Skaldjursrisotto, take two

Jag ger mig inte, jag ska sätta den där skaldjursrisotton! Förra gången gjorde jag misstaget att ha ner för mycket rotfrukter i buljongen, vilket fick till följd att den blev för söt. Sedan, visst var det gott med hummer men det kan man ju inte äta varje dag… vilket man däremot nästan kan med musslor! Så det får bli en risotto med blåmusslor och räkor. Och förutom en lök, inte så mycket rotfrukter. Inga alls, faktiskt!

Jag kör samma upplägg och idé som förra gången. Planen är ganska straight forward: tio minuter att förbereda fonden, tjugo-trettio minuter för fondkok, sista tjugo minuterna att göra själva risotton. Fonden tänker jag göra på räkskalen, en lök och lite tomatpuré. Sedan tänker jag koka musslorna i fonden, de kommer ge ifrån sig lite smak. Den här gången tänker jag koka musslorna i max fem minuter, inte en sekund längre. D v s, inte fyra timmar, moahaha!!!

Sedan tänkte jag testa ett nytt risottoris – The Wall tipsade om Vialone Nano, som faktiskt fanns på Cajsa Warg vid St Eriksplan. Jag tog det näst sista paketet, så jag antar att det finns gott om andra risottofans därute! Nog om detta. Dags för action!

Första momentet blir att skala räkorna. Jag gissar på att jag skalade upp ett par hekto räkor, 300 gram kanske? Går relativt snabbt, klockan visar drygt åtta minuter. Sedan ner i grytan, på med värmen och låt skalen brynas lite tillsamman med en skivad lök, lite tomatpuré och en skvätt Eau-de-Vie, eller Åh-vi-Dör!, som de sa på kontoret för några dagar sedan då planerna avslöjades...

Vid 16 minuter anser jag att skalen är brynta nog, så jag häller på en liter vatten. Nu ska det få koka i ca 25 minuter, borde ge en bra smak. Med buljongkoket igång sätter jag igång med musslorna, som ska kollas och skrubbas.

Mitt musselnät innehåller närmare 30 musslor och jag tror att jag slängde runt 10. Kanske inte det bästa, och jag var kanske lite överpetig. Men äter du en dålig mussla – du blir så sjuk du inte vet vad du heter! Jag skrubbar dem lätt med rotfruktsborsten. Hela proceduren tar ca sju minuter, därefter slänger jag ner musslorna i fondkoket och låter dem koka i fem minuter. Alla öppnar sig, jag plockar upp dem och låter de rinna av.

Samtidigt börjar jag förbereda risotton. Jag skivar upp två schalottenlökar, steker dem i olivolja i min kastrull, har ner riset, låter det fräsa med en stund, häller på någon deciliter vin eller två. Vid 32 minuter är grundstegen i risotton klara, nu är det bara buljongen som jag väntar på.

Vid 36 minuter anser jag att fonden är klar så jag silar av den. Vilken smak! Den har bara kokat i tjugo minuter men fått en underbar, fyllig räksmak. Gott! Inte det minsta söt heller.

Vid 41 minuter häller jag ner en större del av den varma fonden i risotton och sätter igång vevandet. 19 minuter kvar, det borde räcka! Under tiden lösgör jag musslorna från sina skal, visst, det ser fint ut med musslor i sina skal men jag kan tycka att det är ganska opraktiskt. Jag behåller ett skal för dekoration. Jag sätter även på lite vatten på spisen, utifall att buljongen inte skulle räcka till. Då kan det vara bra att ha lite kokhett vatten att röra ner i risotton. Under den följande ömsom vevar jag, ömsom häller över mer av min härliga räkfond.

Parallellt hinner jag med andra förberedelser, såsom att riva upp lite industriparmesan. Som jag poängterade förra gången, det är naturligtvis helt fel att ha parmesan till en fiskrisotto om du är italienare eller bokstavstroende, men jag gillar parmesan i risotto! Det slår mig, är det kulturellt fel, som att inte stå prydligt i busskön, eller reellt fel, såsom att skära en köttbit längs med fibrerna, att ha parmesan till en skaldjursrisotto? Det måste vara kulturellt!

Jag vinner kampen mot klockan den här gången – risotton är härligt krämig och genomkokt med fem minuters marginal. Jag rör ner musslorna, räkorna och parmesanen och smakar av med salt. Det visar sig att jag faktiskt behöver lite extravatten, så det var bra att jag satte på en panna.

