fredag 26 augusti 2011

French shit

Imorgon bär det av till Skåne! A och Neil har skickat ut trevliga vykort som proklamerar att de blivit äldre, vilket är nog så tillräckligt skäl till att ha en liten bjudning med massa schysst vin och fräsigt käk. Det ska bli jättekul!

Till Skåne kan man naturligtvis ta sig på många sätt, enkelt och bekvämt med tåg t ex, eller om man är som jag – en kontrollerad bildåre – med bil. Älskar att köra bil! Tyvärr har jag dock inte längre någon egen bil – efter debaclet med V70s koppling har jag valt att vara billös och istället hyra bil när behovet/abstinensen blivit för stort. Hittills har Statoil nere i Sjöstaden varit en bra biluthyrningspusher, med i princip nya VW Golf att hyra ut. 1 200 kr för en ny bil en hel helg och fria mil – en mycket bra deal!

Jag måste säga att jag gillar Golf – en liten bil med genomgående kvalitet. Ligger stabilt på vägen, och gott om kraft att ta till när det behövs (även på höga varvtal). Bilen känns definitivt inte plastig och allt känns ordentligt fastsatt och fastskruvat. Inget löst här inte. Någon gång när jag inte bokat i tid och bilarna varit slut nere i Sjöstaden har jag fått hyra på andra ställen och då har det blivit Renault Megane eller - heaven forbid - Nissan Qashqai! Bara plast och känslig växellåda. Statoil Hammarby Fabriksväg har varit en trygg leverantör av VW Golf.

Så därför är det med hugg i hjärtat som jag upptäcker när jag signerar hyresavtalet att min ride för helgen kommer att vara en Renault Megane! Äsch! Jag försöker protestera:

Har ni ingen Golf?
Nej, vi har bytt ut alla våra Golfar.
Va!?!?
Ja, vi har bilarna bara i X månader (kan ha varit 36), sedan byts de ut.
Så inga Golfar alls?
Nej. Vi har däremot massor av Renault Megane och Nissan…
Men då kan jag ju inte hyra här längre!

Statoilkillen ser lite beskymrad ut över mitt spontana utfall och ser ut att fundera, sedan drar han till med ”men Renaulten är faktiskt lite pigg och dessutom MYCKET bränslesnål, den drar jättelite!” Men hallå, det är väl inget hållbart argument!

Smått bedrövad går jag ut till bilen. Ok, den ser faktiskt lite småfräsig ut. Jag hoppar in, försöker ställa in sätet – går sådär. Golfen passade min tyska kropp perfekt, precis som en Hugo Boss-kostym. Visst, en Caruso eller en Belvest eller en Canali för den delen är ju ursnygga men då ska man ju ha en italiensk kropp. Jag har vid flera tillfällen försökt tränga in i en Dior men – helt hopplöst! Hugo Boss är bäst, ingen protes. Efter en stund kommer jag fram till en något sånär bra körställning.

Sedan när jag ska köra ut kommer jag ingen vart. Jag släpper på kopplingen och ger gas. Inget händer! Motorn bara rusar! Vaff, har jag inte fått in växeln? Jodå. Provar igen. Kommer inte en millimeter! Det visar sig att dragläget ligger mycket högt upp på kopplingen. I en normal tysk bil ligger dragläget precis där den ska ligga, men här blir effekten att jag bara rusar motorn. Till slut hittar jag det höga dragläget och jag kommer iväg.

Seriöst, nämn någon bra fransk bil! Bugatti, okejdå... (som idag gör av…?). Medan jag rullar ut från macken tänker jag på Top Gears Jeremy Clarksons bedömning av en annan fransk bil, ”WHO on EARTH would buy a PEU-SCHOO!?!?”

Jag hämtar upp C vid slottet och vi åker norrut på en liten kvällstur. Inledande konversation mellan mig och C:

Wow, vilken fräsig bil!
Nej, det är det inte!
Så mycket benutrymme!
Nej den är trång och ogin!

Vi kör iväg över Blasieholmen och sedan norrut.

Vad ryckigt du kör!
Japp, som en fransman, impulsivt och emot alla!

Men efter ett tag så visst, den har väl en del trevliga sidor. Fantastisk svängradie! Som gjord för att svänga från en klar kurs. Återkommer med lite reflektioner efter helgen. Just det, trevlig helg alla!


PS Som sagt, låt mig återkomma efter min 110-milstur till Skåne. Jag kanske utbrister i ett "tu me remplis le coeur de tant de joie!" ;-) DS


söndag 14 augusti 2011

2006 Dr. Loosen Riesling Beerenauslese och 2008 Ca’ Rugate La Perlara Recioto di Soave





Lite vin har det också blivit den senaste tiden, men faktiskt ganska lite! Men till några sköna gotländska solnedgångar har i alla fall två viner konsumerats: 2006 Dr. Loosen Riesling Beerenauslese och 2008 Ca’ Rugate La Perlara.

