tisdag 29 september 2009
Skrivarexistentialism del 3: Har du något att berätta?
Jag ville gärna skriva och blogga men visste inte riktigt om vad. Vad skulle jag skriva om? Vin och mat, kanske? Eller resor? Eller kläder, mode och design? Om sanningen ska fram hade jag en del prestationsångest, vilket jag fortfarande har.
Men jag ville inte att min blogg skulle bli en sådan där själslös blogg om dagens outfit. Har du något att berätta? Eller är mitt liv så innehållslöst att det enda jag kan skriva om är vad jag har på mig? Är mitt liv så innehållslöst att det enda jag kan skriva om är dagens betraktelser?
Nej! Min kropp är fylld av erfarenheter, insikter, humor, idéer, viljor och en brinnande lust att förmedla kunskap. Detta måste bli min utgångspunkt. Så därför, på frågan om har du något att berätta blir svaret ett kraftfullt JA!
Detta är min utgångspunkt. Detta är varför jag skriver. JA! Jag har något att berätta! Och det jag har att säga är viktigt, så lyssna noga!
Ok det där lät nästan lite amerikanskt! Men det är min drivkraft. Vem vill läsa din vinblogg om den är själslöst författad? Det är ju din röst som ska höras! Vi vill höra din röst, din argumentation, dina ord! Barbara, du frågar efter våra drivkrafter. Min främsta drivkraft är att skriva läsvärda texter. Jag vill att det som kommer upp på min blogg är välgenomtänkt, välskrivet, välformulerat. Jag vill att det ska vara läsvärt och ge ett mervärde. Ja, jag tycker att jag har något att berätta. Men jag är inte ett dugg frustrerad över något, jag är inte arg eller bitter. Inte heller känner jag mig missförstod. Jag har bara en brinnande lust att skriva bra text. Ibland handlar det om vin, ibland om annat.
Jag vill bara skriva bra text. Så simpelt som det. Nu ska jag sluta fundera och skriva istället...
.
måndag 28 september 2009
Skrivarexistentialism del 2: Grottmålningarna
Fast någonstans bakom detta – vad vi vill blogga om och frågan om varför just du vill blogga – ligger en av mänsklighetens stora olösta frågor. Varför har människan en sådan inneboende lust att behöva uttrycka sig? Varför vill vi måla, skriva berättelser, konstruera skulpturer, bli skådespelare? Det finns säkert psykologiska teorier om varför det är på det sättet, men jag är ingen psykolog så jag kan inget, men vad det är i människans psyke som gör att hon måste uttrycka sig? Konst, litteratur, skådespeleri, måleri. Varför är människan så komplex att hon måste ha dessa egenskaper? Räcker det inte med att vi jobbar, tjänar pengar, umgås med varandra, äter, lever, älskar och dör? Varför måste vi blogga också?
På samma sätt kan vi även fråga oss, varför är vi så intresserade av att titta på konst och läsa litteratur? Varför betalar vi astronomiska summor för konst? Priset på en tavla, en kanelbulle, en bil, eller en aktie bestäms i slutändan av utbud och efterfrågan. Varför finns det då så stor efterfrågan på viss konst?
Det finns ju en hel del grottmålningar som har överlevt till våra dagar. Många forskare har försökt tyda dessa grottmålningar, att det ska röra sig om djur som de ville fånga etc. Personligen tror jag inte ett dugg på det. Vi kan lika gärna ställa frågan till dagens konstnärer. Vad var det som fick Anna Odell att spela psyksjuk? Varför kunde hon inte istället pluggat mekanik vid KTH? Varför drabbades hon av en så stor drivkraft av att uttrycka sig som gjorde att hon valde en konstnärlig bana? Grottmänniskorna hade precis som vi en inneboende kraft och vilja att uttrycka sig. Någon kom väl på att man kunde rita med de förkolnade vedbitarna från elden. Helt plötsligt insåg de att de kunde rita och som små barn fyllde de genast grottväggarna med abstrakt konst. Därifrån var steget att rita av djur inte så långt.
Som sagt, jag är ingen psykolog men just dessa frågor tycker jag är intressanta. Vad är det som får dig att sätta dig framför datorn och skriva inlägg efter inlägg efter inlägg? Människan idag är precis samma människa som gick på jorden för 50 000 år sedan. Genetiskt är vi fortfarande på savannen. Våra kroppar och sinnen är anpassade för ett liv bland myror och lejon, bland torka och överflöd, för gruppgemenskap och individuell tävlan.
Jag tror inte att mina drivkrafter att skriva skiljer sig så mycket från andras. Jag har en stark lust att utforska mig själv, att utveckla mitt skrivande, att förmedla mina erfarenheter, att nå ut, att få uppmärksamhet och beröm. Inget ovanligt och inget konstigt.
