade de att det fanns parkering på gatan.

Därför började jag titta på hotell i de förorter som låg till öster och sydöst om stadskärnan. Exempelvis i Rondebosch, Newlands, Claremont. Någonstans där. Det visade sig naturligtvis också att de hotellen var betydligt billigare, så jag såg bara fördelar. Lätt att ta sig till, inte behöva meckla sig in i stan, billigare pris. Efter lite letande fastnade jag för Riversong Guesthouse i Newlands. Jättemysigt och kanonbra ställe!

Jag passade även på att boka hotell i Hermanus.  Planen var att åka ner på torsdagsmorgonen, äta lunch på något trevligt ställe, gå 18 hål på Arabella, äta någon trevlig middag på kvällen. Det fanns naturligtvis alternativet att bo på det stora hotellet vid Arabella, vilket skulle vara smidigt. Men det var lite dyrt och det verkade inte som att de hade någon mysig restaurang heller. Så då fick det bli The Gallery Studios i Hermanus.

Så långt så bra! Flyg bokat, hotell i Kapstaden och i Hermanus bokat. Det preliminära schemat började ta form. Gå ombord planet på onsdagen, landa tidigt på torsdagen, ta inrikesflyget till Kapstaden, hämta ut hyrbilen och köra till hotellet. Golf på fredagen, något annat på lördagen. Golf söndag, måndag, tisdag, onsdag på banor runt Kapstaden. Torsdag morgon förflyttning till Hermanus, spel på Arabella på torsdag eftermiddag. Fredag förflyttning tillbaka till Kapstaden, köra direkt till flygplatsen, lämna tillbaka bilen, flyga till Johannesburg fredag tidig eftermiddag. Sedan grillning, poolbad, mästerskapsbanor och outtömligt flöde av perfekt moget vin från den Puttanska källaren. Jag var fett laddad!

Golf i Sydafrika – förberedelser, del 1

Jag tror aldrig att jag har googlat så mycket inför en resa som inför min sydafrikanska golfresa! Den främsta anledningen till det var ju naturligtvis att jag inte åkte med någon resebyrå utan snickrade ihop allt själv. Med lite hjälp förstås. Och en himla massa googlande!

När jag väl fattat beslutet att jag skulle åka hamnade jag i det spännande läget att det fanns en del angenäma problem som behövde lösas. När skulle jag åka, hur länge skulle jag vara borta, var skulle jag bo och vilka banor skulle jag spela på? Samt, inte minst, vilka restauranger jag skulle besöka! Någonstans lite gnagande började jag även bli varse om att eftersom jag inte skulle åka med någon resebyrå skulle jag inte bli bussad runt till de olika golfbanorna utan jag skulle… hyra bil och – vänta nu – har inte Sydafrika vänstertrafik? Huga! Jo men så måste det bli. Förutom att boka allt själv skulle jag även hyra bil och köra runt själv, i ett land som har vänstertrafik. Min erfarenhet av att köra på fel sida vägen: noll meter. Men just den detaljen valde jag att skjuta på framtiden.

Det första som behövdes bestämmas och bokas var när jag skulle åka och hur länge jag skulle vara borta. Den senare frågan var ganska lätt: jag tänkte mig två veckor, plus/minus någon dag om det passade bättre med flyg eller så. Men när? Gällande Sydafrika finns det tre rådande teorier om när det är som bäst att åka. Låt mig presentera dem nedan:

Novemberteorin: Obehagligt många svenskar tycker att november är årets svåraste månad som bara bör avskaffas. Av någon konstig anledning tycker dessa människor att december, som både är kallare och mörkare, är roligare än november. Helt ofattbart. November är ju jättemysigt! Och med lite tur kan vi även få lite myssnö i november. Så nä, november tänkte jag inte åka bort från. Det finns dock en bra sak med att åka i november: du kan se valar i Sydafrika. Men då väljer du november av den anledningen.

