fredag 30 december 2011

Spontanvinbloggsprovningssmsinbjudan






Tisdag och min nära-dödenklassade förkylning från juldagen utvecklades som tur var inte till en vecka av körsbärstomater, Singoalla och Band of Brothersmaraton. Istället kunde jag på tisdagen släpa min något febriga kropp till ytterligare en dag av konterande och test av förmågan att kunna slå in 18-siffriga ocr-nummer på två sekunder. Men så mitt uppe i allt kommer ett förlösande sms från Ost-Frederico: ”Du, jag, T och Ts gamla vin hos dig imorgon?” Thank God! Affirmative! Jag skyndar hem för att fixa lite käk – det får bli Shepherd’s pie med blåbärspaj och hemmalagad vaniljsås. På vägen hem får jag meddelande om att vi blir en till – Roberto, som driver delikatessföretaget Gattimondo, kommer med. Kul!




Jag rymmer lite tidigare från konterandet på onsdagen och beger mig hemåt för att ta ett extra varv med dammsugaren. Halv sju ringer det på dörren och tre glada vinnördar – eller två vinnördar och en delikatessnörd? – stampar in.

Well then! Mat och gäster på plats, efterrätt i ugnen, vinerna uppkorkade, ost och bröd framdukat – fördrink saknas! Har jag inte något vitt i kylen? Jodå! Planen var att korka upp en Keller Hubacker 2010 på nyår, så jag hade förberedelsefullt ställt in en flaska i kylen. Den borde bli perfekt till det här. Fast – det visade sig att jag hade tagit fel – jag hade ställt in en Keller Kirchspiel 2010 i kylen! Äh, vin är till för att drickas – det får bli den!

Före maten testar vi så av Kirchspielen tillsammans med Robertos medhavda plock – en synnerligen trevlig parmesan, en mycket, mycket god röra i kategorin knock-your-socks-off på parmesan samt en mjuk, fyllig och komplex balsamico. Kirchspielen – magisk! Parmesanröran – to die for!

Därefter hugger vi in på Shepherd’s Pien. Mina kära gäster radar upp sig och beskådar min lilla anrättning som jag gjort på lammfärs och 7+2+2. En liten diskussion om innehållet samt om kärleken till det genuina, hederliga engelska köket tar fart.


- Ah, Shepherd’s Pie! Gott! Är den äkta eller fake?

- Öhhhh… det vet jag inte!

- Innehåller den lever? Njure? Tarmar? Bitar av konserverade, nerskjutna tyska flygare från andra världskriget?

- Ew, that’s disgusting!

- Ok fake med andra ord. Ingen fara. Men då vet vi!


Till Shepherd’s pien tar vi det första av Ts medhavda vin. Moget, sammansatt, komplext. Lite intressant diskussion om åldern – förslagen sträckte sig allt från 1999 till 2004 (till vänster).




Sedan Fredriks första – inte lika mogen, mer brutal. Därefter Fredriks andra: ofiltrerad, mustigt, klar doft av nyponsoppa. Coolt!




Därefter lite efterrätt, en blåbärspaj som C svängt ihop och till det hemlagad vaniljsås. Alltid lika gott!





Jag häller upp lite Madeira, som varit öppnad i ca en vecka. Först tyckte jag att den var lite grinig med en stickande doft, men såhär en vecka senare har de mer trevliga tonerna tagit över. Det doftar bränt – men på ett bra sätt! Niklas har provat (men obloggat?).

Någon timme senare blir vi sugna på lite bonusvin så jag korkar upp en La Freme du Mont.





Det tar inte lång stund för mina gäster att pinpointa ner den i Rhône. Imponerande! Lite stängd, det är ju trots allt en 2009. Två dagar senare är den betydligt mer öppen. Portvinstoner, lite rått kött. Trevligt vin!

Några timmar och massor av skratt senare är det snart midnatt och våra gäster tackar för sig. Jättekul att ni ville komma förbi, tack! Roberto, kul att du kunde följa med, parmesankrämen var helt underbar!




fredag 23 december 2011

God Jul!




God Jul kära läsare! Hoppas att ni får en härlig jul med massor av glädje!