Vår fråga till nästa gång på skrivarkursen med Barbara Voors är just detta, vad vill du berätta om? Men vet du varför?
.
söndag 27 september 2009
100!
Whoopi! That might have been a small step for Neil, but it was a big one for me!
Jag säger bara: Neil for Lance.
Hursomhelst, att komma till dessa hundra inlägg har varit en intressant och mycket rolig resa. Att försöka formulera och skriva ner intryck har lärt mig massor om vin. Just detta, att tvingas skriva ner och tvingas förmedla vad vinet säger till oss tror jag leder till att vår analysförmåga förbättras.
När jag startade min blogg var en av tankarna just detta – att bli bättre på att analysera och beskriva vin. I det avseendet tycker jag att det finns långt mer att göra, jag har gått från att känna en sammansatt men dunkel palett och uttrycka den som ”gott,” till att känna paletten och uttrycka den som ”underbara björnbär, integrerade tanniner.” Men som sagt – resan har bara börjat och det finns mycket, mycket kvar.
Vi firar det 100:e inlägget med att korka upp 2002 Volnay Les Chevrets Premier Cru från Jean Boillot & Fils. Dels är vi ganska sugna på rött, dels tycker vi att det passar ganska bra med att fira med rött med tanke på bloggens namn… Det första vininlägget handlade om riesling, det hundrade får handla om rött. Vi korkar upp. Vinet har en ljus, rödaktig färg som drar åt tegelrött. Direkt ur flaskan vår vi en härlig doft av lakrits. Sedan är det mest plommon och bär. Mycket smakfullt. Texturen är helt underbar, vinet är sammetslent men med en markant ryggrad i form av syror. Blyga tanniner. Ett jättegott vin!
lördag 26 september 2009
Tokäckligt 3
Så står vi då inne på Blueberry Lifestyle och försöker hitta det som Krogkommissionen ansåg vara det äckligaste de någonsin ätit. Snabbt ser vi några bollar och stänger som verkar utgöra basen i det påstått äckligaste av det äckliga. Vi läser:
Blueberry Antioxidantboll: Krossade nötter, torkad frukt, jordnötter, massor av blåbär & cashewnöt
Strawberry Stick: Goji, jordgubbar, kokos, cashew, mandel, aprikoser, agave, solrosfrön, hampafrön, quinoapuffar
Green Detox: Krossade nötter, torkad frukt, spirulina, lime och pistagenöt
Chokladpralin: Choklad med omega 3
Stämningen i caféet/butiken är avstämd. Det sitter några par i fönstret, före oss i kön står en kille med en liten son. Det blir vår tur och jag köper en av varje att ta med. Efter att jag betalat kan jag inte längre hålla mig, så jag lutar mig mot kassan och de två 16-17-åriga tjejerna som står bakom. Med lite bekymrad min frågar jag sakta,
”Jag måste bara fråga, har ni läst det som stod i DN?”
”Ja, det har vi, det är verkligen fruktansvärt…”
”Ja, verkligen. Vad tycker ni om artikeln”
”Vi kan ju inte göra så mycket, bara vara trevliga och ge god service”
Hm – nja, det var nog fel personer jag pratade med. Men de var genuint upprörda över artikeln och verkade totalt oförstående. De erbjuder ett smakprov på smoothie, den var supersmarrig. Vi åker vidare till T där Cs pappa bor. Väl där får vi tacos, så gott! Till fikat tar vi fram våra små mumsbitar. Vi delar i mindre delar och serverar runt.
Nja, särskilt gott är det inte. Blueberrybollen smakar mest nötter, Detoxbollen smakar rårörda kvistar och alger. Strawberry Stick smakar bara underligt. Chokladen får betyget noll, d v s varken äckligt eller gott. Fast det som jag har mest problem med är konsistensen – något som jag normalt sett aldrig har problem med. De är ganska klibbiga och – vad som är det totalhemska – de växer i munnen. Fy vad äckligt! Du tar en bit, knaprar på den, märker att den bara blir större och större, fy vad läskigt!
De samlade intrycken runt bordet är samstämmiga. Äckligt! Cs syster M påpekar att det finns så mycket gott därute som är ekologiskt, rättvisemärkt och klimatsmart och som fortfarande är jättegott. Men det här, det får betyget tokäckligt! Vi pratar om artikeln i DN, vi konstaterar att de kanske inte hade så fel efter allt. Fast att gå så långt som att säga att det var det äckligaste vi någonsin ätit, så långt skulle jag nog inte gå. Men då har jag å andra sida bott både i Afrika och England…
Texas Burger Co.
Fast först lunch! Mitt emot Blueberry på Birger Jarlsgatan ligger en liten hamburgeria – Texas Burger Co. Restaurangen ingår som franchise i Texas Smokehousekonceptet (kolla årsredovisningen för Texas Smoke House AB för mer info) och erbjuder grillade burgare med pommes till flanerande östermalmare (och till ett och annat söderpar i förskingringen). Jag settlar på en Bacon Blue och C tar en Ranch.