Januariteorin: Den här teorin har jag lättare att ta till mig. Varför inte åka i januari, när det är som allra kallast, mörkast och förjävligast? Det är mörkt när du går till jobbet och mörkt när du går hem. Det är oftast ganska kallt och rått. Alla gator är helt söndernergrusade. De flesta du känner ligger hemma i VKS (som är så obehagligt att vi inte vågar uttala dess fulla namn) och bara tokspyr. Vädret i Sydafrika är då som allra bäst – det är varmt och inte för torrt. Vi åker! Det finns dock två nackdelar med att åka i januari. För det första, skillnaden i förjävlighet är inte så stor mellan 1 januari och 15 januari, eller mellan 15 januari och 31 januari. Så även om du flyr iväg två veckor till ett land med högsommar så kommer det vara fullkontaktsvinter när du kommer tillbaka. Ok, du slipper två veckor. Men det är stor chans att det är mörkt, nollgradigt och lite småregnigt när planet landar på Arlanda. Den andra nackdelen med att åka i januari har att göra med min profession: under januari gör vi ekonomer BOKSLUT. Det vanliga då är att du jobbar väldigt långa dagar och så gott som alla helger. 300 övertidstimmar bara i januari är inget ovanligt. Så då gick även januari bort.

Slutet av februariteorin: Du härdar ut december, januari och det mesta av februari. Du fixar bokslutet. Som en klippa är du kvar på jobbet medan alla andra är i Thailand. Som belöning för att bokslutet är klart och att du härdat ut får du åka på en två veckor lång resa till värmen. Först arbete, sedan vila. Och när du kommer hem från dina två veckor i värmen är det VÅR i luften! Den enda nackdelen med att åka i slutet av februari är att det kan vara ganska torrt i Sydafrika vid den tidpunkten. Men men.

Som ni kanske listat ut vid det här laget valde jag slutet av februari. Det blev dock utfärd 1 mars, eftersom vi behövde lämna in årsredovisningen absolut senast 22 februari och budgetunderlaget 1 mars. Före det fanns det över huvud taget inte en chans att komma ifrån, speciellt inte då jag var projektledare för årsredovisningen.

Så ut 1 mars, tillbaka 14 mars. Efter inrådan av Putte valde jag att åka via Johannesburg, så jag bokade den resan först. Det går rätt täta inrikesflyg mellan Johannesburg och Kapstaden, så det kändes som en senare fråga. Förra gången flög jag med Air Andouille, nu blev det British Airways. Ut från Arlanda vid lunchtid, kortare mellanlandning på Heathrow, landa i Johannesburg 07.15 på morgonen efter. Perfekt! Jag räknade med att vara i Kapstaden tidig eftermiddag, före köerna och när det var ljust. Ville inte riktigt köra bil i den afrikanska natten på fel sida vägen i ett land jag inte kört bil i tidigare…

Golf i Sydafrika – prolog

Kära läsare, i bästa Oops I did it again-stil åkte jag ner till Sydafrika för ett halvår sedan för att i skönaste njutningsstil spela golf i tio dagar. Vet inte riktigt vems felet till detta beslut var, men jag vill först och främst skylla på Per på BKWine och sedan på David och sist men inte minst på Putte. Själv är jag naturligtvis blott ett oskyldigt offer, såklart hehe... Men vi tar det från början!

För ett och ett halvt år sedan åkte jag ner till Sydafrika med BKWine (se taggar nere till höger). Det var en fantastisk resa som bjöd på massor av gott vin och god mat. Om du vill få en översiktsbild av sydafrikanskt vin och höra på passionerade vinmakare – åk med BKWine till Sydafrika! Väl hemma igen såg jag att de inför resan 2017 lagt till ett golfpaket som valfritt tillägg, som lät intressant. Fyra extradagar, fyra rundor, transfers och hotell. Det lät faktiskt riktigt intressant, och även om jag var nyss hemkommen kliade det lite i fingrarna att åka tillbaka... men inte ska jag, jag var ju precis där!

Fast för att ni som läsare ska få hela bilden behöver jag nog förklara det här med golfintresset lite mer ingående. Jag började spela golf i Liberia, runt när jag var tio år. Under de kommande åren spelade jag golf passionerat och regelbundet. Jag var faktiskt rätt duktig! Sedan flyttade jag tillbaka till Sverige och Sigtuna och då blev det mest golf på somrarna. Fram tills jag var runt 22 år var golfen en del av livet. Det var självklart att jag skulle ut på somrarna och det var kul att spela. Jag var med i Mölndals golfklubb, eller Mölndals terrängbana som den egentligen borde hetat ("En bana som utmanar, jävlas om vart annat och skrattar och ler om vartannat. Inte likt mycket annat. Som att spela i Tivedsnatur, med storslagna naturscenerier, med djupa raviner och utmaningar som heter duga"). Kraftigt ondulerad bana, alla hål förutom par trehålen var blinda. Fem timmar fick du räkna med för en runda.