Ulf

tisdag 20 december 2011

2007 Schäfer-Fröhlich Bockenauer Felseneck och Clash of the Dogs: Den Ena mot den Andra








Ziougahhh! Till slut lyckade jag lokalisera en av de viktigaste förbindningsanordningarna som jag är i behov av just nu: kabeln för att föra över bilder från SLR:en till datorn. Således: här kommer lite provningsnoteringar!

Först ut, 2007 Schäfer-Fröhlich Bockenauer Felseneck. Helt ok – hade dock förväntat mig mer. Lite unken doft först, lite trevlig diesel. I takt med tid och luft kommer lite roligare dofter fram, hyacint, citrus, lite tropisk frukt. Smaken – äsch, en liten besvärande beska som hänger kvar! Det här vinet är halvtorrt, lite blomvattensvarning även om det finns en hel del syra för att hålla allt på plats. Dag två och tre kommer det fullt ut. Trevligt vin, men mina pengar är på Schäfer-Fröhlichs torra.

Sedan öl! Jag har någon form av lustig craving för mörk öl, gärna porter/stout. Förra veckans test av Punkbryggeriets julöl gav mersmak så vi köper på oss lite mer hundöl, kategori darkness. I ena ringhörnan: Brewdog Zeitgeist Black Lager. I den andra: Flying Dog Gonzo Imperial Porter. Vi provar flyghunden först.

Mörk färg. Yiiihaaa! Här var det beska! Vi tar några klunkar men nja, det här var inte så gott – bara beskt och jag börjar känna mig som killen på etiketten. Tack å hej, leverpastej. Vi provar punkhunden. Mörk färg. Aha! Betydligt trevligare och klunkvänligare. Promenadseger!

Utöver dessa har jag även hunnit prova Mahou, en annan mörk lager. Mycket trevlig! Klar rekommendation!

Vidare, en bokbild. På läslistan just nu:




Sedan, ett föredrag som jag var på nu i veckan anordnat av Marknadsföreningen i Stockholm:



Mycket intressant!

söndag 18 december 2011

Läslistan 2011, en första summering








Sådär! Söndag fjärde advent, inte så mycket kvar av vare sig december eller av 2011. Det är dags att börja summera. Först ut på summeringsfronten är läslistan – som de flesta av er känner till så är bokläsning en av mina stora passioner här i livet. Det är inte alltid som du får tid att läsa, det är så mycket annat som händer runt omkring (man ska tvätta, stryka, träna, jobba, awa…). Men en skön kväll utan tidigare nämnda förpliktelser – raklångryggläge i soffan, kanske något gott att dricka till, en god bok. Det är svårslaget!

Så, i början av året satte jag upp en ganska ambitiös läslista. Hur har det gått? Hur kan vi summera läsåret 2011?

Första lästa bok blev Ernst Brunners Anckarström och Kungamordet. Den var faktiskt ganska bra, en bok som fastnat. Brunner tog ställning – den är inte en berättelse rakt upp och ner utan den är vinklad. Det är kanske därför som den har fastnat? Klar rekommendation i alla fall!

Nästa projekt blev femtoncentimetersprojektilen The Works of Oscar Wilde. Mycket trevlig, om än lite tung att hålla ovanför kroppen om du ligger ner! Jag måste säga att jag gillar Oscar Wildes skrifter. Underbart språk, mycket humor, en del smärta. Jag läste inte allt, t ex poesin hoppade jag helt sonika över, sedan skummade jag de sista breven. Men i övrigt läste jag novellerna och pjäserna.

Sedan såg jag att både Potemkin och No Logo låg på läslistan – ingen av dessa har blivit lästa. Well, det får bli 2012. Vidare skulle jag få 10 bonuspoäng för att öppna och 100 bonuspoäng för varje läst timme av Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet. Just nu har jag inkasserat noll bonuspoäng. Låt oss gå vidare!

Jag bläddrar igenom min gamla bloggpost och scrollar förbi en rad olika böcker som jag inte läst. Den skulle jag ju läsa, och den! Och inte heller den har jag läst! Men vid Peggy Noonans Talskrivaren stannar jag – den började jag faktiskt läsa. Men tyvärr var den så infernaliskt tråkig – sorry! – att jag lade av efter ca hälften.

Scrollandet förbi olästa böcker fortsätter tills jag ser Henrik Berggrens biografi om Palme: Underbara dagar framför oss. Den läste jag med stor behållning.