Supergott! Bacon Bluen är saftig och supersmarrig. Bottenskiva, sedan sallad och tomat i en lätt dressing, sedan en 150-grammare och till sist baconskivor och mögelost. Saftigt, lätt, välsmakande, inga äckliga dressingar och inget färdigpackat industrikött. Gott! Vi får nyfriterade pommes till, samt en coleslaw som är fantastisk (ok, inte lika god som Örtagårdens, men helt ok…). Hit kommer vi fler gånger. Restaurangen verkar också nyrenoverad, allt är nytt och fräscht. Klar rekommendation!
fredag 25 september 2009
Words and no songs
Mina tankar försöker komma i position kring onsdagens skrivarkurs men det går lite småtrögt. Istället slösurfar jag lite på Internettet och hamnar efter en stund på DNs hemsida och därifrån är det inte långt till Krogkommissionens totalsågning av Blueberry Lifestyles sötebröd:
Det äckligaste vi någonsin smakat.
Smaka på det igen:
Det äckligaste vi någonsin smakat.
Shitas patatas fritas! Det var ord och inga visor! Citerat från DN:
"Blueberrys bakverk är lika illasinnade. Det ser ut som godis – det är det äckligaste vi någonsin har smakat. Skolmatsalar, slattar med fimp i, åldrad spettekaka, allt framstår som marängswiss i jämförelse med den blå ”Blueberrybollen” för 40 kronor. ”Blueberry gör bakverk av manlig svett och alkohol”, ”det smakar som fågelmaten vi gav undulaterna när jag var liten”, ”finkel!” och ett hulkande – följt av 30 minuter tyst isolering bakom Sport-Expressen – är reaktionerna kring bordet."
Det är faktiskt nästan nästan som att man vill gå dit för att uppleva det hela! Fast det kan nog vara klokt att bulla upp med en kartong delicatobollar, en hink och dagens Sport-Expressen…
PS. Efter ha funderat på Blueberry under natten vill jag faktiskt gå dit. Inte för att skratta utan för att jag själv vill ge dem en chans. Ok, DN sågar men jag vill gå dit och själv bilda mig en uppfattning. Så Blueberry, håll utkik efter en kort ung man i sina bästa år som med öppet sinne vill smaka era produkter! DS
torsdag 24 september 2009
Skrivarexistentialism del 1: Varför bloggar du? Vilka är dina drivkrafter?
Jag har alltid älskat att skriva och formulera mig. Jag har också alltid älskat att arbeta med text. Som liten var jag väldigt intresserad av historia, redan på ett tidigt stadium kunde jag t ex allt om Sveriges kungar och alla upptäcktsresande! Intresset fortsatte i gymnasiet, jag började t ex läsa om andra världskriget och om Englands historia. I trean skrev jag mitt specialarbete om John Churchill, hertigen av Marlborough, fältherren som aldrig förlorade ett slag. Superintressant!
Efter gymnasiet kom så en motreaktion till detta. Jag började plugga engelska, läste modern och äldre engelsk litteratur och inte minst Shakespeare. Lyssnade trollbundet till Harald Fawkner. Under den här tiden fick jag även upp ögonen för skönlitteratur, fiction – tidigare vad det mest non-fiction som gällde. Exit historia, entré andra intressen: vin och inte minst matlagning. Jag sträckläste matlagningsböcker, med ögonen stora som tefat plöjde jag Tore Wretmans Festmeny, Gourmet à la carte, Anna Bergenströms kokbok, Det lätta franska köket, Det kinesiska köket, Rolands Rätter, Tom Stevensons Vin - uppslagsboken över världens viner. Allt var så spännande! Parallellt plöjde jag Tom Clancy, Jan Guillous böcker och annat lättsmällt.
Och så för några år sedan kom då motreaktionen på motreaktionen. Plötsligt fick jag ett sug efter att börja läsa historia och fakta igen. Jag började läsa om andra världskriget igen, om efterkrigstiden, om Mao, jag plöjde Gitta Serenys bok om Albert Speer och sanningen. Någonstans i detta läste jag även John Fowles Illusionisten som påverkade mig starkt.
Parallellt med törsten efter kunskap och lusten att läsa kom längtan efter att arbeta med text. Mina tidiga copywriterdrömmar, sedan länge nedtryckta, gjorde sig gällande igen. Jag sökte efter ett forum för att leva ut dessa och fann bloggen som ett medel. Jag beslöt mig för att starta en vinblogg – för även om intresset för mat var på dekis var vinintresset stigande. Jag var grymt fascinerad av bloggar som Finare & Vinare och Drucket, vila i frid. Sedan var vin ett bra ämne att komma igång på – jag visste en del och det fanns ett naturligt driv efter att veta mer. Så någonstans där är jag nu – jag bloggar för att jag vill ge utlopp för min passion för text, min passion för att skriva och för att det är så gott med vin!