Sedan kom allt annat i vägen. Jag började plugga i Lund, levde på studiemedel, flyttade till Helsingborg, hade ingen bil, sedan Stockholm och mer plugg och knepiga jobb, golfen glömdes bort. Funderade på att sälja klubborna, mina fina Ben Hogan bladklubbor, men de fick stå kvar i källaren i K-holm. Någonstans djupt nere visste jag ju att jag skulle ta upp golfen igen, jag hade ju inte slutat helt... Och en snöig dag i januari 2016 drog min vän och kollega A på Skolinspektionen med mig till Komethallen i Jakan för lite utslag. 20 års träda – hur skulle det gå? Fantastiskt! Till min stora förvåning upptäckte jag att jag kunde slå rakt!

Sedan gick allt i rasande fart. Jag blev medlem i Järfälla GK, Viksjö GKs ”hittepåklubb” för prospects och jag spelade massor av rundor på Viksjö GKs niohålsbana under våren och sommaren. Det blev en del rundor på stora banan också, samt en del rundor på Saltis och ute på Ågesta. Jag testade Salem och Frösåker, samt några andra banor såsom Arninge. Det här var ju kul!

Så tillbaka till sensommaren förra året. Golf i Sydafrika med BKWine, kan det vara något? Det vore ju superkul! Köpa flygbiljett och sedan köpa fyradagarspaketet? Tja, kanske det? Fast jag kände samtidigt att jag behövde spara pengar. Mot det finns det dock väldigt effektiva motmedel. Jag ringde David – vad tror du? Äh, klart du ska åka, YOLO man! Fack! Ok så då kanske jag ska kolla lite mer ingående... Kanske snickra ihop ett paket själv? En vecka eller två, hyra bil, åka runt? Jag kände dock att jag behövde en sista push, så jag mailade Putte som då bodde med familj utanför Johannesburg. Golf i Sydafrika, är det bra? Svaret jag fick, var precis det jag INTE ville ha: ”Grabben, Sydafrika är ett av världens bästa länder för golf!”

Saken var därmed biff – det skulle bli golf i Sydafrika i mars 2017!

Möte med Crystallums vinmakare Peter-Allan Finlayson

Det funkar alldeles utmärkt att göra spännande, intressanta och uttrycksfulla viner på pinot noir och chardonnay i Sydafrika! Som vanligt i vinvärlden hänger allt på temperaturen – och jordmånen förstås (samt en hel del annat, till exempel vinmakaren…). I våras var jag nere i Sydafrika på golfsemester, men ett vingårdsbesök han jag med – Paul Cluver i Elgin. Där såg jag en intressant karta över dygnsmedeltemperaturerna för de olika vinregionerna i Western Cape. Närheten till den kalla oceanen samt sydliga vindar gör att även om sydvästra Sydafrika kan bli ganska hett finns det fickor där sydlig, kall vind kyler ner marken och gör det möjligt att odla kallklimatsdruvor, som exempelvis pinot noir.

Kartan visar ganska tydligt att Swartland är klart varmare jämfört med exempelvis Constantia, därför lämpar sig Swartland bättre för syrah- och/eller GSM-dominerade viner. Den visar också att det förmodligen är för varmt i Stellenbosch för att odla riesling. Riktigt intressant blir det om vi blickar söderut mot Walker Bay och Hemel-en-Aardedalen – här blir det tillräckligt kallt för att göra utmärkta viner på pinot noir och chardonnay. Detta har bröderna Peter-Allan och Andrew Finlayson tagit fasta på och utvecklat med varumärket Crystallum. Peter-Allan var nyligen i Stockholm, för första gången dessutom, och presenterade sina viner, som precis släppts på Systemet.