Det finns många frågor som du kan ställa om Palme, och jag antar att den vanligast ställda frågan som inte är kopplad till mordet är varför Palme blev socialdemokrat. Varför blev den här människan, som inte hade någon relation alls till arbetarrörelsen, socialdemokraternas främste förkämpe? Han hade ju en borglig uppväxt, fadern var framgångsrik försäkringsbolagsägare och en annan släkting grundade Djursholm. Varför blev Palme sosse? Många har beskyllt Palme för att vara opportunist – att han valde Socialdemokratin för att det var det största partiet och den säkraste vägen till Statsministerposten. Jag letar i Henrik Berggrens biografi om vad han tror. Svaret, om än inte så explicit, är att det var tvärtom. Socialdemokraterna valde Palme. Palme var en person som var utrustad med ett enormt stort rättvisepatos, en ohämmad tävlingsinstinkt, ett stort intellekt och en oräddhet för att debattera. Jag tror inte att det fanns något opportunistiskt alls i Palme. Han ville kämpa mot orättvisor och hade inte Socialdemokraterna intresserat honom hade han nog blivit något inom FN, världsbanken eller WHO.

En annan bok som jag läste med mycket stor – om än gripande – behållning är Martin Merediths The State of Africa. Det har gått femtio år sedan Afrika frigjorde sig från kolonialismen – hur kom det sig att denna enorma kontinent med så mycket naturtillgångar, så rikt djur- och växtliv, så varierande folkslag har haft en så tragisk historia efter frigörelsen? Martin Meredith går igenom i stort sett alla av Afrikas länder och beskriver utvecklingen. Varför fick, och får, Afrikas folk utstå så mycket lidande? Ta exempelvis Ekvatorialguinea, ett litet land i Västafrika som ursprungligen hade ca 300 000 invånare. Efter frigörelsen grep en diktator makten och satte igång en skoningslös jakt på oppositionen. Ca 50 000 människor mördades, 100 000 flydde landet. Det är halva befolkningen. Ta vilket annat land som helst i Afrika – de flesta har haft en mycket tragisk utveckling och många länder har haft en så pass negativ BNP-utveckling att de långt efter frigörelsen hade det sämre än under kolonialismen. Varför blev det så? Frågan är naturligtvis väldigt politiskt laddad, det är lätt att peka på kolonialmakterna och säga att kartdragningarna i det sena 1800-talet i Europa som delade folkslag och sammanförde andra skapade ytterst dåliga förutsättningar för stabila stater. Men Meredith väljer inte det spåret – han pekar istället på ledarskapet och väljer exempelvis att citera den nigerianska författaren Chinua Achebe:

The trouble with Nigera, is simply and squarely a failure of leadership. There is nothing basically wrong with the Nigerian character. There is nothing wrong with the Nigerian land or climate or water or air or anything else. The Nigerian problem is the unwillingness or inability of its leaders to rise to the responsibility, to the challenge of personal example which are the hallmarks of true leadership. (The trouble with Nigeria, 1983)

Meredith avslutar med en ganska dyster prognos: ”Time and again, its potential for economic development has been disrupted by the predatory politics of ruling elites seeking personal gain, often precipitating violence for their own ends.”

Men det finns ljus ändå. I Sydafrika kom det ytterst rasistiska och värdighetsdränerande apartheidsystemet äntligen till en abrupt slut i och med Mandelas frisläppande. Landets problem var naturligtvis långt ifrån lösta, men det fanns för första gången ett gemensamt hopp om en bättre framtid för alla sydafrikaner. Meredith skriver, och jag har svårt att läsa detta utan att bli berörd,

“As the sun rose over the rolling green hills of Natal on 26 April 1994, Nelson Mandela walked up the steps of the Ohlange High School in Inanda near Durban to cast his vote . . . In their millions, South Africans made their way to the polls, black and white citizens alike sharing a common determination to make the election a success. Many walked miles to reach a polling station. Some arrived on crutches and some in wheelchairs; some dressed in their Sunday-best clothes . . . Many arriving in the early morning were still waiting to vote late in the afternoon, tired and hungry . . . Yet, hour after hour, they remained patient. And when they returned home, having voted, it was with a profound sense of fulfillment, not just participating in the election of a new government, but from exercising a right which had been denied to most South Africans for so long. Time and again, voters leaving the polling stations spoke of how their dignity had been restored . . . For many whites the experience of the election was as moving as it was for blacks. Standing side by side with blacks, waiting to vote, they felt a sense of their own liberation.”

