En kortis…

Idag tänkte jag inte plåga er med något längre inlägg. Jag har jobbat hemifrån idag och brutit mot alla regler. För er som inte känner till de tre gyllene reglerna för att arbeta hemifrån kan jag meddela att de är:

1. Vara duschad och frukosterad före klockan 9

2. Ingen Wordfeud eller Quizkampen mellan klockan 9-16

3. Kort lunchpromenad (utomhus) på 20 minuter för att rensa tankarna

Well. Folk har tvålats till i Quizkampen. Jag har varit inomhus hela dagen. Jag har inte duschat. När det gäller den sista regelbrytningen tänkte jag skylla på att jag ändå tänkte gå och träna nu efter jobbet – de planerna ligger fortfarande fast. Ska packa träningsbagen snart.

Men jag har gjort nytta. Tentor har rättats, saker har uträttats!

Kollade förresten på Sveriges Mästerkock igår. Blev lite inspirerad att ta mig an kycklingutmaningen. Som jag förstod det var innehållet i hemliga lådan:

Kyckling

Couscous

Kalvfond

Gul lök

Saffran

Torkade aprikoser

Vitlöksklyftor

Citron

Matlagningsyoghurt

Zucchini

Nu är ju ingen av oss någon större entusiast av torkade aprikoser, så de kanske serveras ”à part.” Typ i affären. Mitt spontana upplägg för rätten är att stycka kycklingen och använda låren. Sedan koka fond på skrovet, du hinner ju med lite på en timme i alla fall. Sedan tre huvudröror: stekt lök, couscous och zucchinin i en liten hög. Kycklingen, strimlad och stekt i olja och vitlök i den andra. I denna tänkte jag tillsätta kalvfonden. Slutligen matlagningsyoghurten och saffranet i den tredje röran. Som sagt, det är min spontana tanke. Vi får se! Nu träna.

Dag 9, inlägg 9

Galet gott!

För inte allt för många inlägg sedan reflekterade jag över det här med crêpes. Mer specifikt undrade jag om det verkligen fanns något som kunde kallas för matcrêpes, eller om det egentligen handlade om galettes. Med matcrêpes menar jag crêpes som inte är söta. Nu vet jag bättre – det finns matcrêpes. Jag fick värdefull information från bland annat Franska Matkompaniet, och nu är jag en upplyst människa!

Men trots att det nu faktiskt finns något som heter crêpes, som nu inte är en efterrätt, finns det fortfarande något som heter galettes. Och för att inte bli utpekad som någon farare med osanning tänker jag dock undvika att ge mig in i några definitionsdiskussioner och likt de tågresande vetenskapsmännen blott nöja mig med en definition som utgår från att en galette är en maträtt som serveras på Gotland, förslagsvis på Kutens Bensin och förslagsvis på en smet av bovete istället för vetemjöl och förslagsvis med ett stort inslag av romantisk exilfransosianism. Så, nuff said bout that.

Alltid efter våra Gotlandsäventyr (se t ex här och här) har vi varit fyllda med en längtan att göra egna galettes, nu i somras inget undantag. Efter varje hemkomst har jag surfat runt efter recept på galettes, men aldrig riktigt kommit underfull med hur smeten skulle göras. Det har inte riktigt funnits någon samstämmighet, vissa recept ville ha det till fyra deciliter bovetemjöl och åtta deciliter vatten, andra fyra deciliter bovetemjöl och fyra deciliter vatten! De gånger vi gjort egna galettes har jag provat mig fram till att få rätt konsistens på smeten och naturligtvis inte skrivit ner proportionerna.

Efter inslaget i Sveriges Mästerkock bestämde jag mig dock för att prova med 1-2-3 som funkar för pannkakor. Ok, jag lovar och svär att aldrig mer kalla osöta crêpes för fyllda pannkakor, men 1-2-3 kanske funkar! Sagt och gjort. Ett ägg, två deciliter bovete, tre deciliter vatten. Häll i allt i en bunke. Rör ihop.

Det funkade faktiskt superbra! Smeten blev precis så rinning som den skulle vara. Så för alla som undrar hur du gör en bra galettessmet, tänk 1-2-3.

