BKWines Vinet och Miljön, Coudy Bay hos Magnusson och 500 inlägg!

Kära läsare, det här är inlägg 500. Känns faktiskt ganska stort! Faktiskt ganska stolt över mig själv, det känns bra. Nu siktar vi på 1 000 inlägg, det får bli nästa mål!

Men, tillbaka till verkligheten – i går var jag inbjuden till lanseringen av Britt och Per Karlssons nya bok, Vinet och Miljön, på Dansmuseet. I min tidiga vinifiering var BKWine en given källa till kunskap, och flera gånger har jag funderat på att hoppa på någon resa. Well, det får bli något snart! Jag har alltid gillat Britt och Pers texter, foton och vinanalyser och därför kändes det extra roligt att få gå på lanseringen.

Jag pratar en stund med Per om syftet med boken. Ambitionen har varit att ge en nykter – det sa de inte men så tolkade jag det – en nykter bild av naturvinsrörelsen, som är starkt påtaglig för tillfället. Vad innebär det att driva din vingård efter ekologiska principer? Eller efter biodynamiska? Och vad är det för skillnader? Britt och Per berättar att de blev nyfikna på naturvinstrenden, inte minst då det slog dem hur snabbt dess anhängare ökade. Vad var detta, och fanns det något där, om du tog bort de kosmiska förtecknen? I förordet läser jag, ”Syftet med den här boken är inte att argumentera för att vinproducenter ska vara ekologiska (eller biodynamiska eller naturliga). Vi förklarar istället vad allt detta innebär.” Jag får med mig ett ex hem, för att läsa och återkomma med synpunkter och reflektioner. Det gör jag gärna, ska bli kul!

Kvart över sex, strax efter att de sista frågorna ebbat ut, springer jag ut mot mitt nästa mål: Magnusson Fine Wine har bjudit in CloudyBay för att visa upp sitt sortiment, och trots att jag är en stor beundrare av sauvignon blanc så har jag faktiskt inte provat Cloudy Bay. Naturligtvis borderline scandalous, men bättre sent än aldrig för bättring, eller hur?!

Cloudy Bays representant Bethan Wallace (as in William Wallace) inleder med att hälla upp lite mousserande: Pelorus. Till det lite om Nya Zeeland och dess vinhistoria, bl a att det går nio får per person och att det Nya Zeeländska vinexperimentet är av ganska sent datum: vi pratar 70-tal. Före det så var det mest bär och kombinationen får/lamm, vilket det i och för sig finns fortfarande mycket av. Men men! Namnet Cloudy Bay syftar till den mest nordöstliga bukten på sydön, som fick sitt västerländska namn av Cook 1770.

Pelorus öppnar friskt, jag associerar till mousserande sydafrikaner. Helt ok! Syra, men inte laserskarp. Bra balans, en liten jästton hänger kvar. 80 % chardonnay, resten pinot noir.

Sedan rullas det tunga artilleriet fram: 2011 Cloudy Bay Sauvignon Blanc.

Ahh! Det här var intressant. En hel del tropisk frukt, en hel del ananas. Men väldigt avstämt, snyggt inpackat. Jag översköljs i omgångar av vågor av olika fruktlager, först krusbär, sedan ananas, sist lite godis… supergott! Dock lite för lite syra och alkoholen slår igenom något. Slutbetyget landar på att det här köper jag gärna igen och provar hemma i lugn och ro men kanske inget jag skulle köa för. Trots allt känner jag nog att Sydafrikas sauvignon blanc är bäst hittills, fast då har jag inte utforskat Loire tillräckligt (bortsett från lite Pur Sang och Silex, som var fantastiska).

Därefter bjuds jag på lite Te Koko, som är Maoriernas namn på bukten. Det här var spännande! En fatad, ja, vad kan det vara? Lite för frisk för chardonnay, så det måste vara sauvignon blanc här också. Mycket riktigt – en fatad savvie. Faktiskt riktigt god. Sedan blir dt lite chardonnay, som är ganska pepprig. Kanske inte min kopp av te men helt ok.