Med två minuters marginal börjar jag lägga upp. På med risotton, på med olivoljan, på med garneringsmusslan. Och med en halv minuts marginal är jag färdig!

Den här gången blev det betydligt godare. En god, härlig, smakrik risotto med massor av räkor och musslor. Vialone Nano-riset var helt ok! Mer tester behövs dock. Stor tack för tipset. Nästa gång tänker jag testa med saffran i risotton, så stay tuned!

Skuggningar av Sveriges mästerkock: Nå’t med ingefära!

Jag vet inte om jag kom ända fram med min piggvarsrätt – smakerna var bra, men såsen hade behövt ett par minuter till för att smakerna skulle koncentrera sig. Upplägget var väl också i enklaste laget, fisk, sås, mos? Visserligen med lite schalottenlöks- och fänkålskrisp, men det saknades något. Annars är det väl den rätt som jag är mest nöjd med, efter caesarsalladen som jag tyckte att jag spikade. Hursomhelst, jag tar frivilligt på mig det svarta förklädet och ställer mig i elimineringsfållan!

Uppdraget den här gången är att på en timme göra en valfri rätt där ingefära står i centrum. Hm! Jag gillar ingefära skarpt och likt Hipster-Niklas, den outblommade, har jag oftast, för att inte säga alltid, ingefära hemma i kylskåpet. På senare tid har jag börjat använda ingefära mer och mer, inte minst efter vårt Kinaäventyr. En rätt där ingefära står i centrum? Det första jag tänker på är, it’s gotta be Asian. Alltså, göra något med ingefära, lime, vitlök, koriander, chili, kanske sichuanpeppar, kanske harrisar… en fond med ingefära, fisksås, sesamolja, något sådant? Det visade ju sig också att alla tre deltagarna i elimineringsfållan valde just asiatiskt (med varierande framgång).

Men på tunnelbanan hem tänker jag, kan du inte göra en dessert? Jag har ju plågat de flesta av mina vänner (och ni, kära läsare) flera gånger om med min rödgröna röra, d v s filead grapefrukt och lime i sin egen saft starkt kryddad med nyriven ingefära (se här och här). Gärna med ett mindre berg av italiensk maräng till! Om nu ingefära ska stå i centrum, så finns det väl ingen annan rätt där ingefäran kommer fram så tydligt. Men samtidigt, var är finessen? Skiva frukt och ha i ingefära, det gör du på tio minuter? Men kanske är det möjligt att göra en pannacotta på en timme? Vi provar!

Förebilden för den här rätten är en citruspannacotta som jag kom i kontakt med när jag var projektledare för Matkristallen. Det vinnande laget det sista året jag var med gjorde just en citruspannacotta med ingefärsconsommé som inte bara såg fantastisk ut utan också smakade himmelskt. Grädde, matyoghurt, apelsinsaft och gelatin, låt stelna. Färskpressad apelsin, riven ingefära. Superenkelt och hur gott som helst!

Jag tänker göra en fläder- och honungspannacotta, och till det filead grapefrukt och lime. Till det saft från grapen och limen smaksatt med färskriven ingefära. När jag gör min rödgröna röra brukar jag pressa ner så mycket riven ingefära att det nästan inte går att äta. Sedan ställer jag den i kylskåpet över natten, och dagen efter är allt det starka borta. Eftersom jag inte har en hel dag på mig gäller det att inte ha i för mycket ingefära.

Den stora frågan är var sötman och var syrligheten ska ligga. Ska pannacottan vara lite syrlig, och consommén lite sötsliskig? Eller tvärtom? Jag bestämmer mig för att pannacottan ska vara rätt söt och consommén lite syrligare. Den är ju baserad på fruktsaften så jag vill bevara fräschören som den har.

Jag tänker börja med pannacottan, eftersom den ska hinna stelna. Hade det här varit i Italien så hade det bara varit kokt grädde och inget annat, men eftersom tiden är knapp behövs gelatin. Hur mycket gelatin behövs? Jag gör några snabbgooglingar och kommer fram till 1,5 blad gelatin till två deciliter grädde borde funka. Sedan, ska det bara vara grädde eller någon annan mjölkprodukt? En del gör ju pannacotta på den lite syrligare grekiska yoghurten, eller någon annan yoghurt. Vilket lätt leder till vissa existentiella frågeställningar. Kokt grädde på yoghurt? Kanske inte lika allvarligt som naanbröd eller lattemjölk men väl i klass med den Schrödingers katt-inspirerade fettfria majonnäsen! Dagens oxymoronmonster, moahahaha! Anyway, jag kör på 100 procent grädde. Dags för action!