Åter till skrivarkursen. Vi pratar om drivkrafter och varför vi skriver. Sakta glider vin in på vad vi skriver om, vad vi vill berätta. Barbara Voors, som för övrigt är supertrevlig som föreläsare och strålande i rollen som ”vetenskaplig ledare,” uppmanar oss till att fundera, vad driver dig att skriva? Och vad är det för något du vill berätta om? Vad vill du berätta för oss? Vad går du igång på?
Jag funderar över dessa frågor. Fast någonstans mitt i allt detta stannar jag upp. Plötsligt kommer jag ihåg att min egen skrivprocess började långt tidigare än frågan om vad som jag vill berätta om. Processen med att starta en blogg och börja skriva började med den något elaka frågan, "har du något att berätta?" Ja, har du, just du, ingen annan, bara just du, har du något att berätta? Låt mig återkomma om detta.
.
Skrivarkurs!
Så idag nöjer jag mig med att säga att skriva har blivit som ett gift, ett schnarsch, jag känner mig som en schnarschare, jag måste ha mer, mer och mer!
Schnarsch, alltså. Först tänkte jag skriva det riktiga ordet men så kom jag tänka på att för några år sedan, då jag var en flitig användare av hotmail, så var det någon som sa att BFI (eller om det var ICA) övervakar all hotmailtrafik. ”Knappast!” gastade jag, men ville ändå testa detta. Så jag skrev ett mail till mig själv och stoppade in lite ”heta” ord, såsom BFI, ICA, NIB LDANE, OMBM, etc.
Mailet kom inte fram och sedan funkade inte hotmailen på två dagar.
Så ICA, please have faith i att jag är en simpel bloggare och vill no harm till noboddy! Så om du letar efter schnarsch och googlar på schnarsch + blogg + recept ska du iaf inte komma till mig. Förutom om du just använder de orden, förstås… ;-)
.
måndag 21 september 2009
Saker som inte finns men som borde finnas: Richard Juhlin Jugend
Ungefär såhär, fast betydligt mer elegant. Smalare och smäckrare stjälk, mer naturligt äggformad kupa, inte så tjockt, inte så rund övergång mellan stjälk och fot. Bättre grön färg. Smalare, slankare, snabbare, graciösare.
Utan att veta alltför mycket om glasdesigners vill jag lyfta fram personen som gör de snyggaste glasen du kan köpa idag: Richard Juhlin. Själv är jag är djup förälskad i Richard Juhlins Reijmyreserie! Det finns något sensuellt, något kvinnligt, något oerhört vackert i de underbara linjer som markerar glasen. Eftersom champagneglasens och vitvinsglasens kupa och stjälk är blåsta i ett stycke får du en naturlig övergång mellan de två, stjälken dras ut från kupan. Jämför då med Riedels maskintillverkade Vinumserie, du har inga naturliga linjer och kupa, stjälk och fot är tillverkade separat. Därför har glasen en irriterade skarv mellan stjälk och kupa!
Orrefors har likande glas, differenceserien av Erika Lagerbielke. Fast det är egentligen bara champagneglaset som kan mäta sig med Juhlins linjer. Sedan, vilket du märker när du ställer upp Juhlin mot Difference sida vid sida, är Differenceglaset mycket högre. Det graciösa går därmed förlorat, tycker jag.
Men hade det inte varit supercoolt om Richard kunde tänka sig att ta sig an de klassiska remmareglasen? En stram gotisk design utan att göra avkall för kraven på funktion, med naturliga slanka linjer – med jugendinspirerade sensuella och lekfyllda snirkligheter… En modern och undflyende Bauer som motvikt till dagens minimalistiska.
Richard Juhlin Jugend. Transparency for the vibrant, lush, and ever eluding Riesling… Complexity has never been more closely defined.
torsdag 17 september 2009
Lammfärspasta
Du behöver:
500 gr lammfärs
3-6 skivade vitlöksklyftor
4-5 skivade schalottenlökar
Ett par msk tomatpuré
Några rejäla stänk worchestershiresås
Vatten att späda med
Salt (1-2 krm) eller någon köttbuljongtärning
Rosmarin efter behov
Cayennepeppar efter omdöme
Olivolja att steka i
Ev hackad persilja
Fräs upp lök och vitlök i kryddorna i olja. Tänk på att lammfärsen släpper ifrån sig en del olja, så häll inte på för mycket. Rör ner lammfärsen och stek tills du inte ser något rött kött. Rör i tomatpuré och stänk på worchestershiresås. Späd med vatten! Det ska bli lite simmigt. Koka sedan till önskad simmighet, kanske en kvart eller tjugo minuter. Salta. Strö ev över hackad persilja.