2011 års stora projekt blev annars Bolaños 2666 och Herman Wouks The Winds of War och War and Remembrance, där jag läste ut den sista bara för några veckor sedan. Naturligtvis sprang jag direkt till videoaffären och köpte tv-serien The Winds of War – 13 timmar 80-tals-tv-serie! TV-serien War and Remembrance (26 timmar) köpte jag via Amazon och om det har varit lite tyst här så beror det att jag har kollat på film istället för att dricka vin… En reflektion av dessa fyra delar kommer i en speciell bloggpost!

Ytterligare några böcker har hunnits med, Agnes Hellströms Ränderna går aldrig ur, Stephen Kings Carrie, Alain de Bottoms Arbetets lust och leda samt Karin Boyes Kallocain, som jag spontanköpte för någon månad sedan, började på i fredags och läste klart nu på eftermiddagen – 155 sidor, så det var ju inget Bolañoprojekt direkt!

Kallocain var en mycket positiv överraskning – jag vet att jag har läst den tidigare, förmodligen i gymnasiet, men den var riktigt bra. Flera vill tolka den som en kritik av sovjetsamhället, eller av kontrollstaten, men jag tycker att den handlar om något annat: vad är det som skapar gemenskap och samhörighet?

Thats’s it! Inte så många som var med bland de nominerade, men det var varit bra böcker. På den preliminära listan framöver ligger mer Wouk samt Jonathan Franzens Frihet och Simon Sebag Montefiores Jerusalem. Samt Stephen Frys böcker, ska bli trevligt! Återkommer med 2012 års nominerade inom kort!





PS Årets bokbottennapp: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Shitas patatas fritas vilken tråkig bok!!! Jag hade verkligen sett fram emot att läsa den och när jag väl började så var den inte rolig någonstans. Ok, jag skrattade väl till någon gång där i början, men sedan var den totalt humorlös och helt ospännande. Jag gav upp efter ca hundra sidor.

onsdag 7 december 2011

Julbord på Fjäderholmarnas krog




Tisdag och marken är täckt av vintersäsongens första bekräftade snölager. Tjoho! Hoppas vi får en kort men mycket snörik vinter. Förra vintern var dock lite väl lång, vilket Nico som bor ute i H-bushen brukade beklaga sig över. Jag tror att så gott som varje konversation i mars inleddes med varianter på ”idag har jag skottat fram bilen,” eller ”det föll minst en meter snö under natten,” eller ”imorse fick jag skotta fram hela huset!”

Så, för att fira detta första snölager och samtidigt skicka en liten påminnelse om att det är dags att slipa snöskoveln för de kommande arbetspassen skickar jag en liten bild och en hälsning och att det här är bara början, hehe…




- Snart är det en meter per dag!

Svaret kommer blixtsnabbt:

- Må dina skjortknappar alltid sitta löst över magen!


…vilket får mig att tänka på tisdagens julbord ute på Fjäderholmarna! För även om jag varit på countless julbord tidigare så går det bara inte att bara äta normalt. Du kommer in slank och lite småhungrig – du kommer ut formlös. Hopplöst att man aldrig lär sig!

Hursomhelst, i år blev det som sagt julbord på Fjäderholmarnas Krog feat. Gert Klötzke. Vi inleder med lite snittar och bubbel på kontoret.





Därefter marsch i samlad tropp till bussen för vidare färd mot Nybrokajen och båt ut till Fjäderholmarna.





Magiskt fint!

Vi hugger in på sillarna och laxen:






Nja, sillarna var väl inte riktigt så goda som jag hade hoppats på. Faktiskt lite lätt vattniga! Men laxen däremot var mycket god – jag ska väl tillägga att jag är en stor laxfan. De hade lite rödbets-någonting-lax, den var mycket god. Fast godast av dem alla var den vanliga gravade. Så gott!

Ägghalvorna fick däremot underkänt – jag tänkte att nu är det kört, nu kommer jag väl att trycka i mig ett tresiffrigt antal ägghalvor men de var kokta för länge och inte alls så trevliga. Kort sammanfattning av första bordet: sillarna och ägghalvorna, nja, laxen, gott! Sedan fanns det lite annat plock där också, men det kommer jag inte ihåg.