Det började naturligtvis som det alltid börjar: Jag är nere på stan, sugen på något, vet inte vad, och ramlar omedvetet in på Flaggskeppet. Där fingrar jag på det mesta och med eller utan viss styrning kommer jag ut med något trevligt!

Så, några dagar före vår Gotlandsresa stegade jag in på Flaggskeppet i jakt efter något smarrigt. En Emrich-Schönleber stod på någon mental inköpslista, men det var lite oklart om det fanns några kvar. Då det är nästan tomt i butiken kommer en trevlig systembolagskille i mycket tjocka brillor (nästan lika tjocka som en annan trevlig systembolagskilles) fram och undrar om jag är på jakt efter något. Definitivt, något sött faktiskt!

De tjocka brillorna pekar på två kandidater. Dels Dr. Loosens Beerenauslese på 250 ml-flaska och med lite hjälp från min sida på 2008 Ca’ Rugate La Perlara. Dr. Loosen är jag lite tveksam till efter 2005-racet, men låt gå. Rugaten ska bli spännnade!

Väl på det synnerligen trevliga vandrarhemmet Bunge korkar vi upp båda med några dagars mellanrum. Jag tar inga direkta anteckningar, så här kommer några kortfattade rekollektioner från minnet:

Vi provade 2006 Dr. Loosen Beerenauslese under två dagar och jag känner igen vinet från 2005-provningen. Klar och söt rieslingdoft dag ett, sött och mycket gott. Blomvatten dag två – ingen syra som håller koll på vinet. Lite för sött, lite för blommigt. Inte direkt spännande! Det känns som att det var sista gången jag köpte Dr. Loosen på ganska länge.

2008 Ca’ Rugate La Perlara Recioto di Soave däremot är något helt annat. Förförisk aprikosdoft, en smula pumpernickel, mogna gula frukter, lite honung. Intensivt sött men med en pigg syra som gör att vinet känns fräscht. Supergott! Det här kan jag köpa fler flaskor av.

Resterna av Rugaten ger vi bort till Cs systers familj, där det går hem hos M1 (men kanske inte lika mycket hos M2?). Stort tack för lån av hus och supertrevlig middag!


Bilder från Midnattsloppet 2011




Lite traditionsenligt går jag ut i natten och tar lite bilder på dem som springer Midnattsloppet. Nästa år ska jag vara med igen! Så, här kommer lite bilder från Midnattsloppet 2011! Lite fler bilder finns på min Flickrsida: länk.

Här är bilderna från 2010: länk




















lördag 13 augusti 2011

Bland lera, vatten, fossiler, bäckmörker och pådrivande guider i Lummelundagrottan







En sak är säker – trots att jag som liten bodde i Afrika och lekte krig i djungeln och hängde i lianerna och åt konstiga frukter och kastade stinkande brödfrukter på klasskompisarna samt stoppade frysen full med märkliga insekter och ormar ...nej förresten, det var ju mamma som stoppade in ormen! har intresset för pojkaktiga äventyr inte sinat. Tvärtom! Så nu när vi varit på Gotland i två veckor var det synnerligen lockande att kravla ner i Lummelundagrottan för ett tre timmar långt lerigt, trångt, vattenfyllt och supertrevligt grottäventyr. Kan varmt rekommenderas för alla äventyrslystna!

För vanliga dödliga kan Lummelundagrottorna utforskas på två sätt. Först, enklast och vanligast, du kan gå den guidade turen i visningsgrottan. Inget fel med det, turen tar ca 45 minuter och du går stadigt på cementerad botten. Du kommer in ren och torr och går ut ren och torr. Eller, om du är över 15 och vill krydda din tillvaro med lite äventyr kan du välja grottäventyret: att under tre timmar med guide och i liten grupp utforska grottan! Ni fattar vad jag valde…

Förväntansfulla och en smula nervösa samlas vi som valt grottäventyret, ca åtta personer, utanför biljettluckorna. Jag kan väl villigt erkänna att jag var lite smånervös inför nedstigningen i grottan – tänk om du drabbas av cellskräck! Det är en sak att sitta i soffan och känna hur häftigt det vore med bergsklättring eller fallskärmshoppning eller fullkontaktskarate, men det är först när du väl står där som du vet om det är något för dig. Som det här med bergsklättring – det verkade riktigt intressant tills jag och Neil beslöt oss för att hänga på en guidad tur upp på Kebnekaise. Vi visste ju att det var ett litet klättringsparti strax före toppen, men när jag stod där framför VÄGGEN och guiderna instruerade att ”så sätter du handen där och däruppe kan du sedan sätta foten” eller när vi väl stod däruppe på själva toppen och det var hiskelig vad det stupade ner och var fasiken är räcket?!?! förstod jag ganska snabbt att bergsklättring så inte var min grej. Skulle det bli likadant med grottforskning?

