South Africa, Day 1: The Pot Luck Club

Twelve hours later I stumbled out of the aircraft, filling my lungs with warm, dry, South African air. It felt really good to be back in Africa, back in South Africa, and back again in Cape Town. I got down on the tarmac, proceeded through the immigration check point, answered “pleasure” with a big smile instead of “business” which I did last time, and went to collect my checked baggage. Ahhh this was going to be gooood!!!

However, whilst standing there in my dreams, waiting for the conveyor belt to start pouring out luggage, a small and very cute little lapdog had sneaked up on me and was sniffing heavily at my hand baggage. My first thoughts were, “well aren’t you the cutest thing!” But then I saw the tiny leash, and then a rather large airport security personnel appeared from nowhere, asking me rather harshly, “got any fruit in there?”

Slightly taken aback I answered honestly, “Yes, at least three bananas!” I was going to eat them on the plane but had forgotten all about them. The rather large security personnel did not say anything, he just waved his arm in a way that could not be mistaken – just bring’em! I gave him the three bananas and he gave the not-so-cute-anymore dog a candy. Seconds later my bag came out and I walked through customs, entering South Africa without my three bananas that I had forgotten all about.

Well well! I found the exit, grabbed a taxi to my hotel, the Long Street Boutique Hotel. The cab driver had no problems finding it. The lessons learned from this initial taxi experience, that taxi drivers knew where they were going, and moreover knew how to, like, get to places, was however soon to be smothered. But before digging into that, let us turn the clock back some three months.

As soon as I had booked the wine tour with BKWine back in November, I started to look for good restaurants in Cape Town. The wine tour itself started on Saturday 27^th of February, and I had booked two extra nights in Cape Town to get a little bit more out of my vacation. Departing Wednesday the 24^th, landing in Cape Town on Thursday the 25^th, it gave me two extra nights. Since I assumed that some of the other participants would arrive on Friday the 26^th, and since we would all stay in the same hotel, we would no doubt bump into each other Friday afternoon, and most likely there would be suggestions to go out and eat something together, Thursday night therefore, seemed the best evening for something extraordinary.

It did not take many googlings to discover that Luke Dale-Roberts’ The Test Kitchen would be the primary option to discover what Cape Town could best offer in terms of fine dining. So I sent them an e-mail, probing Thursday the 25^th of February for a reservation. I sent my requesting e-mail on the 18^th of November. The following day, the 19^th of November, I got a reply saying that they were... fully booked until 18^th of May! Holy Moses! Trying to book a reservation three months in advance was clearly not sufficient. However, they recommended that I tried their other restaurant, ThePot Luck Club. I e-mailed them and yes – one person, the first serving, at 18.00 hrs, welcome. Great!

At first I found it a little bit disturbing, since I had tried to book such in advance, but then I got over it and started looking forward to the Pot Luck Club. Several reviews that I read on the Internet had stated that although the Test Kitchen was fine, the Pot Luck Club had in fact been a better experience. So after having unloaded my luggage in my hotel room, I undressed and slept for two hours, took a refreshing shower (nothing beats "a shower n' a shave...) and walked down to the street to find a cab.

This time I was not so lucky – the cab driver had absolutely no clue of the address, 375 Albert Road.

"Where's that???"

"Well I don't know!"

Then I remembered I had a screenshot of the restaurant:

"Ah, Woodstock! Yes, I know where that is! We go there first, find the street there!”

It did not sound that reassuring, but I thought that eventually I will get there... Now, if you have not been to Cape Town before, you should get rid of any images depicting “cute little town,” or any images saying it is a “town.” A few minutes after leaving Long Street, we got caught up in serious traffic jam. I realized that the estimated 15 minutes drive would take forever! But slowly and steadily, we got closer. And my cab driver managed, with some help form a smart phone to locate the place. Very nice, I got there 30 minutes late but that was no problem.

