Gott nytt år!!!

Gott nytt år, alla! Det har blivit dags att säga farväl till 2012. Det har i många stycken varit ett bra år, mycket bättre än 2011 som var lite av ett lågvattenmärke (fast det fanns en hel del ljusglimtar!). Bloggmässigt har 2012 varit ett bra år med 164 inlägg och en ökning av antalet besökare. Dock var det lite stressigt på hösten vilket gjorde att tiden för bloggning inte riktigt fanns.

Något grandiost nyårsfirande blir det dock inte. Jag är fortfarande sjuk, förkylningen från juldagen håller fortfarande i sig och jag orkar inte så mycket. Det blir mest soffan. Jag har försökt läsa lite, men det går trögt. Det saknas inte böcker på läslistan, men jag känner mig för mosig för att börja på exempelvis The Hope som jag fick av C i födelsedagspresent, eller Den amerikanska högern som jag köpte i höstas. Läste ett kapitel i Johan Hakelius Döda vita män men mer än så blev det inte. Försökte mig ånyo på Arne Dahls Misterioso men gav upp efter en sida. Behöver nog friska till lite först. Till råga på allt har jag åkt på någon ögoninfektion, så ögonen bara rinner och värker. Fick börja dagen med att bända upp ögonlocken som murat igen.

Hursomhelst, jag vill önska alla ett riktigt gott nytt år och hoppas att ni får ett härligt nyårsfirande! Själv ska jag nog orka ner till affären för att köpa lite Häagen-Dazs Pralines & Cream, samt lite popcorn och kanske något gott bubbligt? Pommac eller Coca-Cola typ. C har lovat att göra laxtartarer.

Ha det gott alla och Gott Nytt År!!!

mord.net av Buthler & Öhrlund

Efter fyra dagar av feber, snuva, yrsel och allmän mosighet kände jag mig så pass pigg att jag kunde läsa något. Jag provade med både De intellektuellas flykt och Den amerikanska högern utan någon nämnvärd framgång – här krävs en helt frisk kropp! Därför tog jag fram en av deckarna som jag passat på i somras och som jag ville skulle få en andra chans: mord.net av Dan Buthler och Dag Öhrlund.

Den bärande historien i berättelsen är att mordlystna människor får möjlighet att byta mord med andra, vilket gör att det inte finns någon koppling alls mellan mördare och offer. Säg att person A, som bor i Sverige, vill mörda X, som också bor i Sverige. Samtidigt vill B, som bor i Italien, mörda Y, som också bor i Italien. Starka kopplingar finns mellan A och X samt mellan B och Y. Men A och Y har vanligtvis ingen koppling alls. Alltså åker A ner till Italien och mördar Y och B åker till Sverige och mördar X! Genialiskt, eller hur! De mordlystna laddar upp sin beställning på en hemsida och allt administreras och förmedlas av ryska gangsters.

Mördarna får naturligtvis betala en liten förmedlingsprovision som hamnar i de kriminellas händer. Mord.net, således. Lägg till en svensk polis, andra ryska kriminella, några andra karaktärer och du har en story. Boken är på 437 sidor och det tog lite drygt en dag att läsa ut den, vilket jag antar att bara det är ett bra betyg i sig.

Övergripande tycker jag att det var en spännande bok. Grovt sett består boken av tre delar, först en introduktion till karaktärerna, sedan ett ganska långt huvudsjok med alla morden, sist upplösningen. Huvudavsnittet påminde en hel del om Bolanos 2666, vars fjärde del handlar om alla mord som är begångna i Santa Teresa. Bolano beskriver dessa sakligt, sida upp och ner. Liknande finns i mord.net, även om den största delen handlar om ett mord. Well well, det finns en koppling även om jag kan tyckas desperat i min önskan.

Slutbetyg, lite minus för dialogen, plus för huvudsjoket som är mycket spännande, minus för avslutningen som inte är spännande alls. Tre ljuddämpade pistoler av fem.

* * *

Det var den korta, officiella versionen. Om nu Dan Buthler eller Dag Öhrlund mot förmodan skulle läsa detta, eller någon annan som är intresserad av lite mer konstruktiv kritik om boken speciellt eller om deckarskrivande i allmänhet, så kommer här en mer ingående analys!