Vi hämtas av guiderna och blir visade till omklädningsrummet, där vi får en introduktion till vårt äventyr. Guiderna presenterar sig och berättar lite om sig själva. Två supertrevliga stigvisare! Den ena pluggar visst i Lund, jag känner då instinktivt att han kommer att leda oss tillbaka till säkra hamnar. De föreslår att vi ska köra en liten presentation laget runt. Då jag sitter närmast den ena guiden blir jag den förste av oss äventyrslystna att presentera sig. Jag börjar med ett ”ja, jag heter Ulf.”

Sedan blir det en konstig tystnad och jag undrar om jag förväntas säga något mer? Tråkig sifferekonom från Ståkkhålm? Därför drar jag till med ett ”…och jag är turist!” Allmän munterhet. De andra nöjer sig med sina förnamn.

Vi byter om. Först vadarstövlar, sedan overall, knäskydd, hjälm och ficklampa. De har varnat om att det kan vara kallt i grottan, men eftersom jag inte har några varma kläder med mig (det är ju sommar!) har jag varit nere vid Österport och införskaffat nya mjukisbrallor och en ny hoodis att ha under grottäventyret.

Vi blir även ombedda att ta av alla smycken och kedjor. Någon som tänkt ta med sig sin kamera? Jag räcker upp en hand. Guiden som pluggar i Lund säger att ”det är ungefär 50 % risk att den går sönder.” What! Visserligen är jag hyfsat rädd om mina materiella tillhörigheter men 50 % är ju en saftig risk att ta. Do I feel lucky? Jag försöker känna efter. Nej, det är för mycket att riskera. Dessutom kan det vara lite befriande att inte släpa med sig på den lilla handkanonen för en gångs skull!

Guiderna visar på en karta hur vi kommer att röra oss i grottan. Förutom visningsgrottan består Lummelundagrottan av dels det fossila systemet, dels det aktiva systemet. Det fossila systemet är helt torrt och är endast öppet en vecka om året, då för speleologforskare med särskilt tillstånd från Länsstyrelsen. Här kan ni läsa om förra årets projekt. I det aktiva systemet rinner det en hel del vatten, d v s grottan håller fortfarande på att bildas. Det aktiva systemet stängs sedan av två sifoner, Sifon A och Sifon 1. För att komma förbi dessa behöver du dykarutrustning. Vi kommer att röra oss ner till Sifon 1, sedan tillbaka en bit och sedan via hästryggsjön till Sifon A. Därefter tillbaka till öppningen.

Så, på med all utrustning och så iväg! Vi går in där visningsgrottan slutar, där väntar två små taniga plastjollar och en kanal som fortsätter in i berget. Jag kikar in – tunneln verkar först hög men lite längre bort verkar det som att avståndet mellan tak och vattnet minskar, en halvmeter kanske? Guiderna instruerar: ”vi kommer vara en guide och en till två passagerare per båt. Det kommer bli trångt. När vi duckar åt höger gäller det att ni duckar åt vänster, annars kapsejsar båten!”




Sounds reassuring. Jag ser framför mig hur jag duckar åt samma håll, båten kapsejsar, mina vadarstövlar fylls av vatten och jag dras ner i djupet… och nu var det min tur att kliva ombord! Fast det går bra. Första anhalten är Skäret, där väntar den andra jollen och vidare passage till Lerhamnen, a.k.a. Väntsalen. Vid Lerhamnen är grottan tre-fyra meter bred och ca tre meter hög. Men sedan smalnar det av. På andra sidan Lerhamnen är gången ca två meter hög och kanske en och en halv meter bred. Vi stannar till vid ingången till en liten trång gång. ”Här kan ni gå in, tre åt gången! Väl därinne kan ni bidra till utsmyckningen!” Verkar kryptiskt, men när det blir min tur och jag kravlar mig in i den trånga gången (här kan man inte stå upprätt) upptäcker jag att tidigare besökare har gjort små lerfigurer och ställt dem längs väggarna! Helt underbart! Vi tre som är inne just nu gör var sin lerfigur och bidrar till samlingen.

Vi vandrar vidare. Helt plötsligt märker vi att taket är helt platt, skumish! ”Jo, grottan bildas ju av att vatten sipprar in från sprickor i taket och löser upp leran och porösare material som ligger mellan kalkstensskivorna. Och här föll en hel skiva ner på en gång!” Lite längre ner ser vi sprickor i taket. Över dessa har någon limmat fast objektglas, sådana som hör till mikroskåp. ”Spricker de så vet vi att något är på gång.”