Peter Finlayson, Peter-Allans far, flyttade till Hermanus i slutet av 70-talet för att bli vinmakare på Hamilton-Russell. Ingen trodde då på idén att göra vin i Hemel-en-Aarde, men det visade sig gå alldeles utmärkt. 1989 lämnade Peter Finlayson Hamilton Russel för att starta upp sin egna verksamhet, Bouchard Finlayson. Familjen har sedermera avyttrat sina andelar i Bouchard Finlayson. 2007 startade bröderna Peter-Allan och Andrew Crystallum, som gick från att göra ett par flaskor årligen till närmare 40 000 flaskor per år idag. Bröderna har egentligen inga egna vingårdar (bara några hektar) utan de köper all frukt. I dagsläget arbetar de med nio olika vingårdar. De arbetar efter ekologiska principer men Peter-Allan menar att de inte är helt ekologiska, svavel tillsätts till exempel. Franska ekfat används till viss grad men utan att vara dominerande. ”Vi försöker lyfta fram regionen och vingården i våra viner,” noterar Peter-Allan.

Nog med prat! Vi ger oss in på det första vinet, Agnes (249 kr). Agnes var Peter-Allans ”great grandmother,” som kom till Sydafrika från England som 14-åring av ganska oklara anledningar. Hon lär vara den första kvinna som tog körkort i Kapstaden. Peter-Allan berättar att vinerna pressas klasvis i en äldre, lite grövre press som ger viss oxidation till vinet. Det ska enligt honom göra att vinerna blir stabilare efter vinifieringen. Vinerna jäser på ek, ungefär 10 procent nya fat. Crystallum använder bara naturjäst. Strax före buteljeing tillsätts lite svavel. Dock, varnar Peter-Allen, om vinerna håller på att bli “too funky” tillsätter de svavel tidigare för att undvika just den kursriktningen… Jordmånen är främst kalk och lera. Vingårdarna ligger på ca 300 meters höjd.

Det här är en smarrig chardonnay. Fyllig, lite ek, klarar väl av lite högre temperatur i glaset. Lite ihålig i mitten kan jag tycka men inget som stör. Annars, härlig balans, karaktärsfullt, bra bett i slutet. Tydlig chardonnay. Mer tack!

Nästa vin är också gjort på chardonnay, Clay Shales (319 kr). Här är det mer av päronglass. Med båda vinerna jämsides tycker jag att Clay Shales är lite mer spännande, bra syra. Det drar mer åt gula frukter vilket jag gillar. Tydlig chardonnaykänsla och kalasgott!

Peter-Allan nämner att det händer mycket  i Hemel-en-Aarde för tillfället, numera är det fler än tio producenter som har börjat göra pinot noir och chardonnay. ”Det är helt klart något på gång, en rörelse,” noterar han. ”Och vi vinmakare samarbetar gärna och utbyter gärna kunskaper och erfarenheter, det är annorlunda jämfört med förr.”

Nåväl, dags för rött! Druvorna hämtas i närheten av byn Villiersdorp, som ligger sydost om Franschhoek. Jordmånen är mer lerbaserad och vi befinner oss på 700 meters höjd. Här har andelen ny ek ökat något, 15 procent ny ek. Vi får prova tre viner, Mabalel, Cuvée Cinema och Bona Fide. Jag finner att de tre vinerna är snarlika i doft och smak, men det finns klara och intressanta skillnader. Detta märks framför allt i termer av ”röd frukt” kontra ”mörk frukt,” där Mabalel drar mer åt röd frukt och Bona Fide drar mer åt mörk frukt.

Peter-Allan säger att ”det är inte svårt att göra stora, kraftfulla viner i Sydafrika – klimatet är bra lämpat för det. Utmaningen är att göra viner med koncentration och finess. Finess men vattniga viner? Ingen vill ha det. Det måste finnas koncentration.”

Först ut av de tre röda vinerna är Mabalel (339 kr). Underbar doft, härligt skitig, lätt, frisk, gott! Mabalel blir min favorit. Nästa vin är Cuvee Cinema (339 kr): intensivare doft, mer laktits, lättare, lite mer utspädd, den når inte riktigt upp till Mabalel tycker jag. Fast många jag pratar med på provningen har den som favorit. Mer syra. Slutligen provar vi Bona Fide (339 kr): Mycket trevlig munkänsla, lätt och elegant. Gott! Mörkare. Här låter Crystallum fermenteringen starta vid 10 grader, processen tar oftast 3-5 veckor.

Peter-Allan berättar avslutningsvis att ”vi är inte med i olika tävlingar, vi försöker inte göra ett perfekt vin. Vi försöker inte göra en pinot noir som utmärker sig av säg femtio andra pinot noirer. Vi vill bara göra en pinot noir som visar var den kommer ifrån.”