Dialogen: Helt uppåt väggarna dålig. Jag skulle nog säga att dialogen var det sämsta med mord.net. Meningslöst pladder, icke-trovärdig. Inga konflikter, ingen som argumenterade emot. Det fanns liksom ingen spänst i dialogen över huvudtaget. Alla karaktärerna var så gulligt överens om allt. För mycket hjärtliga kramar, för mycket ”kul att se dig, gamle gosse!” Här hade jag gärna sett någon konflikt eller något som lyfte dialogen. Jag antar att det är ganska svårt att skriva dialog, och jag tycker inte att Buthler & Öhrlund gör någon vidare bra insats i den här delen. Jag skummade de flesta dialogstyckena, tyckte inte att det gav så mycket.

Lusten att berätta: Jag minns att det var nog på detta som det stupade på förra gången. Förmodligen är detta något genomgående för alla författare, du vill skapa karaktärer och tycker att just karaktärsbyggandet är så jättekul att du ägnar för mycket utrymme åt att beskriva karaktärerna, deras livshistoria och alla deras egenskaper. Jag kände när jag började läsa mord.net att beskrivningarna om Jacob Colt, Henrik Vadh, Melissa Colt, Hector Venderaz, Vladimir Karpov och de andra var för mycket. Orkar inte läsa om alla andras bravader och historier och levnadsöden. Jag kan förstå att du som författare gärna vill skriva och hitta på, men som läsare kan du bli lätt uttråkad. Dessutom kändes historierna inte trovärdiga. Lite för mycket god whisky, lite för mycket radhusromantik.

Din berättelse ska hänga ihop. Det här tycker jag är superviktigt – din berättelse ska hänga ihop. Det ska inte vara som i Anders Jallais Spionen på FRA, där en av personerna är 25 år 1985 och det skrivs att hans föräldrar flydde från Estland under andra världskriget. Det borde rimligtvis varit hans mor- och farföräldrar som flydde, inte hans föräldrar! Jag kan tycka att det mesta hänger ihop i mord.net, förutom på några detaljer. Den främsta av dessa tycker jag är namnet på huvudkaraktären – Jacob. Om han är 49 år 2006 innebär det att han borde vara född 1957. Då borde han hetat Anders, Lars, Göran, Jan, Lennart, Kaj eller Per-Olof till och med. Men Jacob? Det är ett 70-talsnamn. Känns som ett billigt trick att få karaktären verka mer ungdomlig än han är.

Din berättelse ska vara trovärdig. Jag tyckte att det inte var så trovärdigt med att han hette Jacob. Jag tyckte inte heller att det var så trovärdigt att dirren tog livet av sig. Jag har träffat många personer i ledande befattningar och de har varit synnerligen drivna. Jag tyckte att han gav upp för lätt. Jag tyckte inte heller att Juhas språk och uppförande var så trovärdigt. Han var för snäll för att göra något sådant.

Du ska förklara teknik. Det är kanske bara jag som hänger upp mig på det här men jag tycker att om du har karaktärer som håller på med något invecklat och tekniskt så ska du kunna förklara det. I mord.net hade jag gärna sett lite mer teknik bakom kapandet av datorerna eller så. Det känns som att jag skulle kunnat skriva de tekniska bitarna och då faller trovärdigheten. Eller om konferensen som de var på i London. Vad pratade de om? Hur kul är det att läsa att ”de var på konferensen på förmiddagen, sedan lunch och sedan var de på konferensen på eftermiddagen?” Imponera på oss! Gör lite research om vad internationell brottslighet handlar om nu! Detta är förstås en variant av en annan viktig punkt, nämligen:

Du ska inte ge dina personer krafter, egenskaper och kunnande som du inte har eller kan fejka att du har. Om din karaktär är ett mattegeni så räcker det inte med att skriva att han eller hon är det. Det räcker inte med att skriva att ”Johan gjorde några otroliga uträkningar på tavlan och alla baxnade” – du måste visa detta. Om du inte kan något om matte så behöver du ägna några heltidsveckor åt research så att du kan få oss läsare att tro att du kan allt, även om det bara handlar om en rad. Jag kan tänka så ibland när jag undervisar och ska visa en kurva. Det tar kanske en hel dag att samla in och räkna ut lagrets omsättningshastighet för två bolag under en tioårsperiod och det tar dig en minut att visa detta på powerpoint. Om jag vill göra det enkelt för mig kan jag rita dessa på frihand på tavlan, två fiktiva bolag. Men blicken från studenterna när de ser att jag faktiskt har kollat två verkliga bolag och spenderat en massa tid att göra snygga grafer, obetalbar. Alltså: som läsare vill vi känna att författarna verkligen har svettats med sin research. Och här tycker jag att Buthler & Öhrlund kunde svettats betydligt mer.

En deckares första plikt är att vara spännande. Dag och Dan, var är spänningen? Jag tyckte att huvudsjoket var mycket spännande. Men avslutningen var helt platt. I stället för att ge poliserna svårigheter i att hitta de ryska banditerna eller några motgångar i det gör ni det enkelt för er genom att låta en person hoppa av. Det känns som att huvudsjoket, som är spännande, inte hör ihop med det andra. Nu fick du ju anstränga dig för att läsa klart. Mitt råd hade varit att ta bort de inledande karaktärerna och slutet och låta huvudpersonen i huvudsjoket, ex-militären, kanske göra upp med löjtnanten? Eller med Alice Banks? Där var ju spänningen – allt det tappas i någon helt ospännande sörja i Ryssland. Det skulle kunnat bli bok två!

Du ska ta bort det som inte stämmer. Seriöst, du kan inte skriva på sidan 46 att föreläsaren drog ett vågrätt streck och sedan på sidan 47 påstå att strecket var lodrätt. Du kan inte namnge en person Stephen Wayda för att två stycken längre ner döpa om honom till Chris Wayda.

Du ska håla in det du kastar ut. Det finns andra författare som jag inte kommer i mål, Niclas Ericssons båda böcker t ex. Här tycker jag inte heller att författarna kommer i mål, inte med det avslutet.

För mycket text. Jag tycker på något sätt att det är för mycket text. ”Too many notes!” som någon i Amadeus kritiserar Mozart för (även om det förmodligen var tvärt om).

Deckarsummering

Well then! Som ni säkert känner till får jag emellanåt vissa ryck och i början av sommaren fick jag plötsligt för mig att läsa svenska deckare, i syfte att ta reda på vilken svensk deckarförfattare jag gillar bäst. Tanken var väl också att bekanta mig lite med genren, eftersom det deep deep down finns en liten ambition om att en gång själv skriva en deckare eller bok. Nu, såhär i mellandagarna då jag tråkigt nog ligger halvdäckad i någon form av förkylning, tänkte jag att det kan vara bra att summera hur det gick.

Reglerna var enkla: boken skulle vara skriven på svenska och det skulle vara författarens första deckare. Om boken var bra skulle den läsas ut och då fanns det möjlighet att köpa nästa bok i serien, dock skulle den läsas efter de andra. Alla böcker, oavsett hur tråkiga, intetsägande, osammanhängande och ologiska de var skulle läsas till minst sidan 100.

Några undantag skulle dock göras. Jag valde Henning Mankells Kinesen eftersom jag vet att den är fristående och jag kunde inte hitta Mördare utan ansikte i Akademibokhandeln nere i H. Jag kan hålla med om att det var lite orättvist gentemot de andra författarna att välja just dessa två böcker, Kinesen är väl Mankells fyrtionde bok och Mördare utan ansikte hans elfte. Men ibland är ju den första bok du skriver den bästa – exempelvis Jens Lapidus? Sedan valde jag Leif G W Perssons Linda – som i Lindamordet eftersom jag bara kände för det just då.

