Saucy thoughts

Kära läsare, det har såsats runt. Föremålen för just den här såsningen har varit hollandaisesås, vars vevande för jag en skräckblandad förtjusning har. I våras experimenterade jag en del med majonnäs och aioli, det gick över förväntan. Nu kändes det som att jag var redo att ta steget till de varma smöremulsionssåserna, och först ut i det racet är hollandaisesås. Sedan blir det bearnaisesås, vilket får klassas som en mer aggressiv version av hollandaisen.

Fast, det spelar egentligen inte någon roll hur mycket du än protesterar eller ägnar dig åt önsketänkande – bearnaisesås är 80-tal! Det spelar inte heller någon roll hur mycket köttet är småskaligt, eko, närodlad, highlandcattleish eller wagyuifierat – så fort du häller på bea så kommer axelklaffarna, de dubbelknäppta kavajerna och Don Johnsonlooken fram! Tänk dig följande situation hemma hos några här i Hipsterville:

- Kära vänner, ikväll blir det wagyubiff som masserats av specialinflugna japanska massörer.

- Ah, vad gott! Vad blir det till?

- Smörslängda harrisar (la Baratte du Crémier såklart), karamelliserad blomkålspurré med vispad vattenkrasse, rotfruktspytt med kastanj, kålrabbi och torkad svartrot… och en hemmaslängd bearnaisesås.

- En åttitalsklassiker alltså?

Men låt oss ta det från början! Och om någon nu tvivlar så är min grundinställning är att allt kött ska vara närodlat och eko. Dessutom, i och med mitt lchfande har jag dessutom blivit mer veggo, känner att min kropp mår bäst av en kost som baseras på grönsaker. Kan komma en post om det. Fast nu är temat bearnaise och hollandaise, som jag av högst oklara anledningar snavat in på. Det kan vara att alla grönsaker blir godare med en smörsås till!

Vi börjar med hollandaisen i sin enklaste och renaste form. Det är inte mycket du behöver.

Hollandaise för två

2 äggulor

100 gram smör

1 tsk vatten

Salt

Citron

Jag är ju ingen kemist, men i sin enklaste form är en hollandaise en smöremulsion med syra. D v s, äggula, smör och något syrligt. Det syrliga kan vara vinäger, eller en vinägerreduktion, eller någon syrlig citrusfrukt, vanligtvis citron. Vissa vill röra ner lite worcestersås i, kan nog funka fint. Även om vinäger funkar fint är det nog godast med citron.

Det finns säkert industriella processer som tar fram emulsionen i ett nafs, men för oss vanliga är det vispning som gäller. Och all erfarenhet visar att fettet ska vispas i mycket försiktigt, droppvis först och sedan ytterst litet i taget. Lägg tid på att droppa i försiktigt! Min erfarenhet är att om du är försiktig i början och verkligen bara droppar i så är sannolikheten för att såsen spricker mindre. Alltså, droppar först.

Så, dags för action! Hollandaise är faktiskt inte så svårt att göra. Såhär brukar jag göra:

1. Ta fram två kastruller. Lägg smöret i den ena och sätt på värmen, förbered för vattenbad i den andra.

2. Knäck äggen, blanda de två äggulorna med 1 tsk vatten i en djup tallrik. Spara gärna äggvitorna, de går utmärkt att frysa. Vad kan man göra med äggvitor? Italiensk maräng såklart! Eller klarera buljong.

3. Vispa äggulorna i vattenbadet tills de blir lite krämiga. Tänk på att äggulor koagulerar vid 65 grader, och om de koagulerar är det kört. Hur varmt är 65 grader? Stick ner ett finger, det ska vara lite småvarmt. Eller ner med termometern.