Efter sillen och laxen gav vi oss på det kallskurna:





Mycket gott! Speciellt pressyltan på grisfötter, den var synnerligen god. Kanske inte ser så aptitligt ut, men det kallskurna var mycket lyckat.

Sedan det varma. Jag provar en god räkomelett och sedan Jansons, köttbullar, lammgryta, minikroppkakor, grönkål, revbensspjäll. Till det en liten miniportion ren med kantareller och potatismos. Allt, förutom minikroppkakorna var mycket gott, speciellt renen!

Slutligen dessert.




Först får du en liten skål med krusbärskräm och kardemummaglass, sedan lite andra desserter i små skålar. Krusbärskrämen med kardemummaglassen var synnerligen god! De andra var väl helt ok.

Gert själv i utfodringsmode:




Sammanfattningsvis, ett mycket bra julbord, lite dippar med sillen och efterrätterna som var både lite smaklösa och vattniga.

Och ut kom vi – formlösa som beräknat!

måndag 5 december 2011

Piccini Memoro, 7+2+2, och en first stab at julöl






SMS-konversation mellan mig och David i söndags:


- Just provat 7-2-2 damm vad syndigt gott! Släng 400 gram smör i en liten kastrull så vet du vad jag menar!

- Hahaha! Måste prova!

- Do it!

- Fett rätt, ikväll it’s on!


Huga sommarstuga vad gott det var! Jag har ingen våg hemma, men i affären mätte jag upp 1 kilo potatis, i det här fallet blev det King Edward. Det hade naturligtvis varit enklare om jag köpt 700 gram potatis, med tanke på att det blir exakt 200 gram smör och 2 dl mjölk då, men jag tänkte att potatisarna blir nog lite lättare väl skalade.

Således! 1 kilo skalad oskalad potatis, koka tills mjuka, smält 200 gram smör tillsammans med 2 dl starkmjölk. Stompa potatisen, häll ner den kokheta smör- och mjölkblandningen och rör runt. Flingsalta och vitpeppra.

Första intrycket: katastrof! Det var för mycket vätska! Äsch, det går nog bra ändå. Faktum är att det var inte alls för lite vätska – det var precis lagom. Supergott!!! Och bäst av allt – ingen grädde. Så, ytterligare en rätt som vi kan befria från grädden, hahaha!

Till detta underbara mos gjorde jag en enkel köttfärssås med harrisar. Denna gång på ko – lammfärsen verkade vara slut. Men det var bra ändå.

Till detta lite öl – jag har köpt lite julöl som vi kalasar på. I den ena ringhörnan: ölpunkarnas julpunköl, Brewdog There is no Santa. I den andra lite ankaröl: Anchor Christmas Ale. Vi häller upp.

Mörk färg i båda. Men sedan slutar likheterna, och något besynnerligt inträffar: Punkölet, som mest bolmar pepparkaka, är hur snällt som helst! Ankarölet däremot, är rivigt, beskt, syrligt, kraftfullt, massor av smak. Punk my ass liksom! Punkölet var i och för sig mycket gott och mycket smak av pepparkaka men oj vad det var appealing to the masses.

Sedan lite Oppigårds Winter ale, mycket gott. Men mina pengar är på pepparkakspunkölet.

Slutligen har vi även testat Piccinis Memoro, som är ett blandvin från hela Italien. Mörk färg. Ner med kranen. Tjoho! Här var det körsbär och choklad! I munnen ett lent och mycket, mycket klunkvänligt vin. Fantastiskt gott! För 89 kr är det förstås ett oparallellat kap och mätt i mest zhong för zuing så är väl Les Fumées Blanches Sauvignon Blanc det enda vin som kan matcha. Lite rip-off på Pucchini kan jag väl tycka…

Imorgon julbord med jobbet på Fjäderholmarna. Ge mig styrka!

lördag 3 december 2011

En Madeleinekaka




Som en del av er känner till är jag inte särskilt frusen av mig – jag brukar få svindelkänsla av tjocka tröjor och trivs bäst i t-shirt och avklippta mjukisbrallor och helst inga strumpor, alternativt uttryckt en sådan där person som glömmer att sätta på elementen om vintrarna.