Eftersom det är onsdag blir det torkade kryddor. Ja, jag vet, nej, det blir inte lika gott som med färska, ja, jag vet, jag är ingen riktig matnörd, torkade kryddor är förkastligt, so shoot me… Men om detta finns det faktiskt intressanta teorier! När jag var nere i matsvängen för tiotalet år sedan sprang jag på en kock (vill minnas att det var den s k Ottsjökocken) som menade att om du använder torkade kryddor så är det inte olja de behöver för att komma till liv utan vatten. Torkade kryddor saknar ju per definition vatten, så genom att först låta kryddorna svälla i lite vatten kommer de till liv igen. Prova gärna detta: ta fram stekpannan, häll i lite vatten, ner med kryddorna. Sätt på värmen och låt kryddorna svälla i vattnet. Först när det mesta av vattnet har avdunstat och innan det torkat ånyo, ner med oljan och löken…
Worchestershiresås seglade upp för några år sedan som en av mina favoritkryddor. Första gången jag kom i kontakt med såsen var när jag bodde i Helsingborg och skulle göra egenihopasvängd hollandaisesås. Receptet, som innehöll worchestershiresås, hämtade jag från Bengt Frithiofsson & Johan Björklunds otroligt inspirerande bok Såsen är godast! från 1991. Tänk att Bengt ”goooood morning winelovers!” Frithiofsson en gång varit så pass nykter (fysiskt och spirituellt) att han skrivit en sådan fantastisk bok! För er som inte läser Café Rotsunda, Johan Björklund blev efter en framgångsrik kockkarriär hotelldrivare och vinhandlare i Beaune. Bengt Frithiofsson var även en av medförfattarna till boken Gourmet à la carte, en annan av mina tidiga inspirationskällor. Men det är en annan historia!
Idolbild
Idolbild
Idolbild: Bengt Frithiofsson 1983!
Förutom den goda smaken är worchestershiresås bra för att (1) tillsätta syra i maten och (2) den innehåller en hel del umamiämnen. Så om ni tror på umami, använd fisksås och worchestershiresås!
Vad kan du säga om Worchester förutom att det är lite knepigt att uttala? Worchester uttalas på samma sätt som Leicester och Gloucester. Ingen nykter 70-talist säger väl Lajsässter? Som i ”vi ses på Lajsässter Skvär!” Det överlåter vi till 90-talisterna som bara varit i Thailand på sina utlandsresor… Alltså: Woooschter goddammit! Följaktligen: woooschterschrsås. Worchester är en liten stad i södra/mellersta England som förutom den intressanta såsen mest är känd för att det avgörande slaget i det engelska inbördeskriget stod här. Cromwell vann en definitiv seger, Charles II fick fly hals över huvud (gömde sig bl a i Royal Oak) och England fortsatte att vara republik i knappt tio år till. Charles II återkom dock till tronen 1661. Sedan bodde Elgar i Worchester (ni vet, Pomp and Circumstance).
”Först köper vi flingor, sedan köper vi ost. Sedan pantar vi flaskor, sedan köper vi lök!”
söndag 13 september 2009
Hur du öppnar ett granatäpple på ett värdigt sätt utan att fläcka ner vare sig dig själv eller din omgivning
Jag funderade länge på vad som dolde sig bakom skalet på dessa lustiga frukter. Till slut fattade jag mod en dag och köpte en. Frågade lite moppemuschish i affären hur man åt dem, ”hur skalar man ett granatäpple?” De instruerade i övertygande ton att det var enkelt. ”Dela på hälften och ät med sked.” Någon timme senare framgick det dock med klar tydlighet att de aldrig hade ätit något granatäpple.
Först gjorde jag som de sa: jag delade på hälften och plöjde ner en tesked. Upp kom en fullkomlig kaskad av lila saft! Det var som om jag hade träffat på en mindre sprängladdning, POFF sa det bara! Jag hade lila saft på hela t-shirten, i ansiktet, på gardinen och i ögonen. Intressant frukt liksom! Provade igen, denna gång lite mer försiktigt. POFF igen! Denna gång fick jag bara saft på nedre delen av t-shirten, ett klart framsteg i och för sig. Det slutade med att jag fick hålla handen över granatäpplehalvan. Det jag till slut fick upp var dock gott, så jag beslutade mig för att köpa mer.
Några dagar senare gjorde jag ett nytt försök. Denna gång klädde jag av mig nästan helt och gjorde en noggrannare dissektion i bara kallingarna. Det visade sig att under det läderartade och inte särskilt välsmakande skalet bestod frukten av små kärnor. Aha! Det gick upp ett Liljeholmens: det var dessa du åt! Det visade sig att dessa små kärnor var lättbortpillbara, så efter att ha bänt upp frukten var det enkelt att få ut de små underbara kärnorna.