4. Passa under tiden smörsmältningen. Optimalt är förstås att smöret är färdigsmält lagom till att äggulorna är klara.

5. Jag brukar göra emulsionen först, och sedan krydda med salt och citron. Antar att det funkar fint med att hysta i citronsaft redan från början, men jag vill kunna balansera allt i efterhand. Vad som dock är ett bra tips är att smaka på de varma äggulorna och dubbelkolla så att de inte koagulerat. I vissa recept påpekar de att vätskorna bör hålla samma temperatur, men det funkar fint om smöret är nysmält och äggulorna nykrämade. Smöret ska kanske inte koka, dock…

6. Så, dags för emulsionen! Häll över det smälta smöret i en tillbringare eller något annat som möjliggör att du kan hälla i droppvis eller i smal stråle. Jag kör med en glaskaraff från IKEA, funkar fint. Vispa sedan äggblandningen och droppvis häll i smöret till en början, sedan funkar en ytterst tunn stråle. Vispa kraftigt under tiden. Som jag skrev ovan, lägg lite tid på att vispa in de första dropparna, det brukar löna sig.

7. Vispa i allt smör utom bottensatsen.

8. Dags för kryddning! När allt smör är invispat, smaksätt med salt och droppa i citronsaft.

Hur lång tid tog det? I bästa Mästerkockstil startar jag en klocka för att tajma mig själv, och det tog allt som allt 25 minuter. Jag vet inte vad rekordet ligger på, men för att vara en handvispad sak kan jag tycka att det är i längsta valet. Problemet är kanske inte tiden, utan snarare att såsen hinner kallna. Det är gott om den är lite ljummen. Ska du vispa för hand så kan det vara bra att kanske ha någon varm baksten att ställa tallriken på.

Fast hur kul är det att vispa för hand? Det finns ju elvispar och mixar! Eftersom min elvisp är tryggt nerpackad i K-holm springer jag bort till närmsta Cervera och inhandlar en lattevisp. Via Instagram får jag senare tipset att en Bamix är bäst för emulsionssåser. Tack, ska kolla!

Hursomhelst – jag provar med lattevispen och den är fantastisk. Såsen blir lite mer fluffig och tiden kortas ner till 12 minuter, totalt sett. Jag provar även med min vanliga mixer och den är lite för bra, såsen blir lite för kompakt. Så lattevispen var nog bäst.

Kan du värma på kall hollandaisesås? Ett par timmar senare värmer jag på de kalla såserna i vattenbad. Den handvispade spricker, medan den lattevispvispade klarar sig fint. Åter ett argument för lattevispvispning.

Varianter på hollandaisesås

Även om jag tycker att hollandaisesåsen är fantastiskt god i all sin enkelhet så finns det ju olika varianter. Här är det fantasin som sätter gränser. Jag provar med att köra med brynt smör, då får du en mer nötaktig smak på såsen. Någon gång har jag fått hollandaise på rökt smör och den var riktigt god. Annars kan man tänka sig hollandaise med något grönt (salvia, basilika, dill, koriander…), eller med någon annan kryddning: saffran, ingefära, tomat, tryffel… Tandoorihollandaise? Moahahaha! Den blev faktiskt rätt god!

Återkommer med bearnaisen. Stay tuned!

2009 Jonata Flor

På grund av dagens händelse – helt plötsligt blev jag ett år äldre (nej, det är fortfarande tvåsiffrigt!) har mängder av olika vinrelaterade frågor haglat in. De har alla centrerats kring frågan vad det är som kommer att korkas upp ikväll, lite av stuket ”never mind att du fyller år idag men PLEASE – VAD är det som ska korkas upp??? Det har föreslagits både rött och vitt samt bubbel såklart, allt ifrån svindyra saker till rent av sagolikt dyra saker. Till alla er som hade hoppats på att något rent av sagolikt dyrt skulle korkas upp, till er glädje kan jag meddela att min DCR är fortfarande i tryggt förvar!