Det visade sig att det där med att läsa de första hundra sidorna i en tråkig bok var helt omöjligt. Du märker ganska fort om boken är bra eller dålig och då känns det ganska meningslöst att plåga sig i onödan. 20-30 sidor visade sig vara fullt tillräckligt. Sedan hittade jag Mördare utan ansikte i Visby som läste jag på en gång, utan att den skulle läggas sist i listan. Hursomhelst, här kommer lite noteringar, i ingen speciell ordning!

Johan Theorin, Nattfåk. Nja, det här var inte riktigt min stil. Framför allt tyckte jag att det var förvirrande med alla återblickarna och flirten med det övernaturliga. Jag inget emot övernaturligt, men då tycker jag att det ska göras fullt ut (som Sagan om ringen) eller åtminstone vara temat. Här kändes det varken hackat eller malet, eller som strategiekonomerna skulle uttrycka det, stuck in the middle. Jag läste väl knappt två hundra sidor sedan gav jag upp.

Henning Mankell, Kinesen. Yiihaa, den här var bra! Suggestiv, välarbetad, spännande. Bra! Det märktes ganska tydligt att det här är en författare som har en helt annan rutin än de andra. Klar rekommendation!

Mari Jungstedt, Den du inte ser. Den här var helt ok. Spännande, bra upplägg, trovärdiga personer. Dock tycker jag inte att motivet till morden var så trovärdigt. Efteråt kändes det som att tyngden låg på blod och ondska snarare än att hitta en rafflande och trovärdig upplösning. Men men, som deckare var den helt klart godkänd!

Leif G W Persson, Linda – som i Lindamordet. Mycket bra! Jag gillade verkligen Linda – som i Lindamordet. Naturligtvis för att den var spännande och välskriven, men framför allt för att den var trovärdig. Det var inte mer blod som behövdes, det kändes som att det här skulle kunna hänt i verkligheten. Sedan gillar jag skarpt Leif G W Perssons streetsmartness, som lyser igenom i karaktärerna. Det ska helt klart bli fler deckare av honom!

Roslund & Hellström, Odjuret. Den här boken var rent ut sagt äcklig. Just skildringarna av sexualförbrytarens tankar var otäcka och djupt obehagliga. Författarna bygger upp en berättelse som är spännande och berörande. Dock kan jag tycka att andra halvan av boken känns konstig, det blir som en blandning av en dålig deckare och ett inlägg i den politiska debatten. Hade jag fått råda dem så hade jag sagt att det varken känns hackat eller malet och låt det som händer mitt i boken hända i slutet istället. Första halvan var spännande, otäck, bra, andra halvan kass.

Viveka Sten, I de lugnaste vatten. Den här gillade jag också! Bra språk, bra upplägg. Trovärdig, om än något skruvad. Kan mycket väl tänka mig att läsa mer av Viveka Sten.

Camilla Läckberg, Isprinsessan. Ingen deckarlista utan Camilla Läckberg. Jag antar att det är lite av en skymf mot LGWP att säga att du gillar både CL och LGWP men så blev det faktiskt. Jag tyckte att Isprinsessan var bra. Bra språk, bra dialog, bra miljöbeskrivningar. Något skruvad, kanske inte den trovärdigaste av historier, men helt ok.

Karin Wahlberg, Sista jouren. Skittråkig!!! Helt ospännande. Den här kastade jag efter några sidor. Det hände absolut ingenting!

Thomas Eriksson, Bländverk. Lovade gott, men jag kom inte igenom de första trettio sidorna. Kändes inte trovärdig. Konstigt språk, konstiga karaktärer. Kastade.

Anna Jonsson, Stum sitter guden. Lovade också gott, men den här var också helt icke-trovärdig. Dåligt språk, konstig dialog. Kändes inte som att det går till på det här sättet. Kastade.

Buthler & Öhrlund, Mord.net. Den här har jag hört mycket gott om, men av någon anledning läste jag inte vidare. Kan mycket väl vara som så att jag led av mordöverdos där i somras. Funderar på att ge den en andra chans.