Frågan kvarstod dock – hur kommer du dit? Hittills såg framgångsreceptet ut såhär: Av med alla kläder – klä in köket i plast – dela på hälften – pilla ut kärnorna – gör rent köket – duscha – på med kläderna igen. Kändes lite omständish!
Efter lite sökningar hittad jag information på wikipedia och youtube: Här, här, här och här.
Fast de känns också lite omständiga. Ungefär som rådet att hacka lök med cyklop. Be a man! Take the pain! Så småningom utvecklades den teknik som jag använder än idag: krysstekniken, kan vi kalla den. Så, krysstekniken, enjoy!
Ställ granatäpplet på högkant. Börja med att skära ett kryss på ovansidan. Snittet ska vara någon millimeter djupt, så att du kommer igenom skalet. Snittet ska börja någonstans på halva äpplet och gå över kronan till andra sidan. Längst upp är skalet extra tjockt, så kontrollera att du faktiskt kommer ner till kärnorna.
Nästa steg är att bända upp frukten. Ta försiktigt tag i snittet, sätt tummarna på respektive kant och bänd försiktigt upp. Nu ska du få två eller tre delar av granatäpplet. Därefter är det enkelt att pilla ut alla kärnorna!
Så, glöm allt som innebär vattenbad, bankningar och delningar. Ett kryss, bänd upp och du är hemma! Se youtube
Granatäpplet har fått sitt namn av det latinska granatus, som betyder kärna. Granaten, d v s handgranaten, har i sin tur fått sitt namn efter granatäpplet (sägs det).
2007 Emrich-Schönleber Monzinger Halenberg Riesling Spätlese
Emrich-Schönleber är en producent som jag gärna återkommer till. Det finns något i vinerna som jag gillar, det kan vara kopplingen till nya zeeländsk sauvvie som spökar. Monzinger Halenberg har jag köpt flera gånger, för några år sedan köpte jag både 2002 och 2004. Nu är det dags att ge sig på 2007. Vi kombinerar med lite ost, Robiolas Tre Latti. Tre Latti har snabbt blivit en favorit! Gjord på ko, get och får. Jag gillar getost, men tycker att getsmaken kan lätt bli lite dominerande S/M-style… men utblandad med ko och får så är det mycket behaglig. Finns på NK.
Vi korkar upp 2007 Emrich-Schönleber Monzinger Halenberg Riesling Spätlese. Doften är generös men samtidigt inte så tydlig. Det doftar mycket, men den karaktäristiska rieslingdoften hålls tillbaka och avslöjar sig först efter en stund. Men då rullas den ut, vi hittar persika, honung och ananas. Jag associerar direkt till Villa Marias Peter Jackson, som sist var så fullproppad med övermogen ananas att du nästan förväntade dig små bitar i vinet! Men här är ananasen kontrollerad.
Smaken är söt – något annat går inte att säga. Det här är ett sött vin. Vårt första intryck är att det är på tok för ungt, det är lite för koncentrerat. Du får alla smakerna på en gång, de ligger på varandra. En trögflytande smak uppenbarar sig också, lite svårt att beskriva men jag tror att det är koncentrationen. Den gör att vinet inte är så lättdrucket, det nästan stannar upp i munnen. Just den här trögflytande smaken kan också uppfattas något besk – utan att den är besk i ordets rätta bemärkelse. Syran är dock hög, jag känner av hur den attackerar emaljen. Syran stramar upp vinet på ett tryggt sätt vilket gör att det söta hålls i balans.
Någon timme sedan är det trögflytande borta – vinet har nu blivit betydligt mer slankt och lättrinnande. Gick lite väl fort, tyckte jag, men när vi provar vinet ett dygn senare har det inte hänt så mycket i just det avseendet. Så om ni är spekulanter på vinet – dekantera ett par timmar i förväg! Kanske inte din valigaste kombo till getost, men den funkar mycket bra! Getost och honung är ju en lysande kombo, så varför inte honungs- och ananasfylld spätlese till geten? Eller auslese?
Sammanfattningsvis, ett mycket gott vin! Härliga smaker, stor och fyllig rieslingdoft, sött utan att bli sliskigt. Lite inne på att springa till bolaget på måndag och köpa på mig lite fler flaskor och lägga undan fyra-fem år.
fredag 11 september 2009
Grappa
Men efter ett supertrevligt besök på Porto Cervo igår har min uppfattning ändrats: Viss Grappa går faktiskt att dricka! Ok, det slår ju inte en Gin & Tonic, men fullt drickbart. Tack E & U för en supertrevlig kväll!
onsdag 9 september 2009
Omedelbara kopplingssvårigheter 2: Hur du kokar musslor. Eller inte.