Nåväl. För alla er spricknyfikna bidde det 2009 Jonata Flor, ett vin som jag införskaffat via Gaston. Jag har säkert påpekat det tidigare, men det är något visst med sauvignon blanc. Det brukar finnas en fräschör i vinerna som är helt outstanding, en fräschör som gör att du är beredd att släppa allt annat och bara utbrista i ett ”det är ju det här jag letar efter i ett vin!”

2009 Jonata Flor är en skön mix av 67 procent sauvignon och 33 procent semillon, allt med varsam fatbehandling. Så inget kattpissigt. Direkt ur glaset är det exotism och godis som gäller, mycket intressant och trevligt. I munnen är det ett fylligt vin, mycket elegant. Balansen är helt sjuuuukt bra, det här är ett vin som är både fylligt och högst klunkvänligt. Vinet är som barnsången, en massa elefanter som balanserar på snubbeltråd. Väldigt imponerande. Jag har inte provat några andra av Matt Dees viner men I’m gonna!

Lite blandade bilder från idag:

Bakade tårta till jobbkollegorna. Mango, vaniljkräm, blåbärssylt, grädde. Hur gott som helst!

Och hur fraktar du den till jobbet? I en IKEA-kasse såklart!

Fick halsband av sonen i födelsedagspresent. Lite tight, annars jättefin!

Och eftersom någon fyllde år OCH dessutom kommit hem med substantiella mängder tårtrest var det liksom inget tal om "vanlig mat." Det fick bli tårtmiddag!

Toppklass hos Vintresserad

Vintresserad bjuder in till BYOB, denna gång med ett lite speciellt tema: rött, toppklass! Jaha, vad är då toppklass, förutom det uppenbara? Vi får instruktioner via mail: ”helt enkelt ett vin som får resten av bordet att säga ’wow!’” Hm, har jag något rött i toppklass? Njae… vitt toppklass möjligtvis, och skumpa toppklass javisst, men rött? Min källare har klara brister i det avseendet! Det får bli en vända till Systemet. Två möjliga vägar finns, antingen något kaliforniskt, där jag känner att mitt vinintresse är på väg just nu, eller något intressant från gamla värden.

Efter viss beslutsvånda blir det Vega Sicilia Valbuena 5. Den främsta anledningen till att det blev just det här vinet var att ända sedan jag var en ung och grön vinprovare har Vega Sicilia funnits där, jag minns att de gamla rävarna på Lunds munskänksstation pratade om vinet. De sa något om att det var omöjligt att gömma i en blindprovning, eftersom stilen var så unik. Sedan hände allt annat och jag glömde bort allt om Vega Sicilia, men Peters inbjudan väckte gamla begär. Det fick dock bli Valbuenan, jag snålade i sista stund då fasthet krävdes.

Men först lite skumpa! Till en härlig lax- och skaldjursförrätt häller Peter upp fyra champagner. Fyra sniffar senare känns det som att det är ett tema, de är genomgående ganska lika i stilen. Fyra blanc de blancs eller fyra blanc de noirs? Samma årgång? I alla hittar jag både äppelfräschör och faktiskt lite godistoner, typ röda firraribilar. Vi hugger in.

Vin 1, klassiska musselskal, röda bär, lite annorlunda smaker (fråga mig inte vad de är), en del röda bär. Ganska äpplig, kraftig mousse. Helt ok, jag gillar den här stilen!  Min favorit av de fyra.

Facit: 2008 Camille Savès Millésime Brut Grand Cru. Gott! Har druckit Camille Savès förut och för det mesta gillat det. En synnerligen prisvärd och trevlig champagne.

Vin 2, Inte lika stark mousse, mer godis, mer firraribilar, lite svagare syra, rundare, lite mjukare. Helt ok men inte lika god som ettan.

Facit: Pierre Peters Grand Cru L’Esprit de 2008. Mitt senaste intryck av Pierre Peters var på Champagnedagen i våras, då tyckte jag att den vanliga Pierre Peters på magnum var ett bra köp. Tycker nog fortfarande det!