Ett stort tack till Peter-Allan och till Quaffable Wines för en härlig provning! Joakim har också provat.

En version av artikeln finns också på BKWine, klicka här.

Min helg – utan barn

”Just den här söndagen är det Norbert Langs sparrismiddag på MFW.”

Ulf Bengtsson njuter av en barnfri helg med träning, drinkar, skön slappning och en fantastisk sparrismiddag.

Någon gång under torsdagskvällen börjar vi så sakteliga inse att vi BÅDA kommer vara barnfria under helgen – Holy Macaroni! Fredagen ägnas åt sedvanligt jobbande, fram till fyra ungefär, men sedan är det fett helg. Vanligtvis tycker vi att vi är värda en middag på stan, och eftersom vi för tillfället snöat in på Nytorget, får det bli hipsterfästet Urban Deli. Men vad gott det är där! Jag lyckas boka det sista lediga bordet – halv sex!!! Jag messar Å – hinner vi till halv sex? ”Självklart!” får jag till svar. Nice!

Medan vi spanar in menyn njuter Å av en Martini Blanko och jag läspar på en Campari on ze rocks. Jag vet inte vad det är med Campari, men jag är helt chanslös mot det bittra. Beskhet i mat och vin är himskt men en bitter drink – kalasgott! I vanlig ordning delar vi på en toast skagen, sedan tar vi var sin huvudrätt. Å vill ha chablis och jag vill ha riesling (eller i alla fall inte chablis – vem dricker det liksom???). Vi njuter av fördrinkarna, maten, vinet, atmosfären, alla hipsters, sällskapet. Vi lyxar till det med efterrätt, sedan kaffe. Ett par timmar senare lättar vi och vandrar ner mot M-gatan. Kvällen avslutas i soffan med film – Å orkar se cirka 5 procent av filmen, jag 83 procent. Det märks att det är fredag!

På lördagen försöker vi sova länge, men det går sådär. Klockan halv sju är vi pigga, utvilade och redo att möta dagen. Jag försöker alltid göra någon form av konditionsträning på helgerna, och eftersom vi båda är barnfria får det bli löpträning. Vi drar ut till Ågesta och maxar sexkilometersslingan. Shit vad jobbigt! På vägen hem handlar vi inför kvällen. Resten av lördagen tar vi det väldigt lugnt, vanligtvis ligger vi i soffan med var sin god bok. Oftast har vi inga ärenden på stan, så det blir mest att vi bara slappar och försöker göra så lite som möjligt.

Framåt kvällen korkar vi upp något smarrigt vin. Å har precis varit på Cypern, så den här kvällen njuter vi av ett gott cypriotiskt vin. Jättegott och snorbilligt. Idag lagar vi indisk lammgryta, vi har lite som projekt att bena oss igenom en 1,5 kilo tung indisk kokbok. Giv oss styrka! Vi fastnar för ett biryanirecept som jag gärna lagar igen. Love indiskt!

På söndagen vaknar vi något senare, runt sju kanske. Söndagar är som vanligt fixardagar, städning, tvätt och strykning brukar stå högt på programmet. Senare i vår kommer jag att ha golfträning med Timmisen på söndagar, men inte den här söndagen. Dock måste vi båda jobba ett par timmar, så efter frukost beger vi oss iväg till respektive kontor. Det är rätt skönt att jobba söndagar tycker jag ändå, du har hela kontoret för dig själv och i vanlig ordning kan du ha dina sunkigaste och fläckigaste kläder på dig. Ha – ni skulle allt se mig nu!

Vanligtvis gör vi inget speciellt på söndagskvällar, men just den här söndagen har vi hakat på ett erbjudande om att äta Norbets Langs sparrismiddag på MFW med M & P. Det blir en jättetrevlig kväll med mycket vin, många skratt och otroligt god mat. Tack kära ni! Å som var lite av en sparrisskeptiker kommer ut helt omvänd. I taxin hem får jag instruktioner om att framöver måste vi äta mycket mer sparris!

Ja, i vanlig ordning slocknar vi sedan i soffan till någon halvbra film. No more, no less, pound of flesh.  

Min helg – med barn

"Jag meddelar via Instagram att Lord Sisyfos är nerkämpad"

Ulf Bengtsson diskar, dricker vin, stryker skjortor, tränar golf och hänger på olika lekplatser.