Jag kan väl i ärlighetens namn säga att jag tyckt att alla de galetter vi ätit på Gotland har varit lite småtrista, om vi talar om själva galetten. Gråa och lite sladdriga, helt ok som skal åt fyllning men i sig ganska trista. Jag ville att mina galetter skulle vara mer krispiga, vara mer åt rårakshållet. Förmodligen helt fel om de ska efterlikna de i Bretagne, men det är mindre viktigt i sammanhanget. Därför stekte jag galetterna lite extra mycket så att de blev lite fastare och frasigare. Vänd gärna ett par gånger i stekpannan, så de blir ordentligt gräddade!

Sedan fyllningen: de galetter vi ätit på Gotland har alla varit ganska spektakulära, med massa olika ingredienser. Sedan har de varit vikta. Men eftersom mina galetter är frasiga väljer jag att lägga på fyllningen utan att vika, som en pizza ungefär! Fyllningen steker jag separat. Den här gången tar jag champinjoner, lök och röd paprika, men du kan ju ta det mesta. Ost behövs! Jag tror det ska vara Emmentaler, men annan smakrik ost funkar fint.

Monteringsmässigt blir det således en frasig galette i botten, på med ost, låt smälta någon minut, sedan på med fyllningen och toppa med ost, låt allt steka ett par minuter eller kör i ugn. Resultatet: som en pizza utan den tunga botten!

Dag 8, inlägg 8

PS De tågresande vetenskapsmännen? Tre vetenskapsmän, en astronom, en fysiker och en matematiker åkte tåg i Skottland. Ute på en äng betade några svarta får. Astronomen sa: "i Skottland är alla får svarta." Nja, sa fysikern. "I Skottland finns det en flock svarta får." Helt fel, sa matematikern. "I Skottland finns det en flock får som är svarta på minst ena sidan."

Fluffigt, typ

Kära läsare, jag har gjort sufflé. För första gången i mitt liv, ska jag väl tillägga! Det var mycket intressant och faktiskt mycket gott. Det hela började med att jag ville göra något åt min matlagning, som jag sedan en tid tillbaka har känt ett gryende begär att förbättra, förnya och utveckla. Det har blivit ganska mycket gamla hjulspår på sistone, och jag tror att inslagen om Sveriges Mästerkock har varit katalyserande i detta förbättringsarbete.

Därför var det med stor förväntan om nya insikter och nya höjder i min matlagning som jag visade Tore Wretmans bok Festmeny för C med instruktionen att ”du har fria händer – välj ut något!” Det skulle som sagt ta en intressant vändning. Efter en stunds funderande återkom C med två rätter. Först en lammgryta. Inga problem. Sedan en sufflé – en ansjovissufflé till och med! Madre mia mon Creatore! Men, har du sajnat upp är det bara att bita ihop och leverera.

Som jag berättat om tidigare så är Tore Wretmans Festmeny en av mina stora inspirationskällor för god mat. Jag har dock inte lagat så värst många rätter från boken, men sättet att behandla råvaror och synen på mat har varit mycket inspirerande och vägledande. Några rätter har dock följt mig genom åren, inte minst hans vaniljparfait med hallonsås. Helt underbar! Nu för drygt två år sedan gjorde jag även hans smördegsinbakade laxmusliner. När Mr Oh, man! genomförde sitt Butlerprojekt tyckte jag att det kanske skulle vara intressant att ge sig an ett Wretmanprojekt. Lite mastigt dock. Men vem vet? Vi kanske är fler därute som vill köra ett Wretmanprojekt? Hör av er!

Sufflé, således. För mig är sufflé urtypen för klassisk fransk husmanskost och det är väl lite synd att den inte är så vanligt förekommande. Men jag kan tänka mig att många mest ser till riskerna än till fördelarna. Om vi slänger oss med aktietermer så skulle jag nog säga att risken är för hög i förhållande till den förväntade vinsten. Visst, det är spektakulärt att den är hög och visst är den god, men den kan lika gärna komma ut ohög. Detta tror jag även att restauranger tycker – mycket jobb och inte garanterad leverans.