Slutligen kvällens mest spännande vin – 2010 Cloudy Bay Pinot Noir:

Shit vad gott det här var! Mycket speciell doft, tät, peppar, lakrits, lite rök, varma frukter… riktigt kalasgott! Det här får det bli mer av. Jag kan inte sammanfatta det på annat sätt än att det är ett litet, charmerande busfrö. Svårspottat, tveklöst!

Innan hemgång blir det lite bonus, 2007 Cloudy Bay Late Harvest Riesling. Också supergott! För en gångs skull balanserade aprikoser och balanserad acetondoft. Inte så mycket av vare sig honung eller diesel. Något som liknar smörkola, hur skumt låter inte det…

Stort tack till Britt och Per på BKWine och till Johan Magnusson och Cloudy Bay, det var kul och trevligt! Återkommer med reflektioner om boken!

En rapport från årets kräftfiske

 

Sedan ett par år tillbaka har vi haft möjligheten till att vara med i ett kräftfiskelag, någonstans nere i västra Sörmland. Jag var med 2009, men sedan stod jag över både 2010 och 2011. Men nu kände jag att det var dags igen! Tidiga rapporter har antytt att tillgången varit skral, något som beror på den kalla våren. Har det varit en kall vår i år? Det har varit kallt fram tills nu, goddamnit! Men men. Jag hinner inte ner till första burinläggningen på fredagseftermiddagen, men väl till den nattliga vittningen runt 12-hugget. Antalet kräftor är mindre, men det kompenseras av att kräftorna är större.

Lördagen inleds med burupptagning och frukost. Till lunch blir det något av det godaste som finns: stekt nyfångad makrill i dill. Hur gott som helst! Ta nyfångad makrill, panera i rågmjöl, stek i smör, häll på dill. Servera med potatis. Helt obeskrivligt gott!

 

 

Efter lunch börjar jag och min bror, Krokexperts-H, att ta tag i kräftkoket. Vi enas om ett ganska enkelt recept: 5 liter vatten, 1,5 dl salt, 6 sockerbitar, en öl, massor av dill. Totalt sett fick vi upp ca fem kilo kräftor, och eftersom vi kokar i två batcher med 15 kräftor åt gången så det tar ett tag att koka allt.

 

 

Angenäma problem dock! Sedan får allt svalna i lagen – först utomhus, sedan inomhus i vattenbad, slutligen i kylskåpet. Som vanligt har mor varit nere i Feskekörka och inhandlat en substantiell mängd havskräftor, just in case att vi inte skulle få upp något ur sjön. Som gammal västkustbo – eller i alla fall med viss anknytning till västkusten – har jag alltid tyckt att havskräftor varit de enda rätta kräftorna. Dock har konkurrensen inte varit så svår, de har som oftast ställts mot importerade som kanske inte alla gånger varit så nyanserade, rent smakmässigt sätt.

 

 

Men de här – direkt från sjön, kokade bara några timmar tidigare, är något helt annat. Jag kommer på mig själv att riktigt njuta av kräftorna! Hur gott som helst! Saftiga, mycket bra dillsmak, smakfulla. Supergott! Jag hamnar i existentiella dillemmor – kan de här slå havskräftorna? Kan de här konkurrera ut själva grundbulten jag hänger upp min existens på? Jag tvingas lösa situationen med ett West Wing-citat: “Tell you what, though, in a battle between a President’s demons and his better angels, for the first time in a long while, I think we just might have ourselves a fair fight.”

 

 

 Äsch, jag ger upp. De här var godare!

Bilder från Midnattsloppet 2012

Lite traditionsenligt ger jag mig ut i den mörka augustinatten för att kolla på Midnattsloppet. Det är en ganska varm kväll, inte lika varm och het som förra året. Perfekt löparväder! Jag står en stund uppe vid Sofia kyrka, sedan rör jag mig ner mot dryckstället på Renstiernas gata. Därefter bort mot Medis. Klicka här för lite fler bilder!