Arne Dahl, Misterioso. Den här var nog den jag blev mest besviken på. Jag hade hört mycket gott om Arne Dahls böcker och såg fram emot att läsa Misterioso. Men den här var inte trovärdig – om en polisman fritar gisslan genom att skjuta förövarna så är jag ganska säker på att ”hjälte” är det sista ord som kvällstidningarna skulle skriva på sina löpsedlar. Jag försökte läsa men jag kom bara inte igenom. Trist bok, inte trovärdigt upplägg. Kastade.

Henning Mankell, Mördare utan ansikte. Bra, spännande! Trots att jag har lite svårt för det dunkla och det melankoliska så gillade jag Mördare utan ansikte. Jag gillade att huvudpersonen inte har superkrafter utan är helt vanlig. Det finns en klar koppling till Leif G W Persson. Blev mycket sugen på att läsa fler Wallanderböcker!

Denise Rudberg, Ett litet snedsprång. Hehe, den här var lite komisk! Jag gillade att boken var på 430 sidor och när du passerar sidan 400 så har de inte kommit en millimeter närmare mordlösningen! Ganska lite blod, fokus ligger istället på miljöerna och karaktärerna. Jag blev mycket charmad av Ett litet snedsprång, tyckte att den var välskriven och välarbetad. Det märks att det här är en författare som skrivit en del förut.

Kristina Ohlson, Askungar. Nja, den här kom jag inte in i. Tyckte den var lite småtråkig och inte heller särskilt trovärdig. Men, det kan ha berott på mordöverdosen. Ska ge den en andra chans kanske!

Niclas Ericsson, Turkish Delight. Jag har läst Niclas Ericssons första deckare vid ett tidigare tillfälle och tyckte att den var helt ok. Den här börjar bra och upplägget är spännande. Men precis som med den förra boken tycker jag att författaren kastar ut lite för ambitiöst för att ha förmåga att hala in. Upplösningen känns lite platt. Jag antar att det är ganska lätt att inleda ambitiöst med en massa otäcka mord, hemskheter och rituell brutalitet, men det gäller att gå i mål också. Det tycker jag inte att Niclas Ericsson gör riktigt. Jag tycker inte heller att Mari Jungstedt lyckas komma i mål riktigt, och det är väl tveksamt om Viveka Sten eller Camilla Läckberg också gör det.

Tove Alsterdal, Kvinnorna på stranden. Också ganska mörk berättelse, men mycket bra. Klar rekommendation!

Hjort & Rosenfeldt, Det fördolda. Den här gav jag upp efter några sidor. Kom aldrig riktigt in i berättelsen, allt kändes platt och stereotypt. Kastade.

Camilla Ceder, Fruset ögonblick. Samma som ovan, berättelsen fängslade inte. Allt kändes lite för stereotypt. Kastade.

Sofie Sarenbrant, Vecka 38. Den här såg jag också fram emot, men det blev platt fall. Jag vet inte riktigt vad det var, men jag tyckte nog att karaktärerna var lite för knäppa. Ska kanske ge den en andra chans!

Ann Rosman, Fyrmästarens dotter. Holy Macaroni vilken tråkig bok!!! Stereotypt, disspännande, fyrkantigt. Kastade!

Mons Kallentoft, Midvinterblot. OCKSÅ en stor besvikelse. Lite för spektakulärt, lite för overkligt. Samt att jag aldrig kom överens med hans meningar. Hatar. Korta. Meningar. Som. Ska. Vara. Balla. Skriv längre meningar för helvete, författarslusk! En mening bör bestå av flera ord än två och meningarna ska sammanfogas till stycken och styckena ska ordnas i kapitel, fatta!!!

Ingrid Hedström, Lärarinnan i Villette. Den här var riktigt supercharmig! Gillade den mycket! Klar rekommendation.

Sammanfattningsvis 23 deckare, 11 lästa. Kan väl i ärlighetens namn erkänna att det blev en viss mordöverdos där någon gång efter hälften, en del av dem som jag kastade hade kanske blivit lästa om de dykt upp tidigare i läsordningen. Ett tag ville min kropp vråla ut ett stort fett ”Neeeej! Inte ytterligare ett spektakulärt, rituellt mord som ska lösas av en knepig, udda men med superkrafter utrustad polis och hans/hennes ännu knepigare kollegor som du ska lära känna!”