Jag försöker komma ifrån kontoret absolut senast vid fyrahugget på fredagen. Det brukar vara rätt bra tryck fram till klockan tre, men sedan rundar de flesta av och går hem. Kollar mailen en sista gång, ser att det inte är några katastrofer, sedan ner med datorn i ryggsäcken och iväg för att hämta Timmis på förskolan. Vi är inte sist, men bra nära.

Eftersom jag aldrig lyckas planera veckans måltider i förväg handlar vi som regel varje dag. På väg till Lidl diskuterar vi vad vi ska äta, Tim vill som vanligt ha pasta carbonara men eftersom vi ätit det under de senaste tre dagarna bestämmer jag att det får bli tacos. Inga protester. Vi handlar gurka, fläskfärs, tomater, sås, creme fraiche, tacoskal och tacobröd. Övriga ingredienser har jag hemma. Jag tänker till ett extra varv för att se om vi har allt till morgondagens pannkaksfrukost, vilket vi inte har, så jag köper laktosfri mjölk och parmesan. Sedan kan jag inte låta bli att köpa ett paket prinskorv och ett paket tysk salami också.

Efter ha trängts som sillar på tunnelbanan landar vi hemma. Äntligen fredag! Så fort jag kommer hem sliter jag av mig jobbkläderna och sätter på mig mjukisbyxorna och den fläckigaste av mina för tillfället smutsiga t-shirts. Vi steker köttfärsen och förbereder allt annat. Tim är rätt duktig på att skära gurka, så det får han ansvara för. Sedan blir det mat och vi mumsar i oss en massa tacos med stor aptit. Trots att vi bara är två har det blivit en himla massa diska i köket! Och eftersom vi inte har någon diskmaskin och eftersom den totala arbetsytan i köket är 48 centimeter finns det inget utrymme för att det står en massa disk och torkar, så allt måste diskas för hand på en gång och sedan direkt efter handdukstorkas och stoppas i skåp. När jag lagt Tim tar jag en ”före-bild” på allt elände och lägger ut på Instagram. Några hinner lajka innan jag drar på mig mina gula diskhandskar och gör processen kort med allt. Sedan tar jag en ”efter-bild” och meddelar via Instagram att Lord Sisyfos är nerkämpad. Fler likes, några kommentarer, känns som att jag gjort något viktigt.

Resten av kvällen ägnas åt kvalificerad egentid. Lite googlande på viner, nyhetssajter, wikipedia, gamla slag, flintlåsmekanismer och Boerkrigen. Sedan blir det Netflix och jag ser kanske 10 minuter var av ett tiotal filmer. Jag mumsar på prinskorvarna ostekta och dricker något rött till det. Runt midnatt slocknar jag och använder mina sista krafter till att ta mig till sängen, där Tim sover på bredden.

Lördagen inledes med seriös slappning. Vi vaknar vanligtvis kvart i sex, men det är ok. Vi går upp, jag gör en balja lyxkaffe till mig och rör ihop en pannkakssmet. Tidigare körde vi alltid på hälften råg och hälften vete, men sen senaste tiden har det blivit bara vete. Labans, från Gotland. The best. Vi slappar ett par timmar i soffan, jag dricker kaffe och läser tidningen. Tim kollar film eller spelar dataspel. Jag passar på att göra en pastadeg, som jag omsorgsfullt knådar i tio minuter och sedan låter vila i kylskåpet. Runt tio är vi hungriga så då steker jag på pannkakorna. Tim vill absolut inte ha någon sylt på sina pannkakor, det ska vara smält ost. Bara parmesan. Jag provade ett tag med hushållsost, men det gick inte. Och jag själv har blivit en följare! Parmesan på pannkakor, asgott!

Efter frukost ger vi oss ut. Vanligtvis till en lekpark först, sedan brukar det bli någon form av golfträning för mig. Antingen i Komethallen eller ute på Vikis. Vi kommer hem på sen eftermiddag, efter att ha handlat på något ställe med parkering. Medan Tim pysslar med olika saker lagar jag mat. Det blir pasta med konjakssås och kyckling, jag monterar upp maskinen och förvandlar drygt hälften av degen till tagliatelle. Häller upp ett glas vin. Under eftermiddagen har min flickvän anslutit, vi äter gott och korkar upp något trevligt. Det blir ännu mer disk i dag än under fredagskvällen, men idag blir det inget Instagram. Kan inte köra det VARJE dag, även om det är lockande. Jag lägger Tim, diskar, torkar, lägger in i skåp, sedan kollar vi på någon film och däckar i soffan.