I had visualized that the restaurant would be located in a busy street with a tiny door, but it turned out to be within a gated enclosure. The Old Biscuit Mill, the name of the place, had been turned into a little sanctuary with a few other restaurants, a chocolate factory, and some other shops. Very peaceful and very quiet. A security guard pointed to an elevator and in the elevator the restaurant was clearly marked. I pushed the button and at last, I entered the restaurant. 

The place was oozing calmness, so very welcoming. I was greeted by the head waiter and shown to my table. The restaurant was built on the top floor of the old mill and had a rectangular shape with large panorama windows. It was very airy and furnished in a modern style. I really liked the interior, it felt great to be here. Everyone from head chef and down - including the guests - seemed to be relaxed and in a good mood. Nice!

First, some wine whilst looking at the menu. I had a glass of 2015 Newton Johnson Resonance, a Sauvignon Blanc/Semillon blend. Really nice.

Of course I had looked at the menu before, but I needed some finalizing time. This is what I settled on:

Firstly, the  Pot Luck Club Fish Tacos. Very nice. Crispy tacos on top and on the bottom, with tasty pieces of fish filets and other things in between.

My second dish was the Crispy Octopus, Doenjang Mayo, Pickled Cucumber and Octopus Teriyaki. This I also found very nice. I really like octopus, maybe not the rubbery, tyre imitations type you can get sometimes, but the other ones - great! The combination octopus, mayo and teriyaki - so good!

Thirdly, I had the Pig Head Ssam (my first ssam), Pineapple Kimchi with Miso Dressing and Bean Powder. This was a knock-outer! The pig head: crispy rind with juicy meat (must have been cooked slowly and for a very long time). The pineapple kimchi - absolutely lovely! The combination, fresh and sour pineapple kimchi with a slight heat, together with the pork was stunning. Really loved this dish!

With this, I had a glass of red wine: 2015 Peter Max Crystallum Pinot Noir. A nice Pinot - not too much acidity, not that diluted, not that jammy. Good solid structure!

I could not resist joking with D, my waiter:

“Ok – this is the pig’s head?

“yea…?”

“Well if this is the pig’s head, then this must be the skin. And if this is the skin, this must be the meat. And if this is the skin and this is the meat, doesn’t that make this the… brain?

“Moahahaha! Good guess but no – I think it’s the inside of the chin.”

My last tapas was the Smoked Beef Fillet With Black Pepper and Truffle Café Au Lait. Sweeeet Lord this was good!!! Excellent - I mean EXCELLENT meat - just browned, thus mostly raw, in this dense, creamy sauce. Best dish in my ten day's stay. Perfection.

The plan was to have the selection of South African cheeses, but – I forgot all about them! Sorry! Instead, I took the soofley… Malted Chocolate Fondant Souffle With Halva Ice Cream, which was a bit overpowering but very nice.

I finished with coffee and thought about staying for some drinks, the guests for the second seating had started to enter the restaurant. But I was at complete satisfaction after his wonderful meal and excellent service. Besides, the following morning at 8 o'clock I had booked a 8 kilometre Table Mountain run with Run Cape Town so I decided to go back to the hotel. It had been a long and most lovely day.

A wine called Babiana???

Lion's Head and Signal Hill, from the restaurant's balcony

Many, many thanks to the Pot Luck Club for an awesome experience!!! I am definitely going back, and if you are in Cape Town - book in advance and ENJOY! 

Sydafrika, prolog: Air Andouille och sju timmars väntan på Charles de Gaulle (flygplatsen)

Ha! Gate 67!

Kära läsare, återigen har jag varit på en låååång utlandsresa. Den här gången åkte jag med BKWine till Sydafrika och den här gången var det en ren nöjesresa – antalet barn hemma är fortfarande bara ett, hehe... Men vilken resa det var – absolutely fantastic! Vilken resa. Vilka viner. Vilken god mat! Superarrangerat av Britt och Per, jag åker tillbaka any day! Sydafrika kan verkligen göra goda viner, och definitivt goda matviner. Så, här kommer lite korta noteringar och i vanlig ordning tar vi det från början, som börjar med en lång, härlig flygresa. Typ.