Det går rätt fort att koka upp grädden och smaksätta med fläder och honung. Jag måttar upp två deciliter grädde och har säkert i fyra matskedar koncentrerad fläderblomssaft och tre matskedar flytande honung. Svårt att få till balansen, det är lätt att honungen tar över.

Nästa moment är gelatinet, som jag har blötlagt under tiden som jag gjorde pannacottan. Kramar ur vattnet, rör ner i pannacottan, sätter på värmen igen och rör tills allt har löst sig. Därefter kyler jag ner allt omsorgsfullt i diskhon, som jag fyllt med iskallt vatten. Själva pannacottan är klar efter en kvart, ungefär. Jag häller upp i en skål och i en suffléform, har inte bestämt mig riktigt för presentationen.

Därefter är det dags för grapefrukten och limen. Skär av topparna, skär bort sidorna, skär ut filéerna. Busenkelt! Nästa moment är desto knixigare: ingefärsconsommén. Jag pressar ner lite saft från grapen och limen i en skål och river ingefära. Samlar upp rivmassan och pressar i saften i grape- och limesaften. Jag smakar av.

Hualien vad starkt!!! Det var både extremt syrligt och väldigt hett. Inte bra. För att balansera hettan rör jag ner ett par matskedar strösocker, och till slut lyckas jag hitta balansen. Nu har det gått knappt en halvtimme. Jag provar med en variant, bara vanligt vatten och saften från riven ingefära. Också ganska starkt, även med tillsatt socker. I slutändan väljer jag ändå min första consommé, d v s den som är gjord på fruktsaft, socker och riven ingefära.

Efter ca fyrtiofem minuter kollar jag till pannacottan, och till min glädje har den stelnat. Perfekt! Jag lägger på den fileade frukten, häller på consommén och ställer tillbaka i kylen. Som vanligt är jag kass på uppläggningar, men jag gör mitt yttersta och får till två rader med frukt, en röd motorväg och en grön motorväg.

Med sekunder kvar tar jag ut min efterrätt från kylen och ställer fram den. Ser rätt snygg ut, om jag får säga det själv!

Ok, lite utvärdering: Pannacottan var god, visst var den det. Men här behövs lite mer träning! Texturen var mycket bra, men jag tyckte nog att flädersmaken inte kom fram tillräckligt. Honungen tog över lite, så nästa gång kanske bara ha fläder och söta upp med socker? Nu körde jag på grädde, men det finns flera som använder sig av matyoghurt och andra mejeriprodukter. Den fileade frukten var som vanligt – helt ok och jag tycker att jag fick till fina filéer.

Ingefärsconsommén – här finns det mer att göra. Det hade nog varit bra om jag hade börjat med den, eftersom då hade mer av det heta kunnat vädras bort. Nu var min rädsla att pannacottan inte skulle hinna stelna, men det var ju inga problem. Upplägg/idé: återigen, kanske i enklaste laget. Det fanns ju gott om tid att göra något kreativt på, som att ha i hackade pistagenötter, stekta brödsmulor, en kruka koriander… eller lite limezest?

En cool sak hade ju varit att göra en lite fastare socker- och ingefärsgelé och gelea in frukten! Som en tårta, med andra ord… Lite over the top kanske, men limezest, hackade pistagenötter eller koriander till hade varit bra. Så jag vet inte. Trots en hel del honung i pannacottan och socker i consommén var det som helhet en rätt syrlig rätt. Och fortfarande ganska het från ingefäran. Inget för veklingar med andra ord, hahaha! Hade jag fått fantisera fritt skulle det varit roligt med små pannacottabollar som simmade runt i consommén... well, maybe not. Betygsmässigt, en trea på en femgradig skala, kanske? 

Skuggningar av Sveriges mästerkock: Piggvar

Förra veckan var rätt stressig, först var det drivor av ojobbat jobb på jobbet och sedan behövde jag ägna kvällarna åt att fixa grytan till fredagens BYOB. Det är faktiskt inte så enkelt att slänga ihop en enkel gryta! Det ska kokas fond, det ska inhandlas kött, potatis ska skalas, grönsaker ska ansas, locket ska läggas på brunnen… Sedan kom Neil upp från Hilsingborrgh för det årliga väckelsemötet på jobbet, så där gick ju en kväll bort i rieslingens tecken. Men det var supertrevligt!