Vin 3, är paradoxalt både sötare och beskare, lite ”å ena sidan så, fast och å andra sidan så...” Också en hel del äpplen och musselskal. Helt ok.

Facit: 2008 André Clouet Brut Millésimé. Intressant.

Vin 4, godisfabrik! Det här var gott! Efter de inledande godistonerna kommer en del savviepustar, intressant! Komplex doft, bra syra, röda bär, fräscht. Gillar det här vinet! Står och tvekar om jag föredrar det här eller ettan, till slut väljer jag ettan. Men det var mycket jämt.

Facit: 2008 Drappier Millésime Exception Brut. Coolt! Drappier var ett av de mer intressanta stoppen på Champagnedagen, tyckte att de hade bra och spännande viner genomgående. Återigen, det här bekräftade det, så – mer Drappier!

Vi ägnar en stund att diskutera vad det är för tema, och landar slutligen i att det måste vara samma årgång – 2008 såklart. Det här var en rolig övning! 2008 har ju lyfts fram som en synnerligen bra årgång, bättre än 2002 har det föreslagits, så det var kul att få en statusrapport på några välkända skumpor i mellanprissegmentet. Jag köper gärna mer av både Drappier och Camille Savès.

Vi får även in ett bonusvin, som öppnar med lite hav och tång. Efter det, ett mycket tillgängligt vin, rundare och faktiskt lite mer behagligare än de första fyra. Vi gissar på att de är äldre, vilket det även är.

Facit: 2005 Agrapart & Fils Venus Nature Blanc de Blancs Brut Millesime. Zero dosage. Det var mycket gott!

Under tiden får vi en förrätt till, en bit perfekt stekt anklever på en skiva blodpudding från Fäviken med lite lingon. Hur god som helst! Jag som älskar blodpudding gick verkligen igång på det här, och kombon anklever och blodpudding var helt makalös.

Så, dags för de röda. Slumpen har avgjort ordningen, och mitt är först. Men innan vi ger oss in på wowvinerna får vi en bonus, med instruktion: bourgognekupor krävs! Vinet vi får in är, underbart gott. Först spretar det en del, det är för sött och syltigt, lite kärnigt också. Men sedan, packat med mörka, övermogna bär och frukter, det är komplext, med en fantastisk näsa. I munnen är det smakfullt, mycket gott! Det är ganska tydligt att vi inte är i Bourgogne, det är lite för sött för det, så då är vi antagligen i Nya Zeeland eller Kalifornien. Min gissning är, mot bättre vetande, Nya Zeeland men naturligtvis är vi i Kalifornien.

Facit: 2011 Lioco Anderson Valley Pinot Noir. Ahh vilket vin! Som bara blir bättre och bättre med luft och värme. Min bordsgranne G har både vett och förstånd att spara ett glas (och då kan ni säkert räkna ut vem som INTE hade vare sig vett eller förstånd!) och ägnar sedan resten av kvällen att plåga mig med hur vinet bara blir mer och mer underbart. Well well…

Så, dags för toppklassvinerna och mitt först. Vi möts av en kryddig, djup och komplex doft, balanserad frukt, torkade frukter, mogna bär, ganska sötfruktig, mörk choklad. Över allt cirkulerar en tydlig portvinston. Jag hittar även lite ”mormors kuddar,” men det är det ingen som har koll på. Nåväl – om du åker tillräckligt många gånger mellan Stockholm och Skåne kommer du förr eller senare att tröttna på Burger King i Mjölby och då är steget inte långt att stanna till i Gränna och nej där finns det inget godis alls. Mormors kuddar, tro mig – de finns och de är supersmarriga!

Men det som stör är vinets tanninstruktur. Det är helt enkelt för mycket tanniner. För mycket tanniner och för mycket ek. Sorry! Annars hade jag gärna köpt mer av det. Och om bordet hade lätt att hitta det? Well, ganska snabbt hamnade vi i Spanien eller Portugal eftersom det finns en ganska bra minnesregel för blindprovning som säger att ”om det inte passar in någon annan stans är det förmodligen Portugal (eller Spanien).” Men att det var Valbuenan var faktiskt lite förvånande.