Hursomhelst, hittills har standardoutfiten för utomhusvistelser varit munkjacka – älskar detta plagg! Lätt, bra fickor, svalt, inte så pretto – du smälter in. Ska jag på kundbesök så finns det gott om mer sofistikerade plagg i garderoben, men för the daily grind så funkar munkjackan perfekt.

Så, för några dagar sedan jobbade jag över och var på väg ut i den svala kvällsluften för lite middag. Väl ute slog det mig att det är slutet av november och ändå förhållandevis varmt, så varmt att du faktiskt kan gå runt i munkjacka. Och så slog det mig att munkjacka är ett ganska roligt ord, och strax därefter kom en liten madeleinekaka – skulle jag inte någon gång skicka något till någon som bodde på Munkhättevägen? Jo men så var det, men till vem? Jag kommer så väl ihåg det, det var på den tiden jag arbetade på Nerfrysningsinstitutet och jag skulle skicka något – förmodligen en jurypärm – till någon prominent kock med tyskt påbrå och jag fattade inte adressen och vi fick i det närmaste bokstavera. ”Munkhättevägen, som i munk, dy vet en munk, och hätta – munkhättevägen! Ach so!”

Ah, denna tid! Jag bodde nere i Helsingborg och var bland annat projektledare för Matkristallen, en kocktävling som riktade sig till avgångseleverna på gymnasiets hotell- och restaurangprogram. Detta var i slutet av 90-talet och kockyrket började få sitt första stora uppsving – helt plötsligt ville alla bli tv-kockar. Vår tävling blev snabbt populär och helt plötsligt var vi den största kocktävlingen för unga kockar, 90 av Sveriges ca 120 restaurangskolor var med och tävlade och mätt till antalet tävlande var vi därmed Sveriges största kocktävling!

Tävlingen genomfördes i tre steg, först en uttagning baserad på inskickade recept, sedan regionala semifinaler och slutligen final i Stockholm. Eleverna tävlade i tremannalag med coachande lärare. Finalen gick bl a på Cirkus och på Svenska mässan och både Anders Lundin och Ulf Elfving var anlitade som konferencierer.

Till alla tävlingar, de fyra regionala semifinalerna och till finalen, behövde vi jurymedlemmar. Med assistans av Kökschefernas förening och Bistro Reklambyrå i Helsingborg var det ganska trevliga plågor att leta fram namn på framträdande kockar och be dem ställa upp som jurymedlemmar. De flesta svarade ja direkt och tyckte att det skulle bli kul. Personen på Munkhättevägen var en sådan. Han hade tackat ja och jag skulle skicka en jurypärm med alla lagens recept uppkopierade. Men vem var det? Jag äter lite mat på O’Learys och funderar. Kan det ha varit Kurt Weid? Kanske, men förmodligen inte. Vad hette alla dessa?! Minnet sviker. Peter Wilbois? Nja, det var det nog inte heller…

Munkhättevägen fortsätter att spöka – och tankarna vandrar vidare till det där med munk, och så kom jag att tänka på Rikard Nilsson, som tillsammans med Jesper Aspegren pionjärade TV-kockandet i Sverige. Någon gång skulle jag skicka något till honom också, fast han var aldrig inblandad i Matkristallen, det var för något annat. Med all respekt men Rikard har en något spiitsig Hiilsingborgsdialekt som inte alltid kan vara så lätt att förstå och norra Skåne var vid den här tidpunkten terra inkognito för mig. Jag frågade efter adressen.

- Var bor du?
- Sågmöllevägen i Munka-Ljungby
- Ok

Men jag fattade inte att det var Munka, så på kuvertet skrev jag Mörka Ljungby, hahaha! Det var någon på kontoret som påpekade det senare och vi skrattade gott åt det.

Äsch, vem var det som bodde på Munkhättevägen? Tillbaka på kontoret försöker jag googla men det ger inget resultat. Istället tänker jag på de tre tjejerna från Katrineholm som vann 2000 med en leverrätt och avokadoglass och fick följa med till Bocuse d’Or i Lyon. Det var superkul att få se hela kockeliten och alla hejaklackar! Varje tävlande kock hade med sig sin fanklubb som med trummor, trumpeter och andra ljudinstrument hejade på sin kock! Det var som att vara på Serie A-match…