Jag lyckas få Tim att sova till halv sju på söndagsmorgonen, men sedan är det uppstigning och tvättstugan. Ner, klockan sju första passet, i med två maskiner. Röjer en timme i lägenheten till åtta, sedan ner och hänga upp i torkskåpet och två nya maskiner. Här har jag varit smart och tvättat alla skjortorna och lakanen i första vändan, så när jag kommer upp igen stryker jag alla skjortorna på en gång, medan de fortfarande är blöta. Jag vet att man ska hänga upp dem och låta dem torka och sedan stryka dem två minuter innan de ska användas, men jag har något OCD eller vad det heter så jag måste ta hand om allt på en gång. En timme senare är alla skjortor exemplariskt strukna och jag går ner för att ta hand om resten av tvätten. Mellan maskinerna röjer jag vidare i lägenheten och avslutar med att dammsuga och skura rent i badrummet.

Under resten av söndagen händer det inte så mycket. Vi går ut, lekpark eller lekland, Kanske drar en sväng förbi golfbanan. Handlar. Kollar jobbmailen. Läser lite. Vi avslutar kvällen med pasta carbonara och obligatorisk diskning.

Sydafrika, dag 11: Hemresa och epilog

Till slut blev det söndag och dags att åka hem. Resan med BKWine var i alla hänseenden en riktig toppenresa! Massor av vin, massor av god mat, insatt (och omfattande!) guidning, utmärkta hotell, supertrevliga lokalguider, allt var kanon. En omfattande, intensiv och seriös resa som gav en god överblick över de flesta viktiga vinområden i Sydafrika. Britt och Per, stort tack!!!

Flyget gick först på kvällen, så jag fick ett par timmar till i Stellenbosch att vandra runt i. Och nej, något mer vin blev det inte…

Resan hem gick sedan utan större incidenter. Efter att vi kommit upp över molnen satt och tittade ut och försökte summera, vad hade jag upplevt? Vilka lärdomar hade jag gjort? Vad var bäst?

När det gäller sydafrikanskt vin över lag så kunde jag med bestämdhet notera att här kan de göra bra vin. Det var ytterst, ytterst sällan som det dök in något som doftade bakelit och rök. Jag vill minnas att pinotagen på Rickety Bridge var rökig, men annars fanns det inget vin som utmärkte sig med rökighet. Över lag tyckte jag att vinerna vi provade hade hög syra, framför allt de röda. Det skulle vara intressant att se vad som händer med lite ålder, ge t ex Saronsbergs ”It’s got mor medals than Idi Amin” Syrah en sju-tio år i källaren. Vad händer? Det är jag intresserad av!

När det gäller sydafrikansk mat säger jag bara: snooorgott!!! The Pot Luck Club, Catharina’s, luncherna på Solms-Delta, Glenwood, Montpellier, Simonsig… kalasgott!

Bästa producentbesöket? Saronsberg och High Constantia, alla gånger. Mitt besök på Reyneke. Välkomnande, informativa, härliga att lyssna på.

Så sammanfattningsvis, köp mer sydafrikanskt vin och lagra gärna! Och Per och Britt på BKWine, återigen stort tack!!!

PS. Jag lovade ju en epilog också.  I höstas, mitt under novemberregnen, körde jag en liten och högst improviserad provning på temat Sydafrika.

Galpin Peak – jättesmarrig! Ingen runt bordet satte att det var pinot noir. High Constantia Cab Fronc – mycket, mycket god. De flesta hade inga svårigheter att lista ut att det här var en cab fronc. Jag gillade båda Saronsbergarna, Grenache och Syrah. Solms-Delta var faktiskt lite av besvikelse, smakade lite kemiskt faktiskt. "Försvararen" från Rhone gjorde faktiskt rätt bra ifrån sig!

Och där slutar min Sydafrikaresa 2016. Tack alla som orkat läsa!

Sydafrika, dag 10: Simonsig och Hartenberg

Lördag och vinresans sista vindag. Vi är kvar i Stellenbosch och ska utforska två välkända vingårdar, först Simonsig och sedan Hartenberg. Egentligen var planen att vi skulle göra ett besök hos Thelema, men p g a ett tragiskt dödsfall på vingården på lördagsmorgonen fick det bli Hartenberg istället.