Facit: Vega Sicilia Valbuena 5. Det kan hända att jag tappar förståndet (det har ju hänt förr) och köper en Vega Sicilia Unico. Vi får se!

Nästa vin är… wow! Mint, chokladmint, jympadojor??? En komplex, bedårande doft kommer ur glaset, jag hittar både gummi och en mycket trevlig ton av saltlakrits. Var är vi? Mina tankar, baserat på gummit och saltlakritsen, går till Rhône. Men ändå inte riktigt! I munnen har vi ett vin med härlig stuktur och bra syra. Supergott! Var vi är har jag dock inget hopp om att finna.

Facit: 2001 Poderi Aldo Conterno Granbussia, Barolo Riserva. Just som när jag givit upp hoppet om Barolo så kommer den här in. Smack, krasch, boom! Fantastiskt gott! Ordningen (delvis) återställd. Tydligen ligger vinet två år på fat och sedan tre år på ståltank. Mycket trevligt var det i alla fall.

Vin nummer tre öppnar också med en fantastisk doft. Rosor, eukalyptus, lite skitig. Väldigt komplex, väldigt massiv. I munnen, ett fantastiskt vin. Lite syrligt, och med lite luft blir stalligheten tydligare. Men fortfarande ett fantastiskt vin. Var vi är? Det här måste vara Barolo! Syrligheten och rosorna talar för det. Men nej, vi är hemma. Big time.

Facit: 1998 Baron Philippe de Rothschild Chateau Mouton Rothschild. Wow vilket vin och vilken ynnest att få prova! Mycket trevlig.

Vin nummer fyra öppnar med hav och tång, men efter det rullas det stora artilleriet ut. Wow, varm, generös, komplex… magiskt gott! Det här är en av mina absoluta favoriter, det är bara så gott! Var vi är? Det borde vara Frankrike och det borde vara Rhône, men norra eller södra? Mina pengar är på norra, det känns som att det borde vara liiite mer sötfruktigt om det skulle vara södra.

Facit: 1998 E. Guigal Cote Rotie La Mouline. Ett LaLaLa-vin, med andra ord! Supergott, perfekt på alla plan. Kan tänka mig att köpa fler av den här.

Det femte vinet börjar med att dofta… pizza! Wow! Sedan en mindre skog av granbär (eller granbarr?), därefter ceder och blyerts. Mycket trevligt! Det intressanta med det här vinet är att det doftar cabernet sauvignon, så det borde vara det, samtidigt som den markerar kraftigt att det rör sig om Piemonte. Går det ihop? Hur mycket cab odlas i Piemonte? Jo, det finns faktiskt en del rader, som så småningom letar sig ner till att bli…

Facit: 2003 Gaja Darmagi. Coolt! Jag var på en Gajaprovning förra våren, ledd av Gaia Gaja. Det var både intressant och mycket givande. Mer Gaja!

Slutligen vin nummer sex. Holy Macaroni det här var gott! En rik, stor, komplex doft, söta bär, söta lingon, rotfrukter i ugn. Komplext, maffigt, packat, moget. Kvällens vin, på poäng.

Facit: 2001 Masseto. Hade nu inte det här drabbats av en högst lokal prisinflation hade jag köpt på mig ett par lådor, men det är knappast ekonomiskt försvarbart. Supergott vin, en ynnest att fått prova.

I och med det vinet är den officiella flighten över, men vi får ostar, portvin, dessert och dessertvin. Peter korkar upp en 1991 Vintage Port från Dow’s, supertrevlig. Riktigt god!

Vi avslutar sedan kvällen med ett sött race, där jag har med mig en flaska som jag skruvade av korken och karaffierade två dagar innan.