Förra gången jag flög till Sydafrika (se nya taggar nere till höger) gick det galet redan från start. Vi skulle åka via Amsterdam och flyget till Schiphol gick vid det synnerligen okristna klockslaget sex på morgonen. Taxin hämtade upp mig och min dåvarande chef vid… en ännu okristligare tid före det. Knappt levande körde vi iväg mot Arlanda och det funkade väl fint tills vi kom i höjd med Stora Väsby, då taxin helt plötsligt började uppvisa klara signaler om kommande motorhaveri och kort där efter lade av. Christ!!! Ringa efter ny taxi mitt i natten, oroa sig för att den inte skulle komma, sedan stressa ut till Arlanda och stressa in genom alla kontroller och ut till gaten och ombord på planet. Väl där – elektriskt fel! Vänta i flygstolen i 45 minuter, sedan iväg.

Sedan visade det sig vara halv storm över Amsterdam så planet fick cirkulera – i kastvindarna – tills det blev klart att landa. Kraftigt försenade var det bara att springa från ena änden av Schiphol till den andra – ingen taxfree, inga två timmar värdigt strosande inklusive fika, utan en redig språngmarsch för att hinna med stora planet till Kapstaden. Puh!

Därför tänkte jag att den här resan skulle utmärkas av betydligt mer värdighet. Eftersom BKWine säljer sina resor utan själva flygresan till destinationen kan du styra själv hur du vill åka dit och i vilket format. När jag väl bestämt mig för att åka med började jag därför leta efter något passande flyg. De första som dök upp i sökningarna var visserligen billiga, men kanske inte så värdiga. Flyg från Arlanda på eftermiddagen, mellanlanda i Doha eller Addis Abeba, vänta på flygplatsen från åtta på kvällen till fyra-sex på morgonen, landa i Johannesburg runt lunch, för att i bästa disktrasestyle stappla ut i Kapstaden sen eftermiddag. Nja! Någonstans kände jag att jag var för gammal för att sitta i någon obekväm flygplatsstol mellan åtta på kvällen och sex på morgonen för att spara någon tusenlapp eller två.

Efter en hel del funderade valde jag därför Air France. Ut Arlanda kl 1 på eftermiddagen den 24 februari, landa i Paris vid fyrahugget, sedan direktflyg till Kapstaden (d v s inte via Joburg) runt 23.30, sova på planet och landa någorlunda utsövd i Kapstaden runt lunch torsdag 25 februari. Det fanns ett senare flyg från Arlanda, men jag kände att jag inte ville riskera att inte hinna med stora planet till Kapstaden så det fick bli sju timmars väntan i Paris – dagtid.  Det kunde jag ju leva med, det var ju bara att parkera sig på något trevligt ställe och läsa någon trevlig bok.

Fast, hur är det att åka med Air France då? Jag mailar med Per, frågar hur det är med maten:

- De serverar väl andouille?

- Japp

- Och hästbiff?

- Vanligtvis

- Kanske även tripes?

- Om du har tur

- Hur är det med lammhjärna?

- Självklart! Och genomgående pastis till maten.

Det avgjorde saken - det fick bli Air France, eller Air Andouille som jag döpte om dem till med skräckblandad förtjusning!

Hursomhelst. Onsdag och jag gick upp i vanlig tid, klockan sex, tog det mycket lugnt, packade det sista, och åkte sedan ut till Arlanda med pendeln. Inga problem, strålande väder. Väl på Arlanda åt jag medhavd matsäck (ren protest mot den dyra flygplatsmaten) och tog det allmänt easy. Fingrad på det mesta i taxfreeshoppen, men hittade inget direkt. Och naturligtvis - inser att jag svarat liiiite för många ja till Facebook, som numera vet allt om mig verkar det som...