Hursomhelst. Vad jag vill säga är att jag MISSADE Sveriges mästerkock på onsdagen, och det var först på lördagen som jag hade möjlighet att se det på TV4Play. Nu slumpade det sig så att jag runt lördag lunch hade bestämt mig för att laga till piggvar på kvällen och så när jag kollade på programmet sen lördagseftermiddag så visade det sig att veckans uppgift var en rätt med just piggvar! Det var ju faktiskt lite fett coolt. Eftersom jag var rätt trött på lördagen väntade jag till i söndags för att laga till rätten.

Till piggvarsfiléerna fanns en mystery box med kalvbräss, dijonsenap, kantareller, hasselnötter, kapris, timjan, blandade rotfrukter och skrov från fisk. Tid, 75 minuter. Eftersom jag inte hade tillgång till kalvbräss, vilket jag gillar skarpt, och dessutom kände att jag ville öva på att starta med hel fisk, tänkte jag modifiera utmaningen något. Det fick bli ofilead piggvar, fria ingredienser, 75 minuter. Jag ska väl tillägga att jag försöker undvika hasselnötter i alltför stora mängder p g a mitt lilla gallproblem.

Det får bli något enkelt – jag tänker mig fisk med sås och mos. Först filea fisken, sedan slänga ner benen i ett fondkok, fixa mos under tiden, koka ihop en svingod sås, pochera eller steka fisken. Jag har väl hyfsad bra koll på hur du filear en plattfisk, men för säkerhet skull kollar jag några instruktionsvideos på youtube. Några goooa gôbbar passerar revy, jag ser skepparkransar och nät och fjäll, och efter otaliga ”vettla du” och ”änna här” och ”knö daj” senare har jag full koll på hur man filear en piggvar. Det ska ta tre minuter, om änna kniven är änna slipad. Nåväl.

Dags för action! Fisk, sås, mos. Till det lite uppfräst schalottenlök och fänkål, som jag hittade i kylen. Jag kastar mig över fisken för att sätta igång med fileandet. Det går hyfsat ok, det hade gått betydligt snabbare om mina knivar var vassare och min arbetsyta större, men det funkar. Kanske inte på tre minuter, utan snarare en dryg kvart. Fett mindre bra. Filéerna blir ok, mycket försvinner men det blir i alla fall fyra filéer. Jag fräser upp lite lök och ytterst lite morot i min traktörpanna och slänger sedan ner det sköljda fiskskrovet. Fräser på några minuter, sedan på med kallt vatten.

Medan fiskfonden sjuder hackar jag schalottenlök och fänkål, fräser upp det i olivolja, skalar potatis, kokar upp det, måttar upp vin och vatten som jag ska pochera fisken in. Jag skummar fonden så gott det går, och efter tjugo minuter silar jag av. Den har fått en ljuvlig smak av piggvaren, och den här gången – eftersom jag faktiskt lärde mig något från hummerfondskoket – är den inte för söt! Den här gången tar jag inte all fond, utan sparade ett par deciliter till en annan dag. Jag häller ner någon deciliter vitt vin och grädde, och sedan börjar en skoningslös kamp mot klockan för att det ska hinna reduceras klart!

Under tiden har det andra nästan blivit färdigt. Jag kör vanligt 7+2+2-mos, funkar varje gång, och hacket med schalottenlöken och fänkålen blev faktiskt rätt gott. Jag kommer inte riktigt ihåg mina tidsnoteringar, men när det är några minuter kvar pocherar jag filéerna i vin och vatten. Det tar lite längre tid än jag trodde, jag hade räknat med en minut på varje sida men det krävdes nästan två minuter. Precis innan servering rör jag ner hackad persilja i såsen och smakar av med salt.

PUH! Det blev faktiskt lite svettigt att få till allt, men det kändes som att den här gången var tidsplaneringen betydligt bättre. Det blev rätt gott! Piggvaren, hur jäkla god som helst! Underbar fisk, dyr men sanslöst god. Jag tyckte att schalottenlöks- och fänkålsfräset tillförde en del krispighet, nästa gång kanske jag lägger någon ytterligare smak i det. Moset blev perfekt som vanligt. Det enda som inte riktigt nådde ända fram var såsen, den hade behövt fem minuter till. Hade jag fileat fisken på tio minuter istället för på femton så hade jag varit hemma. Vi får prova igen, helt enkelt. Once more unto the breach, dear friends, once more!