En sommar för typ hundra år sedan var jag ute och snorklade vid Tjuvkil. Då botten var täckt med stora blåmusslor fick jag en plötslig lust för att plocka och koka själv, något som jag då ännu inte gjort. Sagt och gjort. Jag plockade upp en rejäl mängd, 4-5 liter eller så. Väl hemma igen kollade jag i någon kokbok hur man skulle göra. Receptet var enkelt: ”skrubba musslorna, kasta dem som öppnat sig. Fräs några schalottenlökar i olja och häll på 1-2 dl vin. Koka musslorna i vinet tills de öppnar sig.” Just den sista meningen satte jag stor vikt vid. Koka tills de öppnar sig…
Sagt och gjort. Jag skrubbade, fräste lök och kokade upp vinet. Ner med musslorna och på med locket. Spänn väntan vid spisen.
Efter några minuter öppnade jag locket och en mussla hade öppnat sig. Ok, på med locket igen. Fem minuter senare var det fortfarande bara en som hade öppnat sig. Skumish! Men den kanske var dålig? Jag kastade den. På med locket igen. Kollade tio minuter senare. Ingen hade öppnat sig. Hm! Müsko! Men de skulle ju koka tills de öppnade sig…
Därför kokade jag allt i drygt fyra timmar. Vinet kokade ju in, så emellanåt var jag ju tvungen att fylla på mer vin. Jag hade ju aldrig kokat musslor förut, så jag visste ju inte! Men efter fyra timmars kokning insåg jag att det måste vara något skumt med mina egenhändigt plockade musslor så jag slängde allt.
Så ett tillägg till alla kokböcker som har recept på musslor: de ska max koka tio minuter. Har de inte öppnat sig då, släng.
.
Rödgrön röra 2: Musselpasta
Du behöver:
4-5 vitlöksklyftor
1-5 krm cayennepeppar
1 burk hela tomater
1 burk musslor
1 kruka persilja
4-5 msk olivolja
1-2 krm salt
Skala och skiva vitlöksklyftorna. Fräs upp vitlök och cayennepeppar som hastigast, löken får inte ta färg. Rör ner tomater och spadet från musselburken, Koka ihop, ca 10-15 minuter. Hacka persiljan och rör ner. Salta! Rör ner musslor och blanda med nykokt pasta.
Några kommentarer: Jag brukar alltid använda hela tomater, krossade känns så… studentikost. Sedan har jag den intressanta von Obeninställningen att krossade tomater inte nödvändigtvis behöver vara hela innan de krossas, nicht? De ska ju ändå krossas? Eller tänker jag fel här? Sedan, att min sofistikerade smak inte sträcker sig till egenkokta musslor och färsk chilifrukt, well här lever jag förnekelse!
Däremot anser jag att burktomater behövs – det är sällan jag hittar färska plommontomater som har så mycket smak och färg att de funkar att göra sås på.
Ingredienser
Sås
Med musslor och räkor (som vi hittade i frysen)
Vålla! Vi sköljer ner med Nils Oscar Pils och Nils Oscar God Lager. C föredrar pilsnern och jag lagern. Mycket gott!
Efterrätt, Renée Voltaires lakritssnurror. Passa väldigt bra till lager!
fredag 4 september 2009
Yo lo la one cro-cro fro o
Porter/stout är annars en ölkategori som jag gillar mer och mer! Det finns säkert en skillnad på porter och stout, precis som det finns en skillnad mellan överjäst och underjäst öl. Fast just nu är det lite som Derridas text: ord som slumpvis placerats i rad. Vi förstår orden men det betyder inget.
Just det här grodölet var faktiskt ganska gott! Ganska sött, bra beska och härlig fyllighet. Rekommenderas till porter och/eller stoutälskare.
En ölprovning!
Öl nummer ett har en ljus färg och öppnar med en lätt och trevlig doft. Vi hittar samma fräscha doft som vi sprang på i Herslevs Midsommerbryg (och som jag även känt i Landsort lager). Lite svår att beskriva, men lite sötsyrlig. Sura nappar, typ. Smaken är humlig, aromatisk och god, men vi saknar det riktiga bettet!
Facit: Fuller’s IPA
Tack och hej, leverpastej
Öl nummer två är också relativt ljus, lite mörkare dock. Doften chockstartar med dansk stinkost! Vi förflyttar oss till sommarens Kivik och en bit Gamle Ole, supersmarrig… Mycket god smak! Mer bett, men beskan hålls dock i schack och tillåts inte ta över. Mycket smakrik och bra balans. Detta blir vår favorit. C pekar på öl nr 1 och säger, ”den där vill bara flörta, men den där, öl nr 2, den vinner i längden!”