Det visade sig vara ganska enkelt ändå. Jag rörde ihop grundsmeten, vispade äggvitan, blandade allt och in i ugnen. Under tiden gjorde jag béchamelsåsen.

Spänd förväntan. Är det en höjning? Ja, jag tror att den är högre nu än förut. Coolt, den reser sig!!! Eller? Håller den inte på att sjunka ihop? Ja, jag tror den är på väg ner – faaaack!!!

Men den sjönk inte ihop. Totalt sett var den uppe på en faktor 1,7 av ursprungshöjden och slutade på 1,4. Smaken var riktigt god. Jag visste väl inte riktigt vad jag förväntade mig av en ansjovissufflé, även om jag nu tycker om ansjovis och fullkomligen älskar Janssons så verkade det lite suspekt. Men smaken var det inget fel på och konsistensen var riktigt härlig. Så nu blir det nog fler suffléer! Tänkte ge mig på en ostsufflé och sedan en chokladsufflé. Återkommer!

Dag 7, inlägg 7

Fuskigt och blandade intressanta skärmdumpar från Quizkampen

Ja, jag erkänner. Nej jag fuskar inte! Det var inte det jag skulle säga utan – jag erkänner fullt ut – jag spelar Quizkampen. Ett modernare alternativ till Wordfeud, vars intresse för jag svalnat har. Faktum är att jag är rätt bra, eller, i alla fall över medel. Just nu har jag gått över 800 matcher och vinner 76 %. Tresiffrig ranking. Hade en dipp mellan 700 och 800 matcher där jag tappade närmare hundrafemtio poäng – hamnade i ett inferno av frågor från tecknat- och tv- och dataspelskategorierna toppat med frågor av typen ”vem tog flest poäng i NHL säsongen 77/78?” som naturligtvis motståndarna klarade. Faaack!!! Men sedan har jag sakta men säkert tagit mig tillbaka till fast mark. Och nej, jag fuskar inte. Men emellanåt blir jag beskylld för att fuska, vilket kan leda till rätt intressanta konversationer i chatten:

Vissa är roliga! Fast den här siste var lite trög som inte svarade tillbaka. Men men. Annars är det ett rätt kul spel. Men HATAR kategorierna tv- och dataspel, tecknat och sport och fritid. Mitt försvar är att det är lite av ett sundhetstecken att inte veta i vilket spel du kan möta bossen ”Onyxia,” eller vilken ishockeyspelare som pryder omslaget på tv-spelet ”NHL 13” eller hur stor mittcirkelns radie är på en fotbollsplan. Testa gärna själva!

Jo men där är jag ju ofta! Men sedan finns det ju en del frågor som du faktiskt kan, dels på grund av att du läst om det eller att du lärt dig det den hårda vägen. Som den här till exempel (ping Polarforsknings-H):

Ha! Den kunde jag! Läs mer här. Det var allt för idag. Fuska inte!

Dag 6, inlägg 6

Anders de la Motte [geim] och Jens Lapidus Livet Deluxe

Deckarivern fortsätter! Nu har jag läst ut ytterligare två deckare, även om en är väl mer thriller skulle du kunna argumentera för. Hursomhelst, här kommer lite reflektioner kring Anders de la Mottes [geim] och Jens Lapidus Livet Deluxe. Min egen deckare, om vi nu ska prata om den, går… inte alls. Jag lever i föreställningen att det fortfarande är början av januari och mina åtta sidor och ett brutalt mord är helt i linje med min tidsplan. Fett fel. Projektet: ångest. Åtgärd: förnekelse.

Om vi börjar med Anders de la Mottes [geim] så tycker jag att den var spännande. Mycket spännande, till och med, i alla fall första hälften. Coolt upplägg, bra idé, annorlunda, friskt. Någonstans efter mitten blev den dock lite segare och lite mer förutsägbar. Det kändes väl lite som att författaren inte riktigt lyckades hålla spänningen vid liv hela vägen, men den gick att läsa med god behållning. Jag kan väl också tycka att språket, speciellt HPs, inte var något vidare. Visst, jag fattar att han pratade så men det blev lite jobbigt att läsa i längden.