PS Allt sköljdes ner med Von Winnings instegsvin. Helt ok!

Skuggningar av Sveriges mästerkock: Skaldjursrisotto

Dags att skugga vidare! Min lagrätt, lax black & white, var god, men det räckte inte hela vägen fram. Rödbetorna tog över och rödvinssåsen märkets knappt. Jag glömde salta rotsellerin så den var helt smaklös. Jag glömde skära bort det bruna på laxen. Sammanfattningsvis, bra tänkt, förvisso lite finesslöst, lite halvsopigt utfört! Med andra ord, jag är i elimineringsfållan. Utmaningen den här gången är en skaldjursrisotto, vilket ska bli roligt.

Risotto är en rätt jag kommit att älska. Rätt utförd kan den smaka himmelskt. Sältan, parmesanen, krämigheten, smaken… jag skulle kunna äta risotto varje dag! Visst, det är ett himla vevande men faktum är att du behöver inte veva konstant. Det räcker att veva lite då och då, samt ha örnkoll på riskornens textur. Annars finns det inget komplicerat med risotto, hemligheten är att vara närvarande, tillföra rätt mängd vätska vid rätt tillfälle och hålla koll helt enkelt. Kort uttryckt, den behöver kärlek!

Principen för risotto är att du fräser upp schalottenlök i olja, häller ner riskornen och låter dem fräsa med ett tag. Därefter, fyll på med vitt vin och låt det koka in. När allt vin är inkokt, häll på varm buljong och låt koka. Fyll på med varm buljong tills riskornen är klara. Montera då med parmesan och smör och smaka av med salt. Busenkelt! Vilket ris ska det vara? Arborioris, carnaroliris. Jag brukar köra på det senare. Det förra funkar fint också.

Uppgiften den här gången är således att göra en skaldjursrisotto. Det verkar finnas de flesta skaldjur i skafferiet, inklusive levande hummer. Det låter ju supersmarrigt, så det får bli en hummerrisotto. Fast, var hittar du levande hummer? I hallen såklart!

Planen och tidsupplägget är som följer. Först klyva hummern och koka fond på skalen. Det får gärna ta sin tid. Under tiden förbereda för allt annat och låta vinet koka in. Om allt annat är gjort och klart räcker det med om jag börjar koka risotton med tjugo minuter kvar, vilket gör att min fond kan koka i en halvtimme. Det borde ge bra smak.

En viktig fråga innan jag börjar: ska det vara saffran i? Jag älskar saffran och har gärna i det i fiskig mat, men eftersom saffran har en ganska kraftig smak är det lätt att det tar över. Ungefär som om du har i en buljongtärning i maten – visst, det blir oftast godare men så fort du slänger ner tärningen tappar du kontrollen över smakerna. Det skulle vara gott att ha i saffran, men jag kör på säkert och har inte med den. Min misstanke är att hummern har en väldigt mjäll och delikat smak som saffranet kommer att förstöra.

Eftersom risotto inte är så kompatibelt med lchf drar jag med Tim till gymmet för att svettas en timme medan Timmisen kollar youtube. På väg hem passerar vi hallen och får faktiskt tag på levande hummer. Det finns både amerikansk och irländsk, här väljer jag amerikansk. Priset hintar att den irländska är godare, men det här är träning så då får det bli den billigare.

Så, dags för action! Skaldjursrisotto, en timme. Jag börjar med att klyva hummern längs med ryggen och den avlider direkt. Jag klyver resten av hummern i mindre delar (förutom stjärten och klorna) och fräser upp allt i min traktörpanna. Fyller på med vatten och låter det koka upp. Under tiden tärnar jag upp en liten morot och några andra rotfrukter som jag kastar ner i buljongkoket. Hur ska jag tillaga stjärten och klorna? I hallen föreslår de att jag ska steka dem, men det har jag ingen erfarenhet av. Därför slänger jag ner dem i buljongkoket, tanken är att jag ska ta upp dem när de är klara. Typ.