Simonsig är en gammal vingård som levererat viner till Sverige och resten av världen länge. Nu har jag inte helt koll på siffrorna men jag fick intrycket att det är en ganska stor egendom. I produktkatalogen återfinns flertalet välkända druvor, men på röttsidan ligger tonvikten på cab, merlot, pinotage och syrah verkar det som. På vittsidan är de nog mest kända för sitt bubbel, Kaapse Vonkel, som betyder just ”Bubbel från Capen.” Hursomhelst, vi tar emot vid entrén och får en bra tur runt i lokalerna.

Därefter vin! Generellt sett så drog vinerna mer åt det strama, eleganta hållet, snarare än övermogen frukt och too much. Jag skulle gärna vilja prova Simonsigs viner med lite ålder, det tror jag skulle vara mycket intressant. Men först bubbel. Cuvée Royale tyckte jag var väldigt champagnelik i stilen, torr, elegant, avstämd, mörka toner, fylligt, gott! Därefter ikonvinet Kaapse Vonkel som visade på mer jäst, mer bröd, syrligare. Helt ok! Sida vid sida var det uppenbart vilket som var prestigevinet.

Sedan en ofatad Chenin för 45 Rand, resans mest prisvärda vin??? Hur gott som helst! Gott om exotisk frukt. Efter det den fatade varianten som drog mer åt päronhållet. Gott men den ofatade var bättre och billigare (go prisvärt!). Vi fick även prova 2015 Chardonnay som var mycket trevlig. Välbalanserad, snygg, god! Gröna äpplen.

På röttsidan fick vi först 2012 Pinotage, snygg doft! Långt ifrån övermogen frukt, snarare koncentrerad frukt. Powerful! Sedan bordeauxblandningen 2011 Tiara, som bolmade på med toner av choklad. Komplext, gott!

Vi fick säkert mer vin men det har jag inte skrivit upp. Hursomhelst, vi äter en supersmarrig lunch på Simonsig och hoppar in i busen igen för avfärd mot Hartenberg.

På Hartenberg möts vi av en väldigt pratglad donna som skulle skämta om allt och alla men som inte visste... som inte kunde... som såg egendomen som hennes ståuppscen... som... öhh... som skulle slutat prata tidigare! Äsch hon var trevlig men det blev lite too much efter en stund. Hursomhelst. De hade givit sig på att odla riesling, vilket är lite vågat eftersom Stellenbosch egentligen egentligen är för varmt för riesling (enligt den samlade expertisen). Men men. Vi inleder med 2014 Riesling, som var mer som en savvie. God dock. Därefter 2014 Eleanor Chardonnay, full body, exotisk frukt. Gott! Sedan 2007 Snuffbox Merlot. Snuffbox??? Intressant namn! Extremt bärig, blåbär, komplex. Sedan 2013 Shiraz, som var rätt köttig och pepprig. Avslutningsvis 2008 Gravel Hill som också var rätt köttig.

Hartenberg var helt ok, men Simonsig var det mer intressanta besöket. Vi hoppar in i bussen igen och beger oss tillbaka till Stellenbosch. Resten av dagen ägnas åt kvalitetsslappning innan det är dags för en avslutande samling med summering och aperitif. Under den gångna veckan har vi besökt Constantia, Swartland, Paarl, Franschhoek och Stellenbosch. Vi har besökt tolv vingårdar, lyssnat på flertalet vinmakare, njutit av en massa god mat, sett massor av intressanta saker och samtidigt har vi haft en jättetrevlig stämning i gruppen. Resan med BKWine var en riktig TOPPENRESA!

Jag som mestadels gått i blåa shorts, svart t-shirt och sandaler chockar alla med att komma till samlingen i skjorta, långbrallor, bruna mockaskor och kavaj. Det var många som trodde att jag inte ägde vare skjortor, byxor eller kavajer! Det skrattade vi gott åt.

Efter samlingen, summeringen och aperitifen var kvällen fri. Några hade bokat bord, andra inte. Jag, Per, Britt och några andra hamnade på Helena's, en mysig restaurang på andra sidan vägen där vi åt och drack gott. Stellenbosch är en trevlig liten stad!