Någon som däremot är helt fenomenal på att skriva den här typen av språk och dialog är Jens Lapidus. Jorges dialoger, tankar och reflektioner: asbra. Som jag sagt tidigare, jag blir riktigt sugen på att läsa Jens Lapidus inspiratör James Ellroy.

Jag gillade verkligen Livet Deluxe. Jag tycker att Aldrig Fucka Upp inte var lika bra, vilket gjorde att jag till en början passade på Livet Deluxe. Men: här han tog igen det. Bra story, bra driv i berättelsen, bra språk, bra karaktärer. Allt: mästerligt. Slutet: Perfekt. U-boy: ser fram emot nästa bok.

Annars har den sköna lördagen fortsatt i en skön söndag. Läst lite, ätit rester från lördagen, fikat, lyssnat på Beatles, även jobbat ett par timmar. Softish. Nu ska jag kolla lite film och sedan är det läggdags. Händer i veckan: ska undervisa i bokföring för blivande ekonomer. Ge mig styrka!

Dag 5, inlägg 5

Skön lördag med SATS, NV Boschendal Brut, Livet Deluxe och ingefärspasta

Lördag – veckans bästa dag, möjligen med undantag för fredag. Sedan en tid tillbaka har jag haft en ganska trevlig lördagsrutin som inleds med uppstigning hyfsat tidigt. Som en del av er känner till är jag pinsamt morgonpigg, vilket även inkluderar lördagar. Jag går upp, fixar kaffe, läser lite, äter ett ägg eller en liten frukost. Sedan packar jag träningsbagen och kör ett pass på SATS Globen. Vanligtvis brukar det bli kondition, men ska väl inom kort även köra lite styrka. Efter passet är blir det dusch och bastu följt av kebab eller kebabtallrik på Gullmars Kebab. Sedan är klockan typ två och det är dags att eventuellt ta en runda på NK eller så åker jag bara hem och läser ett par timmar i soffan. Förut brukade vi alltid tvätta på lördagsförmiddagarna, men jag har kommit fram till att det är betydligt roligare att träna.

Dock åkte jag ju på värstingförkylningen på juldagen och låg i princip hela jul och nyår, och det är väl först nu som jag känt mig tillräckligt frisk för att börja träna igen. Därför kändes det mycket andaktsfullt att återigen få packa träningsbagen och ge sig iväg till SATS Globen.

Det var jobbigt! Jag tog ett 30-minuterspass på konditionscykeln, räckte och blev över. Faktiskt ganska stolt över mig själv, det var jobbigt och helt klart uppgivningsläge där vid 18 minuter men jag hängde i. Kebaben på Gullmars smakade precis som den skulle – soft njutning. På tv-apparaterna: Gladiatorerna. Fett jobbigt. Satte mig med ryggen mot och spelade Quizkampen istället. Har gått 800 matcher nu, precis på gränsen att återigen vara nere på tresiffrig ranking. Softish. Väl hemma läste jag lite i Livet Deluxe, nu har jag bara några sidor kvar som jag ska ta i kväll. 

När det gäller mat har vi blivit grymt inspirerade av Neil och A i Helsingborg som kör räkmacka varje fredagskväll, en tradition de haft i en massa år nu. Själva har vi börjat laga ingefärskyckling varje fredag. Men eftersom vi hade ouppäten lasagne i fredags blir det därför ingefärskycklingen idag istället. Jag gillar rätten skarpt. På senare tid har jag börjat laga den med hel apelsin istället för med koncentrerad. Funkar minst lika bra, nästan bättre.

Till det lite vin, och lite inspirerad av David som sökt sanningen i under hundralappen högg jag en flaska sydafrikansk mousserande som såg trevlig ut: NV Boschendal Brut, från Western Cape. Fingrade lite på BrownBrothers Zibibbo, mousserande sött som eventuellt skulle passa till ingefärspastan, haha... Men riktigt så het är inte pastan och riktigt så galen är jag inte!