Sött vin nummer ett är simmigt, mycket sött, fullkomligen tokpackat med torkade aprikoser, apelsiner, lite övrig citrus, en splash saffran. Allt inlindat i en ganska hård syra. Synnerligen komplext!

Facit: 2007 C. H. Berres Ürziger Würzgarten Riesling Trockenbeerenauslese. Av någon obegriplig anledning har jag nio flaskor av det här vinet, från tre årgångar: tre 2005:or, tre 2007:or och tre 2010:or. De senaste flaskorna köpte jag efter vi kom hem från Kina, mest med tanke på att Schorvis-Korvis är född 2010. I samma veva lade jag till en 2007:a i beställningen, mest för att jag var spricknyfiken på hur de var. Och nu vet jag. Galet goda!

Det andra vinet är långt ifrån lika sött. Kanske lite behagligare att dricka. Lite elakt skulle du kunna säga att om TBA:ns reglage var alla på max så var det här mer kalibrerat. Sött, massor av saffran, syrligt, högst behagligt. Svingott det också!

Facit: 2008 Chateau de Fargues, Sauternes. Kul!

Jag kan inte annat än känna en stor tacksamhet till Peter för inbjudan, samtidigt som jag känner en stor tacksamhet att jag, på ett litet hörn, är med i en sådan här underbar community bestående av så härliga, generösa, ödmjuka och fantastiska människor. Stort alla, tack för att ni tog med sådana fantastiska viner och speciellt tack Peter! 

Fler intryck här!

Jakten på ett schysst vardagstjut fortsätter – 2013 Gérard Bertrand Naturae Syrah

Jag försöker med alla medel hitta ett schysst vardagsscream, vilket inte är det lättaste. Men som tur är kommer det emellanåt lite schysst styrning från min nordliga pusher – drick det här! Naaajj drick inte det där! Den senaste styrningen handlade om 2013 Gérard Bertrand Naturae Syrah, som enligt rekommendationen lämpligast beställs i 12-pack.

Nåväl. Något 12-pack blev det inte, men däremot ett litet behändigt trepack. Jag poppar.

Ah, vilken doft! Mörka bär och en tydlig köttighet. Nice! I munnen ett slankt och piggt vin, med en tydlig rännil av lingonsyrlighet. Gott! Ingen sydrhônsk värme, ingen syltighet, utan ett medelfylligt vin med bra frukt och härlig syrlighet (can’t believe I’m writing that). Klar rekommendation! Beställes lämpligen i 12-pack. 

Inspiration från Vin i Västerås-mässan: 2012 Brancaia Tre

Jag fortsätter med mitt lilla miniprojekt att återbesöka några av de viner som jag tyckte stod ut på Vin i Västerås-mässan. Först ut i det racet var 2012 Cartlidge & Browne, och här tyckte jag att efterprovningen bekräftade mina initiala uppfattningar om vinet: mycket gott och mycket prisvärt! Vinet höll ihop fint dag ett och dag två, där dag två bjöd på en tydligare kaffeton. Dag tre hade det fallit ihop, men vad gör det?

Nästa vin i den här serien är Toskanaren 2012 Brancaia Tre, som också imponerade stort på mässan med sin härliga frukt och klara klunkbarhet. Namnet Tre kommer av att vinet är gjort på tre druvor, 80 procent sangviovese och resten merlot och cabernet sauvignon. Jag poppar!

Underbar doft! Ett vin packat med härlig värme och övermogna frukter. Köksbär, björnbär, plommon, allt övermoget. Någonstans i bakgrunden lite kirsch, och ett litet kafferosteri gör sig påmind. Finns det inte lite målarfärg också? Tja, kanske det!

I munnen är vinet förvånansvärt osyrligt. Det finns en ryggrad, vinet är på inget sätt jolmigt eller platt, men syran är ganska låg. Det var förvånande! Men inget som stör, ganska skönt faktiskt. Dag två kommer det mer syra, men fortfarande i väldigt behagliga mängder. Stukturen är tät och fyllig.