GOD FORTSÄTTNING FÖRRESTEN!!!

Risgrynsgröt + lussebullar + mixerstav = saffransrisotto!

Kära läsare, det lackar mot jul. Jag har testat en liten idé som jag haft ett tag: saffransrisotto. Som en del av er känner till har jag fått upp ett inte obetydligt intresse och smak för risotto, som jag tycker är synnerligen smarrigt. Ok, det är en hel del vevande, men kan du komma förbi det så är det både enkelt, gott och mycket mättande! Sedan finns det väl en generell vilja att använda mer av saffran. Därför: saffransrisotto!

Stek upp lite schalottenlök:

Ner med ris och buljong:

Låt vevandet börja!

Ska saffranet in först, i mitten, eller sist? Jag rörde i saffranet sist.

Hur blev det då?

Supergott! Lite cookie on cookie att ha ner parmesanost i, faktiskt.Dag två provade jag utan och det funkade fint. Fast, ganska svårt att komma ifrån känslan av att det är risgrynsgröt med nermixade lussebullar!

Sedan kunde jag inte låta bli att skratta åt den här frågan i Quizkampen (Red Scream):

Hahaha! Jo, men jag vill sitta på en italiensk restaurang och påpeka att jag vill ha min pasta kokt "El Alamein"...

PS Chromes stavningskontroll, väx upp för fn! Risotto = klitoris??? Nej, det finns faktiskt något som heter risotto! Saffransrisotto vill den som tur inte ändra till saffransklitoris utan Kristoffersson. Ge mig styrka! DS

Haga Starkvinsglögg från Haga Spiritus

Igår var jag på Marknadsföreningens julmingel! Det var supertrevligt. Marknadsföreningen hade bjudit in Peter Carlsson från Haga Spiritus, som i sin tur hade med sig Haga Starkvinsglögg, smaksatt med lakrits. Smaksatt glögg, förresten? Dagens oxymoronska tips!

Peter Carlsson har tidigare rönt stora framgångar inom kryddat brännvin och har nu slagit sig in på glöggsegmentet. Ambitionen har varit att skapa en glögg som sticker ut, som inte är så mjäkig. Detta år är den således smaksatt med lakrits. Vi får instruktioner om att prova den kall, gärna med isbit och en liten apelsinskiva. Mitt gammelstånkiga jag lägger sig i startblocken för att protestera, vill likt Churchill parafrasistiskt vråla ut att ”en glöggs första plikt är att vara varm, goddammnit!!!” Men nyfikenheten tar över, vilket jag antar är ett gott tecken. Jag häller upp en skvätt, lägger pliktskyldigt i ett par isbitar och en liten apelsinbit. Ner med kranen.

Holy Macaroni här var det kardemumma! En intensiv doft av kardemumma träffar luktcellerna med full kraft. Därefter lakrits. Det fullkomligen bolmar av toner av hostmedicin och Jäger ur glaset! Men det var gott. Inte så intensivt söt, ganska fylligt, för att inte säga mycket fylligt. Det här är så långt ifrån saftglöggen du kan komma. Skitgott! Varm (eller iskall, haha) rekommendation!

Vörtbröd take two

Ahhhhhh ser lite bättre ut eller hur???

Lite fler vinterbilder:

Kulturhusets SCREEN på Instagram, en första rapport

Som jag nämnt tidigare sköter jag om Screens, d v s Kulturhusets digitala bildgalleris, Instagramkonto nu i december. Klicka härför se bilderna hittills!

Av bilderna att döma skulle min vardag bestå av snö, kyla, is, tomma lektionssalar, diverse maträtter, mig väntandes på att dessa maträtter ska bli klara samt böcker. Faktum är att det inte är så långt från sanningen! Mat, vin, foto, litteratur och skrivande är mina stora passioner och de finns turligt nog i min vardag.

På vinfronten är det dock stiltje. Men idag är det fredag och då kanske det ska korkas upp något trevligt.

Vörtbrödsbakning med Santa Marias Vörtbrödsmix, take one

Big no-no att vända tillbaka om du väl vänt på den, katastrof!