Det tar ungefär en kvart att stycka hummern, fräsa upp den i olja, hälla på vatten, slanta upp rotfrukterna. Det innebär att fonden hinner koka i knappt en halvtimme, vilket är ok men inte världsbäst. Efter det hackar jag upp schalottenlök, måttar upp vin, fräser på schalottenlöken och häller på riset och sedan vinet. Det tar inte många minuter. Jag låter vinet koka in, vilket går rätt snabbt. Därefter ställer jag det åt sidan och fiskar upp bägge klorna och stjärten ur buljongen, de borde vara klara.

Strax efter halv har jag pillat ut köttet ur skalet. Klorna blev något överkokta och stjärten något underkokt. Hm! Det kunde kanske gjorts bättre. Nu har jag några minuter innan riskoket ska sättas igång, så jag återvänder till fonden för att se hur det går för den. Ett smakprov och…

…katastrof! Jag har haft i för mycket rotfrukter! Fack, fack, fack! Min hummerfond är visserligen smakrik och smakar mycket hummer, men den är för söt. Ok, inget att göra nu – jag får salta på sedan. Jag silar upp den i alla fall och förbereder inför riskoket.

När det är drygt tjugo minuter kvar häller jag ner varm hummerfond i riset och kokar upp. Jag häller på rätt rejält med fond, tidigare har jag varit lite för snål med buljong vilket gjort att risotton kokat i mer än 30 minuter. Det har jag inte tid med här så i med rikligt med varm buljong! Och vevar på!

Det går förhållandevis bra. Riset kokar och blir mjukare och mjukare. Under tiden sätter jag på en stekpanna med smör i, jag bestämmer mig för att smörsteka hummerbitarna. När det är några minuter kvar fräser jag upp hummern.

När allt är nästan klart kommer nästa livsavgörande fråga: ska det vara parmesan i? Den strikta italienska matlagningskanonen säger att det absolut inte får förekomma parmesan till fisk, inklusive hummer. Men det struntar jag i – jag älskar parmesan och JAG tycker att det tillför mycket. Så därför hyvlar jag i en deciliter parmesan i risotton när den nästan är klar.

Med några sekunders marginal blandar jag ner de smörstekta hummerstjärtbitarna, som jag tärnat, i risotton och rör runt. Efter det lägger jag upp på tallriken, ringlar olivolja över och pressar ner en skalad hummerklo. PUH! En timme, det var tajt!

Ok, lite utvärdering: bra utfört, men klar miss att buljongen blev för söt. Jag vet inte vad det är med mig och sött ris, det går bara inte ihop. Visst, ris à la Malta är väl ok, liksom risgrynsgröt, men sushi som är söt? Hualien! Ett besök hos en sushirestaurang som har för mycket socker i riset, det kan ju kräva både en och annan kexchoklad för att få bort sockersmaken…

Det söta slår lite igenom och även om jag saltar på rätt friskt så finns den ändå där, som ett störande moment. Mental note to self, ha inte för mycket rotfrukter i buljongkoket! Sedan saknar jag komplexitet, jag tyckte att risotton var lite för enkelspårig i sina smaker. Det hade nog varit bra med lite konjak till uppfräsningen av hummerskalen.

Sammanfattningsvis, en bra rätt, bra utnyttjande av tiden, alldeles för söt smak, saknar djupare smaker. Saknar något, men vet inte vad. Konjak? Kanske det. Hursomhelst, min skaldjursrisotto får godkänt, men knappt…

Skuggningar av Sveriges mästerkock: Valfri lagtävlingsrätt på 60 minuter

Det första tävlingsmomentet i mästerkocksköket är att göra en valfri rätt, i lag (kanske inte i sockerlag dock). Jaha! Där blev det ju problem direkt – här står jag ju mol allena och riktigt så mångfacetterad är jag inte att det ska räcka till två. Timmisen då? Han hade mer än gärna velat vara med och hacka och tävla, men jag tror nog att han njutit mer av att göra tvärt emot givna instruktioner. Det är allt en liten spjuver det där! Han älskar att tävla och vill gärna vinna, och roligast är förstås att påpeka konsekvenserna av att vinna: Jag vann! Pappa kom sist! Nästan lika roligt som Pappa glömde det! eller all time high-vinsten Pappa hade fel, hahaha!

Nåväl. Det hade ju varit superkul att tävla i lag och jag ser framför mig hur jag hamnar i lag med någon skåning och mitt i allt hackande hör du – för att du skär schalottenlöken på fel håll eller något annat tossigt – NAI DITT ÅLARENS!!! Jag vet inte vad det är med ålar och skåningar, men det är ju konstigt att ålen verkar vara ett rätt välansett kreatur men just renset symboliserar det sämsta du kan vara. Skummish.