Vi vandrar vidare och kommer efter en stund till en ny sidogång. ”Ok! Här så kan ni som vill – det är helt frivilligt – undersöka den här gången! Men det blir som man säger i det militära, ålning medelst hasning!” Jag kikar in – jodå, en max halvmeter hög gång, längre bort längre. Men är det äventyr så är det! Jag kravlar in. Det blir fort jobbigt, och eftersom marken är täckt av stenbumlingar får armbågarna en del stryk. Magen tar i också – varför var jag tvungen att äta så många goda ostar den senaste tiden?!?! Längst inne, kanske tio meter in, går det att vända. Jag kravlar ut andfådd och öm men det var det värt!

Efter mer vandring blir vi tillsagda att stanna och ställa oss på led. ”De tre pojkarna som utforskade grottan hade ju bara stearinljus och enkla ficklampor, och det var ju ganska osäkert. Så de hade ett garnnystan med sig som säkerhet. Och det fick de användning av en gång då ljusen slocknade. Nu ska vi prova på hur det är!” Vi släcker lamporna och det blir helt kolsvart. Jag tar tag i personen framför och känner hur någon tar tag i mig bakifrån. Vi börjar gå. Det går långsamt. Efter ett par meter blir det trångt, jag kan inte stå upprätt och jag känner väggarna. Det går uppför. Nu kryper vi på alla fyra. Sedan går det nedför, märker jag. Till slut stannar vi.

”Ok, nu är vi framme, men tänd inte lamporna ännu! Vifta handen framför er. Ser ni något?” Jag viftar handen framför ögonen där i det kolsvarta och tycker mig se både fingrar och arm. ”Ok nu kan ni tända!” Vi står i en halvcirkel i ett runt rum. Detta kallas visst Fyrvägskorsningen. ”Ni som såg något, det var omöjligt. Det finns inget ljus här nere, så hjärnan spelar er ett spratt. Den vet ju att handen finns där framför ögonen, så den fyller i, hehe!”

Från Fyrvägskorsningen vandrar vi bort mot Sifon 1, där vi vänder. Väl tillbaka vid Fyrvägskorsningen hamnar vi i hästryggsjön. Här klättrar vi längs väggarna eftersom sjön är djup. Efter en hel del kravlande och klättrande och en nerplumsning kommer vi så fram till sandstranden vid Sifon A. Här bjuds vi på fika – som idag består av en Marabou stycksak. Så gott!

Därefter vandrar vi tillbaka till Lerhamnen/Väntsalen. Nu får vi ett nytt val – åka jolle tillbaka som när vi kom in, eller klänga/klättra längs väggarna! Hälften av oss väljer det senare, trots att risken att bli blöt är så gott som total. Mycket riktigt. På ett ställe hade det inte skadat att vara tio centimetrar längre – trots att vadarstövlarna går till bröstet kommer det ändå in lite vatten. Sedan vid ett annat ställe behöver jag hoppa från en klippavsats till en annan – det går sådär. Men på det stora hela klarar jag mig ganska torrskodd. Vi är tillbaka där vi börjar och går lyckliga ut i den varma lyften.

Superkul äventyr! Totalt sett har vi varit nere i grottan i minst tre timmar. Vi återsamlas i omklädningsrummet och byter om. Jag är ganska glad för att jag inte hade med mig kameran, det hade inte gått. Jag byter om till torrare kläder, tar en kaffe och våffla i cafeterian och hoppar på nästa visning av Visningsgrottan - måste ju ta lite kort! Vilken skillnad! Ingen lera, cementgolv, stort och rymligt. Fint! Jag fotar lite längs väggarna och på stalaktiterna.




















Sedan går jag till grottans naturliga mynning. Där pojkarna en gång tog sig in sitter idag ett tjockt galler. Linné ska visst ha varit här.









På det stora hela, ett mycket trevligt äventyr! Stort tack till Lummelundagrottan och till våra två supertrevliga guider!

Någon dag senare ska vi in till Visby. Då jag tror att det ska bli lite kyligt tar jag på mig hoodtröjan. C protesterar.

Men hallå, du har ju en massa lera på huvan!
Ja, jag vet.
Men så kan du ju inte gå ut, du ser ju ut som en alkis som rullat runt i leran!
Men hallå, det är ju lera från Lummelundagrottan!
Det är ingen som ser det!
De som är insatta vet!
Tönt!

Någonstans här tar mina argument slut, så om ni ser en kort kille på stan med blå, lerig hoodtröja så är det nog jag.