Det här var verkligen supergott! Härligt med fylligheten och doften, mer sådant. Vinarskallen har provat, liksom Livets Goda. Klar rekommendation! 

Blomgate

Edward Blom Riesling Trocken – diskvatten enligt vissa, helt ok (för att vara kändisvin) enligt andra. Vad gäller? Efter Gödsvinets dubbla monumentala sågning – och Gudarna ska veta att jag litar på dem! – verkade det inte finnas någon som helst anledning till att beställa vinet. Ni som känner mig vet att jag definitivt inte är någon som hånar eller klankar ner på andra (såvida inte de förtjänar det!). Så varför beställde jag vinet? Kan faktiskt inte riktigt svara på det, men jag antar att det var nyfikenhet. Så sopigt kan väl ändå inte ett vin vara? Ok att Edward Blom är en högst excentrisk person, dock något fejkad, som både borde skaffa sig en PT av det mer blåslampeinspirerade stuket OCH en mer kvalificerad barberare, men omfångsrikedomen av de smått bibliska proportionerna borde väl ändå peka på viss smak? Eller? Jag poppar!

En första sniff och blindad av Gödsvinet börjar jag leta direkt. Var är anonymiteten? Var är det sura billiga vinet? Var är substralen? Var är kemikalieinspektionens senaste illegala fynd?

Till slut måste jag inse: hittar inget av dessa! Istället hittar jag en snygg ton av röda firraribilar, som för mig till Nahe. Pustar av typiska sauvignon blanctoner kommer stötvis ur glaset, som om vinet har svårt att bestämma sig vilken druva det egentligen är. Men slutligen vädras de ut och jag står kvar med en ganska typisk Naheriesling. Vilket det inte är, tror vi är i Rheinhessen faktiskt.

Men visst – det finns en ganska pigg syra i vinet. Är den för störande? Njae, så långt skulle jag inte gå. Korka upp Battenfeld Spaniers instegsvin så talar vi syra! Eller en Von Winning i fyrahundrakronorsklassen, där finns det syra!

Så, var landar vi? Ett piggt och småbusigt vin med något kemiskt, godisaktigt över sig, och inte utan avsaknad av viss komplexitet. Men för 89 kr helt ok. Så diskvattenjämförelsen är jag inte med på!

Inspiration från Vin i Västerås-mässan: 2012 Cartlidge & Browne Pinot Noir

Det fanns en del viner på Vin i Västerås-mässan som stack ut, som jag längtat efter att få prova igen under mer kontrollerade former (d v s inte har armarna fulla med glas och kameratillbehör och inte ha en bror som bara väntar på bästa tillfälle att stjäla kavajen av en...). Först ut av dessa viner är 2012 Cartlidge & Browne Pinot Noir från Kaliforniens North Coast, d v s San Francisco och upp till delstatsgränsen. På mässan var det helt underbart – friskt, fylligt, packat med kalifornisk värme, och inte det minsta syltigt. Lägg sedan till att vinet kostar blott 119 kronor och du börjar febrilt leta efter fyndstämpeln!

Nåväl, Tim och jag har mysfredag med blodpudding och bläckfiskringar och efter sonens läggning tar det seriösa analyserandet vid. 2012 Cartlidge & Browne Pinot Noir (119 kr) är…

…fortfarande kalasgott! Det inleder med ganska mogna toner av varm frukt och kaffe, sedan lite köttiga dofter. En hel del bär, jordgubbar typ. Ett slankt vin, härlig pinotfrukt och alla tanniner och syror på rätt sida sträcket. Förvånansvärt fylligt, härlig kalifornisk värme utan att bli syltigt. Långt ifrån snipiga, syrliga och tunna pinot noirer. Det här var kanongott! Kanske inte världens mest komplexa vin men härligt klunkvänligt. Ett vin att sitta och slösörpla. Klar rekommendation!