Facit: Nils Oscar IPA
Kul! Den och Old Gold ligger bra till
Öl nummer tre är mörkare i färgen. En första sniff och – va?!?! Schampo! Nja, det här var inte riktigt vad vi var ute efter… En påträngande beska, som dock avtar något efter en stund. Någon halvtimme senare hittar vi grillade revbensspjäll i doften. Men annars är vårt samlade intryck ett beskt och ogästvänligt öl. Tack men nej tack.
Facit: Brewdog Punk IPA
Öl nummer fyra är mörk i färgen, inte som porter men inte långt därifrån. C dömer ut ölet direkt – ”konstig! Gammal sommarstuga!” Återigen känner vi inte att det här är vår kopp av te, beskan är påträngande och obalanserad. Beskan är lite som den som du kan uppleva om du bitigt i någon kärna av något slag, kort, intensiv och osofistikerad. Nja, hmrf, vi tillhör nog inte målgruppen.
Facit: Mean Manalishi IPA
Återigen, vi tillhör så inte målgruppen. 129 spänn down the tubes. Fast andra har andra åsikter: den här bloggen, t ex. Kul etikett iaf. Jag kommer att tänka på ett skällsord som vi brukade reta varandra med i Liberia: Yo lo la one cro-cro fro o! Eller, översatt till your average, middle class, middle of the road, Standard Oxford English:
You look like a frog. A cro-cro frog, to be more precise.
torsdag 3 september 2009
Rymden anropar Kronstam!
onsdag 2 september 2009
Öl, kimchi och Homicide
Igår var det en bra dag. Jag undervisade, vilket jag gör på tisdagar, och det verkade som att mina studenter lärde sig något. Jag antar att de lärde sig något i alla fall – de nickade emellanåt och ställde bra frågor. En del svarade själva på sina egna frågor, lite lustigt men det händer då och då. Sedan hade jag ett trevligt möte på min arbetsplats. Jag kom hem tidigt, det var också bra. På vägen hem stannade jag till vid affären och köpte lite råvaror. Bland grönsakerna såg jag att de hade fått in riktigt grön salladskål, och jag bestämde mig för att laga till lite kimchi. Dels för att det är gott, dels för att du i mina ögon inte kan göra så mycket mer med salladskål än just kimchi. Men det är min åsikt!
Obs att vi pratar om fuskkimchi – den riktiga ska precis som surkål syra till sig, och det har jag definitivt inga kunskaper om. Så det får bli fuskvarianten. Förresten, är det inte ganska mycket fusk i min matlagning? Fuskaioli, fuskkimchi, fuskfrasigt pajskal? Hemskt! Jag är i alla fall öppen med det, det borde jag väl få några poäng för?
Börja med att skölja bladen noggrant. Strimla sedan – förslagsvis med osthyveln!
På det sättet kan du få långa strimlor som pryds med en liten grön flagga i toppen.
Varva sedan salladskålstrimlor med salt (eller lägg allt i en saltlösning) så att saltet drar ut vätskan och strimlorna blir mjuka. Tar ca en timme. Krama ut vattnet och blanda sedan med ättika (1-2 tsk), koreanskt rött pulver (det hade vi inte så det fick bli cayennepeppar, dubbelfusk…), rostade sesamfrön och lite sesamolja. Låt stå i minst två timmar. Njut!
Under tiden lagade vi pasta med lammfärssås – det blir mest lamm och gris hemma hos oss. Vet ni förresten vilket som är det enda djuret som byter kön efter det att det dött? Ahhh, den var klurig! Fundera på den!
Till pasta och lammfärssås och några avsnitt av Homicide – life on the street (vi har kommit till säsong sex av sju) blev det Old Gold. Åh vilka minnen! A Spendrup gick i min parallellklass i åttan och nian, och en helg gjorde båda klasserna en klassutflykt till någon spendrupsk öl i Dalarna/Bergslagen. Vi grabbar var ju på den tiden – och det här är väl dagens understadement – hm, intresserade av öl så vi frågade Ulf Spendrup vilken öl som var hans favorit. Svaret var Old Gold (säkert dubbelt, eftersom en urban myth har det att det här ölet räddade bryggeriet). Sedan dess har Old Gold haft en speciell plats i mitt ölhjärta. Fast så stora volymer har det inte blivit, speciellt inte de senaste åren. Men i samband med kräftfisket köpte jag en (som konsumerades först igår).
Första intrycket: lite vattnigt! Jag har väl druckit för många mikrobryggerier på senare tid, så lite vattnigt känns det. Men men. Stor beska, det här är definitivt ett matöl. Smakrikt! Härlig humledoft. Gott! Inom loppet av några minuter går C från ”jag ska inte ha någe…” till ”ge mig ett stort, eget glas!” Och visst är det ett jättegott öl. Så det får bra betyg och jag ska väl köpa några flarror till inom kort. Öl – ibland kan behovet komma plötsligt!