Sedan iväg! Som sagt, första gången jag flög med Air France, helt ok! Lite trånga säten, väldigt många instruktioner på franska men helt ok mat. Väl i Paris drabbades jag dock av en mindre ”alla vägar, andra vägar”-incident. Det stod att mitt flyg skulle gå från gate (eller terminal?) 2E, så jag gick och gick och följde skyltar för 2E tills allt bara tog slut och jag stod helt själv vid några avspärrningar, då kom en från personalen fram och förkunnade att jag gått för långt och behövde gå tillbaka. Typ till ursprungsplatsen. Så efter lika mycket konkande på mitt tunga handbagage och en hel del till kom jag till slut fram till min gate och kunde påbörja mina sju timmars väntan på Charles de Gaulle.

På schemat stod egentligen bara två saker: kolla i alla taxfreebutiker och äta någon fransk middag, gärna med något glas vin. Jag såg framför mig hur jag slog mig ner vid något bord med rutiga dukar på någon av de tusentals små urtypiska franska restauranger det skulle finnas där inne på Charles de Gaulle, och mer eller mindre bara slumpmässigt pekade på någon rätt från en meny som bara var på franska, och hur jag sedan blev ohyggligt dåligt bemött av någon synnerligen otrevlig kypare som konstigt nog bara verkade kunna ett ord på franska – incroyable! Jag föreställde mig att maten – när den väl kom in – skulle bestod av blandade blötdjur och råa blodkorvar, men att den på något mystiskt sätt ändå skulle smaka fantastiskt, och att jag sedan fick vänta minst tre timmar på att få betala. Ingenting av detta hände dock.

För det första så fanns det inte så många restauranger på Charles de Gaulle. Jag gick förbi något som i bästa fall kunde liknas vid ett pizzasliceeria, men a) det såg inte så trevligt ut och b) prognosen att bli ohyggligt dåligt bemött i kombination med att få fantastiskt välsmakande mat verkade minimal, at best.

Men skam den som ger sig! Efter en hel del letande hittade jag faktiskt en restaurang till, som verkade kunna leverera. Dock hade de även en engelsk meny, så det skulle inte bli frågan om något slumpmässigt urval och dessutom skulle jag veta vad jag faktiskt åt. Men men, can’t have it all can you? Och i valet av de korslagda blötdjuren och något som jag faktiskt var sugen på fick det bli hamburgare. Min servitör var dessutom supertrevlig, så det var verkligen inget som stämde. Fast en sak var enligt plan i alla fall. När han kom ut med min hamburgare förkunnade han med hög och tydlig stämma, ”Monsieur! Ikväll har ni tur, det är Andé som står vid spisen. Han vågade ta er hamburgare så nära som 20 centimeter till spisen!” Jag lyfte på den övre brödskivan och stack kniven i hamburgaren – den var minst sagt bladdy… Men supergod! Så åtminstone några förväntningar infriade sig i alla fall.

Efter maten gick jag och köpte en hink macarons och läste lite ur min bok Battle of Britain som jag bestämt mig för att ta med och läsa ut. Några minuter senare vad macaronerna slut, boken lite halvseg och jag fullkomligt sockerspeedad. Ytterligare några minuter senare var jag fett uttråkad och försökte få igång en diskussion om cognac på Instagram genom att påstå att ”i motsatts mot vad de flesta tror tillverkas all cognac i en fabrik i södra Frankrike och att vätskan sedan smaksätts och marknadsförs efter konsumenternas olika smaker och preferenser.” Det var ingen som gick på det. Jag hann även med en tiramisu på illykaffe, ”illymiso,” som nog var den godaste tiramison jag ätit.

Slutligen, efter sju timmars väntan i Paris på Charles de Gaulle gick mitt plan till Kapstaden utan förseningar och tolv timmar senare landade jag hyfsat utsövd i Sydafrika. Äventyret kunde börja!