Hursomhelst. En valfri rätt på 60 minuter, alltså… jag tänkte prova en rätt som jag funderat ett tag på, som vi kan kalla Lax Black & White. Annars är ju en Black & White preciiiis snäppet mindre red neck än plankstek, samtidigt som den flåsar i hasorna på whisky tango-klassikern Surf & Turf. Tanken är att göra stekt lax, eller pocherad, vad som nu blir bäst, och servera med snygga tärningar av rotselleri i bearnaisesås och till det snygga tärningar rödbetor i rödvinssås. Lax Black & White, med andra ord. Tiden, en timme.

Där gick starten! Den samlade matlagningsexpertisens råd gällande rödbetor är att koka dem hela med skalet på, samt med blaststråna. Då blöder de inte lika mycket och färgen bevaras mer. Det vågar jag inte riktigt göra, eftersom det kan ta upp emot en och en halv timme att koka en mindre rödbeta. De som jag har är dessutom knallhårda, så jag antar att koktiden är bortom en timme. Därför beslutar jag mig för att skala dem och skära i 1,5-centimeterskuber. På samma sätt skär jag rotsellerin. Två kastruller, kokande vatten, ner i var sin kastrull.

Därefter sätter jag igång med rödvinssåsen. Som alla vet får det BARA vara rödvin, schalottenlök, fond, timjan och smör i en rödvinssås. Allt annat är FÖRBJUDET. Jag häller ner en halv pava rödvin i min traktörpanna, har ner lite skivad schalottenlök, och bränner på. Tanken är att det mesta av rödvinet ska koka bort, och därefter tillsätta fonden. Allt går faktiskt enligt planerna, men när jag ska kolla om rotselleribitarna är klara kommer jag på att jag glömt att salta vattnet! Huga, de är smaklösa! Well well, det var inte bra. Men det kanske går att fixa.

Efter en halvtimme börjar allt bli klart. Rödbetorna är mjuka, rödvinssåsen är så gott som färdig, rotselleritärningarna likaså. Jag passar på att ta fram laxen och göra den i ordning. Sedan har jag skivat fänkål tunt och kört i ugnen med olja och salt. Jag gör i ordning bearnaisen, d v s sätter på ett vattenbad, hackar schalottenlök, måttar upp dragon och vitvinsvinäger samt smör och äggula. Självklart ska det kallstartas!

När det är en kvart kvar sätter jag igång med bearnaisesåsen och laxen. Egentligen skulle jag vilja pochera den, men tyvärr är alla mina kastruller slut och mängden ackumulerad disk har i det närmaste antagit bibliska proportioner. Därför får det bli stekt lax.

Jag värmer på allt igen och blandar rödbetorna med rödvinssåsen och rotselleribitarna med den nysilade bearnaisen. Saltar friskt för att få fram åtminstone någon smak! Sedan upplägget, två smala laxfiléer i mitten, en hög rotselleri på ena sida och en hög rödbetor på andra sidan. Knappt en minut kvar till godo!

Ok, lite utvärdering. Först och främst, det retar mig enormt mycket att jag lade laxen upp och ner, så att det bruna syntes! Det var ju ett klart nybörjarmisstag. Det stör mig dock ännu mer att jag inte skar bort det!!! Jag föreställer mig hur Mannerström lutar sig svag framåt och tittar lite snett på mig, det syns att du är från Mölndal, grabben. Såhär hade aldrig en pöjk från Majjonna gjort!

Sedan var det ju en stor miss att inte salta rotsellerivattnet. Och rödbetorna i rödvinssåsen, nja… även om jag fått till såsen rätt bra smakade det ändå bara rödbetor. Jag vet att Tommy Myllymäki har ett recept på rödbetor i fond som ser supersmarrigt ut, och det var väl åt det hållet som jag ville gå, men det ville sig inte riktigt.

Men framför allt tycker jag att rätten saknade både fräschör och finess. Ok, så du kan göra bearnaise och rödvinssås samtidigt? That don’t impress me much! Bearnaise ÄR inte höjden av förfining, faktiskt! Summa samarium, jag kan bättre. Men för nu – jag tvingas inse faktum – jag är i elimineringsfållan! Nästa utmaning blir därför en skaldjursrisotto. Stay tuned!