Ingefärspasta:

Kycklinglårfilé

En bit hackade ingefära

Ett par skivade vitlöksklyftor

En apelsin, den ena hälften tärnad, den andra urpressad

Sesamolja, en dryg tesked

Några stänk soja

Grovmalen svartpeppar

Stycka kycklingen grovt. Blanda ingefära, vitlök, apelsin, svartpeppar, sesamolja och soja i en skål. Rör ner kycklingen och låt marinera i en halvtimme eller så.

Stek upp allt. Servera med pasta. Originalreceptet hittar ni här.

Egentligen ska det vara angel hair-pasta till, men jag är nyfiken på pastan jag fick av Paolo Roberto i onsdags. Mezzi Paccheri, bronspasta från den berömda pastastaden Gragnano.

Snyggt skrovlig på insidan, mycket bra

Men först vinet. Boschendal Brut Non-Vintage är gjort på champagnemetoden och består av lika delar chardonnay och pinot noir. Egendomen ligger strax utanför Franschhoek och kostar 98 kronor. De gör också en årgångsvariant, just nu finns 2006:an på systemet för 179 kr.

Vi poppar. Ganska ljus färg, men inte vattenklar. En hel del jäst, svala toner. De gröna druvorna slår igenom något, lite citrus. Friskt och fräscht. Smaken är dock lite av en besvikelse, alkoholen slår igenom något och vinet känns lite för jolmigt, trots att det är kylskåpskallt. Dessutom försvinner bubblorna ganska snabbt. Nja, kanske inte riktigt min kopp av te. Gott, ja, men jag hade nog förväntat mig mer. Med lite luft blir det dock lite godare, så efter en timme eller så är det faktiskt helt ok! Ganska mogen frukt, pigg syra ändå. Jag tycker dock att Moreson som ligger i närheten gör ett mycket bättre vin – mycket fräschare och mycket friskare.

Ingefärspastan smakade förträffligt, som vanligt, och Paolos bronspasta smakade utmärkt! Italienarna har någon egen konstig definition av al dente, de vill gärna ha den knastertorr. Så också i onsdags, då Paolo Roberto stod vid spisen. Alltså, jag vill inte ha den sladdrig men det ska inte gå att bryta av den! Därför kokade jag den lite mer idag, trots att C uttalade sitt vanliga ”koka den kortare tid än du tror att du gör!” Well well – den blev perfekt. Nu ska jag läsa ut de sista sidorna i Jens Lapidus Livet Deluxe!

Dag 4, inlägg 4

Ute: minus tjugofyra. Inne: italiensk värme. En skön kväll med Bertazzoni, Gattimondo och Paolo Roberto!

Tillsammans med några fellow bloggers – Kinna, Magnus, Frederic, Fredrik – är jag bjuden till en italiensk kväll arrangerad av Bertazzoni, Gattimondo och Paolo Roberto. Mycket trevligt! Jag vandrar runt bland de magnifika spisarna från det familjeägda köksutrustningsföretaget Bertazzoni och kan inte låta bli att drömma mig bort i mitt framtida slott utrustat med köksutrusning från Bertazzoni… en dag kanske!

Roberto från Gattimondo bjuder på lufttorkad skinka, salami och en 30-månaders bergsparmesan. Mycket gott! Parmesanosten var hård men porös och mycket smakrik. Den får det bli mer av. Sedan var Paolo Roberto där och lagade ragu – strimlad högrev som får koka sönder. Också mycket gott! Jag får med mig en påse bronspasta från hans kollektion med mig hem, ska laga till något smarrigt med den. Tänkte faktiskt prova att göra en ragu som Paolo, ta något köttstycke som behövs kokas länge och göra en god sås av det.

Vi får även lyssna till Paolo Bertazzoni som leder företaget idag. Han berättar lite kort om företaget och lite om dess filosofi. Roligt att lyssna på! Kul att det fortfarande är familjeägt. Visade bilderna för honom sedan och han bara skrattade när han såg hur han hade gestikulerat på bilderna. "Look, wid de arms, very Italian!"

Sammanfattningsvis en mycket trevlig kväll, stort tack till Bertazzoni, Gattimondo och Paolo Roberto! Vi avrundar på Cloud Nine och en flaska Saint-Joseph. Se här och här för andra intryck.

Dag 3, inlägg 3