Korvkurs på Taylors and Jones

Jag har varit på korvkurs på Taylors and Jones – det var superkul! Och även om jag är sen med det mesta, t ex att skaffa iPhone och likt Helsingborgs-Neil fylla den med countless olika appar, är jag den här gången bevisligen inte sist – Taylors and Jones kör korvkurs fem kvällar i veckan och de är bokade till mars 2013. Helt otroligt!

Men låt oss ta det från början. Jag fick korvkursen i present av mina kusiner och den ingick i den kaskad av upplevelsepresenter jag fick när jag fyllde 40: skjutning med olika handeldvapen, fotodag med Creative-Magnus, sportbilskörning och korvkurs. Nu är det bara sportbilskörningen kvar (samt den utlovade helkvällen i Helsingborg som jag fick av Neil och Mr In Löööw, avokadon).

Ett avhopp gör att jag inte behöver vänta till december utan jag kan komma förbi en vanlig tisdag nu i augusti. Mycket förväntansfull kliver jag därför in på Taylors and Jones lokaler nere på Hantverkargatan 12 för att, som sagt, likt kallingar under jeansen, korva mig.

Den här kvällen är vi åtta deltagare. Vi blir utrustade med blå plastförkläden och får börja med att smaka på lite olika korvar ur sortimentet. Kvällens instruktör är vare sig Mr Taylor eller Mr Jones utan den synnerligen sympatiske och underhållande Mr Mellon:

Därefter börjar vi med malningen av köttet. Vi ska göra korv på lamm, nöt och fläsk, så vi blir utrustade med var sitt tråg med styckningsdetaljer och blir i tur och ordning framkallade till kvarnen. Vad är det för kött? ”Nöt två” får vi till svar. ”Nöt ett” är filé, entrecôte, ryggbiff. ”Nöt två” är ett steg ner, högrev, fransyska, etc. I mitt tråg hittar jag lamm, så jag antar att jag ska göra någon form av lammkorv.

Mycket riktigt. När alla malt klart sitt kött får vi recept, beroende på vilket kött vi fått mala. Jag tilldelas ett recept på Italian Style Lamb, en lammkorv med bland annat vitlök, rosmarin och timjan.

Hur enkelt är inte det här receptet! Det finns ingen mystery: inga specialodlade kryddor, inga special ingredients, utan helt vanliga kryddor du kan köpa i vanliga affärer. Som bindning och konserveringsmedel används Rusk Mix, d v s en askorbinsyraberikad skorpmjölsblandning.

När allt blandats klart är det dags för själva stoppningen. Vi stoppar ner korvsmeten i en korvstoppningsmaskin och trär på ett fjälster. Vi får höra att Taylors and Jones enbart använder naturfjälster, d v s tarmar. Företrädesvis grisfjälster, men även lammfjälster används. Alternativet, konstfjälster, är synnerligen förbjudet eftersom hur du än vänder och vrider på det är någon form av plast.

Själva stoppningen gör ganska fort! Vi blir tillsagda att lägga tummen på röret, eller korvhornet, för att fjälstret ska utvecklas utan veck. Tryck på startknappen och ganska snart ligger det en tre meter lång korvorm på bordet!

Nästa steg i korvprocessen är att binda upp korven, d v s göra småkorvar av det. Även om instruktionerna är enkla: ”Först den, sedan den, igenom här” förbluffas vi av hur svårt det är! Men, det finns instruktioner på youtube…

Men till slut gick det! Vi delar upp korvarna i högar om tre och byter med varandra, så att vi får åtta olika korvar. Till det en påse med ”dagens blandning,” eftersom det alltid blir en liten rest över i stoppningsmaskinen. Totalt sett får jag med mig tre kilo korv hem.

Sammanfattningsvis, en jättekul kväll! Stort tack till vår fantastiske och rolige instruktör och till Taylors and Jones och inte minst stort tack till mina kusiner för presenten!

PS Well, vi kunde ju inte hålla oss så dagen efter tog vi ett korvpaket.

Och vad har du till äkta engelsk korv tillverkad i Sverige av entusiastiska korvintressenter? Mos kanske, lite 7+2+2 eller bara vanligt mash? Wait for it…

Wait for it…

Harrisar såklart!